Bemärkta allmogemän

I varje by och socken har det alltid funnits någon framträdande person, man eller kvinna, som skilt sig från mängden och sålunda gjort sig bemärkt. De har varit utrustade med naturlig begåvning eller varit företagsamma eller på ett osjälviskt sätt tjänat sina medmänniskor. Tyvärr är de flesta av dessa liksom övriga samtida glömda. Skrivkunnigheten har tidigare varit ringa, i synnerhet före folkskolans tillkomst. Och förmågan och intresset att nedskriva äreminnen har ofta saknats hos många, som kunde skriva och kände en och annan framträdande personlighet, vars levnad och verksamhet bort bevaras för eftervärlden. Då vi nu har att foga till historiken över lantbruket i svenska Österbotten ett kapitel om framträdande personligheter, blir detta mycket ofullständigt, emedan så få per­soners levnad och verksamhet under gångna tider blivit omnämnda i skrift. Vi stannar här främst vid sådana personer, vars verksamhet är avslutad. Vi går från socken till socken, ehuru det därigenom blir mera uppenbart, huru bristfällig vår kännedom är om märkligare personer i de olika socknarna. Men kanske detta har det goda med sig, att mitt försök sätter andra i rörelse att göra minnesteckningar om märkliga personer. Folkskollärarna har ofta varit verksamma på det kommunala området, inom lantmannagilles- och annan föreningsrörelse. Då denna historik främst behandlar lantbruket, har jag i allmänhet förbigått dem. Vi börjar längst i norr, nämligen i Karleby socken.

Bonden Johan Wenelius i Såka by var under 40 år en av Karleby sockens främsta män. Han föddes den 31. 1. 1837 och dog i Gamlakarleby den 15. 2. 1917 över 80 år gammal. Han besökte Anders Svedbergs skola i Munsala. När detta skedde och huru länge, vet man inte säkert. Det torde ha varit läsåret 1863—64, då Wenelius redan var 24 år gammal. 1863 började han anteckna märkliga hän­delser i sin hembygd. Impulsen därtill har han sannolikt fått av Svedberg. Såsom 24-åring hade han lätt att inhämta, vad som lärdes i skolan. Främst fick han lära sig skriva och räkna, av vilka färdig­heter han under hela sin återstående levnad skulle komma att göra bruk.

En stor del av sin levnad ägnade Johan Wenelius åt bondens yrke, jordbruket. Och det utförde han med vakenhet. Han fick 1884 jämte Johan Nissant i Vittsar av Vasa läns lantbrukssällskap pris för ängsodling och höfrösådd.

Men vid sidan av jordbruket ägnade han sig åt självstudier och förvärvade sig mera kunskaper på olika områden. »Dessa kunskaper, sitt skarpa förstånd och sin okuvliga viljekraft blev han snart i tillfälle att begagna i sin hemkommuns tjänst.» Han var kommunal­stämmans ordförande 1873—85, således i 12 år. Likaså var han Såka folkskoldirektions ordförande. Han var kyrkorådsledamot i flera decennier. Han var också initiativtagare till sparbanken i kom­munen. I sin krafts dagar var han en mycket anlitad sakförare, som vid häradsrätten och rådstuvurätten med framgång förde sina klien­ters talan. Många är de bouppteckningar, arvskiften och hemmans­klyvningar, som han under sin långa levnad förrättat.

Sin största dag hade Johan Wenelius den 7 oktober 1884, då han hade glädjen att på samma dag inviga två folkskolor i socknen, nämligen skolorna i Såka och i Vittsar. Som skolvän och kommunal­stämmans ordförande hade han talat för folkskolesaken, när det gällt att få beslut om inrättande av nya folkskolor. Till denna tid hade endast en folkskola funnits i Karleby. Det gladde Wenelius, att en av de nya folkskolorna grundades i hans hemby. Beslutet att inrätta två nya skolor samtidigt hade väckt mycket motstånd »av eljest aktade och hedervärda församlingsmedlemmar, men vilka haft andra åsikter i denna sak än jag och de med mig likatänkande». De hade anfört besvär hos guvernören och i senaten, men senaten hade den 9 augusti 1883 fastställt kommunalstämmans beslut.

Det var på dagen två år efter det kommunalstämman fattat beslut om skolorna, som de invigdes. Den dåvarande folkskolinspektorn, pastor Mathias Sandström i Pedersöre, hade anmält, att han var förhindrad att komma till Karleby för att inviga folkskolorna. Johan Wenelius fick då träda till, först i Såka och senare på dagen i Vittsar. Till båda skolorna hade mera än hundra högtidsklädda personer kommit tillstädes. Man sjöng en psalm. Den nya läraren i Såka, M. L. Ahlström, läste bibelverser och Fader vår. Då framträdde Wenelius och föredrog sitt invigningstal. Han framhöll i detta bar­nens behov av kunskaper och han väntade goda frukter av folkskolan. »Tänk då en gång den tiden stundar», yttrade han bl. a., »att varje fader och varje moder, varje tjänare och varje tjänarinna är folkskolebildad. Huru mycken råhet, huru många oseder och huru mycket vidskepelse, som ännu beklagligtvis råda, skulle då icke försvinna! — Då kan varje hem redan bliva en bildande, för­beredande skola för det uppväxande släktet.— I boren dock icke tänka, att meningen är att folkskolan skall skapa idel änglar. Ingalunda! Ty synden och det medfödda fördärvet, som finnes i människohjärtat, kan skolan och bildningen icke utplåna. Men skillnaden mellan den obildade och den bildade är ändå stor. Wenelius insatte därpå skolans lärare Ahlström i sitt ämbete. Denne talade om sin uppgift och läste välsignelsen. Festen i Vittsar försiggick på samma sätt. Den nya läraren där var M. Remell.

Wenelius antecknade, som nämnt, anmärkningsvärda händelser. Från och med 1900 skrev han fortlöpande dagbok. Dessutom har han skrivit »Bidrag till Hembygdsforskning från Gamla Karleby och särskilt Såkaby». Denna skrift innehåller ganska många histo­riska sägner och lokaltraditioner, som han hört berättas på sin födelseort. Ett prov på vad han antecknat om nödåret 1867 ingår i Hembygden 1912. Det är de utförligaste anteckningar man för det året påträffar.

Wenelius flyttade som äldre till staden. I nekrologen över honom sades till sist: »Det är klart, att en så mångsidig och lång verksam­het icke kan ha gått förbi så, att ej en och annan skulle känt sig mindre väl berörd därav. Säkert är dock, att Karleby kommun länge skall i tacksam hågkomst bevara minnet av Johan Wenelius vackra livsgärning.»

I Nedervetil har vi häradsdomaren Carl Johan Slotte. Han är sannolikt både bland finnar och svenskar den mest kända svenska bonden i landet på 1800-talet. Under 37 års tid valdes han till varje lantdag. Han var bondeståndets talman under fem lantdagar. I den finskspråkiga bondeståndets historia har han erhållit en utförlig och sympatiskt hållen biografi och i Kansallinen elämäkerrasto en lika utförlig minnesteckning. Minnesrunor har skrivits om honom i tre finska kalendrar. Och i den 1952 utgivna stora boken Suomen talonpoikia Lallista Kallioon är C. J. Slotte den enda svenska bonden bland de 74 bönder i landet, som här fått minnesruna. På svenskt håll har han självfallet minst lika mycket ihågkommits i biografiska verk, såsom t. ex. i Carpelans Finsk biografisk handbok, i Vasa läns lantbrukssällskaps årsbok 1903, i S. F. V:s kalender 1903, i J. J. Huldéns Österbottningar i vardagslag, i K. J. Hagfors' Fädernas gård och i andra skrifter. Här får vi då begränsa oss till erinringar om hans insats för sin hembygd. Han var en föregångsman vid kärrodling, den första i landet som på sitt hemman byggde ångmejeri, han byggde kvarnar, gick i spetsen för inrättande av folkskola i Nedervetil, var medlem av lagmansrätten 13 år, nämndeman 7 år, den första kommunalnämndsordföranden i Nedervetil och senare kommunalstämmans ordförande. En minnestecknare har sagt, att Slotte icke i hembygden fick det erkännande, som han hade förtjänat, men denne hävdatecknare visste inte, att Slotte vid en kommunal­stämma i januari 1891 fick mottaga ett guldur med vidhängande ked som erkänsla för att han i mer än 20 år varit den ledande själen i de flesta kommunala värv. En sådan uppmärksamhet var den tiden högst ovanlig. C. J. Slotte föddes 20. 1. 1827 och dog 5. 11. 1903.

