Öja – tre perioder 

Förr i tiden var man mer tra­ditionsbunden till olika dagar när ett arbete skulle påbörjas ute på landsbygden. Bland annat skulle man sätta i gång med höbärgningen på Her­mansdagen den 12 juli. Allt för sen tidpunkt anser nuti­dens jordbrukare. Nu tänker man på näringsvärdet det ha­de man ingen kännedom om förr i tiden. Då var det enbart fråga om mängden. När jag skriver ovanstående rader faller tankarna på Helge. Var är Söderpåras Tre perioder? Vi får inte mera några färska uppgifter hur det går för jordbruksnäringen här i nej­den. Kommer så väl ihåg Hel­ges skörderapporter som han alltid avslutade med "Årets skörd blir betydligt sämre än fjolårets".

Öja-Gust har saknat Helge i periodspalten för han kom med så friska fläktar ute på landsbygden. Är inne på samma linje som Loffe, som tror att när Helge lyckades bli invald i landskommun­fullmäktige och blev en kommunpolitiker med stora am­bitioner. Då drar det ner an­seendet att fortsätta som pe­riodskrivare och där bland annat diskutera och politise­ra med en enkel Öja-bo som den där Öja-Gust.

Var inne på traditioner och Herrmansdagen. Varje som­mar i snart 20 år har en resa anordnats med resmål i det egna landet och Skandinavi­en. Den första resan företogs 1972 och resmålet var då Narvik i Norge. Vad som är märkligt med de här resorna är att många år har avreseda­gen varit den 12 juli alltså på Hermansdagen. Årets   somarresa (sommarräjsor som Ebba i Bråtö brukar kalla den) går till Bornholm, Kö­penhamn samt Öland. Re­sans huvudmål är Bornholm, sagoön som man bör forska, studera och upptäcka. Ön som livnär sig på fiske, jord­bruk och turism är ännu ganska okänd för oss finlän­dare.

Öns läge är kanske lite märklig i och med att den till­hör Danmark och ligger 135 km från moderslandet och endast 40 km från Sverige och 90 km från Tyskland. Här pratas danska. Land­skapet skiftar ständigt. Här finns mjukt böljande inland, hedmark, skogar, nordeuropas bästa badstränder eller brant nedstupande kustrem­sa.

En del söker sig hit för att bada, andra vill uppleva forn­tidsminnen, mäktiga medel­tidsborgar och charmfulla små städer. Några städer som bör nämnas på ön är Rönne, huvudstad och den största staden på ön. Svaneke är den bäst bevarade och vackraste staden på ön. Nexö centrum för fiske, Årsdale har en av de fina väderkvarnarna på ön från 1877 som ännu fungerar fiske hör naturligtvis till öns läckerheter (lax, sill).

Vår sommarresa är öppen för alla både gammal och ung med ett villkor man får inte vara "prytto". Ännu finns det lediga platser så det är bara att anmäla sig i god tid till Karleby resebyrå eller även till Öja-Gust.

Kom att nämna Loffe, vet inte av vilken orsak han vill att Öja-Gust skall vara med i periodspalten och han tillägger att samma åsikt har många men inte alla i Terjärv. Att Öja-Gust är rätt så omtyckt bland Terjärvflickorna är väl känt vid det här laget. Bland dem var det "El­sa" som först upptäckte Öja-Gust men det har kommit andra till som inte heller är så "spilt". Men alla har något gemensamt, de vet inte själva vad de ser i Öja-Gust. Han som bara är en gammal, torr och liten tunnhårig gubbe utan charm och alldeles utan förmåga att charma andra. Men det sprider sig, nu har Öja-Gust även fått en vacker komplimang av en f d Nedervetil "flicka" från Skriko.

Det var på veteranfesten i Björneborg man av henne fick höra "Men det är som Öja-Gust blivit styvare i an­siktet och mera fylligare på något vis mer "herrlondo". Kan vara att Öja-Gust nu bättre fyller upp en 48 num­mer herrkostym än tidigare. Nämnde om veteranfesten i Björneborg. En stor och ståt­lig fest som övervars av 15 000 veteraner från hela landet. Skada och förvånan­de att vi var endast 12 här från Karlebynejden. Med lite bättre vilja hade det säkert gått även härifrån Karleby­nejden få ihop till en busslast till Björneborg som inte lig­ger alltför långt borta. Fest­paraden gick från Björne­borgs torg ut till festplatsen på Skrivarholmen, en sträcka på 1,5 km.

I det första femmannaledet strax bakom Vasa distriktfa­nan gick Öja-Gust och som vanligt hade han problem med takten. Det är så svårt fastän man så många gånger blivit informerad om att när de slår på stortrumman då skall man sätta fram vänstra benet, men det är inte så lätt när man just då är i färd med att sätta fram det högra be­net. Då brukar Öja-Gust få "trint axs opp" för att åter några steg vara i takt med de andra. Vad som är besväran­de och ibland kan vara rätt så pinsamt för Öja-Gust på sto­ra veteranfester är då andra bär så många medaljer och han är utan.

Då man alltid har värk skotträdd och när de började skjuta och det "brakade lös" vid fronten då var Öja-Gust bland de första som sprang och gömde sig. Inte att undra på att han blev utan medal­jer.

Nu får det räcka för den här gången. Hoppas att det inte dröjer alltför länge förrän Loffe får höra något från

 
Öja-Gust

Öb 22.06.1990