Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken
- Freudenthals nationalitetstanke i pressen och litteraturen
Från ”Helsingfors” till Nya Pressen
Av Arvid Mörne

I huvudstadspressen lämnade Vikingen efter sig ett tomrum, som snart måste fyllas på ett eller annat sätt. Liksom motpartiernas press hade underskattat Vikingens publicistiska insats, så hade också dessa "partier", om uttrycket tillätes, räknat fel i fråga om de svensknationelles verkliga antal och deras handlingsmöjligheter. Den avvärjda svenska faran begynte snart åter att skymta i bakgrunden av liberalernas och jungfennomanernas pressfejder.

I början ägnades densamma en ytterst ringa uppmärksamhet. Den tidning, som skulle giva upphov åt en ny press i Vikingens anda, var av anspråkslösaste slag och dess faktiska tendens uppfattas icke av Uusi Suometar, som kallar denne obetydlige motståndare Dagbladets hantlangare. Dess namn var Helsingfors Annonsblad. Den lilla men (i regeln) sex gånger i veckan utkommande tidningen utgavs av boktryckare A. A. Lindfors och hade startat den 29 juni 1876. Från början ingick i dess spalter, jämte de synnerligen ymnigt inflytande annonserna, telegram och andra notiser för dagen och en för de breda folklagren avsedd nöjesläsning. Snart trädde även ett intresse för teatern i förgrunden. Och vid sidan av de svenska sympatierna skymtar mot årets slut en demokratisk tendens. Helsingfors Annonsblad vill i en artikel av den 7 november beakta "handtverksborgerskapets" intressen vid lantdagsvalet i Helsingfors, ja även "den egentliga arbetande klassen" får icke förbises, menar tidningen. Förr eller senare skall arbetarnas deltagande i offentliga värv påkallas, "såvida svalget mellan arbetsägare och arbetsgifvare icke innan dess blir oöfverstigligt". Dock, än så länge nödgas man "anse det som en omöjlighet för arbetaren att erhålla säte och stämma i landets lagstiftande församling". — Som ett tidens tecken må i detta sammanhang påpekas en insändare, berörande teaterns betydelse för den arbetande klassen, som är undertecknad Arbetare. Bidrag från städernas arbetare äro mycket sällsynta i finlandssvenska tidningar, medan däremot insändare av svenska bönder eller "allmogemän" redan länge kunnat antecknas på skilda håll.

Från och med följande år (1877) utkommer Annonsbladet under förändrat namn. Det heter numera Dagens Nyheter (Helsingfors Annonsblad). Något tvivel om tidningens färg kan icke längre råda. Utgivaren Lindfors kunde för övrigt, meddelar Lille, räkna med bidrag av några yngre, varmt svensksinnade academici. I november ställes i utsikt en redaktionsförändring, som dock icke blir av förrän vid utgången av år 1878. Nu förändras namnet åter — denna gång till "Helsingfors (Notis- och annonsblad)". Och märket M.e.a.g., Dagens Nyheters flitige kåsör, meddelar i sitt sista Allehanda från Helsingfors att en förändring av programmet skall äga rum och en bättre redaktion träda till.

På vem detta meddelande syftade är oss obekant, men i varje fall övertog Oskar Strömfors i november 1879 redaktionen av "Helsingfors" och lät samtidigt sitt skämtblad gå in. Denna hans nya verksamhet blev emellertid kortvarig. Han ådrog sig samma höst en svår förkylning, efterföljd av ett lunglidande, som förlamade hans krafter. I slutet av mars 1880 fjättrades han oåterkalleligt vid sjukbädden och avled den 8 april. 26

I december samma år inträdde "Helsingfors" utveckling i ett nytt skede. På initiativ av Vilhelm Grefberg hade jämte denne Georg Asp, Viktor Öhberg, Elias Öhman m.fl. övertagit Lindfors' rörelse, startat Nya Aktietryckeriet och samtidigt satt sig i besittning av tidningen. Som ansvarig utgivare detta år nämner Lille F. M. Maexmontan och bland medarbetarne A. Hultin, V. Lönnbeck, Ossian Reuter, Mathilda Asp, J. F. Valbäck. Men längre fram är även Freudenthal att anteckna bland bidragarne och i främsta ledet bland författare av artiklar på nationalitetsfrågans område M. W. af Schultén samt Lille själv. Sålunda betecknar uppslutningen kring "Helsingfors" en återuppståndelse av Vikingens grupp, som förstärkes med yngre krafter. Det blir af Schultén, som sedan i december 1880 i en stor artikel, löpande genom flere nummer, granskar det liberala partiets program och på samma gång drar upp riktlinjerna för det svenska partiets framtida verksamhet. Och nu komma Vikingens grundsatser åter till heders. Sålunda borde, enligt af Schultén, vid bestämmandet av undervisningsspråket i skolorna avses varken dessas förfinskning eller försvenskning. Varje bildningssökande borde så vitt möjligt få sitt bildningsbehov tillgodosett på sitt modersmål.

Sin ställning som de svensknationelles pressorgan i huvudstaden hävdar "Helsingfors", då desse vid valet till borgarståndet år 1881 sammansluta sig med "köpmannamötet", varvid svenska partiets särkandidat, rådman E. Öhman blir vald. Likaså vid stadsfullmäktigvalet samma år, då emellertid den liberala listan segrar. Densamma upptar för övrigt även ett namn från de finsksinnades krets. Den liberala gruppens skingring står för dörren, dess anhängares anslutning dels till det finska, dels till det svenska lägret är numera blott en tidsfråga. Att samtidigt en verklig liberal partiorganisation påtänks och faktiskt slutligen kommer till stånd, kan icke hindra denna sönderfallsprocess.

De svensknationella fingo nu ett eget pressorgan även i landsorten: Lovisabladet Östra Nyland, vars start ägde rum den 2 april 1881. Ansvarig utgivare och huvudredaktör var Karl Nyström och till den närmaste medarbetarkretsen hörde V. M. von Born, Kasten Antell, Rabbe Axel Wrede samt Arvid Nyberg. Dessa bidragares artiklar intaga givetvis en framskjuten plats i tidningens historia. Men vid en undersökning efter den linje vi följa böra dock några redaktionella uttalanden främst föras på tal.

Östra Nyland var från början inställd på att bli ett pressorgan för landsdelens stora svenska befolkning. Man ville genom tidningens grundande gottgöra tidigare försummelser i fråga om folkupplysningen. Men just på denna punkt visar det sig klart att en ny tid håller på att gry vid åttitalets ingång. Det kan icke numera bli tal om ett företag i den gamla Folkvännens eller den forna Österbottens anda. östra Nyland dryftar i sin första årgång om och om nationalitetsspörsmålet just ur den tidigare bannlysta synpunkten, utvecklande den freudenthalska nationalitetstanken och belysande densamma med särskilt avseende på den östnyländska lantbefolkningen.

Se här inledningen till en artikel den 16 april 1881! "Uti tider, då allt göres för att tillbakasätta och förneka den svenska nationaliteten i landet, då till och med ett erkännande, att man tillhör denna nationalitet, stämplas såsom ofosterländskt, då både föräldrar och barn med lock och pock förmås att svika sin svenska nationalitet, torde några ord om den del deraf, som bor oss närmast, icke vara opåkallade".

I fortsättningen göres ett försök att visa att denna nationalitet icke endast genom språket skiljer sig från flertalsbefolkningen. Tidningen framhåller att börja med att densamma i Nyland uppskattas till omkring 100,000 personer. Och den är ingalunda så uppblandad med den finska, som man på en del håll önskar och tror. "Trots motsatta uttalanden af en och annan vetenskapsman", är den "ganska ren". "Vi åtaga oss", försäkrar författaren, "i de flesta fall att utan några undersökningar af hufvudskålarnes form, redan på långt afstånd utaf ansigtstypen bestämma om den person vi möta är svensk eller finne". "Äfven till hela sitt väsende och skaplynne skiljer sig den nyländske svensken från sin finske samhällsbroder. Man behöfver endast jernföra antalet och beskaffenheten af rättegångsmålen uti ett svenskt och ett finskt tingslag, för att finna huru stor denna åtskilnad är".