Av terjärvbor är de mest kända prosten Johannes Granö, som verkade bland finska kolonister och fångar i Sibirien och hans son, professor Johannes Gabriel Granö i Åbo samt riksdagsmännen J. E. Hästbacka och Albin Wickman. Riksdagsman Hästbacka har i S. F. V:s kalender 1951 fått en utförlig minnesruna och riksdagsman Wickman är mitt uppe i sin verksamhet. Vi förbigår här alla dessa och stannar i stället vid två andra terjärvbor.

Bland framstående terjärvbor i slutet av 1800-talet kan nämnas Matts Forss, f. 1837, d. 29. 1. 1916. Han var en framgångsrik jord­brukare och en framstegsvänlig kommunalman. Med stort intresse drev han ett omfattande jordbruk. Han förstod att i tid anpassa det efter de krav, som mejerihanteringen med tiden ställde på en lantbrukare. Han tog initiativ till den första folkskolan i Terjärv. I sin egen gård upplät han lokal för den. Han var en verksam medlem i samtliga skolbyggnadskommittéer och har i bokstavlig mening lagt grunden till alla de skolor, som på hans tid inrättades. I långa tider var Forss medlem av kyrkbyns folkskoldirektion och en kortare tid dess ordförande. Han har varit både kommunalstämmans och kommunalnämndens ordförande och f. ö. med i flera nämnder, som hade att planlägga olika kommunala och kyrkliga ärenden och arbeten. Han var även en lång tid kyrkvärd. År 1899 deltog han i stora deputationen i Petersburg. Han var en man, som åtnjöt allas aktning.

Karl Storbacka, f. 1845, d. 6. 2. 1917, var en annan av terjärvbornas förtroendemän på denna tid. Ända från ungdomen var han livligt intresserad av räkning och skrivning och förvärvade sig där­för på egen hand dessa i hans ungdom sällsynta färdigheter. Han var i flera tiotal år medlem av kommunalnämnds- och fattigvårdsstyrelserna, till vars sammanträden han punktligt infann sig, nästan alltid gående till fots den 32 km långa vägen från Småbönders till kyrkbyn. Hans närvaro vid de kommunala sammanträdena var också till stor nytta, tack vare de insikter han hade i kommunala frågor. Otaliga är de bouppteckningar, arvskiften och testamenten, som han uppsatt samt de lantmäteriförrättningar han utfört. Då kommunens brandstodsförening bildades, blev han dess direktör och innehade sysslan till sin död. Karl Storbacka var en rättänkande, välvillig man, enkel i sitt uppträdande och alltid tjänstvillig att utföra, vad han kunde för andras välfärd. Han blev ett föredöme för den yngre generationen.

De mest framträdande bönderna, kommunalmännen och politikerna i Kronoby under förra delen av 1900-talet var häradsdomaren och riksdagsmannen Johan Storbjörk, som dog 1932 nära 80 år gammal, hans son Johannes Storbjörk, även han nämndeman och riksdags­man, död 1939, 67 år gammal, en man, som mera än någon annan kronobybo anlitats för olika uppdrag, samt vidare bonden Johannes Häggblom, död 1946, 72 år gammal och häradsdomaren och riksdags­mannen Johan Broända, död 1947, 81 år gammal. Alla dessa är om­nämnda i minnesrunor. Vi avstår därför från att här närmare dröja vid dem. I stället stannar vi vid en annan person, som väcker vår beundran över vad han förmådde uträtta, fastän han från början var totalt medellös.

Gustaf Rudbäck föddes på Rudnäs hemman i Kronoby den 7 juni 1827. Hans föräldrar var fattiga och han måste under barnaåren själv skaffa sig uppehälle genom att vandra från gård till gård och begära mat. När han började kunna uträtta något, tog han drängtjänst. Därefter arbetade han en följd av år som skepps­timmerman i Riga, tills han 1857 kunde återvända hem och med sina besparingar köpa en del av Rudnäs hemman. År 1861 startade han ett garveri och 1869 öppnade han på Rudnäs hemman i Kronoby en lanthandel. Garverirörelsen fortsatte han med i 25 års tid. På sitt hemman inrättade han ett ångmejeri, som han drev flera år. Sitt jordbruk skötte han med sådan framgång, att han två gånger fick pris för välskött jordbruk, det senare 1898. Vid lantbruksmöten erhöll Rudbäck dessutom många pris för välskötta kreatur. Genom sitt arbete för mejerirörelsen fick han även flera erkännanden. Sålunda erhöll han vid en smörutställning i Vasa 1889 hederspris, i Hangö 1890 ett andra och i Vasa 1894 ett tredje pris.

Då kommunalförvaltningen infördes 1868 blev Gustaf Rudbäck kommunalnämndens första ordförande under tre år och var 1877—79 åter ordförande. Under första perioden hade han att under nödåren sköta bespisningen av de fattiga, vilket han gjorde med sådan om­tanke, att han fick mottaga guvernörens erkännande och tack. Rud­bäck tog ock verksam del vid grundandet av den första folkskolan i kommunen. Tillsammans med ett par andra skolvänner utarbetade han förslaget till skolans grundande, ansökte om statsbidrag för den och upplät under två år hyresfritt lokal för den, tills skolbyggnad blivit uppförd. Gustaf Rudbäck dog den 18 mars 1901.

I Pedersöre är det flera personer, som haft framskjutna poster och skött dessa med heder. Vi stannar vid följande: Anders Häggström, f. 1834, d. 1899, var bonde på Stor-Stara i kyrkbyn. Han var lantdagsman 1867 och därvid suppleant i bank­utskottet. Han var en stillsam man och uppträdde endast ett fåtal gånger i ståndets plena.

Johan Brännas från kyrkbyn var lantdagsman 1872, 1885 och 1891. Vid den första var han medlem av kommunalutskottet och suppleant i lagutskottet. Vid 1885 års lantdag petitionerade han om inskränkning av brännvinsbränningen till en tredjedel och om begränsning av försäljningen av brännvin. Han var till sin natur tyst och stilla och framträdde inte mycket, ehuru det märktes på honom, att han hade sakkännedom om de frågor, som behandlades. Han blev 1865 nämndeman, fick häradsdomartitel och valdes 1880 till kommunalnämndsordförande. Han dog 1900.

Johan Inborr, f. 1867, d. 1939, var bonde i Forsby. Han var i unga år i Amerika, köpte efter hemkomsten Inborrs hemman. Han var nämndeman 1905—13, kommunalstäm­mans och kommunalfullmäktiges ordförande 1910—1936, med undantag av åren 1918—20, lantdagsman 1909—18 och riksdagsman 1922—33. Vid flera riksdagar var han elek­tor samt medlem av ekonomieutskottet och från 1924 medlem av stora utskottet. Inborr åtnjöt stort anseende inom svenska riksdagsgruppen. Han var många år dess viceordförande. Kommunal­råd 1924.

Matts Eriksson Nygård i Esse, Lappfors by, f. 1859, d. 6. 12. 1941, var en märklig bonde, en som mera än sina gelikar sökte sprida ljus över sin hembygds förflutna. Redan som gosse hade han stor lust att skaffa sig kunskaper. Svedbergs skola i Munsala var då den enda svenska folkskolan i Österbotten. Dit ville Matts fara. Han packade en kista med matvaror och sina få böcker och fick skjuts med en brädfora till Sundby i Pedersöre. Häst hemifrån fick han inte, ty bröderna var så emot hans skolgång, att de kastade sten efter honom. Från Sundby drog han kistan på en liten kälke till Storsved, c. 30 km. Svedberg frågade honom, vad han ville lära sig i skolan. »Hålla bouppteckningar och arvskiften», svarade eleven. Efter sin skolgång blev Nygård en ivrig kämpe för folkskolesaken i Esse och en skola kom även till stånd 1884, tack vare hans och några andras ansträngningar. När folkskolan i Lappfors 1899 in­rättades, blev Matts Nygård ordförande i skoldirektionen, ett upp­drag som han innehade under många år.

I sin krafts dagar bedrev Nygård vid sidan av jordbruket en omfattande trävarurörelse. På gamla dagar sysslade han med hembygdsforskning. Han nöjde sig inte med att teckna upp sägner, utan företog sig även att skaffa sig vetande om hembyn och hem­kommunen ur gamla papper. Han besökte även riksarkivet i Helsing­fors för att bl. a. utforska namnen på bönderna i Lappfors by i äldre tider. Han skrev en rätt omfattande historik över Lappfors och publicerade ur denna uppsatser i tidningen »Pedersöre» samt en uppsats om Esse kyrkoherdebol. Han utgav också en karta över bosättningen i Nederlappfors. In i det sista hade han ett gott minne och berättade gärna händelser från sitt långa, växlingsrika liv.

