www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Tankar om Kerttus
Skrivet av Lippan   
2005-06-23 12:50

Respons på "Brevet till Öja-Gust"  i Öb

Tankar om Kerttus

Sentomsider — varför kom du aldrig tillbaka, Loffe? Vi var nämligen många som väntade på dig.

Efter din detaljerade beskrivning av den unika träffpunkten som Kerttuankylä är för kvinnor och män från ett vidsträckt distrikt, och om vad som där utspelar sig under sommarens onsdagskvällar, hade du gjort dig förtjänt av de många, varma famnar som hjärtligt ville välkomna dig tillbaka. Det finns kvinnor som ser det positiva och livsbejakande.

Åtminstone hade jag själv sett fram emot att få trippa fram och vördnadsfullt be om ditt lov. Om jag uppfattade svägerskan rätt, var hon inne på precis samma linje. Med termostaten inställd på högsta värme, hade vi med samma strykjärn pressat varsin spetskantad näsduk, att stoppa i byxfickan respektive innanför kjollinningen — för dina glas­ögons bruk. Vi ville nämligen att du skulle se oss kvinnor tydliga­re.

Ingen av oss hade däremot någon som helst uppfattning om hur din nuna tar sig ut, hur högt upp den är placerad, eller hur pass breda axlar den sitter på. Att ta "stickajakko" som rikt­märke var ju meningslöst!

Så bror min, som är bättre förtrogen med folk i distriktet, fick order: Så fort du ser Loffe där, ställer du dig på hans högra sida från kvinnfolkshopen sett!

— Det räcker inte, sa jag, som alltid vill vara ordentligt garde­rad. Svägerskan, som är praktisk och vet sin makes vanor i minsta detalj, föreslog att han skulle ta upp pastillasken ur skjortbarmen och bjuda dig på en "dråpaknapp”.

Detta skulle vara tecknet — och vi skulle förtröstansfullt föl­ja vår ledstjärna.

Ingen Eino Grön sjöng den kvällen, men tongångarna var välkända. Brodern hängav sig genast åt dansen med sin välinarbetade kundkrets och jag insåg snart att mina affärer skulle jag tydligen få klara upp själv.

Det måste vara en handling i rätt riktning att värma upp sig med en terjärvbo, vilken som helst tänkte jag, och plockade bekvämt vid ingången ett ansikte jag kände igen.

— Nå, har du läst Österbottningen idag? var min raka inled­ningsfråga. Jag behövde inte precis förklara vilken spalt jag avsåg. Vi smålog omedelbart i största samförstånd. Och så fick jag veta. "Nää, hä vaalt intt na kåmas fö Låffi — hä hafft noo vaali åm naa". I någon polkapaus kom svägerskan och förtyd­ligade. Jag dansade med en ter­järvbo — Dallas, tyckte jag hon sa och hur nu Loffe har fått löfte om att bli utlåst för alltid, ifall han försöker avlägga ytterligare besök i Kerttus!

Strax innan polkan var slut, hörde jag skrattsalvor vid in­gången, och någon som yttrade: Hä läär noo ha gaai heijt til tär vi Låffis!

Sådär gick rykten och röglor från mun till mun, från kvinna till man, kvällen igenom. Ingen rök utan eld, heter det. Och har man själv blåst under får man tåla när det flammar upp och hettar till.

Det finns verkligen ingen an­ledning att sota ner sig i askan — och dansen går vidare ännu någ­ra onsdagskvällar i augusti.

Det är naturligtvis inte under­ligt om en allvarlig kvinna som jag, här på sommarens upplopp skulle vilja resonera lite — åt­minstone med mig själv — om denna onsdagsdans i Kerttus, som har en sådan magnetisk dragningskraft på traktens folk.

