Småbönders - tre perioder

Nyårsnatten infinner sig bara en gång årligen. Men sätten att fira den är många. Mitt nyårsfirande avvek totalt från alla tidigare övergång från flockmänniska till individualist — livet har ännu så många prövade si­dor.

Jag sitter och grillar korv när klockan visar 22.00 på kvällen. Något senare blir det kvällskaffe medan tankarna fortsätter sin jordevandring. Som i mycket betyder att det gamla året utvärderas, att det nya får många frågetecken, vi är på väg in i en lågkon­junktur som antagligen blir mycket svår och långvarig.

Midnatt närmar sig. Det är varmt i rummet, termometern visar 41 grader, den stora stenugnen är mycket ef­fektiv. Jag ligger och halvsvettas med bar överkropp. Dock en behaglig svettmng, blanddoften av rök och kåda ger en frisk arom i rummet. Vid tolvslaget går jag ut ett tag. Vita flingor dalar sakta ner och söderöver tittar en  blek fullmåne fram bakom tunna moln. Det är dödstyst, inga nyårsklockor hörs. Sko­gens djur har siesta och träden vilar, ja det är så tyst och stilla att tystnaden näs­tan hörs. Så tillbaka in till värmen. Ljuslågan på spisen fladdrar, leker kurragömma med mörkret, leker med skuggorna på de bastanta kådrika timmerväggarna, ritar ständigt nya mönster på den glänsande mellantaksveden.

Fullmånen nickar farväl, träden hälsar välkommen åter. Natten i fulisbacka, i ”Tjärebo” gav mycket, gav inblick i hur tjärbrännarna och törvedshuggarna hade det för 2—300 år sedan här ute. Jag känner en stor tillfredsställelse, hjärtat klappar nu lättare. Av insikten om att de som vilat ut här i forna dar åtminstone inte behövde fry­sa. Dessutom var de befriade från all den dårskap som oli­ka medier nu för fram till hemmen. Tack Tjärebo för ditt fridfulla väsen!

Ett nytt år är på många sätt en viktig händelse i en männi­skas liv, vi blir alla ett år äld­re under året. Andra stora milstolpar i vår vandring från vaggan till graven är födelse, skolgång, bröllop, död och begravning. En del hoppar dock över bröllopet men an­nars ger firande med drama­tisk kraft tillkänna att ett av­snitt av livet är över, att ett nytt har inträtt. I alla dessa skeden spelar klädseln och uppträdandet en viktig roll. Dräkten med olika påhäng är för individen ett starkt vitt­nesbörd, ett socialt instru­ment, ett personligt sigill som talar om hur fest och vardag uppskattas.

Denna sociala tendens kom klart fram när Fars vila och Kortvans mört höll själv­ständighetsbal. Som även blev en milstolpe i vid bemär­kelse, tidigare årtionden har gått i filosofins och arbetets tecken, målsättningen har va­rit att ge mat åt de hungran­de, vila åt de trötta. Nu har dessa ideella målsättningar i mycket förverkligats och fun­nit genklang i västvärlden, därför den högtidliga själv­ständighetsfesten å det väl­vårdade hospitalet vid Vuojärvi.

Må det genast konstateras att Kortvans mört nu har en dynamisk ledare i BZ. Han har segt och oförtrutet krav­lat sig uppåt i företaget och chefsvalet blev en stor triumf för förnuftet — med sin två­hjuling på 49 cm3 slog BZ knock out på de andra chefsaspiranterna som med skinan­de mercor försökte blända företagsstämman och på ett konstlat sätt ta sig en genväg till toppen. Att chefen, förut­om sina eminenta ledaregen­skaper, även är en mycket sportig och utåtriktad per­son, bevisas bl.a. av delta­gandet i Turbo HeMan-tävlingen. Att resultatet där inte riktigt blev det önskade för­klarade BZ med att han före tävlingen, under ett tränings­pass blev svårt skadad och höll på att förblöda. Till slut kom hjälpen — i form av blod från en lärare. Något som, enligt chefen, hade följ­den att all träningslust för­svann — han ville bara sova. Under mörtchefens sakliga redogörelse av omständig­heterna efter olyckan, smygtittade jag på rödsögästerna Gunnar och Joel. De satt som avslöjade hierarkister inför en världslig domstol, väntan­de på förvisning till en annan planet. Med halvslutna ögon och resignerande anleten nic­kade de instämmande i de sanningens bulletiner som delgavs. Fullt medvetna om att en olycka sällan kommer ensam, snart väntade hem­färden och det bisarra lankilastyret.

Vi går mot bistra tider. Lågkonjunkturen breder ut sig, får ett allt stadigare grepp om handeln och indu­strin. Men vi måste se fram­åt, styras av hoppets låga. Ty ännu kommer solen fram, värmer med full styrka. Med dessa tankar vill jag önska al­la läsare frid i sinnet. Och mod att övervinna komman­de svårigheter, förmåga att se rosorna invid vandrings­vägen.

Heimer

Öb 06.01.1991