Söderby – tre perioder

Så har då landet återgått till det normala efter president­valet. Med normalt kan man mena den karusell som alltid föregår ett regeringsbildande i vårt land. Också jag siade om, före presidentvalet, att det parti som gör ett gott val också skulle utnyttja valresultatet för egen vinning. Att så blev fallet har vi klart bevis för i och med sossarnas ageran­de i regeringsfrågan.

Vi som jobbar med politik så här på lokalnivå har en krävande uppgift att försöka få väljarna att förstå att vi måste samsas om en gemen­sam kandidat till nästa riks­dagsval härifrån nejden.

Givetvis är det svårt att få en sån som alla kan omfatta, desto mer naturligt är det då att rikta blickarna mot en som har det största väljarunderlaget. Samtidigt bör de, som är så att säga i nyckel­ställning, klart deklarera sin åsikt. Man borde sträva till att över partigränser ge ett sådant alternativ att det vore omotiverat att ta upp en kan­didat från andra delar av lan­det. Trots partitillhör vinner vi alla på att ha en egen riks­dagsman från orten. Personli­gen har jag fått omvärdera mina åsikter från senaste riks­dagsval, dels för att vi för till­fället är utan representant i kommunalfullmäktige från vårt valområde, vilket ibland kan upplevas som om vi är med, så att säga, på nåder.

Eftersom det blir årsmöten i lokalavdelningarna i veckor­na så vore det lämpligt att ta upp frågan och gemensamt diskutera sig fram till en för nejden vettig lösning.

För ett par veckor sedan hade vi semester, min fru och jag, under tio dagar skötte två av kommunens avbytare om djuren. Jag passade på att åka omkring lite i en lång­tradare. Jag var med Kjell Sundell till Norge efter foder­fisk. För oss som är vana vid flack terräng är det en upple­velse med den terräng som finns upp i Nordnorge. Det skulle bli för långt att här re­dovisa hela resan så jag nöjer mig med att konstatera föl­jande; Efter att ha suttit i en långtradare i över tre dygn och kört 2700 kilometer, samt sovit tre nätter i bilen vill jag påstå följande; långtradar­chaufförer är en yrkesgrupp som tar sitt arbete på allvar. Skulle vi privatbilister köra med lika stort yrkeskunnande så hade vi mindre olyckor på våra vägar — man blir helt imponerad av hur de behärs­kar sina stora fordon.

Enligt uppgift så är det Kronoby marthakrets som är arrangör för årets stafett i skidning mellan marthorna i nejden. Eftersom det skall va­ra tio i varje lag så har jag bli­vit uppmanad att påminna dem som är utsedda att delta i laget, om att se om träningen samt försäkra sig om att inte äta något som innehåller förbjudna preparat som t.ex. anabolasteroider. Det är också önskvärt, enligt lagled­ningen, att martyrerna spor­rar åkarna till träning så att Kronoby marthor kan stå på prispallen i mitten av mars.

Periodskrivare kommer och går — får önska Anton välkommen i vår skara, sam­tidigt som jag måste konstate­ra att Loffe tog sin mats ur skolan i ett tidigt skede. Visst är det så i bland att man har god lust att sluta, men så får man en idé som man tycker att är värt att hamra ner och så går det månad efter månad, år efter år, tills det man konstaterar att det blir en hel del skriverier med ti­den, som både gläder och fö­rargar läsarna. Så skall det förmodligen vara, eller hur?

Helge

Öb 16.02.1982