Och nu kommer östra Nyland in på det centrala folkupplysningsspörsmålet, utvecklande ett gammalt tema från Vikingens tid:

"Vi kunna icke undgå att anmärka, det folkskolornas lärare och lärarinnor vid seminarierna bibringas alltför liten kännedom om den svenska allmogens åskådningssätt, dialekt och seder, samt att de ofta nog alldeles icke besjälas af tillräckligt intresse för denna allmoge, utan snarare synas anse sin mission vara att kunna förmå den svenska allmogen att missakta och öfvergifva sina fäders språk och uppfattning. Uti ett sådant arbete komma de visserligen, vilja vi hoppas, ej i ringaste mån att lyckas, men dessa på en del håll tydligt framträdande sträfvanden omöjliggöra det förtroende, som bör finnas emellan skolbarnens föräldrar och lärare, och utan hvilket förtroende folkskolan i längden icke kan bestå." — —

Även mot läroböckerna fanns mycket att anmärka. Knapphändigt omnämnde dessa fornsvenskarnes gudalära och hjältesagor, men väl skildrades vidlyftigt fornfinnarnes uppfattning, seder och bruk. östra Nyland vill därmed ej hava sagt att kännedom om de finske landsmännen icke borde bibringas de svenska folkskolornas elever. Tvärtom vore det väl, anser tidningen, om den gamla missaktningen, som den svenska befolkningen på en del trakter hyser för den finska, tack vare en ökad kunskap åt detta håll skulle upphöra. Och önskvärt vore att man från finsk sida gjorde lika mycket för att bibringa den finska befolkningen kännedom om dess svenska landsmän.

Till detta redaktionella uttalande ansluter sig en artikel av Lille (—11—), som tydligt visar hur brännande frågan om folkskolans svenskhet numera har blivit. Den införes den 21 september 1881 och bär rubriken Till den svenska folkskolans ledare.

Författaren betraktar "med harm" det program man uppställt för undervisningen i fäderneslandets historia. Som ledning tages Boken om vårt land, varur nittioåtta stycken utvalts, och i dessa finnes ej ett ord nämnt om Finlands svenska befolkning. Ytterst tarvlig är visserligen den kunskap Boken om vårt land härvidlag skänker, fortsätter Lille. Den skandinaviska mytologien avspisas på aderton rader, medan den finska för sig har anvisade något mer än lika många blad. Men icke ens dessa aderton rader ha enligt programmet upptagits, fastän detta väl hade kunnat ske i samband med läsebokens åttiåttonde stycke.

Som en lämplig hjälpreda vid undervisningen i fäderneslandets historia i de svenska folkskolorna föreslås slutligen bl.a. Freudenthals skrift om de svenska inflyttningarna till Finland.

Ur en annan synpunkt upptager Östra Nyland den 15 oktober 1881 nationalitetsfrågan i hela dess vidd till dryftning. Anledningen är ett meningsutbyte mellan Folkvännen och Hufvudstadsbladet, vari även de finsksinnade tidningarna taga del.

Folkvännen hade för någon tid sedan innehållit ett redaktionellt uttalande (av Valbäck), vari motiven för bruket av orden finländare och finländsk framlades. Härtill Hufvudstadsbladet:

"Tidningen 'Folkvännen' meddelar högtidligen i sitt senaste nummer, att den kallat och kommer att kalla Finlands svenska talande invånare 'finländare´ och icke 'finnar'. — — Vet Folkvännens redaktör: att göra sig till en narr, kan stå fritt för enhvar, som deri finner behag; men man borde dock söka att lysa på annat sätt, när man låtsar skrifva för att upplysa folket."

Denna hånfulla replik var i sak vilseledande. Folkvännen hade nämligen framhållit att uttrycket finländare borde brukas för alla Finlands invånare, men genom att antyda att enbart de svensktalande avsågos fick Huvudstadsbladet övertag över sin motståndare. Valbäcks logik föreföll naturligtvis i en sådan belysning svårförståelig, hans språkbruk obetingat misslyckat. Emellertid, sedan Hufvudstadsbladet enligt Valbäck vägrat plats för ett bemötande, uppträdde denne med en artikel i ämnet i "Helsingfors". Och i anslutning härtill kommer nu östra Nyland med en lång ledare Finländare eller finne?

Benämningen finländare, säges det efter en återblick på språkbrukets växlingar, har framför allt mött motstånd därför att den undanrycker en av fennomaniens stödjepunkter, som just bestått i tvetydigheten hos ordet finne, använd uti den kända och för den okunnige slående slutsatsen: Vi bo i Finland, därför äro vi finnar, vi äro finnar, därför skola vi tala finska. I en snar framtid, så tror östra Nyland, kommer finländare att allmänt begagnas. Det har, försäkras det, redan i långliga tider varit i bruk hos svenska allmogen, åtminstone i den landsdel, där tidningen hör hemma.

Det blev emellertid artiklar i ett annat plan, som drogo allmänna uppmärksamheten på den lilla tidningen i Lovisa. I sitt program i språkfrågan hade densamma från början hävdat en sats, lånad från Aftonbladet och lydande: full rättvisa åt de finsktalandes behof, ingen eftergift för deras nationella fåfänga! Om denna i största allmänhet fattade tanke var ingenting att säga. Men formuleringens ton var stötande. Och än mer måste dess tillämpning i de finska skolfrågorna väcka ond blod. På detta område — och i värnpliktsfrågan — uppstod på hösten 1881 en långvarig polemik med Helsingfors Dagblad. I ett inlägg den 10 september hade östra Nylands redaktion talat om de "äfventyrliga" finska lärdomsskolorna och detta ord göt olja på elden. Ledande artikeln av den 24 september Hvad som är "äfventyrligt" blir från östra Nylands sida det mest vägande inlägget i polemikens fortsättning. Den väckte ett stort uppseende, ihågkoms länge efteråt av de finsksinnade och kvarlämnade hos dem en outplånlig bitterhet.

Arbetet för finska språkets utveckling var i allo lovvärt, enligt Östra Nyland, men detta tungomål hade icke nått en sådan mognad att det kunde tjäna en högre undervisning. Man uppställde en oklok fordran, då man ville inrätta och understödja högre läroverk med finskt undervisningsspråk, krävande av dem att de skola kunna meddela sina elever samma mått av allsidig bildning som de svenska läroverken. Om, fortsatte författaren, meningen var att "vinna tvenne olika nivåer af högre bildning här i landet, den ena baserad på det gamla kulturspråket såsom medel, och den andra hänvisad till finskan såsom vehikel, så må gå: men må man då vara medveten om och tydligt uttala detta resultat af de finskspråkiga lärdomsskolorna, — hvilkas konseqvenser icke kunna' blifva annat, än närmast ett finskspråkigt universitet, och i sinom tid en specifikt finsk högre bildning, af vida lägre nivå, lägre medborgerligt värde, än vår nuvarande; ty man må aldrig tro, att man utan oberäknelig förlust upprycker alla de fina rottrådar, som i och genom det svenska  språket  här  i  landet tillföra oss andlig näring, både ur det framfarna och ur det närvarande". —  —  — "Således: för det närvarande inga finskspråkiga lärdomsskolor" !

Det må genast nämnas att detta uttalande icke vann understöd på något håll i den samtida pressen. Även "Helsingfors" tog avstånd från den "obeslöjade språkaristokrati", som "tolererade det andra språket endast såsom en med välvillig nedlåtenhet behandlad underhafvande". Ej häller uppvisar östra Nylands ståndpunkt någon anknytning till Vikingen. Man måste gå tillbaka till den freudenthalska rörelsens första skede, om man vill finna tidigare yttranden, som på allvar fällts i denna riktning, och då får man söka dem i de handskrivna, nyländska studenttidningarna. Men sedan dess hade tjugo år förflutit optimisterna hade fått rätt, det finska språket och dess litteratur hade genomgått en utveckling, som icke kunde förbises. Mot bakgrunden av denna stora förändring i landets bildningsförhållanden framstodo numera de finska skol- och kulturkraven som ovedersägliga.

