Bygdemålsberättelse från Terjärv

Sama åri som Bexar-Fän djift si -— ha to från Essi -— å sama åri som Oliback trollgobbi hlapp ti tals mä Kjälisklubb stortontn, tå var i djäsbo vi Haraholmi millan Haraholms Simi å Leirvik Anna-Greta. Döuli an gål var i tär vi Lejrvitsä. Rein åning sko i vara tär i gåln mä allting. Int na vaddasarbeiti fi djäras på sondan.

Holl va di tär. Ejt strömishövo sko räck ti soväl på sju brötoggo. Mä no fi ti ita si ti mätt.

Anna-Gretas nänno å daddn ha stjörtaläro, så ti va så obart strang mä Anna-Gret, som va äppsindji. Int kona ho lä na, å int visst o na hor o så ut. Ho ha int fåt skåda si i spejeln na än, fast i va åri rej, san o hlapp ur prästgåln. Bra va o ti lesa. Ejn gang stapla o på "Atthanasisümbolom bom", tå o djik i prästgåln.

Fast o va så bansli, va o så hlondji i all­sorts arbejti. Sest o i vävi å to i väviklåva, no kom hä strax räätta ton på vävasi, å sest o i rottsi, no rann hä kåninga onda. Ejn brytifallsflaga anstalta o int na läng mä. Langtågo kona o laga på porveln, å tå i kom åv rolla, va i sömtrån. To o i kräklo å byrja tvära på ejn tie kanns gröjtgryto, så kåkstandarn tsikla, hä va bara som o sko ha hantera Abisbokpicko. I ria kona o hald hlägoljud å int ha ho tymi mitt i nava, tå o to i dryfta å byrja rens säsdråsa. No minskast hä fort.

Int kona o dans na.  Tå o föst sko frejst lär si, så sto o så stedot på golvi, så hä så ut som di sko ha mära ti byri roka ejn stjytelmoro.

San o hlapp gålabeinä sin, lärt o si dans. Töm to Simi. Fjorto lödasnatt lå di å fläta bejnä mä varadär, förän i valt visst imillan döm. Mä Simi ha rört int så mytsi som ejn gang vi särtsi hännas på ti näträ.

Anna-Gretas nänno va ein gålsmor, som kona hald ihop gåln. Bra hövo ha o ti allting. Int ha ho lite på millaskolla int. Til å mä så kona o pränt nammi sett. Baket betä foltsi vila o  hama  mä allting, bå ut å in.

Brejvä stugoveddjä ha o sätt blåpojka, gråbot å noaks ark, som o fåt av kaplansfrun. Stjorblo- mona  kom ti åv si  sjölv.

Näm va o ti ha bråta, mä no va ho allt­jämt fösed mä hostböträ. Rada handalag ha o mä allsorts hansyslo.

Feiji va o tå o byrja illfanas, et dotro hännas å Simi byrja vänska mä varadär, så hä valt så bråtom ti byri ställ opp allsorts väva, så int nahand sko fatas tå Anna-Gret sko flytt ti Simis. Mitt i alltihopa fick nänno kvejso i namlösfingri, så o djita fara ti Gambäkabi åsta ligg ondi dojhtorn så int hejla armi hännas sko val djinomskoti.

Tå lärt o si härsk. Tärmän bruka di ha änar åsta tala mä kaplan, tå di ha honom ti gåln. Gambälfoltsi, som va roko å lå ti sängs, bruka o vara å läsa för. Kallvik Mommo bruka få så bra ro tå o las för änar ho ti psalmo som ä på ana tungomåli å byrjas mä "In dulci jubilo, digger in prexfipio. Matris in gramio Alpha es & O".

Simis föräldra ti byrja mä fyra tom nava, tå ti djift si. Ejt brö, ejn kapp pärona å ejt halv stop salti. Ejt stops träfat ha di i lag, men vassein stjed. Hä va allt va kapina di ha mä si, tå di byrja hald si sjölv ver astugo.

Tå di fi jiti fösta måli sett, san di va viegd, så sjungd di så grannin tacksagespsalmo. Grann sjungljudi ha di bå två.

