Basstå-stjörttara

Hä var äin sundas ättmädda för 30 år saan. Gubba satt i vår stugå å fundera i religion. Men nö å tå knäfft de å svoor, tå diskussionä vaalt ritti häit. Petterssons Kallä var argast. Han sloo knyyttnava i boolä å sa': "Jaagu! Hä förargar mä, så ja sku kuna biit åv blankspiika, tå folttji ska låås vara så stjeenheeli. Ja ha int siit äin gufrukti mänisk annstans än på mööta å bibelförklaringa. Int i hitt bye åtminstone. Te flyttar varaders rånpååla, te määter bo tye, höije å stocka ti äije förrdäil. Tjärnga skvaldrar i gååla å stjällder åt varader jöså gråstjinnshunda. Te narrar varader, te ljuär, te processar, te pliktar, te djär va så helst. Men på mööta å bibelförklaringa får de äin heelian miin. Te knäpper händrä åkors, skådar i taatji, nystar mä tuuma å säjr: "Ja, ja! Om korssä ska an bädi. Ja-a!" Men hä kostar å på ti omsäti religion i praktik varin da. Hä ä mä döm jöså mä Stor-Miina. Hon sjungd ur Sionsharpå, så ä ääka, å mä sama on sjungd, så stal on Fias ullkorje ti toom. Äin grovan rotting på ryddji tri gang om daan bakätt bibelförklaringa sku verk lika bra åt döm, så regnä åt äin torran pääråland. Hä sku lär döm omsäti religion i praktik. Ja mår ritti ill, tå ja tänker å på töm té vår byys fariséa. Snart får ni sii, va ja ha iti, om int ja får äin öisfull kalld vattna."  —

"Nå—nå, Kallä! Minder spiisar! Int ä te na värr jäär än annstans. Tö sku ha viri mää, tå Daddä å ja var å tjööft opp stjinna i Ylivieska på 1887. Tå sku dö ha fått sii stjeenheelihäitä", sa' Högnäs Matt. — "Na värr var int de än Grannas-Nännå", äinviisast Kallä. "Hon stoo å skåda åpåå, tå de bar Stavas Erkki i ria, snuppa å sa': "Nö får hans tröittå kroppä viil sä!" — Nännå var rädd för hägga, ätt de sku bruut kvista åv döm. Nö var två poik som bäst å åt bära i häggskata. Te roopa på iilakhäit: "Nännå! Är an liik sä?" Tå glöömd Nännå, ätt on sku låås grååt. Hon roopa mä stäintorr ljuudä: 'Fankens frassa, om int ni komber neer taan ur häddje!" —

— "Tö ha nö tala lagom läng. Lägg nö Matt beräätt, hur ä var i Ylivieska!" sa' Fredrikas-Janne. —

— "Sii, vi kom på ättmäddan ti Plakkarin-Kalles i Ylivieska", börja Matt. — "Räj i farstå märkt vi, ätt mytji aader räjsand var vägom, för mot väddji stoo naa 15 kont. Å ur varin kont spärra ut äin fårlåår. Ur stugå höörssa hä sorts ljuudä, jyså tå Nikula-tjärnga bruuka söök ätt fååra på Tuorismaa-backa. Hä visista, hä stanka, hä uikutta, å mitti allt rååla naan till, jyså de sku ha stuttji äin kalv ooklubba. Daddä fundera ti vänd åkring ur farstå, men ja var nyfiitjin å villd in. Tå ja öppna dörä, rambla ja, så lang ja var, å ligg övi äin tjärng, så stoo fyromfoot veer dörä å ha äin stäckåan fårstjinnspäls åpåå sä. Stugå var proppfull mä folttii, men allihopa låå ellder stoo fyromfoot. Bakom boolä satt äin rööstjäggåan gubb å lässt äin remså ur äin langan psalmbok, så liikna äin sponthövel. Just tå ja full på hon-te tjärndji, räpa gubbä till å sjungd. Hä leet, jyså tå an ramblar äin propspinå på frusi joolä. Nö stäig all opp, å hä vaalt samsång. Hon te tjärndji, så stoo veer dörä, sjungd å, söiså fårstjinnspälsä darra. Men assit ljuudä fick on ifrån sä. Hä var jyså on sku ha hulldi hövå i äin mejerishink allt fram axlona. Söis ääka ä.