Från Nykarleby socken presenteras två allmogemän, som gjort sig uppskattade som goda kirurger, nämligen Matts Bäck och hans yngre broder Jakob Bäck. Den senare var så framgångsrik, att sjuka från alla delar av vårt land och även från Sverige och Ryssland sökte hjäl hos honom. Inom sitt fack, folkkirurgin, var han utan like. Han har uppmärksammats med en levnadsteckning bl. a. i Finsk biografisk handbok och även i Kansallinen elämäkerrasto.

Vi hänvisar endast till dessa och stannar här närmare vid hans äldre broder.

Åren 1752—1805 hade folket i Österbotten anledning att med be­undran se upp till en bondson från Jeppo, nämligen Henrik Holmbom. Han gick endast några terminer i en barnskola i Nykarleby, men blev en mycket skicklig lantmätare, som uppfann nya lantmäteriinstrument, tilldelades häradshövdingstitel och blev slutligen förste lantmätare i Uleåborgs län.

En annan bemärkt jeppobo är Elias Tomasson Fors, som dog den 3 oktober 1917, 76 år gammal. Elias hade tillfälle att gå två år i Nykarleby elementarskola och förvärvade sig därigenom färdighet i skrivning och räkning, som han senare skulle få stor användning för. Som 9-åring fick Elias mottaga av sin farfar Fors hemman i Jeppo. Det hade varit kronohemman, men blivit inlöst till skatte­hemman. Elias arbetade tidigt och sent på sitt jordbruk och bragte detta i god kultur. Det var ett tungt arbete, då inga maskiner ännu fanns för jordbruket. Elias Fors var djupt religiös. Han ägnade sig därför åt söndagsskolverksamhet, den tidens första skolundervisning. Denna verksamhet gav upphov till en privat folkskola i Jeppo, näm­ligen Jungar folkskola. Fors hade dessutom fallenhet för intellek­tuellt arbete. Han upptecknade sägner och gav dem rimkrönikans form. Det mesta rörde händelser under ofredstider. Tyvärr har hans anteckningar därom, till följd av utlåning, förkommit. Även korres­pondenser till ortstidningen Österbottniska Posten skrev han under signaturen —s —s. I övrigt anlitades Fors mycket vid bouppteck­ningar och upprättande av andra handskrifter samt vid lantmäteriförrättningar.

I Munsala har vi först och främst att ihågkomma Anders Svedberg. Tack vare honom var denna ort under åren 1862— 1877 centrum för folkbildningen i svenska Österbotten. Denna position hade Munsala förvärvat tack vare folkskolan i Storsved by och tidningen Österbotten, som Sved­berg utgav åren 1864—78. Anders Sved­berg är numera så väl känd genom biogra­fierna över honom av J. J. Huldén, Alfr. Huldén och Signe Strömborg samt minnes­teckningar i Finsk biografisk handbok, Kansallinen elämäkerrasto och annorstä­des, att vi här blott hänvisar till dessa och får i stället ägna mera uppmärksamhet åt en annan munsalabo. Invid landsvägen vid folkskolan i Storsved restes i anslutning till 100-årsminnet av Svedbergs födelse en min­nessten av röd granit med en porträttrelief i brons och som bar inskriften:

Anders Svedberg
Skollärare Tidningsman
Kommunalman Lantdagsman
Grundade Svedbergska skolan
År 1862

Jakob Näs fick efter Svedberg upptaga hans fallna mantel som lantdagsman och deltog i ståndslantdagarna 1894, 1897, 1899, 1900, 1904—05 och 1905—08. Han deltog i enkammarlantdagen 1907 och i 1908 års förra lantdag, således i åtta lantdagar under 14 år. Näs fick inte någon ordinarie plats i utskotten. Han var suppleant 1904—05 och 1908 i bankutskottet och 1907 i lag- och ekonomieutskottet. Han blev därigenom inte i tillfälle att utöva inflytande i utskotten vid behandlingen av olika ärenden, utan kunde endast i plenum, om han ansåg nödigt, framföra kritik mot innehållet i utskottsbetänkandena. Vid lantdagarnas öppnande hade Näs tillfälle att framföra önskemål. Tillsammans med andra lantdagsmän petitionerade han 1894 om avlyftande av jordskatten, om skoltvång, om förbud mot utvandring för värnpliktiga, 1897 om nydaning av präs­ternas avlöning, 1900 om skattelättnad, 1904—05 om grundlagens respekterande, om ett sanatorium för södra Österbotten och om av­skaffande av tull på mejerimaskiner. För egen del petitionerade han om statsanslag åt fiskeriföreningar och om ändring av fiskerilagen. Ingen av dessa petitioner ledde emellertid vid dessa lantdagar till resultat. Hans förslag gav dock besked om vilka frågor, som han hyste intresse för. Vid öppnandet av 1904 års lantdag tog sig Näs friheten att träda fram till generalguvernören och bad honom hälsa kejsaren, att han skulle låta landets grundlagar vara okränkta. Generalguvernören bad tolken översätta det som Näs yttrat, men denne svarade, att han inte förstått Näs' landsmål och kunde därför inte framföra hans yttrande. Intermezzot fick inga påföljder, men Näs hade fullgjort vad hans valmän önskat. De hade nämligen ut­talat för honom, att det viktigaste önskemålet var upphävandet av diktaturförordningarna och att lantdagsmännen hade både rättighet och skyldighet att kräva att vårt statsskick inte ändrades.

Större blev Näs' insats för hembygden. Han drev en tid mejeri­rörelse i Pensala. I tio år satt han som ledamot i kommunalstyrelsen, tidtals som viceordförande i kommunalstämman. Han var en varm förkämpe för folkskolan, men fick inte uppleva den dag, då hans hemby, Monas, fick skola. Vid sidan av sitt jordbruk idkade han ett omfattande sik- och laxfiske. Han skrev flera år rapporter till Fiskeritidskrift om fisket i Munsala. Åren 1908—09 skrev han långa uppsatser i Vasa Posten med ledning av en soldats hågkomster om munsalabors deltagande i kriget 1808. Jakob Näs föddes den 1 nov. 1842 och dog den 9 mars 1918.

I Oravais är en av förgrundsgestalterna Mårten Lassus. Hans hemby, Karvat, hörde större delen av hans levnad till Vörå och själv betraktade han sig sannolikt som vöråbo. Lassus föddes på hemmanet med samma namn i Karvat den 18 juli 1802 och dog där den 27 febr. 1875. Hans levnadssaga är mycket märklig.

Efter sin fader, nämndeman Mårten Lassus ärvde han 1817 ett torp av Lassus hemman. Detta sålde han några år senare och för penningarna och hustruns hemgift köpte han 1831 av sin bror 5/36 mtl av Lassus hemman, men blev skyldig 360 riksdaler. Det blev missväxtår och ringa avkastning, men han kunde dock småningom betala skulden och betydligt utöka jordbruket genom nyodling samt uppfostra fem barn.

Redan som gosse hade han lust för ritning och träsnideri. Med kniv snidade han ansikten, händer, fötter och djurbilder. Han skaf­fade sig färger och började måla med tavlor som förebild. Då detta blev känt och spegelmakaren Johan Henrik Granbom från Yttermark i Närpes kom till Vörå för att förgylla moderkyrkan och Oravais kapellkyrka, drog kapellanen Henrik Wegelius försorg om att Lassus blev antagen till hantlangare åt Granbom. Av denne lärde han sig förgyllningskonsten. Detta torde ha skett våren 1819. Enligt sägen började mästaren rumla om och Lassus fick nu lov att arbeta på egen hand. Mästarens »förgyllarebok» stod till hans förfogande. Nästan mot sin vilja kom han 1821 att åtaga sig förgyllningen av altardekorationen i Oravais kyrka. Lassus lyckades därmed, fick självförtroende och vann bifall av församlingen. Enligt sägen blev ärkebiskop Melartin så betagen av Lassus' arbeten, att han på sin bekostnad lät honom besöka en ritskola i Åbo. Själv har Lassus omtalat, att han 1841 reste till Åbo och vistades där två månader hos bildhuggare Wennerström, som utförde arbete i domkyrkan. Av honom och artisten T. J. Legler erhöll han undervisning i modellering och teckning samt att efter skala beräkna och uttaga propor­tioner. Hos en målare fick han insikt i färgers beredning och till­blandning, över de insikter han där förvärvade sig, fick han berömligt vitsord. Lassus har utfört förgyllningar 1825 i Vörå kyrka, 1835 och 1836 i Munsala kyrka, 1835 i Malax kyrka samt 1837 och 1838 i Sideby kyrka. 1839 utförde han siffertavlan i Vörå kyrka och 1842—1843 altardekorationerna i Vasa kyrka samt sannolikt där­efter ännu andra arbeten.

Då inskriptioner på stengravvårdar skulle förgyllas, har detta sannolikt givit Lassus anledning att inrätta ett stensliperi, där grav­stenar förfärdigades och förgyllning utfördes. Detta sliperi grun­dades redan före 1842.

