Redan i arla morgonstund började jag planera detta unika dansbesök. Eftersom jag var gäst hos Moder Svea, gällde det att visa upp en hyfsad nuna, en välstruken exteriör, men ej en påstruken interiör. Det gällde att sortera bort “gambel flasi” och få ordning på kortvåg, mellanvåg och långvåg, ta fram min bästa kavaj, putsa brallor och brillor, hitta en ren skjorta fri från transpiration, samt en gräll slips för att piffa upp den grådaskiga fasaden. Med den utrustningen skulle jag släppas in var som helst.

Men ack vad det slog slint. Nära jag blivit vägrad entré. Där fanns ju ingen med en sådan mundering. Där fanns endast gubbar i T-shirts, urbleka jeans och uttrampade skor. Där fanns skjortor i hundratal, men endast en slips. Min slips. Genom min - som jag trodde -  fina klädsel, blev jag beskådad av alla som någon utomjordisk varelse. Men efter någon timme inträdde ett immunitetsförhållande, och jag flöt in i skocken av trippande gubbar och tanter som snurrade runt på fähustiljorna. Sedan kläderna inte gjort mannen, började jag befara att det inte heller skulle lyckas så bra med själva jiggandet.

Oturen höll i sig. Tydligen fel karl på fel ställe. Jag trodde ladugården vore rätta platsen för “Jätkän humppa”. Och schottis borde jag bemästra, trots oregelbunden praktik. Och vals borde gå som en vals. Men inget tycktes stämma. Humppa var inget mera än ett strupljud —  inte ens ett oljud — för de musicerande. När det blev dags för schottis tänkte jag att nu tusan skall här göras några känguruskutt utan like på parketten, men efter några steg föll de dansande i någon form av slowmotion, för det blev s.k. latmans- eller slömansschottis. Så gick den dansen åt pipan och till historien. Och valsat hade man gjort innan jag kom. Kanske det var lika bra, för jag hade väl ändå inte klarat av det. -

Men det blev annat exotiskt bensprattel av våra svenska bröder och systrar. Man bjöd på t.ex. “Snurrebocken”. Och jag som kom från återväxta vischan i Österbotten, tänkte nu blir det halvtid, och man får käka en snurrebock. Men ve och fasa. Den skulle dansas med den bocken, och nog snurrades det minsann. Jag som haft för ovana att dansa kind mot  kind, fick nu se när svedalaborna dansade bak mot bak. Den som behärskade gumpvickningen fick det hela att se riktigt finurligt ut, men ett aggressivt aktertacklande fick partnern att stupa överända i floran. Paren var verkligen frånstötande - men ändå inte frånstötande. Av polkan hade man flera varianter. Eftersom jag inte behärskade någon form av dem, blev det att stå över långa tider. Då man skuttade tjeckisk polka fick man göra vilda Tarzanvrål, hoppa och studsa efter bästa förmåga. Och lätt studsade man på sina lågklackade skor. I den polkan förekom obligatorisk byte av partner. Under en dans kunde man få ett dussin olika donnor på halsen, och hade man otur, fick man en man. Efter det jag checkat tjeckpolkan fick jag beskåda den på franskt vis. Sedan blev det snoa, och efter det ville man “bugga”, och igen skulle man snoa och tjoa. Påskbenthet lär vara en fördel i snoan, detta enligt experter. Ja, Svensson var verkligen i sitt esse. Men Svensson kan sin sak.

Eftersom jag var 80 % off-side vad gällde dansarterna, kunde jag ändå inte stå och glo som en annan fåne. Så jag besiktade fähuslokaliteterna som en annan byggnadsinspektör - i egen takt. Det var underligt vad en “ansiktslyftning” gjort det gamla fähuset. Där luktade ingen koskit - inte heller Koskenkorva. Svensken tycks dansa nykter, fast folk inte lär göra det. Det är skillnad på dans och dans, här och där. Man höll sig med två musikkapell, ett i vardera ändan av den 0,1 km långa ladugården. Gamla pissbrunnen hade blivit fina toaletter. I fönstren hängde vackra lampor, där "flugoreima"” tidigare dinglat. I stora salen hade man ett fint trägolv, och i andra rum fanns heltäckande mattor. Sittbänkarna var få, men så hade man inte kommit dit  för att sitta. Inte jag heller. Jag stod - det gav ett mera aktivt intryck. Så hade man dansdemokrati, vilket passar i en demokrati som Sverige. Det var verkligen en upplevelse detta ladugårdsbesök.

När jag lämnade fähuset vid midnatt smålog hon ännu mot mig och blinkade med ena ögat. Den stora kossan som målats på ladugårdsväggen.

(Loffe)

 

Bild från deras hemsida. Fotot var nog i färg, men sedan jag tog det  på svart, så blev fotot svart.