Den högdragna artikeln i östra Nyland gav onekligen uttryck just åt denna ringaktning för finskan som kulturspråk, vilken icke hade hysts av Vikingens grupp, men sanningslöst påbördats densamma. De svensknationella beträdde häller icke den nya väg, som Lovisa tidningen inslagit. Och densamma hade tvivelsutan snart visat sig oframkomlig. Må vara att bladet schematiskt sett hade träffat det riktiga, då det förutsåg att här i landet skulle skapas tvänne olika nivåer av högre bildning, ifall det finska strävandet fick löpa linan ut och en "specifikt" finsk kultur i en någorlunda nära framtid bleve bemödandenas resultat! Även Carl Gustaf Estlander såg mörkt på en dylik utveckling i snabb takt och även han hade på sitt vis rätt. Men båda kämpade mot en historisk nödvändighet. Då en nationalitet engång nått den grad av bildning på sitt eget språk, som den finska hunnit vid åttiotalets ingång, tar densamma själv hand om sin fortsatta utveckling och väljer medlen därför efter eget förgottfinnande. En kamp mot de finska lärdomsskolorna efter Östra Nylands linje hade för svenska partiet blivit olycksdiger. Den hade icke, änskönt den fördes i ett högre bildningsideals namn, undgått att ödeläggande rikta sig mot den finska nationalitetens dyrbaraste ägodel: den finskspråkiga högre bildning, som redan fanns till. Ej heller ha de faktiskt gjorda försöken att i bildningens eget intresse inverka i någon mån återhållande på den finsknationella kraftutvecklingen länt den svenska nationaliteten till fördel eller nationen i dess helhet till styrka. Självklart måste det finska partiets strävanden att upplösa svenskspråkiga bildningsanstalter med all makt bekämpas, men tanken att, då det gällde upprättandet av nya finska lärdomsskolor, söka förmå finskhetsivrarne att skynda lagom, var ett svårt psykologiskt missgrepp. Den blottade sina förfäktares okunnighet såväl om de stora finska folklagrens bildbarhet som om deras verkliga bildningsbehov.

Det nationella program, som Lovisatidningen fullföljer, får understöd av ett nytillkommet nyländskt pressorgan längst i väster, Ekenästidningen Vestra Nyland. Detta blad, redigerat av Th. Neovius, sände ut sitt provnummer den 30 augusti 1881. Neovius programartikel är hållen i liberal anda. Men en svensk skiftning förmärkes dock däri och följande år intar bladet gång på gång en avgjort svensk ståndpunkt.

Fennomanien i Ekenäs seminarium ägnas här en ingående uppmärksamhet. Denna företeelse hade förts på tal av en insändare redan i december 1881 och följande år i februari avtryckes från östra Nyland Lilles gamla artikel Till den svenska folkskolans ledare. Lilles signatur återkommer även senare. Men de ömtåliga frågorna om fennomanien i seminariet och den bevisligen från folkskollärarinnehåll utgående finska propagandan i svenskbygden dryftas dock framför allt av märket O. R. (Ossian Reuter). En vidlyftig polemik med Uusi Suometar och Dagbladet utspinner sig. Reuter och även Lille, som också tar del däri, utveckla båda grundligt och med stor klarhet de svensknationella synpunkterna. Tidningen går emellertid in vid årsslutet för att återuppstå år 1889. Under mellantiden utkommer i den västnyländska seminariestaden Ekenäs Notisblad, som obetingat ansluter sig till samma riktning.

Under loppet av åren 1882—83 ökas pressfalangen ytterligare med Tammerfors Aftonblad, som nu blir ett språkrör för svenska syften, samt med den nytillkomna Norra Posten i Nykarleby. Samtidigt har en åsiktsförskjutning till förmån för den målmedvetna svenskheten ägt rum på ett annat håll, där fennomaniens och liberalismens pressorgan hittills ensamma fått tävla om makten över medborgarnes opinioner. I slutet av året 1883 startas Åbo Tidning under redaktion av Ernst Rönnbäck, Gustaf Cygnaeus och Karl Grönlund. Från begynnelsen uppbäres detta blad av en svenskhetssträvan. Rönnbäcks åsikter i nationalitetsfrågan förbliva visserligen i grunden liberala, men på denna punkt bestämmes den nya tidningens riktning dock i huvudsak av Gustaf Cygnaeus.

De svenska strävanden, av vilka Åbo Tidnings grundläggning blev ett resultat, togo sin början i slutet av 1870-talet. Några brev från F. Edv. Stenvik till Freudenthal äro ägnade att belysa dem i deras begynnelseskede. Stenvik skriver den 23 november 1879:

"Här i Åbo hafva trenne personer: Herman Kajanus, nyländing, Gustaf Cygnaeus fd. vestfinne numera förklarat sig för nyländing och jag stält oss i spetsen för befordrande af ej mera [mindre?] svensk folkbildning i Åbo stad och dess omnäjder än ock att vara förkämpar för svenskheten här i vester. — — Folkupplysningssällskapets Åbofilial gjorde alt för att grumla bort vår svenska sak genom slagorden nationel, folkets språk m.m. — — För två  [år?] tillbaks började vi vår verksamhet med föranstaltande af svenska folkeliga föredrag. — — Du må tro att vi hade svårt att öfvertyga allmänheten att här i Åbo äfven finns en stor svensk befolkning. Men trägen vinner, med ord, mödor och besvär samt uppoffringar hafva vi bringat saken därhän att föredragen för denna termin, som började den 12 oktober, varit besökta ett hvart öfver 300 personer. De finska föredragen, som förut voro besökta af vid pass 600 personer hvarje gång, hafva numera mången gång haft mindre åhörare än de svenska."

G. Cygnaeus, Kajanus och Stenvik kalla numera sitt triumvirat bestyreisen för de svenska folkeliga föredragen i Åbo, säger den sistnämnde i brevets fortsättning. Och denna "styrelse" ärnar ställa till med folkkonserter samt litterära-musikaliska soaréer med dans för att insamla medel för bekostandet av folkliga föredrag i svenska landsorter. Ett ställe längre fram är belysande för den skrivandes uppfattning i nationalitetsfrågan. "Tacka vänligt Elis Lagerblad", yttrar han, "för recension af Tuppens 'Boken om vårt land'. Det var skönt att få se sansade och rättmätiga gensagor mot Tuppens fennoman-ska idéer för att bortblanda mänskligheten och göra oss alla till Finnar."

I oktober 1880 beröras dessa samma ämnen åter i ett brev från Stenvik till Freudenthal. — — "Hjärtligt tack för den kärkomna helsning Du hade vänligheten öfversända till mig i broschyren 'Om svenskarnes inflyttningar till Finland'. Din gåfva bevarar i sig en kär hågkomst (af Din för svenskheten varma personlighet. Alt som rör svenskarne här i landet är för mig liksom för Dig och mången likatänkande dyrt och heligt.

Här i Åbo har den lilla svensk-folkeliga föreningen försökt att åstadkomma en närmare sammanslutning af svenskhetsvännerne här på orten. Lördagen den 30 dennes är beramadt att hållas ett konstituerande sammanträde."

Som synes är det nu fråga om stiftandet av Svenska Bildningens Vänner och från denna krets utgick sedermera initiativet till det nya tidningsbolaget, vars verkställande direktör Stenvik blev.

Slutligen ger ett brev av den 26 oktober 1884 en inblick i den mellan Åbo Tidnings redaktörer rådande meningsolikheten. Såsom Einar Holmberg antyder i sin uppsats om Ernst Rönnbäck i Genom ett sekel berodde denna inre söndring på att Rönnbäck teoretiskt vidhöll sin liberala ståndpunkt i språkfrågan ännu sedan han av alla, även av sig själv, blivit räknad till det svenska partiet. Samt, kort sagt, på att han överhuvudtaget ogärna såg språkpolemik i sitt blad! Sedda mot denna bakgrund äro Stenviks förtroliga meddelanden till Freudenthal rätt så belysande för den unga nationalitetstankens kamp mot liberalismen och den gamla västfinska färgen. Stenvik "tröstar" Freudenthal med att ett uttalande rörande "finnar" (berört i Helsingfors Dagblad den 8 sept. 1884) var skrivet av Rönnbäck och mot Gustaf Cygnaeus, som i Åbo Tidning använt ordet "finländare". "Här en nyhet", fortsätter han, "som jag skall under tysthets förbehåll nämna, Rönnbäck kvarstår från nästa års början ej mera såsom redaktör i Åbo Tidning. Men om Å. T. skall enligt min önskan få mera färg är ännu svårt att afgöra."