Under arbetet i Vasa kyrka blev Mårten Lassus intervjuad av Vasa Tidning om sin levnad. Genom ovannämnda redogörelse har hans verksamhet före 1843 blivit känd. Tidningen skrev till sist: »Lassus är en i alla avseenden beskedlig karl, nykter, pålitlig, hushållsaktig och stilla i sitt väsende samt säker i sina göromål, dem han noga och länge betänker, innan de av honom utföras.»

Det torde ha varit vid arbetet i Vasa kyrka, som fröken Alexandra Frosterus (gift Såltin) blev så intresserad av Lassus arbeten, att hon målade hans porträtt. Han sitter på en stol utan rock i tröja och väst med hatten i högra handen.

Efter Vasa brand 1852 blev det stor efterfrågan på plankor och bräder. Mårten Lassus byggde då i en bäck till Bodviken en liten sågkvarn med ram och kantcirkel och kunde sålunda sälja virke till staden, självfallet med god vinst. Hans nästa anläggning blev Ånäs kvarn i Oravais, som försågs med fyra par stenar, gryn- och siktverk samt ett slipverk för slipning av gravstenar. Då fallet i forsen var ringa, blev kraften svag. Lassus fick kännedom om, att man i Sverige börjat begagna turbiner i kvarnar och därigenom kunde utvinna mera kraft. Han reste därför dit, åtföljd av sin son. De for först till Stockholm och vidare till Arboga för att med egna ögon se de nya uppfinningarna. Efter hemkomsten gjorde han en turbin till sin kvarn. Den blev ypperlig i sitt slag och har tjänat till modell för andra. Bergsrådet Björkenheim, som ägde Kimo bruk och ett par mjölkvarnar, var rädd för att Lassus' kvarn skulle bli till förfång för hans egna kvarnar. Han sökte genom process att få bort Ånäs kvarn, men efter tio år förlorade han processen. Kvarnen i Ånäs var i gång ända till medlet av 1900-talet och står kvar ännu.

Mest har Mårten Lassus blivit känd genom de sägner från Vörå, som han upptecknat. Han var liksom fadern nämndeman. Under rasterna vid tinget var han i samspråk med äldre sockenbor om fornsägnerna. Han fick snart en grupp gubbar omkring sig. De lyssnade till hans berättelser och berättade själva vad de kände till. På detta sätt fick Lassus veta många sägner. Prosten C. J. Estlander i Vörå uppmanade honom att för kyrkoarkivet nedskriva sägnerna. Lassus överlämnade dit 1852 ett häfte, som bär titeln »De gamlas berättelser, utan tillägg i korthet antecknade». Prof. Rancken införde 1862 ett utdrag ur häftet i Vasabladet. Av detta togs särtryck i almanacksformat, vilket omtalas som »Benters alnackon». Dessa sägner har ofta blivit använda av forskare.

Mårten Lassus arbetade även för inrättande av folkskolor i Vörå. På förslag av honom anslogs den del av kapellanslönen, som uppkom som överskott vid en reglering, till folkskolan, varigenom skolans lärare fick ett kännbart lönetillskott. Fastän avståndet från Karvat till Storsved är två mil, kom Lassus stundom dit för att tala med Svedberg om den tidens uppfinningar. Svedberg säger om honom: »Mårten Lassus var till sin karaktär mycket stilla och anspråkslös. Hans anletsdrag hade något särdeles tilldragande, och ett milt god­modigt leende vilade ständigt däröver. Han tillvann sig genom sitt ovanliga, saktmodiga och älskliga väsende vänner i alla samhälls­klasser.»

Vörå socken har flera märkesmän, som borde presenteras. Vi stannar dock endast vid några få. Under förra delen av 1700-talet var nämndemannen och kyrkvärden Johan Simonsson Knubb känd i hela Österbotten som kyrkobyggmästare. År 1708 byggde han jämte Karl Grijm klockstapeln i Kimito. Johan Knubb bar då namnet Thun, emedan han var bondson från Tunis hemman. Under åren 1726—1739 utförde Johan Knubb fem kyrkobyggnadsarbeten, som är kända, men möjligen flera. År 1726 byggde han Paldamo kyrka, 1729—30 Jakobstads kyrka, 1730 Nykarleby kyrkas torn efter egen »schaplun», 1734 Östermarks klockstapel och 1734—39 ledde han utvidgningsarbetet vid Närpes stenkyrka och byggde en ny klock­stapel för kyrkan. Han var nämndeman 30 år. Dog 1740.

Bonden Henrik Kattil i Jörala by upptog Knubbs fallna mantel som kyrkbyggmästare. Han synes ha anlitats lika mycket som Knubb. År 1738 hade han reparerat Vörå kyrkas torn och byggt karaktärsbyggnaden på Kullas kaptensboställe i Vörå. På 1740-talet byggde han kyrkorna i Lappo, Alavo och Etseri samt klockstapeln i Jakobstad. År 1751 var han i Åbo län »att ther uppbyggia en Kyrka» och 1756 synade han kyrkan i Solf och gavs i uppdrag att göra kostnadsförslag till en ny kyrka. Han var också nämndeman. Han dog den 12 nov. 1766.

Bönderna i södra Vörå har varit mycket driftiga att utvidga sina odlingar, i synnerhet genom mossodling. Märkligt är emellertid, att den första jordbrukare i svenska Österbotten, som Finska hushåll­ningssällskapet hedrade för odlingsarbete, var bonden Matts Isaksson Antus i Karvsor by. Om honom hade till sällskapet berättats följande:

År 1786 verkställdes klyvning på Antus hemman, så att Matts Isaksson fick på sin andel Vs mantal. Under 17 års tid nedlade han ihärdigt arbete på att förbättra hemmanet. Han igenfyllde flera onödiga diken, bortskaffade stenrosen, uppbröt stenbundna utmarks­backar och utvidgade därigenom sin åker med 1 tunnland 24 kapp­land, inhägnade den med 456 alnar stengärdesgård av 2 alnars höjd och tjocklek, använde stor möda och omsorg på att förbättra sitt höbol samt upptog, dikade och rödjade skoglupen och kärraktig ut­mark till äng om 6 vinterskrindors vidd. Kostnaden för dessa jord­förbättringar blev värderad till 474 riksdaler. Sällskapet förärade honom 1804 en förgylld silverbägare om 10 lods vikt.

Ingen bonde i Vörå var under 1800-talet lantdagsman. Vörå socken jämte Oravais och Maxmo hade mindre mantal än Korsholm, Kvevlax och Replot, varför en korsholmsbo då regelbundet valdes till riksdagsman, förutom 1894, då C. J. Slotte valdes för Vörå. På 1900-talet har däremot ofta vöråbor valts till lant- och riksdagarna. Kyrkoherden A. J. Bäck var riksdagsman 1907—1918, J. Miemois 1914 och 1919—1923, Edvard Haga 1929—1944 och Matts Forss 1945—1950.

Maxmo socken hade under senare delen av 1800-talet en affärs­man, som åstadkom, att denna ort då hade en ekonomisk storhetstid. Det var Karl Henrik Kagg. Han föddes i Maxmo by den 6 aug. 1847. Fadern var bonde på Kaggs hemman och hade flyttat dit från Kaustinens hemman i Vörå. Karl Henrik fick på Tottesund lära sig att skriva, kanske också att räkna. Till en början hjälpte han till i farbroderns butik. Denne, Jakob Kagg, hade 1863 öppnat handel i Maxmo. Från hemmanet fick Karl Henrik 500 mk till utlösen och med denna summa startade han 1871 egen affär. Han köpte en segel­båt och började skeppa plankor och bräder till Sverige. Men denna rörelse gick med förlust. Då vände han sig till assessor Högdahl på Tottesund med begäran att få låna 1000 mk. Han nämnde, att bröderna lovat gå i borgen. Assessorn blev vred. Kagg trodde, att han skulle få avslag. Men Högdahl blev förargad över, att han trodde honom ha så dålig tilltro till Kagg, att borgen behövdes för lånet. Kagg fick låna utan borgen. Nu lyckades rörelsen bättre. Samma år kunde han betala lånet och hade dessutom 1000 mk som vinst. Kagg började exportera råg och havre till Sverige. Han fick kunder ända från Vörå och Lillkyro. Spannmålsfororna var stundom så många, att de fyllde vägen från folkskolans grind till Kaggs gård, en sträcka på 500 meter. Han hade en skeppare som hette Palm, vilken biträdd av Isak Ruths tog sig oförskräckt trots svårt väder över till Skellefteå i Sverige. En äldre man, stadsbibliotekarien och läraren Gustav Renhorn, har berättat mig, att denne skeppare i hans barndom brukade komma från Österbotten med spannmålslaster för hans far, som var handelsman. Kagg fick sannolikt bättre betalt i norra Sverige för råg och havre än annorstädes och förtjänade då mera på affären.