Det finns naturligtvis en uppsjö av anledningar till att man kommer dit medvetna och omed­vetna. Själv tror jag, att jag fått uppleva vad man — folk alltid har gjort — att få bestämma. Att kunna sitta på bänken när jag vill och betrakta de dansanta i lugn och ro. Att kunna dansa när jag vill det. Med vem jag vill och vilken sorts dans jag vill. Det är väl inget att sticka under bänken med? Vilken kvinna har inte stått där i hopen och undrande sett på när karlarna (pojkarna) grans­kande strök förbi. Vad tänkte de på? Varför stannade han upp just där och inte här? Nu vet jag lite mer om den saken. Det hand­lar inte så mycket om några djuptliggande värderingar — sist och slutligen.

Men det är så roligt att hoppa schottis med Antti, och så lätt att valsa med Bruno, och tango går bra med Calle, och David känner jag så bra, och Eero är så bra att skoja, och Fille säger alltid något tänkvärt. Etcetera.

Det måste vara stärkande för den österbottniska kvinnan att få samma rättigheter som mannen, i en företeelse som är så djupt förankrad i folksjälen som pavil­jongdansen!

Att få välja, men också kom­ma underfund med att det inte är sa lätt att alltid ta initiativ.

Dansen är något underbart i sig. Att inte bara röra lite på benen utan även våga börja dan­sa med själ och hjärta, är en stor seger. I synnerhet om man som jag i väldigt unga år, länge stre­tat emot — nej, jag kan inte hoppa schottis, nej, jag kan inte valsa så bra... jag kan inte, jag törs inte i det oändliga.

I Kerttus träffas folk som i medeltal inte är purunga. De vet en del om sig själva — och således om andra. Med andra ord, de börjar veta vad de kan dansa här i livet.

Att konversationen växlar mellan att föras på än det ena och än det andra, av de båda inhemska, är en bra sak. Vilken nyttig träning man får!

Jag tror på fullt allvar att det även på dansgolvet kan skapas förståelse för problem som finns i ett tvåspråkigt land.

En underbar sak är att ålders­gränsen är utsuddade. Var i all sin dar hittar du en annan möt­esplats där stadiga moror och unga pojkar kan träffas utanför det egna hemmet?

Det är härligt att se "gambätajman" svinga sina lurviga ben medan "nyvällo" knixar och övar "foolasskapi".

Du har ganska stora möjlighe­ter att vara just dig själv under några timmar i Kerttus — utan att placeras in i något fack. Vare sig med tanke på ålder, civils­tånd, politisk åskådning, social status.

Vi är tillsammans i en röra med våra egna eller inhandlade dofter, på ganska jämnlika vill­kor. — Ingen dum gemenskap, Öja-Gust!

Det finns gemenskap i kvinno­hopen också, även om många försöker understryka motsatsen. Vi kan luta oss mot varandra, småle i samförstånd och klaga över ömmande fötter och hotan­de värmeslag i aftonens slutske­de. Det är sant att det hörs något helsike ibland när någon missar den tilltänkta kavaljeren — men ta det som ett friskhetstecken. Visst har jag själv varit med om att hålla i ena armen på karln, medan någon annan för­sökt grabba tag i den andra.

— Jag släpper inte, sa jag skrattande och möttes av ett hjärtligt storskratt från andra sidan. Ibland påträffar du kvinnosolidaritet... men jag skulle vilja se mera av den varan och i betydligt viktigare sammanhang.

Kavaljeren jag tog, serverade mig fyndigt en historia med det­ samma. Det var pojken som skröt om att också han blev hämtad av två på dansgolvet — nämligen ordningsmannen och poliskonstapeln.

Skön humor. Och jag tyckte just i det ögonblicket väldigt mycket om den människan, och jag kunde bara inte låta bli att öppna min ömhetsreservoar — kvinnlig och mänsklig. Jag tror att han kände sig omtyckt. Jag har också känt mig omtyckt när jag upptäckt återseendets glädje hos dem jag dansade med förra sommaren.

