Allmogen och det politiska livet

BÖNDERNA SOM STÅND VID RIKSDAGARNA

Allmogen eller bönderna hade att bära tunga bördor både i krig och fred. Dessa var stundom, till följd av missväxt eller ökade pålagor, särskilt tryckande. Då vände bönderna sig till konungen. Fastän Österbottens bönder hade lång väg till Stockholm eller Uppsala, var de ej sena att gå »till kungs». Under senare delen av 1500-talet hade sålunda södra Österbottens bönder på 25 år minst 14 gånger framfört till konungen besvär eller ansökan om lindring av pålagor.

Bästa tillfället därtill hade bönderna i samband med riksdagarna. Bondeståndet hade ju sedan äldsta tider rätt att deltaga i riksmöten. I landslagarna från 1300- och 1400-talen tillförsäkrades allmogen detta. Ingen ny lag skulle få givas allmogen utan dess ja och samtycke.

De högre stånden ville helst inte ha bönderna med i riksdagarna. På 1500-talet föreslogs från högadligt håll, att allmogen skulle få rådpläga med lagmannen och häradshövdingen, varefter dessa skulle frambära allmogens mening till höga vederbörande. Allmogen skulle därmed ha ställts under förmyndarskap. Förslaget förkastades. Ett annat sätt att hålla bönderna borta från riksmöten var att inte alls kalla dem dit. Så gjordes också flera gånger, då tunga skatter skulle påläggas folket, bl.a. 1571 och 1613, då Älvsborgs fästning skulle återlösas och 1620, då boskapspenningar pålades bönderna. Man försökte erhålla laglig rätt att hålla sådana utskottsriksdagar utan böndernas närvaro. I regeringsformen av 1634 intogs ett stadgande därom, men den adliga förmyndarregeringen vågade inte göra bruk därav, utan kallade bönderna till riksdagarna. De hade vägrat erlägga skatter, om sådana pålagts dem utan deras vetskap. Man försökte i stället på 1630-talet att genom landshövdingarna bearbeta opinionen därhän, att sådana bönder inte valdes till riksdagsmän, som var »framtåliga» utan personer, som var »tjänliga» att rådslå med. Dessutom uppmanades häradshövdingarna, som hade att författa allmogens besvär, att censurera dessa. Vid 1672 års riksdag klagade allmogen över, att fogdarna blandade sig i riksdagsvalen och vid 1680 års riksdag över att mycket blev utstruket i besvären. Bönderna krävde då att själva få inlämna sina besvär till riksdagens sekreterare, vilket även bifölls. En sista utväg var att efter riksdagens slut stämma bonden till tings för det han klagat över i riksdagen eller, om detta inte gick för sig, fråndöma honom arvodet helt eller delvis eller söka hindra, att han valdes ännu en gång till riksdagsman. Dylika åtgärder vidtogs mot en och annan riksdagsman från Österbotten.

På 1500-talet utnämnde fogden i Österbotten bonderiksdagsmännen. T.ex. 1574 gav konungen fogden befallning att »utnämna» »fyra beskedliga män både präster och bönder» till herredagen. De skulle den 6 juni vara tillstädes »med deras landsinsegel till att stadfästa, vad som då av menige riksens ständer bliver avhandlat och beslutat». Från början av 1600-talet får bönderna välja riksdagsmän. Fogden i Österbotten fick 1602 befallning att tillsäga allmogen »att de samsätta sig, vilka de ville utvälja» till herredagen i Stockholm den 8 maj. Två bönder från varje härad skulle då utses.

Riksdagarna hölls oftast i Stockholm. Före 1617 synes bondeståndet inte ha haft någon särskild lokal för sina sammanträden. Då tackade de konungen för att han förordnat dem ett särskilt överläggningsrum. De omtalade, att de dittills inte haft något rum, där de i hemlighet kunnat omrösta, utan måste göra det på platser, där obehöriga hade »inträngt sig», vilka inte var valda till riksdagsmän.

Varje riksdagsman förde med sig utom fullmakten en skrift, innehållande »besvär», vari oftast klagades över tryckande skattebördor. Före frihetstiden upptogs inte besvären till behandling i riksdagen, utan regeringen uppdrog åt ett eller flera riksråd att genomse besvären och föreslå svar därpå. Regeringen var oftast ovillig att bevilja lindringar. Men den måste avge resolutioner. Annars vägrade bonden sätta sitt landskaps sigill under riksdagsbesluten.