Det står i varje fall fast att Åbo Tidnings färg i början var uppblandad med den gamla "västfinska", som genom åren hade bevarats av Åbo Underrättelser. Den nyländska "svekomanien", för att tala med Vasa Tidning, var opopulär vid Aura. Detta visar sig vid Åbo Tidnings start i dess reserverade yttrande om "vikingapartiet", och i all synnerhet dess "vänster", vars "krassa uttalanden" påtalas. Men den freudenthalska riktningen i stort sett gäller denna opposition dock icke. Det blev tvärtom just Gustaf Cygnaeus blad, som i sydväst väckte det nationella medvetandet till liv och här främjade en till både språk och anda svensk folkupplysningsverksamhet, för vilken åbolänningarne av Walfrid Alftans skola icke hade ägt förståelse. I början av 1890-talet blev John Hedbergs inträde i redaktionen härutinnan av en genomgripande betydelse.'"

Det begynnande åttiotalet är en tid av stark oro. Införandet av allmänna värnplikten har i sin mån bidragit härtill. Och språkstriden på skolfrågornas område uppvisar nu en ytterlig tillskärpning. Men orosmoment, som ligga i andra plan, komma till. Snart framträda verkningar av den realistiska litteraturriktningens genombrott i nordens alla länder. Hela det komplex av nya idéer och tänkesätt, som betingar åttiotalets frihetssträvanden, blir mer och mer skönjbart som en bakomliggande grund för opinionerna bland de unga. Hjalmar Neiglicks och Tavaststjernas tid bryter in. På finskt håll bildas Nuori-Suomigruppen, och ur den framgå senare tidningen Päivälehti och det ungfinska partiet. I många hänseenden äro åttiotalsåsikterna besläktade med den forna sextiotalsliberalismens åskådningar och beteckna blott en tillskärpning av dem. Den rent negativa hållning till nationalitetsidén, som sextiotalsliberalen Theodor Lindh längre fram skulle komma att intaga under inflytande av åttitalsstämningar, kan nämnas som ett belägg för detta samband.

Men likafullt föras i årtiondets början polemikerna om språk och nationalitet i en ändå hetsigare ton än på Vikingens tid. Ett utomordentligt uppseende väcker Carl Gustaf Estlanders artikel Ubi patria, ibi bene, publicerad hösten 1880 i festskriften till Per Brahes minne. Och röster från de ungas läger  börja samtidigt att ljuda. Viktor Karl Emil Wichmann (Gånge  Rolf) är en av desse nye män, Ivar Heikel en annan.  De två österbottningarne göra sig jämte nylänningen Ernst Lagus ett namn i Verdandi, strödda blad af svenske finländare, en albumartad publikation, utkommande i fem häften 1882—87 såsom språkrör för en likabenämnd sammanslutning inom "Finlands svensksinnade ungdom". Här ingå för övrigt skönlitterära bidrag av flera andra begynnande författare, bland desse Karl August Tavaststjerna samt nylänningen Jonatan Reuter och österbottningen Mikael Lybeck. Ett österbottniskt inslag gör sig sålunda för första gången i nämnvärd grad gällande i de svensksinnades verksamhet. Och även i dagspressen märkas spår av den svenska riktning, som numera har uppstått i den österbottniska studentavdelningen. Den 5 juni 1881 läses en betydelsefull artikel av I. A. H. (Ivar Heikel) i Vasa Tidning, markerande detta moderat-liberala blads  svensk-nationella  sympatier. Tidningen redigerades från ingången av nämnda år av kollegan vid Vasa fruntimmersskola Alexander Fredrik Roos, som kraftigt hävdade det svenska modersmålets rätt och nödvändigheten av ett folkupplysningsarbete i svensk anda. På samma gång tog han — liksom redaktionen av Åbo Tidning på sitt håll — avstånd från "svekomanerna" i Nyland. Med dem ville Roos aldrig göra gemensam sak, lika litet som han någonsin ärnade "gå fennomaniens ärenden".

Utgångspunkten för Ivar Heikels artikel av den 5 juni 1881 står att finna i de "hotfulla tecknen", som yppat sig under den närmast föregående tiden: Koskinens tal till studenterna Yrjö-dagen året förut och Uusi Suometars "kansallisen puolueen ohjelma" (det nationella partiets program), "för att ej tala om de finska landsortsbladens ständiga utgjutelser". Heikel yttrar i Vasa Tidning att förnuftet fordrar "sjelfbestämningens rätt" för nationaliteterna likaväl som för individerna. Genom sitt särskilda språk och skaplynne står den ena stammen såsom en skild individ gentemot den andra. De böra sålunda väsentligen äga samma rätt. Endast den, som saknar förmåga att bestämma över sig själv, må ställas under en annans förmyndarskap.

Återigen fastslås det om och om förnekade förhållandet att den svenska befolkningen utgör en nationalitet, denna gång med åberopande av att densamma innesluter en bildad klass, att den är i besittning av ett högt utvecklat kulturspråk, att den har frambragt en ingalunda obetydlig litteratur — en nationallitteratur eftersom verken äro skrivna på det nationella språket. Och slutligen: den självbestämningsrätt Finlands svenska nationalitet gör anspråk på innebär att densamma i politisk förening med den finska nationaliteten vill arbeta för sin utveckling under åtnjutande av alla de rättigheter som nationaliteterna i de moderna staterna ha behov av för sin förkovran. Rätt för sitt språk som officiellt språk och som undervisningsspråk från universitetet till folkskolan kräver denna befolkning framför allt.

Det kunde invändas att denna rätt än så länge icke var Finlands svenska befolkning förhållen. Tvärtom hade den finska fortfarande anledning till klagan i nämnda hänseenden. Men det bör ihågkommas att Heikel var påverkad av det finska partiets hotfulla språk och att bakom hotet stod en mäktig opinion, som förnekade svenskarna i Finland varje nationellt berättigande. "Hvad skall man säga", utropar I. A. H. "om dessa 'suomalaiset nuijat' [föreningar benämnda "Finska Klubban"], som bilda sig öfver allt midt ibland en svensk befolkning? Skall en svensk förening bildas på en rent finsk ort, skulle ett grufligt härskri höjas, men se, denna svenska befolkning skall qväsas".

Ivar Heikel bidrog senare med flera inlägg till nationalitetsfrågans belysning. Om vi bortse från Freudenthals uttalanden, bilda hans artiklar, när de betraktas i ett sammanhang, det mest anmärkningsvärda försöket på svenskt håll att teoretiskt reda ut nationalitetsbegreppet och förlika den svensknationella synpunkten med den fosterländska.

Heikel var författaren till tre hithörande uppsatser, som år 1882 utan hans vetskap blevo sammanförda till en broschyr och utsändes från Nya Aktietryckeriet i Helsingfors: "Finne eller svensk?" signerad Jarl; "Svenska språkets och kulturens betydelse för den finskspråkiga kulturen i landet", osignerad, samt "Om den svenska nationalitetens rättigheter i landet", likaså osignerad och identisk med den nyssnämnda artikeln i Vasa Tidning. I Finne eller svensk? påvisas, huruledes i det förgångna finnarnes namn försvunnit ur historien; den finska stammen har utåt företrätts av det svenska namnet. Men efter 1808 har ett omvänt förhållande inträtt. Finlands svenskar ha blivit insvepta i namnet finne, tillagt landets samtliga invånare, och detta har förvirrat mångas tankar, så att de svikit sin svenska nationalitet. Dessa personer ha trott sig vara finnar — och som sådana förpliktade att arbeta för den finska nationaliteten.

Även Ivar Heikel gör sig i det följande till tolk för den gamla freudenthalska uppfattningen, som obetingat vill göra gällande att den som har svenskan till modersmål och fått en svensk bildning ej är finne utan svensk. Och svenskarna i detta land, så yrkar han, böra lämna benämningen finne åt dem densamma med rätta tillkommer.

Artikelns tyngdpunkt faller emellertid på den uppfattning om den ömtåliga namnfrågans bärvidd, som författaren framlägger. Även härvidlag har Freudenthal långt tidigare i Nylands Dragon uttalat samma tankar. Heikel anför några ord av Linné: "Känner man icke namnet, glömmer man lätt själfva saken". Att i dem döljes en djup sanning, har erfarenheten från vårt land på ett övertygande sätt bekräftat. Ingenstädes i världen, där den nationella frågan föres på tal, "befinner sig något parti i samma egendomliga ställning som det svenskt sinnade hos oss, att det tillägger sin nationalitet samma namn som motpartiet sin. Däremot ser man ungrare och tyskar, czecher (böhmare) och tyskar o.s.v. stå gentemot hvarandra, och där engång benämningarna äro så klara, är äfven själfva frågan klar för en hvar. Det är tämligen säkert, att därest den till antalet underlägsna språkgruppen kallar sig med den störres namn, åstadkommes en oreda i begreppen, som slutligen länder till seger för den grupp, som med namnet äfven förenar dess betydelse. Begynner landets svenska befolkning kalla sig finnar, är det snart ute med den samma".