Kagg utvidgade sin rörelse till flera områden. Han startade garverirörelse och köpte hudar från utlandet samt lät bereda dem i Maxmo och sålde dem sedan till affärsmän i hemtrakten. Ända i Lappo hade han köpare. År 1888 började han även med mejeri­rörelse. Han hade sitt mejeri i Kerklax by och placerade separatorer i Bertby, Palvis, Kovik, Karvsor och Lotlax. Grädden kärnades i Kerklaxmejeriet. Filialer till sin handel öppnade han i Kaitsor, Kvimo och Penerso. På sistnämnda ort tillverkade han karameller och andra sötsaker.

För en sådan omfattande rörelse behövdes goda kommunikationer åt olika håll. Men sådana var det då klent med. Telefonledning lät han därför draga från Maxmo till Lillkyro central, då ingen ledning ännu fanns till Vörå eller Kvevlax. Först 1894 anskaffade affärs­männen i Vörå telefon och då anslöt Kagg sig till deras företag. Slutligen drogs 1896 telefonledning från Vasa genom Kvevlax till Maxmo. Flera personer i Maxmo skaffade sig då telefon. Centralen placerades hos folkskolläraren Skrifvars.

Postgång till Maxmo saknades länge. Ännu 1884 tog det 6—10 dygn att befordra ett brev från Helsingfors till Maxmo och först 1890 fick orten lantbrevbäring mellan Vörå och Maxmo två dagar i veckan. Kagg bestod sig emellertid med eget stadsbud, en person med namnet Holm, som ofta flera gånger i veckan förde brev och penningar till och från Vasa. På somrarna var det bekvämare, sedan ångbåtarna Tärnan och Näcken började anlöpa Tottesunds brygga. Kagg lät iståndsätta vägen till Tottesund och bygga en brygga där. — Kagg var också stöttepelaren, när folkskola skulle inrättas i Max­mo. När två av hans barn konfirmerades, skänkte han (1890) en vinkanna till kyrkan. Tyvärr lät han locka sig att teckna borgen för en stor summa och blev därigenom nästan ruinerad. Kagg dog den 20 okt. 1902, blott 55 år gammal.

Från Kvevlax nämner vi industrirådet John Wickström. Industri­rådet Wickström har med sina motorer lika mycket underlättat tröskningsarbetet för jordbrukarna som båtfärderna för fiskarna. Hans levnadssaga må därför närmare återgivas i denna avdelning.

John Wickström föddes i Vassor by den 13 december 1870. Han är son till kopparslagaren Johan Vikström och hans hustru Brita Lisa Jakobsdotter Väst från Oravais. Lyckligtvis öppnades folkskola i Vassor 1879, så att John Wickström blev i tillfälle att genomgå denna. Och när folkskolkursen var till ända, kunde han börja biträda i faderns verkstad. Som 18-åring for han till Amerika och fick först arbete i järngruvor i Michigan och Wisconsin. Tack vare sina på hemorten förvärvade yrkeskunskaper, kom han på sin arbetsplats in på reparationsavdelningen. Samtidigt besökte han aftonskolkurser i Chicago och idkade privata studier. Under arbetet i verkstäderna kom han att göra sig närmare förtrogen med explosionsmotorerna och för­bättrade dessa med särskilda upp­finningar samt började själv tillverka motorer.

Sommaren 1906 var han på besök i hemlandet och hade med sig en motor, som han insatte i en fiskar­båt. De, som såg den lilla motorn, betvivlade att den skulle förmå sätta en båt i rörelse. Av en tillfällighet råkade kommunalrådet J. Wiik och författaren vara på besök i Vassor och behövde med båt komma uppför Kyro älv på hemväg. Vi frågade efter en båt. Man pekade då på John Wick­ström, som ett stenkast söder ut höll på med att sätta i gång sin motorbåt. Vi sporde, om han ville komma och föra oss till Lakören. Det lovade han. Nyfiket folk i två andra båtar ville också följa med i släptåg, vilket också bifölls. Motorbåten sköt god fart uppför älven, t. o. m. i Kyrkfaret, där strömmen emot var starkast. På 25 minuter kom vi fram. Det brukade taga l l/2 timme med roddbåt. Den första motorbåtsfärden på Kyro älv (13 juni 1906) blev omtalad i Vasa­bladet och John Wickström samtidigt presenterad.

På hösten samma år kom Wickström tillbaka från Amerika och byggde i Vasa en verkstad, där han började tillverka motorer. Wick­ström hade räknat mest med yrkesfiskare som kunder, men det visade sig, att lantbrukarna till en början mest tog motorerna i bruk vid tröskning. I början av detta århundrade blev andelsidén känd, tack vare lantmannagillesverksamheten. Redan före 1907 hade ett och annat andelslag bildats i dessa trakter och köpt lokomobil till tröskverket. Lokomobilen var tung att flytta från ria till ria och ganska dyr. Då kom Wickström med sina motorer, som hade lika stor dragkraft och var lättare att flytta och mycket billigare.

Början gjordes hösten 1907 i östra Korsholm med en Wickströms motor till ett tröskverk. Erfarenheten där blev snart känd i andra byar. Redan 1908 bildades 25 tröskverksandelslag i 13 kommuner i svenska Österbotten, vilka köpte var sin motor från Wickströms fabrik. Före oktober 1909 fanns c:a 50 sådana andelslag i Vasa län, men saknades ännu helt annorstädes i landet.

Sedan också fiskarena börjat köpa motorer från Wickströms fab­rik, måste fabriken utvidgas. Den flyttades 1909 till sydvästra sidan av Vasklot i Vasa, där den uppfördes på ett 800 m2 stort område. Från denna tid inträdde en starkare utveckling av motorfabriken. Antalet försålda maskiner belyser detta: år 1910 65 stycken, 1911 95, 1912 148 och 1913 230 motorer. Efter 20 års verksamhet hade fabriken tillverkat och sålt 4740 motorer.

Tack vare den stora omsättningen har bröderna Wickström fått möjlighet att tillverka maskinerna av lämpligaste och hållbaraste material. De har även kunnat göra den ena förbättringen efter den andra hos så gott som varje enskild del av maskinen. Resultatet har blivit, att deras motorer vid offentliga provningar och utställ­ningar visat säker gång och stark dragkraft i förhållande till olje­åtgången. De har även i tävlan med utländska motorer erövrat flera första pris och guldmedaljer.

Wickströms motorer blev banbrytande i vårt land för maskin­kraften i lantbrukets, fiskets och småindustrins tjänst. Bröderna Wickström har sålunda gjort en värdefull insats i vårt näringsliv.

1888 inträdde John Wickström som medlem i Vasa absoluta nykterhetsförening. Han hade redan i Amerika stått i ledningen av Finlands-svenskarnas nykterhetsförbund och har hela sitt liv för­blivit helnykter. Sin födelsebygd har han och brodern Jakob ihågkommit med donationer för folkskolbarn och yrkesundervisning. John Wickström tilldelades 1936 industrirådstitel. Han är ännu då detta skrives, trots sina 82 år, dagligen i verksamhet i fabriken.

Korsholms socken hade på 1800-talet en person, som både inom kommunen och i lantdagen höjde sig över mängden. Det var Johan Erik Keto. Han var född 21. 1. 1826 och son till häradsdomaren Mickel Andersson Keto i Veikars by. Han fick under barna- och ungdomsåren tillfälle att besöka skolor och erhöll därmed en behövlig utrustning för livet. Hösten 1843 blev han »lärling» i Mustiala lantbruksinstitut, för huru lång tid är okänt. Där fick han insikt i ändamålsenligt lantbruk och förkovring i finska språket. I hemmet fick han under vinteraftnarna lyss­na till faderns diskussioner med bekanta om kommunala frågor och tingsangelägenheter. Det var lek­tioner i en rättskaffens vandel.

Tidigt började J. E. Keto betjäna allmogen med bouppteckningar, arv­skiften och uppsättande av juri­diska handlingar. Han uppövade därvid förmågan att skriva riktigt. Efter faderns död 1849 blev han både bonde och nämndeman, ehuru han var endast 24 år gammal. Han utlöste sina syskon med högre be­lopp än fadern bestämt och ådrog sig därmed en stor skuld. Men han skötte sitt hemman så väl, att han snart blev skuldfri. Som nämnde­man måste Keto instämma lagbrytare, vilka inte sparade på hotelser, då han kom med stämningen. Men han lät sig inte påverkas.