Allt foltji vila ha döm ti dagafoltji, tå di va så knido i arbejti bå biti å sejnt. Ti va så rättskaffens i allting, å allt va di företo si, ha di så stor framgång mä. Å ti slut tå di la åter ögona, så fick Simi — ejningas pojtsi dejras — 1/8 dejls mantals hejman utan djäld mä två häst i stalli, tri å tjugo koddo i klava, sju å träti tacko, fem gambäl tacko å tri rombäss. Hä åri tå a djift simha a ti löjs dibitsedeln mä tie (10) Rubbel å 99 1/2 kopek.

Storheja va Simi i kapelli. Ha ha toka kasakgang. Int va ha na skambli åv si, å int la nan mjöli ha i mun. Na kalvstjinn fi a int åv na flickona, fö di la si ett a så allihopa, tå a int ha na gålsmora, ana djita ha bara pigona ondi si å san två dräng.

Simi va alltjämt så spejfoll lagmä legfoltsi sett. Å no estomera a döm å. Int vila ha, ett di sko ha nahand ti djära, san i va ringt helit på  lödaskväldi.

Döfödd Jak från Tavastvitsä va ejn dräng. Ha va ejn rama ti kar. Hä va sama va Simi ba a ti djära, ha for som skoti blistrand, å varinda fino rokast i a, tå a arbejta. Hejtlävro an kar var a. Tärmä fasna a å i hä völkast mågstomani som var i kapelli. Svärfar hans mejnt no tärmän, ”et no fi vi döuli kapina ti gåls.”

Tå Brita-Kaj sko få fösta båni, så vila nänno hännas, et di sko ta barmosko från Gambäkabi fö hä et ho te Djindjilamp Mommo bruka ha toki kojttona fö si tå o va barmosko eldär var åsta tänd på daln. — Mä no var o mån om, et o sko få holdi hamo bort från bånkorji, tärtil båni sko vara krsna, så int i sko val ti na bytesbån. Ejn psalmbok å mytsi ana sakrä sko läggas i korji, förän o la båni ti. I sänjä mä bånkono la o å ejn psalmbok, som sko vara tär, tärtil o var kyrkteji. Alnacko la o ti, så int ana båni sko koma så fort baket. Ur psalmbotsä läst o böno "För barnaföderskor", tå allt va fädis.

Djindjilamp Mommo va å så vandas snål et båntåna. Allstans sprang o tär o visst et na bånkono lå. Ti ärand låsta o ha ti vila ha byttstjöri eldär tjäftknivi eldär knärrskava eldär navra. Int na åv hä o låna vila o föl ti baks.

Svärfar mära sjölv ti fara et barmosko, mä ha va så langrosta, å sejntölo var a å rädd fö märrä sin.

Rapp a kar som Simi va, så ämsa a rejn hostbyxona å på si å känd om byxsekori va rät. Å tå sett a ti spring ti Gambäkabi. Svär­far for körand baket, å tå a kom ti Krasslandi, så bövt a losa på byxspjäldi, å tä mä sama kom Simi mä barmosko. Körpojtsi fik vänd tibakas. Så läng svärfar anstalta mä byxspjäldi sett, for Simi å barmosko i kärro, å märrä for heim mä ejn brinnande fart. Tå  svärfar kom heim, va allt övästeiji.

Jeppas Pogg va ejn dräng. Ljuslätt å trind va a ur ögona. Snåti va nämbär hårstjölä än hekoända. Så groft ti risi haft a i hövo tå a va bån, så ha valt int na vidare träkar. Toko djiftfoltsi, som vila ha stedo sänga, hä va a pojken ti rost. Träti kräklo ha a ti törkas på höjväjsskolla. Älto haft a å tå a va bån, mä hä synst int na mejr.

Nänno hans let a di så läng ur horni, så monn hans valt no na lite trind, så na stor käfta ha a int åt na folk.

Nänno hans frejsta no allt va foltsi sa, et sko vara bra åt fejlä hans. Ho frejsta poijk a i sjölidä millan sässona, förän kaldstejn föll. Völkast va ha tå o to pojtsi mä si ein natt i nido ti kvänä å ha vattni från vatohjuli ti skvätt a på hövo.