Men, tillägger Heikel, denna förbistring utmärker än så länge de bildade i landet. Den har icke trängt ned till den egentliga befolkningen, till den svenska allmogen. För denna är det klart att i landet finnas svenskar och finnar, hvardera bildande en folkgrupp för sig.

Så långt denna artikel! Dessa sist anförda påpekanden upprepas längre fram av Ernst Lagus (signaturen Credo) i hans programartikel En blick på situationen i Verdandis femte häfte år 1887. Även Lagus finner det betydelsefullt att vårt lands svenska allmoge, som länge varit helt övergiven av ståndspersonsklassen, bevarat medvetandet att vara svenskar, icke finnar.

I Verdandihäftena flyttar Ivar Heikel diskussionen över i ett annat plan och söker att giva en allmän utredning av nationalitets- och folk- eller nationsbegreppet. För första gången sker detta år 1882 i uppsatsen De hufvudsakliga omständigheter, som bilda folkkaraktären, signerad I. I motsats till den liberala uppfattningen betonas här språkets betydelse såsom bildningsmedel i och för sig och ej blott som redskap för meddelelse. Heikel åberopar Fichte: "man kan med större rätt påstå att språket bildar människan än att människan bildar språket" — en sats som i artikeln närmare belyses.   Det andra Verdandihäftet (1883) inledes av Ivar Heikel med Tankar i politik och kulturhistoria. Här beröres Max Buchs Finnland und seine Nationalitätenfrage. I anslutning till M. Lazarus hävdar Heikel att, medan språket är av övervägande betydelse vid bestämmandet av nationaliteten, den högre förening vi kalla folk, nation, ej finner sin förklaring på denna grundval. Grundläggande för folkbegreppet är  "medlemmarnas  subjektiva åsigt; de måste anse sig såsom ett folk.  Folk är en andlig produkt af de enskilda. Folkandan skapar föreställningen och därmed äfven saken folk". Dock — "den sanna idén af folk" kan i verkligheten ej fullt uppnås, emedan "en tvedrägt" i dessa bestämmande känslor hindrar det, men till närmelsevis förverkligas idéen, där gemensam historia skapar "ett fast subjektivt samband, som naturligtvis äfven vunnit uttryck i objektiva, förhållanden". Till denna ståndpunkt, fortsätter författaren, ansluter sig ganska nära Ernest Renan i skriften Vad är en nation? Och fullständigt samgå de två författarne i oppositionen mot identifierandet av ras och nation.

Mellan vårt lands invånare råder nu en dylik folklig enhet, men denna innebär icke att allt "specielt egendomligt" måste uppoffras. Ett sådant offer kan den svenska nationaliteten icke göra; den får ej göra det av hänsyn till det allmänna bästa. Tills vidare är det för övrigt, enligt författarens mening, blott en ringa fåra, som skiljer svenskar och finnar åt. Men därav kan med tiden bliva en djup, gapande avgrund. Och till en sådan utveckling bidrager mest "den framställning af vår tidigare historia, som vill kullstörta den grund, hvarpå just vår historie är bygd; ursäkta och uppägga den nu varande bitterheten, genom att förlägga den redan långt tillbaka i tiden ; och tillintetgöra de sympatier som gemensamma öden under århundraden fostrat." — — "Man kan förstå hvilken den historiska uppfattningen hos oss blir af en framställning, skrifven från uteslutande finsk-egoistisk synpunkt, där den svenska befolkningen är fullständigt ignorerad, och där nationalitetsidén går och spökar öfver alt i oträngdt mål. Det är detta historiska uppfattningssätt, som åstadkommer den största oredan. Om vi ej äro ense om vår forntid, hvad kunna vi då vänta af framtiden?"

På denna punkt riktar sig Ivar Heikels artikel självklart mot Yrjö-Koskinen. Men hans kritik vänder sig också — indirekt och ytterst — mot Snellman. "Den från filosofen Hegel sig förskrifvande vanan", yttrar han i detta sammanhang, "att företaga taskspelarkonster med begrepp och idéer, och förklara historien ur dessa, i stället för att förklara fakta ur deras inre sammanhang och ur psykologiska moment, åstadkommer nödvändigtvis mera ett inläggande af egna meningar än ett utläggande af det värkliga sakförhållandet."

Dessa utredningar av Ivar Heikel ha fördjupat meningsutbytet i nationalitetsfrågan. De äro ett uttryck för den begynnande svensknationella strömningen bland Österbottens studenter.

Heikel har i tredje häftet av Valan (1925) förtalt några studentminnen, som belysa denna vändpunkt i den av Yrjö-Koskinen mäktigt påverkade österbottniska avdelningens historia. De gå tillbaka till hösten 1880. Då hade K. E. Wichmann (Gånge Rolf) genom upprepade utläggningar övertygat Heikel om att den idealisering av fennomanien, som dittills ägt rum i de österbottniska icke-fennomanernas krets, icke längre var hållbar. Och till en början gjorde nu Wichmann och Heikel sina meningar gällande som redaktörer för avdelningens svenska tidning Sampsa Pellervoinen. En vän och medkämpe ägde de från begynnelsen i den handlingskraftige Charles Nyländer, fantasibegåvad och praktiskt anlagd på samma gång, enligt Heikels karakteristik. Dock förblev meningsfrändernas antal länge högst obetydligt. År 1880 omkring tio! Och i mars 1881, vid det möte, där tanken på en egen förening framkastades, vidpass femton — vi nämna dessa tal efter Otto M. Hohenthals uppgifter i Valan II.

Verksamheten utsträcktes snart över ett vidare fält. Den tog form i några försök att väcka till liv en svensk anda hos skolungdomen i Vasa och i energiska folkbildningssträvanden ävensom i svensk hembygdsforskning efter de gamla ranckenska linjerna. Vidare påverkade de tre tidningspressen på skilda håll; de heikelska artiklarna utgjorde ett led i denna samfällda verksamhet. Och i studentpolitiken drevs den nya riktningen med allt större kraft och målmedvetenhet. Studentföreningen U.V. grundades. Valan, svensk-österbottningarnes album, såg dagen.

Både här och i de nyländska studentalbumen yttrar sig en nationell anda. Den präglar valet av ämnen för uppsatserna, som gärna beröra svenskbygdens folkliv, folkseder, sagor, visor och spåras för resten även i de poetiska bidragen. Allt sedan 1860-talet uppvisar den ungdomliga lyrik, som skapas i nyländska kretsar, då och då i sin yttre form vissa drag av en nationellt betonad romantik; sålunda återupptagas de götiska skaldernas arkaiserande uttryck av finländska studentpoeter i denna sena eftertid. Den mest vågsamme företrädaren för en dylik stilriktning bland nylänningarne är Freudenthals lärjunge, sedermera docenten i svenska, Herman Vendell. Dessa två försöka sig för övrigt på en egendomlig prosastil, färgad av äldre språkliga uttryck och former. Och även i denna strävan är lärjungen mer radikal än mästaren.

Men främst som diktare står österbottningarnes Gånge Rolf 28. Redan i Valans första häfte, vars omslag förträffligt avspeglar det götiska draget, gör han sig gällande. Och redan här framträder en särart av den Gånge Rolfska vikingalyriken, som onekligen helt och hållet är hans egen skapelse: den finlandssvenska stridssången, den nationella tendensdikten. I denna har han poetiskt format Freudenthals nationalitetsförkunnelse:

Så länge botnisk bölja  går
Mot skär. där sol sig tänder,
Så länge finska viken slår
Mot Nylands svenska stränder;
Så länge fädrens Eistrasalt
Kringbrusar Åland öfveralt
Och Aura bygdens öar,
Så länge bor där skandisk ätt,
Som  värna  vet sitt  språk,  sin  rätt
I land med tusen sjöar.
     (Valan, 1881.)