Keto blev invald i »Januariutskottet», som hölls i Helsingfors från den 20 januari till den 6 mars 1862 och förberedde inte mindre än 52 ärenden att upptagas till behandling i den blivande lantdagen. Han deltog i lantdagarna 1863—64, 1867, 1877—78 och 1882. Han blev alltid invald i de viktigare utskotten och var medlem av värnpliktskommittén. Han gick i spetsen för den frisinnade frak­tionen i bondeståndet och förordade bl. a. kommunal rösträtt för tjänstefolk samt hävdade, att de obesuttna skulle »behandlas som människor». Han var också en stor folkskolvän och talade i ståndet för skolors inrättande och för statsbidrag till lärarnas avlönande. Keto erhöll häradsdomartitel och fick av regeringen en större silvermedalj att i Stanislaiordens band bäras om halsen. Rektor Laurén har skrivit en sonett i »Doftlösa blomster» om Keto, i vilken han prisar honom för den rättrådiga hållning han städse intog. Keto avled i fädernegården den 7 okt. 1882, endast 56 år gammal. Hans vänner och sockenbor drog försorg om att en 4 alnar hög minnesvård restes på hans grav. På stenen läses:

»Johan Erik Keto
Folkombud
* 1826 t 1882
Medborgare reste stenen»

Runt stenen löper en ormslinga, på vilken läses: »Ryktet skall aldrig dö för den, som sig ett gott förvärvat.»

Ketos verksamhet som kommunalnämndsordförande förbigås här.

Efter J. E. Keto var lantdagsmännen i ståndslantdagarna från Korsholm Jakob Martola 1885, J. G. Gädda 1888, Anders Keto 1891, Johan Flygare 1897, 1899 och 1900 samt Gustaf Gädda 1904—05 och 1905—06. Deras levnad och verksamhet är tecknad i Korsholms historia II.

I enkammarlant- och riksdagarna har från Korsholm varit invalda: G. Gädda 1910—18, Johannes Bengs 1922—23 och Levi Jern 1922 —54. Vidare kan nämnas att prosten O. W. Ehrström var lantdags­man 1863 och 1867 samt pastor A. R. Hedberg 1907—09 och i 1917 års senare lantdag.

I den lilla skärgårdssocknen Björköby har Anders Ohls gjort sig känd och värderad genom en ganska ovanlig uppfinning. Anders Ohls föddes den 1 nov. 1873 på Ohls hemman och hade som pojke och yngling att förbereda sig för fiskarens och skärgårdsbondens yrken, tills han själv skulle över­taga fädernehemmanet. Nätbind­ning var denna tid ett arbete, som var tålamodsprövande för unga pojkar, i synnerhet när det var gott skid- och skrinnföre. Anders långleddes vid detta arbete, som band honom vintrarna igenom inne vid garnet. Han började fundera på, om inte bindningen kunde ske med maskin. Han förde bindnålen långsammare och försökte tänka ut, huru man skulle göra knutarna i en maskin. Åren gick, och han återkom ständigt till idén om maskinell knytning. På lediga stunder böjde han järntrådar och klippte plåtbitar och experimenterade. Så kom han på lösningen. Detta skedde någon gång år 1904. Hans kusin, fyrmästaren P. E. Ohls, skrev till författaren från Valsörarna nyårs­dagen 1905: »Back-Ant har uppfunnit en nätbindningsmaskin. Model­len binder endast 7 maskor. Men nu skall han och vår Edvard börja arbeta med en, som skall binda ryssjorna och sedan skola vi ställa till en, som skall binda halvsköt och taga 1050 maskor med samma tramp. Låter ej detta storartat och otroligt, men det är likväl san­ning. Har skrivit till fiskeriinspektören och sänt två prov till honom-----------.»

Anders och P. E. Ohls hjälptes åt att konstruera en apparat, var­med 60 maskor kunde knytas, men den var inte bra. Fiskeri­inspektören i Helsingfors fick se apparaten och anskaffade åt upp­finnaren 300 mk för förbättringar. En vasaingenjör fick höra talas om Anders Ohls' sällsynta talang och sände honom till en kurs i maskinritning i Petersburg. Där fick han utföra ritningar och bygga modeller samt göra maskiner, såsom de bör göras. Det blev en verklig utbildningskurs för honom. Han kom in i det tekniska arbetets många finesser. Där fick han också småningom ihop en maskin, som han ville ha den. Men den var ännu inte helt automatisk. Då maskinen slog sina första slag, gick det bud genom den stora fabri­ken: Nu går »finski tkatskaja maschina» (vävmaskinen) och åskå­darna blev så många, att man måste förbjuda arbetarna att samlas kring maskinen. Ohls hade inte tillfälle att länge vistas i Petersburg. Men han tog maskinen med till Björköby. Här byggde han ännu en maskin av samma typ. Denna blev så stor att den gjorde 400 knutar i gången.

Sommaren 1906 hade Ohls förbättrat sin maskin så mycket, att nätknytningen kunde utföras av en person i stället för två tidigare. Han hade både maskinen och de nät, som knutits med den, på en utställning i Kuopio. En korrespondent till Åbo Tidning skrev: »Bland i denna paviljong utställda föremål förtjänar särskilt att omnämnas ett finfint fisknät, vars märkvärdighet ligger däri, att detsamma är förfärdigat medels en av jordbrukaren A. J. Ohls och äldre fyrvakten P. E. Ohls i Björkö, Replot uppfunnen maskin, som torde överträffa alla hittills kända —.»

Under vintern 1906—07 förbättrade Anders Ohls sin maskin ytter­ligare, så att den arbetade genom att den vevades i stället för genom trampning.

Ohls hade sålunda inom två år kommit stegvis så mycket framåt, att nätbindningsmaskinen nu var fullt användbar. Den var en verklig maskin, varmed nät snabbt kunde bindas. Men så fick uppfinnaren kännedom om att det fanns franska, tyska och engelska nätmaskiner, som han inte kunde konkurrera med. Hans maskin arbetade med endast en tråd och den kunde inte binda s. k. grovgarn samtidigt i fiskbragderna, så att näten genast blev färdigknutna. Anders Ohls började då konstruera en maskin, som skulle knyta nät med skyttlar och av olika garnsorter samtidigt. Han fick se utländska nät­maskiner, men de var alltför vidlyftiga. Därför uttänkte han ett helt annat sätt att få skyttlarna i rörelse. Han lyckades därmed och vågade sig på att bygga en maskin med 300 skyttlar. Den gick bra och han skaffade en Wickströms 1 1/2 hästkrafters motor att draga den med. Fiskbragderna fick åtgång, och när hans pojkar vuxit upp och kunde sköta nätbindningen, byggde han en maskin med 400 skyttlar.

Nu bands och såldes nät i stor mängd. Mera behövdes väl icke? Jo, ännu en uppfinning krävdes. Från Kanada kom förfrågan, om Ohls kunde knyta laxnät. Han började uttänka en maskin för detta ändamål. Efter många experiment lyckades det och export av laxnät till Kanada kom i gång. Tyvärr avbröts den av kriget.

Anders Ohls hade upptagit samarbete med firman Aino Lindeman i Vasa. Detta ledde till bildande av Ab. Anders Ohls fiskredskaps­fabrik. En fabriksbyggnad i två våningar uppfördes i Björköby. I den tillverkas maskiner enligt Ohls konstruktion. Tillverkningen av nät utvidgades. En annan fabrik har grundats även i Vasa och ännu en i Umeå. Maskinernas konstruktion är helt och hållet Anders Ohls' verk och hans specialdetaljer för knytning av nät med dubbel s. k. pålstek är enastående i världen.

Allt detta arbete har Anders Ohls utfört vid sidan av mycket annat. Han har varit bonde på egen gård och dessutom ständigt haft händerna fulla med annat arbete för egen del och för det allmänna. I hans barndom fanns ingen folkskola på orten. Han har därför på egen hand lärt sig att skriva och räkna. Han har tillhört ledningen för ungdomsföreningen i Björköby, varit ordförande många år i ortens första nykterhetsförening, tillhört frivilliga brand­kåren och hornseptetten. I unga år sysslade han också med foto­grafering. Han var i århundradets början med om att starta Björkö ångsåg och kvarn, var med i handelsbolaget, i styrelsen för Björkö handelslag, i ortens lantmanna- och fiskargille, förestått ett par år ortens fisksalteri och iskällare, varit i decennier skeppare på tur­båten Björkö mellan Björköby och Vasa och har sedan 1932 varit ordförande i kommunalfullmäktige. Jämte denna praktiska verksam­het har Anders Ohls även hunnit se sig omkring i naturen och i flera uppsatser nedtecknat sina intryck, bl. a. i den. lilla boken »Björkö», några livsbilder från yttersta skären (1929), i vilken ett tiotal uppsatser av honom ingår. Ur den får vi veta, att han 1928 varit med om att bilda en fornminnesförening i Björköby och blivit dess första ordförande. Föreningen har förvärvat en stuga i byn till bygdemuseum. För samlandet av föremål till denna har Anders Ohls varit så företagsam, att detta museum nu har en stor mängd mycket märkliga föremål. Anders Ohls har ett livligt intresse för allt, som rör hembygden och dess minnen. Då detta skrives är han 80 år.