Simi tyckt om drändsi, fö ha va så mån om gåln, å skada et, så int na fik ga i hocka. Bra var a åt hästa å kavera å på döm. Öjdo var a mä guslåni, tå a stilla dom. Flejra öjso bländo to a åt fössindsi vainda da, som int Lill-Fia visst åv. Löna sin haska a int bort på na onödit. Na träskalla ha a int, fast a så så vesslo ut. Varinda viko las a ur katsesbotsä ha ti beta, som är om tjänstefolk. Å int bruka a håra na.

Lill-Fia va matmorspigo i gåln. Ho va så ti skåda et, så int na fi pilas bort å kaskas. Bra mat kona o laga. Koka o skripokotsi, så ha va så stjedä sto i fati. Sötostn som o koka ti sondasmeddan, va så mör, så a smälta i monn. Tå o laga osta, bruka o dje koddpojtsi navakrystona på morna. Tå o väckt opp a klocko fem åsta lesa på grutlös maga. tå a ha så hålt ti lär si Hustavlo. Ha va ejn tolv-trätto års pojk i tattapojkstolejk. Utan far va a.

Hä va så gälän mä Fia. tå o va sån näm ti val krosa, sä alltjämt djita o ha knivstjida i kjolficko, så o sko få blås i, så i sko ga om. Mara vila nu å tå rid änar, men hä råd Kuckos Kaj för. Tå ho byrja illfanas, et Jeppas Pogg å Fia byrja vänskas mä varadär, tå di nu å tå om vintern bruka vara å tala småtalä mä varadär i Ominas tombåsi — ti va smått döuv båtvå. Kaj va så bedjivi i vara å hald fäniskappo ver föusdörä, så o sko få hör va di tala om. — "Nå hortå", sa o fö si sjölv, "no ha ti byrja ösk varadär. No ska hä fejstas, om int ja ska ha Jeppas Pogg mä mi  bakom  fållåtani än."

Stor-Fia va ejn rama ti pigo. Tärmän vila Simi ha änar, tå i sko ställas ti stordjäsbo ti messomarn. Stor lön sko o ha, flejra rubbel mejr än Lill-Fia. Tessutom ejn halv pond hampo, tri mark ollä, ejn knocko rö turkisgani, ejn knocko vit engelsgani, ejt par pjexor, ejt par bejlingar, ejn jomfer sänsikofortansdropona å fem lod infäre. Na bonkhövo va o int, ho rejd si mä allsorts arbejti som va i ein gål. Ejn tonn råji å ejn tonn koni sko vara melta ti jul. Hampo sko brytjas. kliftas, stjäftas å häcklas. Hosti å ejntränidjä sko vara vävd å på drivo ti kvindelsmäss. Vammali sko lagas, så Simi sko ha ny vammalsklädä, tärtil a sko åsta ligg i håldi ti Krombi.

Hä valt vasand åv i, tå Fia ejn gang kom ti föusi åsta dje lillmeddasdjävna. Tå lå ejn bjäraskånråpo mitt på föusgolvi. Å tå sa o fö si sjölv: "Tär ha vi i nu, fö va int grädda i romtoppi ha vila löjp ihop. Å int ha smöri vila koma, fast vi tjeena, så tyreln vila nöjtis opp. Ho te Kuckos Kaj som räcks allastans. Mä no ska ho få råpo i snåti sett." Na dagar et kom Kaj kapland et millantrodo mä kalvräntona, som o fåått fö koppasi. Hä sko ha teiji så bra fö Fia ti djära som o onast, mä reinveto in mänisk som o var, så djor o int na, Kaj var äntå så bra an koppar å så bra ti togg betji å beka ihop stejnfatä. Dropona ha o å, tå a behövt fö ejt eldär ana. Besynli tå a så Hamo. Å tå i tvisynist, så ha o så bra kräftstejna ti lägg i ögona, så ti valt så fort betar. Tröllskoti kona o å laga bort.

Ti djäls la o no dropona å. Skräddar-Jepp lå så hålt åpå må ä ti vila ha smalatobak ti djäls, mä Kaj va int na träskallo ti hald räkning. Ho to ejn pärto å pränta ejt press­järn å rista så mang risto som a ha teiji ejt kvarter smalatobak. Tå ejn åv Norrback-grettsjona vila ha dropona ti djäls fö tidn san, så to o kåli ur asklidä å pränta ejn ro­mersk siffro på ejn pärto å rista fem kors baket, å tå djor hä så mytji som tie (10) ko­pek. San stack o pärto i väggsåti, så o sko vara behåldi.