Svenskfinlands bild träder fram, de skilda landskapen betraktas som en nationell enhet. Och med samma vidsyn över allt svenskt land inom Finlands gränser framföres den skandinaviska samhörighetstanken:

Icke blott på Sveas stränder,
Danmarks dejligt grönne vang,
Islands jöklar, Norges  fjällar
Stolt norröna tunga klang.
Stolta språk, norröna tunga,
Trotsigt ut åt världen slunga:
Äfven här, på Finlands stränder,
Stolt norröna tunga klang.
Skandinaver marken plöjde,
— —
Skandinaver fjärdens våg,
Skandinaver  själfve  värjde
Hem och härd mot oväns tåg.
Stolta språk, norröna tunga,
Trotsigt ut åt världen slunga:
Skandinaver marken plöjde,
Skandinaver fjärdens våg.
— —
Skandinaver voro fädren.
Skandinaver ock förbli
Svärjer unga vikingskaran,
Djärf och modig, stolt och fri.
Stolta språk, norröna tunga,
Trotsigt ut åt världen slunga:
Skandinaver voro fädren,
Skandinaver äro vi.
     (Dikt och Drapa 1882).

Samtidigt håller Gånge Rolf liksom Freudenthal fast vid en finländsk fosterlandstanke. Även han ger densamma en aktivistisk skiftning, när han inleder en dikt med utropet:

Bort främlingsväldets trikolor
Från Finlands furustång!
     (Dikt och Dräpa).

Och som ingen annan finlandssvensk diktare sjunger denne de sina samman och hävdar den svenska stammens rätt till livet:

Lyft ditt hufvud, du svenske man,
Res med stolthet din panna!
Mer än mången du yfvas kan,
Låt du smädaren banna!
Boren är du af herskarätt,
Stor i dåd som i lära.
Svensk att vara, det är din rätt,
Svensk att nämnas — din ära!
     (Bilder och ballader 1886).

Ivar Heikel betonar i sin skildring i Valan den svenska österbottniska studentrörelsens samband med den äldre nyländska. Den, som framför allt förmedlade förbindelsen mellan nylänningar och österbottningar, var Gånge Rolf, som av exklusiva österbottningar kallades för "den nyländske österbottningen" eller "den österbottniske nylänningen". Och även i Gånge Rolfs diktning märkas spår av hans förtrogenhet med de nyländska tänkesätten och nylänningarne. När Vilhelm Grefberg dog den 4 mars 1886, skrev Gånge Rolf en varmhjärtad minnessång över hövdingen, som nu för första gången hade lämnat sin flock:

Se, ifrån folkets hyddor
Steg han i striden fram,
Boren på Nylands klippor,
Ättling af vikingstam!
Fädernas djärfva lynne.
Stormande, stolta mod
Brann i hans mannnahjärta.
Sjöd i hans heta blod.

Och långt senare, år 1906, blir Gånge Rolfs dikt östsvenskarnes saga, som inleder Valans andra häfte, tillägnad Axel Olof Freudenthal, "svenskhetsväckelsens förgångsman".

Det begynnande åttiotalet uppvisar ännu ett anmärkningsvärt alster inom kalenderlitteraturen. Det är Odalmannen, svensk folkkalender för Finland. Publikationen utgavs av en av Anders Svedbergs forna elever, Isak Erik Vik, hemma i Kvevlax, men sedan början av sjuttiotalet bosatt i Kyrkslätt och lärare vid Hindersby folkskola. Denne märklige man röjde en djup insikt i folkupplysningsproblemet i sitt novellistiska författarskap. Detta avspeglade den kulturkamp han förde i sin bygd och de hänförda religionsfrihetssträvanden, som framom alla andra intressen upptogo honom. Hans åsikter i nationalitetsfrågan voro, liksom Svedbergs, liberala. Men betydelsefulla i vårt sammanhang äro hans betraktelser i Odalmannen över det djupa svalget mellan de s.k. ståndspersonerna och allmogen, vilken dessa fatta som en "rå massa", en "lägre klass". På ett annat sätt och från andra synvinklar framställer Vik till begrundande samma ödesdigra förhållande, som redan Höijer förde på tal: den svenska allmogens ensamhet.

Viks eget huvudbidrag till kalendern var novellen De gamla och de unga. Freudenthal är också med. Av hans hand ingå i Odalmannen midsommarminnet från 1858 och uppsatsen Om svenskarnes inflyttningar till Finland. Vikingaromantiken  sticker  fram i Vendells  klena vers och Viks ändå klenare. Den förstnämnde kommer dessutom med en förträfflig reseskildring I Est- och Lifflands svenska bygder. Vendell hade redan 1877—78 om somrarna strövat omkring i dessa gudsförgätna näjder och i det sjunde nyländska albumet hade han meddelat en uppsats Om Saga, Sång och Språk hos Svenskarne i Estland. Men hans bidrag i Odalmannen är, från vår synpunkt sett, vida mer betydande. Så livfullt och varmt som här ha ännu aldrig de spridda frändebygderna söderom havet blivit skildrade för en finlandssvensk läsekrets. Icke heller förnekar sig Vendelis iver för nationalitetssträvandet. Han slutar sin utblick över estlandssvenskarnas liv i forntid och nutid med påpekandet att tiden, stark som ödet, styr sin gång genom folkslagens hävder. "Om vi ock icke nu, hindrade af tingens mångfald, förmå draga de rätta slutledningarna ur tidens allmänna sträfvan — främst: hvar mans och hvar nationalitets rätt till okvald existens — så våga vi dock tro att för den svenske odalmannen, vare sig han bygger i Sverige, på Finlands eller Estlands öar och kuster, en ljus framtid skall gry och att han därunder skall förvärfva sig ett namn, hvars minne ej förbleknar."

Sverige—Finland—Estland! Med den sammanställningen på Odalmannens sista sida har Vendell givit form åt en allsvensk gemenskapstanke.

Odalmannen, Valan och de nyländska albumen hade i bild, i dikt, i musikbilagor, återgivande finlandssvenska folkmelodier, meddelat sina läsekretsar en nationell stämning. Betydelsen av ett sådant element i tidens svenskhetsrörelse får icke underskattas. Åsikter bero icke uteslutande av förnuftsskäl; en meningsriktning utbildas och befästes även under fantasiens inflytande. Och för Freudenthals nationalitetstanke gäller detta alldeles uppenbart under det kritiska skede, som åttiotalet utgör.

De talrika Dragon-artiklar, som en gång i tiden hade utvecklat hans nationalitetslära, lågo begravna i den nyländska studentavdelningens arkiv. Vikingens uttolkningar av hans tankar voro glömda. Vid åttiotalets  mitt trädde han själv avgjort och för sista gången tillbaka från den krets, där hans personliga inflytande dittills gjort sig gällande och för nittiotalets studenter var Freudenthal endast ett stort namn. Men likafullt kvarlevde den anda han skapat. En viss svenskhetsförnimmelse, som icke betingades av den estlanderska kultursvenskheten utan kvällde fram ur andra källor, behärskade även den nyländska studentgeneration, som trädde till på nittiotalet. Vikinganamnet, fortfarande ett skällsord i motståndarlägren, hade kvar sin gamla glans, likaså nylänningarnes valspråk: Stark ström med egna vågor går genom havet. Vikingaromantiken i Gånge Rolfs bästa strofer tilltalade nylänningen likaväl som österbottningen. Och vissa symboler från den freudenthalska tiden eller i dess stil övade ett obemärkt inflytande. Till dem hörde de fornnordiska dryckeshornen, som ännu vid något sällsynt, livat tillfälle efter gammal sed vandrade ur hand i hand och från mun till mun, vidare Odins korpar, Hugin och Munin, skulpterade i trä över det mäktiga ordförandesätet och slutligen runinskriften Fritt folk, fritt tal, som likaledes prydde denna ärevördiga stol. Dock, allt detta betydde icke så mycket som en egendomlig arkitektonisk skapelse: ryggåsstugan i det nyländska nationshuset. Samma vikingaanda, som talade ur Valans pärmbild och Gånge Rolfs dikter, levde i detta samlingsrum. En stämning, som ingav förnimmelsen att man trädde in i en skandinavisk fornvärld, mötte studenten var gång denna stuga öppnade sig för hans blick — vid, hög i tak, belyst av väggarnas facklor. Den upplyftande känsla han erfor må kallas för "vikingaromantik" eller vad man vill; det står fast i alla fall att i det omedvetna skapades ett förenande band mellan nittiotalets nyländska studenter och den bakomliggande freudenthalska tiden, vars anda omgav dem i en sådan gestaltning.