I Solf var Karl Schogster, arrendator på Lindmans militärboställe, under 30 år en av dem, som verksammast arbetade för framstegen i kommunen. Han föddes den 15 oktober 1864 i Laihela, där fadern var bonde. Denne flyttade 1876 till Solf. Sin första bildning fick han i folkskola i Laihela och genomgick sedan fem klasser i lyceum. Redan 1886, då det gällde att få folkskola till kommunen, var Karl Schogster en av dem, som ivrigast med­verkade därtill. På 1890-talet var han lantpolis i Solf och 1902 övertog han efter sin fader skötseln av bostället. I hans hem bil­dades 1900 lantmannagillet i Solf. Schogster blev dess första ordförande. Han har som sådan skrivit gillets fyra första årsberättel­ser. »Att uppräkna alla de företag, i vilka Schogster medverkat, vore att skriva kom­munens utvecklingshistoria under senare tid. Vid sin 50-årsdag ägnades honom från hemkommunens sida för dessa oegennyttiga tjänster en vacker och anslående hyllning.» Som praktisk jord­brukare bestod han väl provet. Under storskiftet utflyttades bostället 4 km från byn till Söderfjärden. Där hade Schogster att som ny­byggare pröva på dess vedermödor. Han förstod att småningom avtvinga jorden en nödtorftig bärgning, men de egentliga frukterna av sitt arbete skulle det icke beskäras honom att inhösta. Han dog den 20 nov. 1916, blott 52 år gammal.

Bland övriga solfbor, som blivit uppskattade för sina tjänster åt medmänniskor, förtjänar klockaren Johan Backman att ihågkommas. Han föddes den 3 jan. 1821 och dog den 20 okt. 1865. Han hade först av sin mor lärt sig bota människors värk genom gnidning och fått av doktorn Jacob Wegelius i Malax ytterligare undervisning däri. Backman blev vida känd såsom en van och framgångsrik kirurg, då det gällde behandlingen av bensår o. a. skador. Han anlitades inte blott av allmogen utan även av ståndspersoner.

Av Solf sockens ledande män på senare tid må nämnas kommunal­rådet Edvard Helenelund, Österbottens Svenska Lantbrukssällskaps nuvarande ordförande. Kommunalrådet Helenelund föddes i Solf 6 juni 1885. Han har varit riksdagsman för Vasa läns södra valkrets 1919—1924, 1927—1929 och 1930—1944.

Framför Bygdegården i Malax står en byst i brons av kommunal­rådet, folkhögskolrektorn Johannes Klockars. Malax är den enda landskommun i svenska Österbotten, som på detta sätt hugfäst minnet av en av bygdens märkesmän. Han har utan gensägelse varit Malaxbygdens främste son, men Kronoby och hela svenska Finland kan räkna honom som en av sina egna. Han hade sin verksamhet 27 år i Kronoby som folkhögskolrektor och kommunalman, 9 år i Vasa som redaktör och ledare av Svenska Österbottens kommunal­förbund och var därunder riksdagsman 1924—27 samt slutligen 5 år i Helsingfors som sekreterare för Svenska landskommunernas för­bund. För övrigt var han först ungdomsledare och 30 år ledare av Finlands svenska nykterhetsförbund. Berättelsen om hans levnad står att läsa i biografin över honom av mig och i andra skrifter.

Av Malax sockens ledande män under senare delen av 1800-talet var Jonas Staf och Erik Mattlar lantdagsmän. Staf deltog i 1872 års lantdag och var suppleant i bankutskottet och Mattlar i 1891 års lantdag. Staf var den första kommunalnämnds- ordföranden i Malax. Han var född 1833 och dog 1894. Mattlar hade i omkring 20 år samma syssla. Han föddes 1846 och dog 1928.

Petalax har haft en märkesman på det frireligiösa området, näm­ligen Erik Jansson, bondson från Åmossa, f. 1848, d. 1927. Han har bl. a. publicerat en självbiografi, 134 sidor stor, i vilken han skildrar sin levnad intill 1891, sålunda de 20 år, då han hade att utstå svåra umbäranden och förföljelser för sin tro. Han var en framstående talare. Han ägnade 25 års arbete åt sin församling i Petalax och verkade förövrigt i andra trakter av svenska Österbotten.

I Bergö har lotsen Petter Nyback varit den aktivaste i sin kommun för näringslivets förkovran. Han har varit ordförande och sekreterare i ortens lantmanna- och fiskargille från dess bildande 1909 ända till 1931. Som insiktsfull fiskare var han medlem i en statskommitté för främjande av fiskerinäringen. P. Nyback har även varit kommu­nalnämndsordförande och i många år nykterhetsföreningens ord­förande.

I Korsnäs gjorde sig sågägaren Charles B. Hoffman mycket känd vid lantdagsvalen 1916 och 17 som en politiskt vaken man. Han hade dessförinnan varit i Amerika och återkommit därifrån 1909. Han inrättade i Korsnäs kyrkby en ångsåg, som var en av de bästa i svenska Österbotten. Han emigrerade ånyo på 1920-talet till Ame­rika, till förlust för sin hembygd. Vid de senaste riksdagsvalen har agronom Verner Korsbäck från nämnda ort blivit vald till riksdags­man.

Vid 22 års ålder kallades han första gången att taga plats i häradsnämnden, där han satt i åtta år, varpå han tog avsked från denna syssla för att med odelad kraft ägna sin tid åt sitt älsklings­arbete, jordbruket, som han skötte med insikt och stor framgång. Han var kyrkvärd i 17 år, kommunalstämmans ordförande och dess protokollist en lång tid, ledare av församlingens fattigvård och vår­dare av kommunens allmänna angelägenheter. Detta bär vittnesbörd om det förtroende han åtnjöt inom det samhälle, han tillhörde. Men utom sin hemsocken var han, såsom nämndes, också känd och värderad.

Efter att en längre tid ha varit borta från häradsnämnden, invaldes han dit på nytt, och såsom nämndeman har han avvärjt mången rättegång genom sina föreställningar till medling i godo mellan onödigtvis tvistande parter. För att återställa sin vacklande hälsa besökte han Stockholm, men återkommen andra gången därifrån förunnades honom icke mera att lämna sin plågsamma sjukbädd --.» Till det omtalade kan tilläggas, att Stoor på 1870-talet i sin ladugård hade 26 mjölkande kor, av vilka han i medeltal dagligen fick 30 kannor. Smör kärnades tre gånger i veckan och erhölls 3—12 skålpund smör från kärnan.

Pörtom kommuns jordbrukare och kommunalmän samt andra ledande personer har blivit presenterade i dess historia, varför vi här inte ägnar uppmärksamhet åt andra än den omtalade.

I Närpes stannar vi främst vid häradsdomaren Markus Nygård i Kåtnäs by. År 1814 tilldelade Finska hushållningssällskapet sin medalj att bäras i ked åt bl. a. Markus Nygård. Han hade som fattig främling kommit från Västerbotten och på tre hemman, av vilka han genom gifte fått ett och tillhandlat sig två, uppodlat 8 tunnland 24 kappland åker av ganska stenbunden mark, från gamla bolåkern uppbrutit 9000 lass sten, uppodlat 13 tunnland 30 kappland kyttland och 50 tunnland äng samt på alla sina hemman uppfört en ny man­gård och ladugård i fullt skick, så att på varje hemman två av hans barn kan försörjas. Alla dessa uppodlingar och nybyggnader är vär­derade till 5253 riksdaler 30 skilling riksgäldssedlar.

Från vilken socken i Västerbotten Markus Nygård kom och när han kommit till Närpes är tills vidare okänt. År 1799 är han här. Under krigsåret 1809 måste han ha sina hästar med i många och långa transportskjutsar för ryska militären: i juni 103 hästar från Alavo till Nykarleby, 15 hästar från Alavo till Gamlakarleby, 100 hästar från Bennvik till Vasa och i september 100 hästar från Bennvik till Vasa. Självfallet hade han året förut haft sina hästar i liknande skjutsfärder för svenska militären. Under krigsåren hade han förlorat egendom för 478 rubel 32 kop. banko assignationer, som utgjorde värdet på 22 tunnor råg. Redan 1809 var han nämnde­man.

