Småbönders – tre perioder

Alltid händer något i vårt kära Österbotten. När lågor­na börjar falna i kvinnoprästdebatten så stiger de upp i skyn ifråga om kun­skap och vett. Härvid är Vasa och Björkstrand i skottlinjen, ett tvåspråkigt universitet är mitt i födslovåndorna?

Men där kommer jag var­ken att bli lärare eller elev, håller mig nog till hemma­plan med sedvanliga sysslor och periodskrivande. Annars så är det berikande med många tungomål. Bank- och affärsvärlden i våra nejder börjar ge allt mera informa­tion på två språk och handel­saffären i kyrkobyn började leva upp först sedan den fick en finsk husbonde. Så varför inte ett tvåspråkigt uni?

Tyvärr blev vår krigs- och hemmafrontsbok inte klar till julen. Det hängde inte upp sig på ÖB:s tryckeri utan på själva bindningen och slutfa­sen i arbetet. Detta arbete göres i Uleåborg och där är man överhopad med beställningar just nu. Men efter ett par vec­kor in i januari tar de sig an vår bok.

Annars så var det både in­tressant att vara med i bo­kens ombrytning på ÖB. I sammanlagt sju dagar var jag samt Bernhard Sjölind och Sven Hästbacka där, endera enskilt eller tillsammans. Så vi började nästan känna oss som hemma och inkomma i göromålen på arbetsstället. Ett ställe där kvinnorna nog arbetar lika hårt och effektivt som karlarna. Om likalönsprincipen tillämpas känner jag inte till. Men att arbets­takten är intensiv kom det belägg på, det verkade som om alla där i andra våningen hade betingsarbete.

Vår boss där uppe var Stig Jakobsén. Han kunde nog, som öjaborna i allmänhet, sin sak, har varit snart trettio år i ÖB:s tjänst. Där uppe ar­betade också f.d. duktiga skidlöpartösen Margita For­sell, gift Brännkärr. Men greppet om stavarna har hon lättat på, nu spelade fing­rarna på tangenter och ögo­nen vilade på en bildskärm. Hon visade hur en text kom­mer till på sin manick. Där den efter ett tryck på en knapp hamnar ett tiotal me­trar bort till framkallningsrummet. Där den sedan tas fram och kan läsas. Samt vi­darebefordras till följande etapp.

Loffe har många järn i el­den och är alltid på språng. Han är pappa till många lyc­kade begivenheter på vår ort såsom Jätkädagarna och "stordjäsbo" vid Forsas, li­kaså till Turbo He Man-drabbningarna på sport­planen, därifrån även jag har två glänsande medaljer. För allt detta, och mycket till, måste Loffe få med beröm godkänt — även om han en gång av oomtänksamhet blev kastad i Heimsjön.

En som producerar mycket kommer även någon gång med mindre goda idéer. Som t.ex. detta med bisamråttan. Och är det nu så att en kul­turombudsman har neglige­rat detta förslag så tycker jag att han har utmärkt omdöme om saker och ting! En bisambar som lockfågel för turist­er? Tja! Jag tror mera på några gamla hölador, de är ju pop nuförtiden, alla vill ha dem invid stuguknuten. De kan även göras till lockfågel för turister som vill uppleva det gamla bondlandet i all sin härlighet. Med lockande bäd­dar av nyslaget och väldof­tande torrhö, öppnar sig här kärlekens portar på vid ga­vel. Så att även "gambälpojka" kan falla till föga. Vilket nog är svårt i en dyster och instängd bisamsråttsmage.

Pensionärshemmets till­byggnad var påtänkt att bör­ja i höst. Men det går inte all­tid som planerat. Nu godkän­des inte endel ritningar, Bo­stadsstyrelsen i Helsingfors skall ha alla buskar inritade på berörda byggplatser. Men nu är byggnadstillstånd klart och i vår blir det att sätta igång.

Självständighetsdagens auktion på pensionärshem­met gick bra undan, tack vare Loffe som höll i klubbskaf­tet. Uppslutningen var nor­mal och priserna klev ibland upp i höjden. Nu inför julen har det varit många besök på hemmet. Lucior har kommit och gått och i fredags var ett dussintal ungdomar, mest från Markby, Nykarleby som kom på besök. De spelade och sjöng, läste dikter och ju­levangeliet och efterlämnade en fin julstämming.

Veteranjulfesten i Krono­by blev lyckad även i år. Det var bra program, lagom långt och lagom rakt på sak. Även en av mina favoriter, Maria­kören, medverkade med stäm­ningsfull sång. Och i övrigt blir man även i Kronoby me­ra internationell, man kokar smaklig risgrynsgröt, krämernas tidevarv är över.

Tidigare förekom även dans på veteranjulfesterna. Härvid blev helhetsbilden nå­got suddig, puzzlebitarna passade inte riktigt ihop. — Visst skall veteranerna dan­sa, alla som vill och kan. Men inte på julfester, utan på tillställningar som arrangeras därför.

God jul till alla läsare. Om lyckans gudinna står en bi så kanske vi träffas på nytt nästa år i spalterna. Och en skild hälsning till ÖB-foIket, tack för kaffestunderna där i bottenvåningen.

Heimer

Öb 21.12.1990