Skogsterback Lill-Janne va töloman, å ha sko vara brännvinsskaffar på djäsbo. Ha va mejr om ader, å så så a herroks ut. Ny kläsjacko ha a, å så ha a somartys rando byxona, som va randa et Risback randlappi. Ejn skarp an knall ha a ovan åv veti sett. Veto an kar var a. Ha ha hand om hejla kapellis ejnstjildkassa. Åldermansstaka bruka a ga mä nu å tå. På vainda ria, som va brejvär veiji millan Tärjär å Gambäkabi, veta a nammi å va sorts tonta i bruka vara i var å ejn ria. Knartji kona a hogg för. Snellarn ha a, som a bruka åderlåt foltsi mä, som ha tong   hövo. Hojhaj var int a, tå a stjepa rätt mä töm, som djick oppdaga.

Lisa-Gret kona int vara på djäsbo na, tå hä va int ana tri viko, san o fått bån, å ho va okyrkteiji än.

Doter Maj ho va på sitt klister fyra, å ho va så lätt på tiljo å trippa som ejn stjoro. Mä hä valt så gälen mä ä, tå o valt så krekerli, tå o int fi ha ti Simi, fast o la si et a så grömt. Modersmastji hännas byrja ga ä på hjärta. No frejsta ho lägg knogg ner a, mä int vila hä na hjölp. Ho tasmast bort bara.

Torpholms Ant sko vara ana brännvinsskaffar. Ha fösto si åpå allsorts kriturssjukdoma. Int ha hästa na sorts fejlä, som int ha kona bot. Kom vrido på kalvkåta, no rätt ha ut vrido. Ha fårä vingälsjuko, så i så ut som di sko ha dansa minuett i fårtjätta, no stäckt ha åv hä. Mista koddona eldär fårä jämtona sin, ha kona no laga ny. Ant va int na bölihövo int, mä böulsjuko hä hoksa int a få si i hövo. Asto Plätto frejsta a ha ti svöli ejn lävandis årm. Ha va no som o sko ha byrja tjös na lite, mä int valt hä ti na, tå di for ut mä ä. Allsorts fasnasi kona a laga  bort.

Mä Malä, tjäindsä sin, sämd a int na. Ho va så bärk in kvinno, så hä va int na kärlåto i ä. Ha to ä bara för o fick så lang ejt testamänt et nänno sin. Tokoejn knetärkluvar var o, så o vila int dje födo åt gobbi sän heldär. Alltjämt stjällt o, et a int kona lägg na, så tjärildrä hold int, ana va djisti strax. Skakoltjäppi vila int a heldär få na ställning åpå.

Ejn gang frejsta a stäng ä i föusi, mä tå kom a mä sama ti fara åsta bot na kriturä, så ha dryst så läng bort. Malä ho sjongd ejn psalmo et hä ana. Ho ha så stedo sjongljudi å bruka ta ljudi åv klockarn, tå o va i kyrtjo. Int nan vila hläpp ä ur föusi. Mä sama råka Rot-Hans koma gand. Ha bruka vara på trås ti kyrkgåln på näträ. Ha kavera et ha tröst no, ha har no sappi som haldär. Rot-Hans byrja så vakert ta skolo åv föusdörä. Å mä sama klämd Malä til mä "Jag under djävu­len fången ligger". Rot-Hans valt skako å byrja ta ti föters. Na småpogga to san skolo åv dörä.

Alltjämt va o så ildär, så a ha int na ana utväg än ti frejst fara ti finnmartsä  ti ha ti gobbi, som kona bot foltsi, bara a fick si na plagg, som di ha haft nämst kroppi sän. Rejnhåro an kar som Ant var, to a Maläs särtsi å for ti finnmartsä, så a sko få veta, va som fejla ä. A strax så gobbi på särtsi hennas, et o ha nie sorts djikt å flejra galla. Ha fick no dropona åt Malä. Snål som o va et pott-tryto, tå i lofta åv stark, to o å spilt i si ur ejn potto, tär Ant ha blanda åt ejn koddo, som ha föstoppning. Malä ho valt no så ejnfaldi åv si läng baket.

