Lyckliga Loffe

Förmodligen ligger han på den måttligt rena playan, gonar sig i solskenet alltmedan blickarna vilar på brunbrän­da kroppar, allas våran Lof­fe. Atletiskt bröstande sig vandrar han rakt över playan och klarar sig till vattenbry­net utan att behöva dra an­dan. Det får han göra sedan han kommit så långt som un­der vattenytan. Allt för for­mens skull. Det är så kläd­samt med smal midja och brett bröstparti, är det inte ? Där ligger han sedan och skvalpar och myser, långt borta från allt vad media he­ter. Det var ju så han ville ha det och så fick det bli. Ville han inte stöta på Öb:s ej ut­sände så skulle han slippa.

Ett tag var det nära ögat för ryktet talte att han var i när­heten. Men Helena trollade fram kamouflage som hette duga och den person som hon såg sedan hon väl kommit in i restaurangen, satt sig ner, dragit av sig löshåret och näsan och riktat in blickarna på menyn var en kronobybo. Mest känd i musiksamman­hang och efternamnet har tre bokstäver. Börjar med R. D Nåväl, karnevalen i Santa Cruz var så brokig och där var så många andra så Hele­na lyckades dölja sig i vimlet om det nu hade varit så att Loffe hade råkat dyka upp. Resan runt ön företogs också i hyrd bil för att i mån av möjlighet undvika att råka i samma buss. Vi tog alla småvägarna och lämnade den fyrfiliga motorvägen åt Lof­fe. För alla eventualiteter, liksom.

Ett tag tyckte jag mig se en skymt av terjärvprofilen i vindalen, men sedan jag hit­tat solbrillorna på väskbottnen efter att ha tömt inne­hållet på trottoaren, fått dem på mig och koncentrerat blicken på karlen befanns denna försvunnen. Risken finns att det var han och ute i samma ärende som under­tecknad, som blev expert på att gömma sig i mängden och försvinna framför ögonen på folk.

Till slut tröt tålamodet på ressällskapet. Vad jag vill ha sagt är att jag så väl förstår dem. Det kan ju inte vara så värst trevligt med en mor som försöker försvinna hela tiden och helst smyger kring knu­tarna och rör sig när mörkret fallit. Så de två sista dagarna trotsade jag alla farhågor och rörde mig öppet och utan glasögon.

Om Loffe såg mig under de två sista dagarna är obe­kant tillsvidare. Jag såg ho­nom i varje fall inte för jag såg bättre ut än bra. Men den detaljen lär nog ska bli känd så snart han intar positionen i Terjärv igen. Så mediakoncentrerad är han i varje fall att han låter höra av sig. Hasta la vista, Loffe !

Helena

(en viss Öb-reporter, Margita Lukkarinen, befann sig vid detta tillfälle i grannbyn Los Cristianos)

Öb 11.03.1987