KRAVBREVET

 Bästa herr direktör!

När ni talar om problem, låt mig få upplysa er lite.

1977 köpte jag ett sågverk på amortering, 1978 en traktor och timmervagn, två hästar, en bössa, coltrevolver och ett par dräktiga svin.

1979 brann sågen och lämnade inte annat utom en hög aska. Sågen var oförsäkrad då jag inte hade betalt premien. En av hästarna dog, den andra lånade jag ut till en granne, som lät den svälta ihjäl. 1980 dog min far och min bror fängslades för häststöld. En rallare ville ha min dotter och jag var tvungen att betala 4 000,- för att hindra att bastarden blev min släkting.

1981 fick en av mina pojkar påssjuka, och jag var tvungen att föra honom till sjukhus för att rädda hans liv. En dag for jag ut och fiskade. Båten slog runt och jag förlorade den största torsk jag någonsin sett, och två av mina pojkar drunknade. Ingendera var den som hade påssjuka.

1983 stack min fru, och jag var tvungen att gifta mig med pigan för att hålla kostnaderna nere.

1984 sköt jag i misstag min bästa ko. Jag skulle rengöra min bössa, och tryckte av i misstag. Jag blev så arg att jag med bössan slog ihjäl den bästa katt jag någonsin ägt. 1985 brann resten av mina byggnader och jag började dricka. Jag upphörde inte med den vanan innan jag inte hade annat kvar än en vattentät klocka och njurproblem.

 Samma år kom kronofogden och förklarade mig medellös. Han tog min klocka. Nästa år tog jag mitt förnuft till fånga och beslöt att göra ett nytt försök. Ni gav mig kredit. Så jag köpte av er en gödselspridare, en tröska och en självbindare. Men min fru slog sig ihop med en handelsresande, min son slog sönder maskinerna och sålde dem till en skrothandlare. Nu har han rest utomlands. Nu är jag så fattig att om det kostar en penni att gå på allmän toalett, så skulle jag vara tvungen att spy.

Nu påstår ni att ni kan förorsaka mig problem ifall jag inte betalar räkningen. Det enda jag kan säga är min herre: Ni är hjärtligt välkommen att försöka.

Med hälsning och tack för krediten,

 Per Silja