TATTARE

Där komma de på vägen i all sin lump och stass,
de äro väl ett dussin, ett riktigt tattarlass.
Se gammalfar är ute och gammalmor också
och så de båda unga med alla deras små.

De ha en häst, som haltar, men han är grann och fin,
seltyget är beslaget med silver och porslin.
Och uti skrindan rör sig ett myller av små liv,
som skratta och som gnabbas och slåss till tidsfördriv.

Det skrider sakta framåt, det brådskar ej minsann.
Där vandrar närmast lasset skön Olga med sin man
och sist det gamla paret, Petander och Sofi,
som ej få ro så länge, som livet sitter i.

Där ligger nu i kvällen, en gård i lugn och ro.
Skön Olga tar den miste och går till stugans bro:
»Å kära, snälla, rara, låt oss få hus.i natt;
det lilla barnet fryser, och jag är sjuk och matt».

Men husmor svarar dystert: »Nej, det går inte an,
vi ha så trångt och bråkigt, och borta är min man.
Hon söker värja gården, men Tattar-Olga rår,
och det blir fullt kring spisen och fullt i alla vrår.

Nu skall det kokas kaffe och lagas mat i hast
och bytas bröd och sovel mot sopa eller kvast.
Man ömsar skor och blöjor i gårdens lilla kök.
Det ångar våta trasor och luktar tobaksrök.

Nu röka de och prata, och mätta sin aptit.
Familjen själv blir husvill och vankar hit och dit.
Men äntligen till föjset de flytta med sin tross,
och där blir hela golvet en bädd av lump och boss.

Om morgonen, när husmor till djuren måste gå,
hon stöter emot stora och .kliver över små.
De vända sig och gäspa, och unge Vilhelm svär:
»Det var då själva fanken, vad man blir knuffad här.»

Och husmor mjölkar korna—hon får ej vara sen
— men gästerna blott stöna och sträcka sina ben.
Och tattarhästen tuggar och sträcker på sin hals,
men var hans hö har vuxit, det angår ingen alls.

Vid middagstiden äntligt det bär i väg med dem,
och gårdens folk med längtan då återfår sitt hem.
Man sopar och man vädrar och räknar vad man har
och bränner lump och trasor, som gästerna glömt kvar.

Men uti snö och kyla på vägen tåget går.
Där traskar nu skön Olga, med Vilhelm som i går.
Den gamle hästen haltar och även gamle far.
Och fram ur lasset titta, väl åtta ögonpar.

 Kilian

Så fick man skriva i Öb 02.03.1926