Tå i va nu just fyri messomarn, så var i så bra rensa vi all gåla. Stugogolvä va vit skura mä sandn å tvagona. Fin ejnrisi va trasa öva hejla golvä. Källarloko va teiji bort, å i håli sto ejn såv mä vattni i. Täri sto ejn bjerk å små röuna foll mä blomstri. I rejn dynona va rejn båsi toppa, å på skollona va i bädda åt djäsbosfoltsi mä langollfälda åt djiftfoltsi, å åt ongdomi va i bädda på loftbokna å i stallskamra mä väftollfälda. Brudsändjä vi Simis ha nämst anhöriga bäd­da gålis ti djäsbosnattä: vit öngåtanä åvanåvast å ejn nyan langollfäld mä så grann i ny i fäldtäck, äkta rö- å grönruto. Allsortärs som betyd lycko, hymbla di stjölandis ondi bolstri: ejn nava salti sko vara för hälso, rågaxä å konaxä betyd, et int guslåni sko fatas, grannblomona, et di sko få grann bånä, ejn grann an fjädil, et di sko få lätt ti läva, homblo, et di sko sambäl åt si, ydlo, et di sko va kvick åv si i vändninga.

No va hä så hälit kväldi fyri djäsbo. Allstans lofta i så gov åv liljoblomi å röunblomstri. Så gov dåmi kom i ur all bastoglogga åv ny bjerklövsbadakvasta. Från daln som va tänd åpå fö na daga san, kom i omand så hälsosam an stank. Bjerka som va sett åkring djäsbosbolä, lofta så gov. I lofti sto flejra syningkar foll mä öli å jäsa, så frado sto ejn halv aln hög, öli va så söt å stark, så läppona fasna ihop.

All sorts sparva sjongd. Kodd- å fårstjällona höst allstans ifrån, så hä let så grant, tå i svara hogg i storstejn på holmi. Sjön va som ejn spejel. Fiska lejkt milla sässona. Sejnari på kväldi däva i åpå, så hä damba int na på djäsbosmorni, tå skaffarä huicka åt varadär å handslost.

No va bodä så foll mä allsorts djäsbosmatn: fårlårä, flejra stang, smalakorva å boldärkorva.  båknkärä  å  båknkaras  brödrå,  kamsona, stangridarä, skripostjinns- korva å san ostn å brö, flejra sort, å brännvini. I lidri sto ejn tonno foll mä sitji i arosalta braxn. No finnst hä såvli på ho djäsbo å ana mat å.

På kväldi fyri djäsbo va brudhimmeln fädi kläd mä vit lakanä på all vägga. Storspejeln i bosända. Smär spejela jär å tär milla lyckönskona å kryckpipona. I tatji va fransalakanä laga i rutona, så fransa hängd ner. Lillhimeln va i bosända. Tär va ti föst ejn grann in rano mä fransa, som hängd ner ejt kvartar på all kantä. San åter ejn vitbokna  mosslinsduk, som ha så  grännröroso bidjärninga. Ha sko vara mindär än rano. Ti sist ejn mindär an siltsisduk, å tär mitt åpå sko ejn kryckpipo vara. På golvi mitt ondi lillhimeln va altari ställt. Tär sko i brejdas ejt fransalakan ti föst åpå lakani i ejn rano. Tå var i rada flejra bolster på va­rar mä ejt lakan yvi. Åvanåv lakani va An­na-Gretas siltsissjaln brejda. Ha va så grann tå solä stjina åpå a, så hä vattra i allsorts färgona. Brejvär altari va två krentjo änd i änd, å på töm va ejt bolster mä ejn grann an duk åpå. Tär sko brufoltsi fall på knä, tå di valt viegd.