Under frihetstiden tillsatte riksdagen deputationer (utskott), bestående av en bonde från varje län jämte representanter för de tre högre stånden eller också ett färre antal medlemmar. En sådan var urskillningsdeputationen, som hade att utvälja ur riksdagsmännens besvär de ärenden eller punkter, som var av allmän natur och att avgiva utlåtande om dessa till ståndet och detta sitt beslut till regeringen, som utfärdade k. m:ts resolution därpå. Den enskilde riksdagsmannen hade att efter förmåga söka få utskottet att behandla besvär, som var av enskild natur. »Allmänna besvärsdeputationen» var det utskott, som bönderna ansåg vara det viktigaste och därför helst ville bli medlemmar i. De var ända till slutet av 1700-talet utestängda från sekreta utskottet, som var riksdagens viktigaste och från bankutskottet.

Riksdagarna var före och efter frihetstiden huvudsakligast till för regenten. Så snart han fått bifall till sina äskanden om utskrivning och bevillning utöver de vanliga skatterna, avslutade han riksdagen. De ärenden, som riksdagsmännen ville ha behandlade, kunde då ej upptagas till behandling. Av denna anledning räckte riksdagarna på 1500-talet endast någon vecka. Då de hemmavarande bönderna avlönade sina riksdagsmän, såg de gärna, att det var korta riksdagar, och riksdagsmännen själva ville gärna komma hem, ty då behövde de inte vara med och bevilja flera bördor för allmogen. Under frihetstiden började riksdagarna behandla riksdagsmännens besvär (petitioner). Då blev riksdagarna långvariga, mycket över tre månader. Tre månaders riksdagsperiod var stadgat. Då avstod
valmännen ofta från att välja två män från varje härad och sände blott ett ombud.

Enligt riksdagsordningen av 1617 förordnade konungen åt bondeståndet en sekreterare. Men fastän det från början av 1600-talet hade haft en sådan, finns före 1720 inga protokoll över bondeståndets förhandlingar bevarade. Vi har därför inga möjligheter att få veta, vad de enskilda riksdagsmännen i bondeståndet på 1600-talet uträttade vid riksdagarna. Det enda vi känner till om deras verksamhet är besvären, som de framförde och sökte få besvarade i gynnsam riktning.

Böndernas ombud förde under långa tider en ojämn strid för att vinna inflytande i riksdagen. De gjorde det mesta möjliga under rådande förhållanden. Deras insats har inte varit betydelselös. Böndernas läge hade utan tvivel gestaltat sig mycket sämre, ifall deras ombud inte höjt sin röst vid riksdagarna. Eftervärlden har följaktligen anledning att minnas dem och deras insats.

Under tiden 1560—1800 hölls i Sverge 90 riksdagar, således i medeltal en riksdag vart annat eller vart tredje år. Minst 90 bönder från Österbotten borde därför ha deltagit i dessa som riksdagsmän. På 1910-talet kände man i svenska Österbotten inte mera än högst fyra av dessa riksdagsmän, nämligen Jakob Påhlsson Heikus från Vörå och Petter Klockars från Nykarleby, vilka omtalas i Schybergsons Finlands historia, del II, samt Maths Backman från Voitby i Korsholm och Matts Hassinen från Korplax i Karleby. Sedan dess har författaren efterforskat och funnit namnen på ytterligare 56 bönder i svenska Österbotten och ett antal från finska Österbotten, vilka under tiden 1573—1800 var riksdagsmän. En forskare Ludvig Mårtensson har därutöver funnit namnen på ytterligare ett dussin bonderiksdagsmän från svenska Österbotten. Här nedan följer en uppräkning och en kort presentation av dessa riksdagsmän.

K.V.Åkerblom

Ur ”Lantbruket i Svenska Österbotten – Minnesskrift” – 1954

Österbottniska allmogeriksdagsmän 1573-1800 (3 delad artikel)
Bemärkta allmogemän

Redigering Elof Granholm 28.04.2014