Saan de ha sjungdji äin verså, lässt han-te gubbä äin remså, å sloo ut mä arma imillanåt, jyså tå äin skomakar draar på lang becksnöörä. Strax too tömte aader "maahan", söiså ä gryntta i döm. Paulåpjeexona knara, å näverknivstjiidona kåpista mot golvä. Men tå själva predikanä börja, vaalt ja rädd. Sii, vi kom just, tå äina predikanä var slut å anna sku böri. Han-te rööstjäggågubbä hända int tala läng om "Pietari" å "Paavali", förrän häila sjattji börja mumbel å plåter, jyså tå an hällder för mytji vattna i karbidlampå. Å ett tu tre flöu kvinnfolttji kara om nackona å knällt, jyså tå märona (ston) sparkis. Hon-te tjärndji mä fårstjinnspälsä sprang först ihoop mä äin gubb veer spiisä. Men han bryyd sä int i ännar. För han hulld åpåå som bäst å byytt knivstjiidona mä äin annan gubb. Tå hoppa on jämmfööters övi säätä å räät på äin langan rånndjil, så stoo i skååpknuutä. Han var int föberäid på tokan fampning. Han mista balansä å full å siti två dubbelt i surmjölkssåvä. Hä palla å sorkla, jyså an sku ha tjeerna. Ja tyckt, ätt an sa' "perkele!" Men kanstje ja höört orätt. Å fast han-te karstackarä satt krookå i surmjölkssååvä, jyså an sku ha djort äärandä siin, så släft int tjärndji onå opp, förrän on ha fampa onå å suud hä päragae munnä hans. Tå knällt on åter å snurra åkring på golvä, jyså tå äin hund har vattnä på hjärna. Hon fröjda sä.

Men han-te kaar fröjda int sä, tå an stäig opp ur sååvä. Han nappa äin smiida gryytskrapå ur uunsgruuvå å slängd ä tjärndji i hövå, så ä kåpista.  Te  säir,  ätt de  int  har  naa   känsla,  tå  de fröjdar sä. Men hä lär noo vara misstag. För tjärndii sluuta tvärt ti hopp, å kärlek hennas förvandlast ti hat. Hon ruusa nö på gubbä mä argona, men han slängd ännar i  farstå, söiså  pälsä  bläddra.

—  "Nö ljuuver du noo så-ste lagom mytji", sa' Petterssons-Kallä. — "Var tö tyst å lägg Matt beräätt i fred!" sa' te aader gubba.

—   "Hä-té predikanä vaalt ju naaliiti stöört åv hon-té tjärndjis fröjdasä", börja Matt åter. "Äin stånd remsutta han-té rööstjäggågubbä ännö. Tå sa' an, ätt te sku halld mäddaan. Sii, te ha' djimänsam mååltiida. Nö kom kontta fram. Å fårtjöttlååra, limpona å smöraska vaalt rada på boolä. Men i han rööstjäggågubbes kontta finnst int na fårlåår. Hon tjärndii mä fårstjinnspälsä ha knyckt ä ur konttä, mä sama on for häim. Gubbä vänd viitöögona å tala äin stånd om "ogräset bland vetet". Men saan åt de, söiså våågona djick ätt ryddji. Mä minder hoppasä å knällasä vaal an ju hungrå!

Äin stånd bakätt mååltiida sku de i basstå. Trooligen å stjöli syndä åv sä. Men i basstå hullst int de läng. Sii, han-te Plakkarin-Kallä, så var full mä djävulskapä, ha elda basstå så häit, så stjäddji knöölast strax, så gubba kläiv opp på lava. Äin fem ellder sex gubb kom strax fullt springand ut å rull sä i snöödrivå å roopa: "Hirmuinen löyly!" (Grömm badä). Men Kallä skratta å sa', ätt de var rokå. Å ätt de behöver öv sä för säkerhäit, för i buusestjitilä ä noo häittari. Han rööstjäggågubbä var äntå säigast. Han satt krookå på lava å sa', ätt äin syndar djiter övervinn tjötä siin. Han baa han anna predikantä visk mäir badä. Tå too Kallä äin lakan å bliska några gang mot lava. Hä vaalt säkert för mytji. För gubbä ruusa neer åv lava jyså toorviddji å sprang mä basståstjuulå i höögst hugg bakätt Kallä". — "Bada kara å kvinnfolttji ilag?" fråga Petterssons-Kallä. — "Hä kund noo händ, fast int ja minns ä så nooga. Men häit var hä stjörtbasstå!" sa' Matt å hoosta.

Uno Högnäs