På djäsbosmorni sko brudä kläs i framsto oppikamarn. Allt va o la åpå si va ny. Nämst kroppi la o ejn engelsgarnas ävädejl mä ejntränis särtsi, tå lillkjoln, tå stoppakjoln, tå åter ejn grann an bidjärnings ondikjol, tå åter ejn turkisrö- å vitrando boknvävdkjol mä rimso i faldn å livstyttsi ver, san åter vitondikjoln, som va rynka mä fatimansryntjona i faldn å ti sist ejn svart kamlotts-rockliva kläning mä så grann kryttsona snejt yvi brysti. Tå va o fädi ti sess ner på krentjo, tå kruno sko läggas ä på hövo. Brudkläasko skåda ä tå så stinnt i ögona, om o sko rön eldar blejkn. Int hokidejlt. Tå mejnt brudkläasko åt ä: "Int bövä Simi spänn hvarsin fyri hläda eldar kärro, tå i tidar i mejdspåri, ti fara et barmosko, å int bövär tu åsta tjira kyrktatsi baket fösta bånsändjä."

Föbaskat, sto int Kaj i tontkamarn å lyst, va brudkläasko säj, tå o la kruno åpå ä! Int va hä na mang minut baket, tå visst all skaffarä hä ärandi.

Tå brudä va fädi kläd mä storkruno — täri va ny stortopsona åv skravälmessindji — tå kom Simi in i ny kläsklädä mä grann in kryttso i jacksnepa. Ha valt så beteiji, tå a så så grann o va å sto å läd emot a mä hejla ögo.

Ho va så läand all tri djäsbosdaga å san hejla livi.

ALINA HANSSON
 

ALINA HANSSON, 18. 3 1871—9. 10 1961. Alina Hansson föddes på Sandvik i Terjärv och var dotter till bonden Johan Sandvik och dennes hustru Lovisa. Redan tidigt fram­trädde hennes bokliga intressen. Hon värvade sig kunskaper långt utöver vad som ford­rades vid den tidens läxförhör eller i skriftskolan, och därför kom hon också att verka en tid som lärarinna vid den ambulatoriska skolan i början på 1890-talet.

År 1903 ingick hon äktenskap med skomakaren Oskar Hansson. De bodde i en liten stuga på Vitsvedibacka i utkanten av Terjärv kyrkby. Det blev ett strävsamt liv med sju barn. Men båda hjälptes åt i god sämja. Alina själv inköpte den första stickmaskinen i socknen, och med hjälp av den bidrog hon till familjens försörjning och klarade hon av svårigheterna även sedan hon blivit änka år 1927.

Under knappa yttre omständigheter levde hon sitt liv, men aldrig kände hon sig fat­tig. Tvärtom. Hon var i själva verket rikare än de flesta, därför att hon var positiv och lycklig. Hon var alltid på samma våglängd som den hon talade med. Därför hade hon många vänner. Hennes öppna väsen framkallade den rätta andan i hemmet. Barnen kunde tala med henne om allt. Så också dottern som skulle skriva sitt första kärleks­brev och inte visste, hur hon skulle börja. Med det rätta tonfallet dikterade modern och dottern skrev: "Aftonen bjuder vila, men innan jag går att tillsluta mina ögon och försätta min själ i drömmens underbara värld, så vill jag skriva till dig . . ."

Hemmets lycka illustrerades av vackra blommor på fönsterbänken och av lysande blomsterrabatter runt stugan om sommaren. Hon älskade den levande naturen omkring sig, skogen, djuren, blommorna. Under den mörka årstiden levde hon i bokens värld, särskilt läste hon historia och skönlitteratur, och under den ljusa årstiden upplevde hon naturen. Likt den helige Franciscus samtalade hon med sina skyddslingar, blommorna och fåglarna, när hon dagligen umgicks med dem. För byborna var Vitsvedibacka ett attraktivt utfärdsmål, och en kvällspromenad till Hansas Alinas blev alltid en rik upp­levelse.

Vid åttio års ålder skrev Alina Hansson sina bygdemålsberättelser, men också ett an­tal dikter. Hennes berättelser var livfulla skildringar av bygdens liv i slutet på 1800-talet. Men för att inte "såra någon" brände hon sina manuskript kort före sin död. Be­rättelsen om Simi och Anna-Gret fick undertecknad lov att skriva av och presentera i ett radioprogram år 1952. Eftersom den helt visst har ett kulturhistoriskt värde, görs den härmed tillgänglig för allmänheten, vilket sker med tillåtelse av döttrarna Eva och Viola, båda bosatta i Vasa.    

Erik Granvik   

Ur "Släkt och Hävd nr 21/1980       

Scannat och redigerat Elof Granholm 06.11.2005