Häromsistens fick jag en fråga som gjorde mig lite förvirrad.

— Taar dö naa? frågade han.

När jag verkade så dum och oförstående, var han tvungen att tillägga: Taar dö na alkohål?

Eftersom frågan kom från en till synes nykter och skötsam individ, tyckte jag det fanns des­to större anledning att gå in i en diskussion kring den aktualisera­de frågan.

Jag fick— i Kerttus alltså — chansen att diskutera min inställ­ning: en ytterst väsentlig fråga — mitt förhållningssätt till alkoholhaltiga drycker och deras an­vändning — och framförallt an­vändningsområden. Jag känner naturligtvis till att det finns and­ra drycker i omlopp i nära an­slutning till dansplatsen, än den enbärsdricka som min hälsoväninnas flaska innehåller.

Med hälsoväninnan, som se­naste gång kom i sällskap med sina barn i nedre tonåren, bedri­ver jag ett givande samarbete.

Man skulle tro att hon fixerar sig vid de till synes friskaste och starkaste männen, men så är inte fallet. Hon känner i varje fall till mitt enorma behov av själslig kontakt och min holistiska livs­syn — människan som helhet. Vi konfererar mellan danserna om vad vi hittat. Vem kan taga detta ifrån oss?! Nej, ta hellre efter!

Vi är inte rädda för att ge av oss själva, och därför upplever vi att vi får mycket tillbaka —också i Kerttus.

Är det varmt tycker vi att det är skönast med en liten paito. Finns det någon som ännu inte haft möjlighet att bredda sina tankebanor, och tror att våra brunbrända bringor är det enda vi har att komma med, märker de snart annat om de kommer till tals med oss.

Om jag uppfattade Heimer rätt, hade han en sympatisk upp­fattning om just detta. — Där­emot förstod jag inte varför det var störande när flickan i Kaustby tog fram puukkon. Det skulle jag uppfattat som ett glädjande komplement att kvinnovarelsen behärskade kniven.

Manligt eller kvinnligt epitet ska vi stryka så långt det går, när det gäller saker båda könen kan klara av.

Nej, Loffe, någon björntjänst har du inte lyckats göra dem i Kerttus. Däremot har folk börjat prata med varandra om stället, och det är en bra sak. Det är inte mycket av det som skrivs i tid­ningar som berör människor i allmänhet.

Kerttus fyller en social funk­tion. Även i våra trakter blir fler och fler människor upptagna, av sitt eget, mer och mer instoppade i sina lådor. Allt fler människor får allt färre kontakter. Vi behö­ver inte längre varandras hjälp — tror vi. De mötesplatser som var naturligare än Kerttus, har agerat ut sin roll. Synd bara att kerttusbyborna ska ha monopol på något, där så många positiva livsyttringar får spelrum, i takt eller otakt med musiken.

Men låt då ångan hållas uppe innanför plastskynkena och stäl­let vara en tummelplats för dans, glädje, möten, ömhet, ilska, ge­menskap — livsbejakelse. Ho vet förresten hur länge benen bär? Låt kvinnligt och manligt och mänskligt blomma!

Då blir stället värt, inte bara några små brevsnuttar i detta blad, utan sin egen dokumenta­tion — en roman, vaikkapa!

Var sak har sin tid. Mitt utbyte av Kerttus såväl bokstavligt som bildligt talat, är inte evighetsbes­kaffat.

Augustisolen lyser inte längre rakt på tobossar och rödhandskar. Augustimånen faller över min silverbricka. Men till Kerttus vill jag nog tillbaka nästa som­mar, bestämmer jag mig, när jag avslutar skrivandet i oljelampans sken. — Och skulle någon av bröderna någon gång få lust att skriva till en kvinna och syster, svarar jag kanske.

Ömmaste hälsningar

Lippan

Öb i augusti 1983

 


Senast uppdaterad 2012-03-23 23:38
 
 
Top! Top!