Det begynnande åttiotalet blev alltså på skilda områden en tid av kraftigt uppsving för den svensknationella meningsriktningen. I oktober 1883 invigde nylänningarne nationshuset, för vars tillblivelse de hade strävat och arbetat i tretton år, allt sedan Freudenthal och Vilhelm Grefberg vid ett festligt lag efter studenthusets invigning på hösten 1870 väckt nationshustanken till liv. År 1882 bragte Grefberg till stånd den kulturinstitution, som skulle skänka det folkliga upplysningsarbetet det starkaste stödet: Svenska Folkskolans Vänner. År 1885 — det kan betonas i detta sammanhang — stiftades Svenska Litteratursällskapet i Finland. Och i början av åttiotalet bildade sig slutligen också det svenska partiet. Men i vilken mån detta i sin verksamhet har stärkt och levandegjort nationalitetstanken är en svårutredd fråga. Endast några antydningar om den kommande utvecklingens gång kunna givas på dessa blad.

Vikingens, Dagens Nyheters och "Helsingfors" principiella ståndpunkt till det finska partiet och dess kulturkamp hade, såsom vi antytt, icke sammanfallit med den östnyländska presskollegans. Den kunde enkelt uttryckas med formeln: svensknationellt självförsvar! Men nu, vid åttiotalets ingång, då ett verkligt svenskt parti håller på att växa fram och övertaga sin del av makten och ansvaret inom folkrepresentationen, blev detta försvarsproblem allt mer invecklat, allteftersom nya medborgargrupper slöto sig till den stamtrupp, som hade sitt språkrör i "Helsingfors". Och meningsolikheten mellan detta blad och östra Nyland var en första varsel om de inre motsättningar, som i framtiden allt mer skulle komma att göra sig gällande inom det svenska partiet i samma mån som bildningsaristokratiska tendenser blevo bestämmande för dess politik.

Det liberala partiet går sin död till mötes. Dess huvudarvinge, det svenska partiet, kommer att från detta håll mottaga massor av nya anhängare, för vilka det svenska språket är värdefullt som en yttre form för överklassbildningen men vilka aldrig förstått den freudenthalska nationalitetstanken och häller icke bemöda sig om att fatta den. Å andra sidan skall med tiden även ett mäktigt konservativt överklasselement ingå i partiet och en långsam åsiktsförskjutning åt det konservativa hållet skall äga rum. Till alla dessa omständigheter, som skola inverka på det svenska partiets hållning, kommer slutligen som en högst betydelsefull faktor de svenskes framryckning i främsta ledet under Finlands långvariga författningskamp.

Freudenthals svensknationella idé, som ursprungligen har lagts till grund för detta parti, tunnas ut allt mer och mer. Den "egentliga" svenska befolkningen, nationalitetens ofantligt övervägande flertal, skjutes i bakgrunden genom alla dessa omständigheters tvång. I förgrunden träder den mindre gruppen, det över hela Finland utbredda tunna skiktet av svenskspråkig överklass, varav en betydande del aldrig har stått i någon som hälst förbindelse med skärgårdarnas, kustbygdernas och kuststädernas svenska befolkning. Och efter tio år skall Ossian Reuter icke utan fog uppmana "de verkliga sönerna" av den finlandssvenska stammen att träda ut ur det svenska partiet och bilda ett nytt parti med mindre anspråk på en maktställning utåt men med bestämdare yrkanden för den svenska befolkningens väl och framför allt med en högt buren demokratisk fana. Och det blir till slut icke det svenska partiets egen vilja utan den allmänna utvecklingen i landet och den därav framtvingade rösträttsreformen, som driver partiet att ånyo — under starkt minskade betingelser för framgång — ställa in den huvudsakliga verksamheten på den gamla linjen: den svenska befolkningens nationella självförsvar. Men detta sker i samband med en omgestaltning och en namnförändring: det svenska partiet övergår i Svenska Folkpartiet. Och nu, i sin nya skepnad, blir detsamma i vida högre grad än förut ett organ för den finlanssvenska nationaliteten. Tidigare hava begynnelser till en nationell samlingsrörelse kunnat skönjas på skilda områden av kulturlivet. Nu uppstår en sådan med klart fattade politiska syften. Nationaliteten beträder den väg, som slutligen leder till folktingsvalen och Folktingets sammankallande.

Ett kan med visshet sägas: det vore lönlöst att efterlysa nationalitetstanken som en ledande princip i det gamla svenska partiets verksamhet. Denna tanke skulle ha krävt ett oavlåtligt aktgivande på de skilda samhällslagers väl, vilka sammantagna utgjorde Finlands svenska nationalitet. På kulturpolitikens fält kunde detta obetingat ha ägt rum. Och här blir frågan, i vilken mån uppmärksamheten varit riktad på de förskjutningar i språkförhållandena, som försiggått inom de ekonomiskt svagaste samhällslagren. Dessa förändringar till nackdel för svenskheten ha visserligen berott av flera sammanstötande orsaker, men de ha dock uppenbart gynnats av att någon kraftig, enhetlig kommunalpolitik icke inslagits till värn för de svenska folkupplysningsintressena. Att bevaka dessa har överlåtits åt Svenska Folkskolans Vänner, som ställts inför övermäktiga uppgifter, i all synnerhet när det gällt att arbeta för de många övergivna svenska minoriteterna i huvudsakligen finska kommuner.

Om återigen partiets ställning till konflikterna i samhället tages i betraktande, så har denna väsentligen betingats av de samhällskretsars intressen, som innehaft ledningen av dess politik. Under kampen för Finlands konstitution ha visserligen intressen blivit offrade för ett allmänt väl, men detta har varit det finländska fosterlandets och icke den svenska nationalitetens som sådan. Efter denna linje har partiet gått fram med blicken riktad mot de högsta målen för en fosterländsk politik, tillspillogivande de ledande kretsarnas enskilda nytta och gagn, kämpande för Finlands rätt. Samma aktiva, fosterländska anda, som på 1860-talet kännetecknade den liberala meningsgruppen, har under ofärdsåren besjälat den svenska; Nya Pressen har upptagit sin bortgångne motståndares, Dagbladets traditioner.

Det är frestande att framkasta tanken att det svenska partiet med samma hängivenhet kunde ha offrat särintressen till fromma för den egna nationaliteten. Då skulle dess insatser i nationalitetsrörelsen erhållit en större bärvidd. Då hade lösningen av de ödesdigra frågorna om jordlegolagstiftningen och den obesuttna befolkningens ställning kraftigt befordrats just av detta parti, som på denna punkt hade att bevaka ett svenskt intresse av högsta rang. De stora, politiskt maktlösa folklager, av vilkas sociala välfärd och trevnad hela nationalitetens framtid dock väsentligen var beroende, hade då blivit ett huvudföremål för dess omsorger.

Att detta icke skedde var förklarligt, naturligt, om man så vill. Men ett parti, som i en fråga av dennas betydelse underlåter att handla i nationalitetens intresse, är inget nationalitetsparti. Mot sekelslutet uppfattades detsamma i själva verket allmänt som blott ett språkparti. Dock ingick Freudenthals nationalitetstanke fortfarande som ett moment i talrika partimedlemmars åskådning. Och den gjorde sig med tiden alltmer gällande som en betydelsefull faktor, påverkande den enskildes ställningstagande till de vitt utgrenade socialpolitiska spörsmålen. Axel Lilles hållning vid skilda tillfällen bär vittnesbörd därom. Märkligt är ävenledes Elis Lagerblads skarpa anförande på det första partimötet i januari 1896, då den svenska statsskolans ställning dryftades. Det betonades i detta yttrande att klyftan mellan "högre" och "lägre" klasser går djup inom Finlands svenska befolkning och att det erfordras handling för att jämna ut den. Vid samma partimöte refererade K. F. Juselius från Sibbo frågan om den svenska allmogens ställning till sitt modersmål. Han sade att "det liksom ligger ett likgiltighetens töcken" över denna allmoge i de bygder han kände, han upprepade det otaliga gånger framförda yrkandet på en mer bärkraftig folkupplysning. Men samtidigt förde han på tal de jordlöses ställning, han dryftade egnahemsfrågan, han yrkade att den klyfta, som skiljer arbetaren från arbetsgivaren, måtte fyllas och "alla svenskar framstå som ett folk". Om så icke skedde, skulle förfinskningen gå sin gång och svenskans framtid i Finland te sig särdeles mörk.