Närpes socken har under 1800- och 1900-talen fått flera av sina ledande män valda till lantdags- eller riksdagsmän. I stånds­lantdagarna satt nämndemännen Karl Johan Bonde, f. 1811, d. 1867, lantdagsman 1867, Karl Hannus, f. 1815, d. 1893, lantdagsman 1877 —78 och 1882, Josef Söderman, f. 1846, d. 1917, lantdagsman 1888 och kyrkvärden Oskar Nix, f. 1872 d. 1932, lantdagsman 1904—05 och 1905—06. I enkammarlantdagen deltog Nix 1907—1909, 1913 och 1919—22, pastor K. I. Nordlund 1909—1912, August Tåg 1911 —19 och 1927—29 och Oskar Jeppson 1922—23. På senare tid har Josef Mangs, kyrkoherden Edvin Stenwall och folkskolläraren Johan Albert Brommels deltagit i riksdagsarbetet.

En allmänt känd och uppskattad jordbrukare i Närpes var Josef Sigg i Pjelax by. Han föddes 1864 och var bonde på Saxbergs lägen­het. Under ofärdsåren gjorde han sig känd som en orädd försvarare av landets statsskick. På lantbrukets område var han i flera av­seenden en föregångsman, bl. a. i fråga om täckdikning. Han dog hösten 1938.

I Tjöck ägnar vi uppmärksamhet åt folkskolläraren E. A. Hummelgård. Hans verksamhet för trädgårdsskötseln framhålles i lantbruks­sällskapets årsbok 1926: »Lärare Hummelgård är så att säga hortikulturens fader uti Tjöck. Under sin långa och framgångsrika lärarverksamhet härstädes har han lika kärleksfullt ansat, vårdat och uppfostrat trädgårdsplantor som människoplantor. Visserligen driver han numera icke sin hortikultur i samma omfattning och mångfald som tidigare, men det han nu har kvar är värt att se och taga kännedom om, ty det är en utkristallisering av all hans rika erfarenhet på detta område. Odlingsväxternas antal är inskränkt till det nödvändigaste, men såväl växtsorterna som sättet för deras odling representerar det bästa i sin bransch och är värt att noga observeras. Den sterila plats högt uppe på Tjöck-alpen, som gavs till skoljord och skoltomt, förvandlades inom ett par tiotal år medels hängivet och målmedvetet arbete till en härlig mönster- och skolträdgård, som varit till stor nytta och gott föredöme för hela den södra öster­bottniska svenskbygden. Herr Hummelgård har även flera gånger premierats av lantbrukssällskapet för detta banbrytande, uthålliga och trogna arbete.» Hummelgård var lärare i Tjöck från 1894 till sin död 1931.

Häradsdomaren Johan Viktor Johansson Ingves var på sin tid en av Lappfjärds främsta förtroendemän. Han föddes i Påskmark den 13 juli 1859. I sina tidigaste år flyttade han med föräldrarna till faderns hem på Ingves i Lappfjärd, där han växte upp och ver­kade till sin död.

Då Ingves växte upp, var folkskolkurs på landsbygden icke till­gänglig. Han torde redan som liten gosse strävat till kunskap, efter­som hans föräldrar, vilket för den tiden var något ovanligt, lät honom under en termin besöka folkskolan i Kristinestad för att lära sig räkna och skriva. Ehuru han fått så liten skolning, torde få allmogemän ha som Ingves betjänat andra med att räkna och skriva. Som skrivare anlitades han inte allenast i sin hemby utan i hela socknen och i grannsocknarna. Han hade ett klart omdöme och ett gott minne och var rättrådig. Han blev därför både hos skolade och oskolade en aktad rådgivare. Vad »Ingves-nämndin», som han kallades, sagt, det var att lita på. Han satt i häradsrätten över tjugo år och var där både domarens och den praktiska rätt­visans stöd.

Även som kommunalman blev häradsdomare Ingves mycket an­litad. Sedan hösten 1903 till sin död var han kommunalstämmans ordförande. Han handlade ärendena på ett sätt, som stod över parti­uppfattningar. Då kommunalfullmäktiginstitutionen infördes i Lapp­fjärd, blev Ingves dess första ordförande och var medlem av full­mäktige till sin död. Som ordförande i legonämnden fick han med sin praktiska blick i domarvärv oftast de stridande parterna att enas utan att man behövde draga tvisten till häradsrätten.

Ingves var många år medlem av folkskoldirektionen och dess eko­nom. Han var en varm vän av folkbildning. När det gällde folk­skolornas behov eller kommunala anslag för folkbibliotek eller bildningssträvanden, fann man städse i häradsdomare Ingves en för­stående vän. När han på sammanträden i dylika frågor sade sin mening, var i regeln allt eventuellt motstånd brutet. Han dog den 30 augusti 1918, 59 år gammal.

Bonden Karl Henrik Nissander i kyrkbyn var en märklig bonde. Han tilldrog sig både i hemsocknen och utom denna allmän upp­märksamhet. Han hade förmågan att tala ledigt och klart, och talet bars av entusiasm för den sak han talade för. Denna entusiasm gällde framsteg och frisinnad livsåskådning. Kommunens protokoll o. a. skrifter bär gott vittnesbörd därom.

Nissander föddes den 25 november 1853. Han fick aldrig gå i skola, men med sin ovanliga begåvning förmådde han på egen hand skaffa sig omfattande kunskaper. Han var, som nämnt, en god talare och uttryckte sig även i skrift klart och koncist. Man brukade säga, att han hade inte bort bli bonde, han hade bort bli präst. Han var under långa tider en av de mest anlitade personerna i socknen, i dess kommunala och kyrkliga liv, där han tillhörde de flesta organ. Han var också kommunens representant i stora deputationen 1899. »Lappfjärdskejsaren» kallades han för det stora in­flytande i socknen han hade, kanske också till någon del på grund av avundsjuka. Han var en ärlig och välmenande hedersman. Nissanders hustru dog flera år före sin man. Han kom därför att på ålderdomen leva som enstöring. Han fick i ensamheten en vådlig död. Han bodde ensam i en fyra rums gård. Eld uppstod i hans bostad sent på kvällen den 4 februari 1937. Grannarna observerade ej detta, förrän lågorna slog ut från hans sängkammare. Han kunde inte räddas därifrån utan omkom i eldsvådan. Han var då 83 år gammal.

Kommunalrådet Johan Starcke var en annan förgrundsgestalt i Lappfjärd under flera decennier. Han föddes i Lappfjärd den 6 juni 1860 och var son till vicelänsmannen Fredrik August Starcke och hans hustru Maria Kristina Sonck.

År 1882 dimitterades Johan Starcke som agronom från Alnarps lantbruksinstitut i Sverge och skötte därefter hemgården Klofvus. Några år ägde han dessutom Ulfves hemman. Starcke hade större förutsättningar än de flesta andra i Lappfjärd att träda fram som ledare. Han hade goda skolkunskaper och på lantbrukets område fackinsikter. Han hade även ett vaket och livligt intresse för samhällsfrågorna. Som barn av lappfjärdsbygden låg det honom varmt om hjärtat att främja bygdens utveckling i kulturellt och ekonomiskt hänseende. Tack vare hans medverkan har därför många företag i socknen fått en god lösning.

Johan Starcke blev vald till lantdagsman för Närpes domsaga inte mindre än fyra gånger å rad, nämligen 1894, 1897, 1899 och 1900. Lantdagsarbetet vidgade hans blick för samhällsfrågorna. Han blev därigenom ännu mera skickad att tillvarataga hemsocknens intressen. Många tillfällen därtill yppade sig för honom, då han del­tog i behandlingen av kommunala frågor. Han var medlem av kommunalfullmäktige, kyrkorådet och kyrkofullmäktige, ordförande i fattigvårdsstyrelsen, ordförande i den gemensamma folkskoldirektionen, ordförande i folkskoldirektionen i det södra distriktet i omkring 30 år, revisor för både kommunala och kyrkliga räken­skaper och ordförande i skattenämnden. Vid grundandet av folk­högskolan på orten var han med och var dess ekonom i många år. Starcke var även ordförande i expropriationsnämnden för järnvägen Seinäjoki—Kristinestad—Kaskö och belönades härför 1918 med kommunalrådstitel. Han dog 27. 1. 1940.

K.V.Åkerblom
Ur "Lantbruket i Svenska Österbotten
Österbottens Svenska Lantbruksssällskap 1904-1954
Jubileumspublikation"

A n m. På grund av skolrådet K. V. Åkerbloms sjukdom och frånfälle vid tiden för bokens utgivning har manuskriptet till hans avsnitt ej kunnat kontrolleras med källmaterialet i samband med korrektur­läsningen. Härigenom har inte kunnat undvikas, att en del fel be­träffande återgivning av citat, äldre ordformer och stavning samt siffer- och andra sakuppgifter måhända kan ha insmugit sig i skildringen. Red. komm.