Våra betraktelser giva sålunda vid handen hur långsamt och sent den tanken mognar att nationalitetsfrågan icke kan ryckas loss från de sociala problemens komplex, att en verksamhet för nationaliteten måste beakta det sociala tillståndet inom dennas skilda lager. Gång på gång ha dylika påpekanden gjorts under årtiondenas lopp: på 1850-talet, på åttiotalet, på nittiotalet. Men dessa stämmor ha icke nått långt.

Den likgiltighet för varje strävan att bevara det svenska språket, som kännetecknade det svensktalande överklassamhället under liberalismens maktperiod, förbyttes emellertid från och med åttiotalets ingång mer och mer i en stigande hängivenhet för modersmålet. Härvidlag äro, såsom vi framhållit, Carl Gustaf Estlanders insatser i meningsutbytena de avgörande. Och utan en dylik förändring i tänkesätten hade självklart inget betydande svenskt parti vid denna tidpunkt kunnat uppstå. Nu skapades alltså verkligen ett sådant. På hösten år 1882 framträdde i Helsingfors en ny, daglig tidning, Nya Pressen, med Axel Lille som huvudredaktör, kring denna fylkades det svenska partiet och kampen mot liberalerna och Helsingfors Dagblad inträdde i det sista, avgörande skedet. Den slutade med Dagbladets undergång år 1887. Detta resultat innebar icke att liberalernas socialpolitiska strävanden blivit utdömda och än mindre betecknade detsamma något underkännande av Dagbladets radikalt konstitutionella hållning. Den mäktiga tidningen förlorade sitt fäste för att dess ledning — låt vara med vissa modifikationer — vidhöll liberalernas sextiotalsståndpunkt i språk- och nationalitetsfrågorna. Och det var belysande för förhållandet mellan liberalerna och de svensksinnade att de förre ännu på 80-talet enständigt vägrade att rätta en missuppfattning, som redan på Vikingens tid hade tryckt en prägel av bitterhet över striden mellan Dagbladet och den Freudenthal-Lilleska gruppen. I en artikel, som i det föregående citerats, utbrast Vikingen: "Vikingen har aldrig uppställt tvenne nationaliteter härstädes som stående i motsats och strid med hvarandra. — — Vikingen har aldrig ställt läran om att sträfva för en språklig nationalitet i stället för ett gemensamt fosterland —". Men protesten ljöd för döva öron. Och ännu vid den sena tidpunkt, då det liberala partiets program sändes ut, höllo ledarne fast vid sin uppfattning om ett dylikt tänkesätt hos den svensknationella gruppen. Den trädde bjärt i dagen vid en av Lille skildrad sammankomst, till vilken han och M. W. af Schultén blivit kallade av Leo Mechelin, det liberala programmets författare, Robert Lagerborg, August Schauman, Robert Castrén och A. H. Chydenius. Dessas avsikt hade varit att förmå Lille och af Schultén att förena sig om programmet och underteckna det. Men som ett villkor härför framställde de två inbjudne att programmet skulle stiliseras om så att det gåve en riktig bild av de svensknationelles ståndpunkt i fråga om den finska befolkningens krav på språklig likställighet. "Ett svenskt, språkligt ytterlighetsparti, som faktiskt icke existerade", finge ej, såsom det där gjordes gällande, "ställas upp som en antipod mot det fennomanska". Härför var man emellertid icke böjd, fortsätter Lille, "själva grunden för den liberala centerbildningen skulle härmed undanryckts densamma och detta ville man icke".

Lille och af Schultén vägrade under sådana förhållanden att vara med. Programmet sändes ut utan att bland undertecknarne funnos några företrädare för den svenska ungdom, som dock var förutbestämd att bliva "framtidens bärare av dess idéer". Det var detta handlingssätt, anser Lille, som gav hela det liberala partiet dödsstöten, icke Snellmans polemik mot dess program.

Under sådana förutsättningar framträdde den nya, stora tidning, som skulle komma att undantränga Helsingfors Dagblad och med åren förena Dagbladets konstitutionalism med svenska åskådningar i språk- och nationalitetsfrågorna. Nya Pressens första provnummer utkom den 30 november 1882. Här framlades i en anmälan så tydligt det för censurens skull lät sig göra några huvudsyften tidningen ville följa: att värna det svenska språket och kulturen under fullt erkännande av den finska befolkningens rätt till en högre odling i dess eget språks form; att verka för utvecklingen av Finlands statsskick; att bekämpa fennomaniens reaktionära tendenser och, i princip avvisande en hämmande lagstiftning på näringslivets område, arbeta för en jämn ekonomisk utveckling med näringsfrihet som ett mål för densamma; att, slutligen, i hoppet att i framtiden undvika en arbetarfråga med alla en sådan följande sociala och politiska störingar, rikta uppmärksamheten på de missförhållanden, som för närvarande trycka vår arbetarbefolkning.

Någon ingående dryftning av nationalitetsfrågan företogs icke i Nya Pressens programuttalande. Men samma år utgav Axel Lille sin broschyr Nationalitetsprincipen och dess tillämpning på förhållandena i Finland och här sammanfattade han sina åsikter på ett sätt, som lät den lilla skriften framstå både som en avslutning av de hittills förda meningsutbytena och som en inledning till Nya Pressens verksamhet.

Skriften utlägger klart och grundligt Freudenthals nationalitetslära och dess förutsättning i åtskiljandet av begreppen nationalitet (nation) och folk, nationalanda och folkanda."Nationalitetsprincipen", säger Lille, "begrundar främst hvarje nations rättighet att okränkt på eget språk få gifva uttryck åt sitt inneboende vetande". Däremot följer icke därav varje nations rätt att bilda en egen stat, ty denna rätt begränsas av nationens förmåga att genomföra en sådan kraftansträngning. Ej häller är sådant alltid önskvärt. Högre politiska skäl skulle tala emot en splittring av till exempel Finland som statskropp. Dock, tillägger Lille, "innebär nationalitetsprincipen faktiskt själfstyrelsens princip, hvars förverkligande under den lämpligaste form utgör en rättighet för hvarje nationalitet, som förmår lefva ett själfständigt lif".

I fortsättningen fastslås att en historisk process av den svenska och finska nationaliteten skapat en högre politisk folkenhet. Oegentligt är det att kalla denna för det finska folket och att med namnet finne beteckna varje medlem av vårt folk. Ordet finne i denna betydelse borde ersättas med ordet finländare. Och en oriktig tillämpning av nationalitetsprincipen göres, då man kräver att de (svensktalande) bildade i dennas namn skola övergiva sitt modersmål. Den bildade klass finska befolkningen har behov av bör utgå ur dess eget sköte.

Broschyren avslutas med en utblick över framtiden. Lille låter oss skönja det öde, som väntar Finland, i fall det svenska språket här utrotas och detta land med dess fåtaliga befolkning blir stående isolerat mellan de tvänne vidsträcktare språkområden, som omgiva det. "Den svenska kulturen", yttrar han till sist, "hvilar på de stora humanitetsprinciper, på hvilkas förverkligande människoanden arbetat så långt historien minnes, på rättens, frihetens och jämlikhetens orubbliga grund. Att upprätthålla denna kultur i fosterlandet i den form hvarmed den sammansmultit är vår rätt, att föra den framåt är vår pligt. Handling i detta medvetande är framtid".

Så tydligt ha de freudenthalska tankarnas rotfasthet hos ett yngre släktled sällan framstått som i dessa uttalanden av en man, vilken under flera årtionden framåt skall bliva den finlandssvenska pressens ledande personlighet. Lille står helt på den grund Freudenthal har skapat. Han gör Freudenthals läror brukbara i det politiska livet utan att förvanska dem. Han driver den finländska fosterlandstanken och slutligen även den svenska nationalitetstanken till en kraftig blomstring. Att den senare länge och i många hänseenden åsidosattes, är icke hans fel. Men att den trots allt hållits vid liv och slutligen i det befriade Finland kunnat utvecklas till ett outrotbart nationalitetsmedvetande, förblir hans evärdeliga förtjänst.

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 18.03.2013

Kapitlen i boken samt artikel: