Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken
- Axel Olof Freudenthal, en levnadsteckning
Tre årtionden
Av Arvid Mörne

Den skildring vi mäktat giva av Axel Olof Freudenthals liv och verk är i det väsentliga slutförd. Vetenskapsmannens och den akademiske lärarens verksamhet kräver en sakkunnig minnestecknare och står häller icke i något omedelbart samband med ämnet, som denna bok behandlar. Men en antydan om omfattningen och betydelsen av Freudenthals livsgärning i dessa hänseenden bör likväl göras.

Professor Hugo Pipping, Freudenthals efterträdare som innehavare av den fasta lärostolen i svenska vid Helsingfors universitet, yttrar i sin minnesteckning i Svenska Litteratursällskapets Förhandlingar och Uppsatser:

"Vid en värdesättning av Freudenthals gärning som vetenskapsman bör man framför allt ihågkomma, att han var den förste hos oss, som yrkesmässigt egnade sig åt studiet av de nordiska språken, varför han i alla tider skall nämnas som banbrytare för sitt ämne i Finland. Vidare är det Freudenthals förtjänst — dels direkt, dels också indirekt genom det föredöme han gav yngre forskare — att i denna stund tryckt material för studiet av de östsvenska dialekterna föreligger i större utsträckning än för något annat svenskt språkområde med motsvarande invånarantal.

Namnforskningen, som spelar en så stor roll i våra dagars vetenskap, fann redan i Freudenthal en hängiven odlare — det var säkert hans intresse för historien, som ledde honom in på detta gebit.

Vården och studiet av de bildades svenska språk låg honom icke mindre om hjärtat än studiet av folkdialekterna. Därom vittnar främst hans avhandling 'Skiljaktigheter mellan finländska svenskan och rikssvenskan'. Materialet till denna avhandling hade samlats på svenska landsmålsföreningens sammanträden 1893—1899 under Freudenthals ordförandeskap.

Även undervisningen i nordiska språk har Freudenthal gagnat, detta närmast genom sin med noter och talrika litteraturanvisningar försedda upplaga av östgötalagen. — — Alltid kommer man att rosa pålitligheten av de faktiska upplysningar Freudenthal lämnat, hans iver att uppmärksamma resultaten av andra forskares arbeten, samt hans sunda omdöme och klara stil."

Freudenthals vetenskapliga alstring ägde ett betydande omfång. Av hans större verk böra, förutom avhandlingen för docentur av år 1865 och östgötalagen med förklaringar av år 1895, yttermera nämnas tvänne från de mellanliggande årtiondena: avhandlingen för professur, über den Närpes-dialect (1878) samt Vöråmålet, ljud och formlära, ordlista med register (1889) — av Svenska Litteratursällskapet i Finland belönat med dess stora pris.

Hans nyländska forskningar gåvo upphov åt talrika avhandlingar och uppsatser: Om den svenska kolonin i Nyland (1860), Om tonfallet i nyländska bygdemålet (1866), Om svenska ortnamn i Nyland (1867), Om svenska allmogemålet i Nyland (1870), Om några svenska ortnamn i Nyland (1872), öfversigt af östra Nylands fasta fornlemningar (1874). En uppsats om svenskarne i Nyland i Land och Folk (Stockholm, 1874) utvidgades senare, ingick i Odalmannen under rubriken Om svenskarnes inflyttningar till Finland samt trycktes slutligen som en skrift för sig år 1882. Härtill kommer Om nyländska mans- och kvinnonamn under medeltiden (1877). Från slutet av 60-talet föreligga vidare avhandlingarna Om Ålands ortnamn samt Om svenska ortnamn i Egentliga Finland, med en sidoblick på dem, som förekomma i Satakunda och Österbotten. I mitten av 70-talet framlades Upplysningar om Rågö- och Wichterpalmålet i Estland. Emellertid framhåller prof. O. F. Hultman i sin minnesteckning över Freudenthal i Arkiv för nordisk filologi avhandlingen Om svenska allmogemålet i Nyland såsom det märkligaste arbetet av Freudenthals hand. "Det utgör", yttrar minnestecknaren, "den första fullt vetenskapliga beskrivningen av en östsvensk dialekt och står genom grundlig genomforskning av materialet, reda i framställningen och sorgfällig utarbetning främst bland alla förut eller samtidigt utgivna svenska dialektmonografier." — Ett bemärkt rum bland Freudenthals uppsatser av arkeologiskt innehåll intager hans polemiska artikel i Litterär Tidskrift 1864 mot Sven Nilsson i anledning av dennes teori om bronsåldern i norden.

En plats för sig utom gränsen för den vetenskapliga alstringen har läroboken i svensk rättstavning av år 1881, som utkommit i många upplagor. Med detta arbete genomförde Freudenthal en på beslut av nordiska rättstavningsmötet 1869 grundad, moderat rättstavningsreform. Den s.k. freudenthalska nystavningen förblev sedermera länge gällande i Finland.

Den långa räckan mindre skrifter och uppsatser för oss tillbaka till studien över den svenska kolonien i Nyland i nylänningarnes Album år 1860, som på sin tid rev upp en storm i historisk-filologiska studentfakulteten. Om vi från denna utgångspunkt följa med Freudenthals vetenskapliga och populärvetenskapliga författarskap genom åren, så återfinna vi rätt ofta samma oppositionella drag, som utmärkte hans första lärospån. Det präglar även en av de sista uppsatserna från hans gamla dagar: Framtidssvenska, i Nornan år 1890. Också lekmannen kan varsna en banbrytarläggning i detta kynne. Freudenthal uppvisar även som forskare och som populärvetenskaplig skriftställare samma trygga likgiltighet för tadlet, som gjorde det möjligt för honom att uppträda som talsman för en ny och på alla håll förkättrad nationalitetsrörelse.

Också då han rörde sig på dessa neutrala fält, kunde det hända att han förvandlade sig till en stridsman, kämpande för en förbisedd sanning, en undertryckt rätt. Ett sådant intryck kvarlämna de två uppsatserna Om svensk språkkunskap, nylänningarnes Album IV (1868) och "Om vårt modersmåls studium, ur en inledningsföreläsning 1873" införd i Album VI (1875). Klarläggningen av ämnet är objektivt hållen och lugnt inträngande, men under det hela förnimmer man en hårt spänd vilja att bryta väg för de svenska studierna och genom att troget vårda det försummade modersmålet lägga en ny grund för den svenska kulturen i Finland. Sedd mot tidsfonden blir den förra uppsatsen framför allt betydelsefull. Freudenthal nedskriver här de temperamentsfulla raderna: "Följden af den vanvård, svenska språket i Finland sålunda är underkastadt, har icke uteblifvit. På senare tider har knappt nog något mera betydande svenskt arbete här utgifvits, mot hvars svenska icke grundade anmärkningar blifvit gjorda i recensioner i Sverige, och af språkkännare med grundligare insigter, än man hos mången af dessa recensenter kan förutsätta, skulle anmärkningarne utan möda kunna mångdubblas. Ja, det har sagts att det ser ut som Rydqvists klassiska arbete 'Svenska språkets lagar' ännu icke funnit vägen öfver bottenhafvet! Detta har sagts icke utan skäl och ändock är det hos oss som Runeberg, Topelius, Cygnaeus, frambragt sina i estetiskt af-seende så oändligt sköna, oförgängliga mästerverk! Får deras språk vanvårdas? Nej. Förgätas? Nej."

Ännu en uppsats i ett nyländskt album är värd att bliva ihågkommen som en avspegling av Freudenthals personlighet. Det är Island i hednatiden, tryckt 1864, men uppläst på nationens årsfest redan år 1862. Hultman framhåller i den nämnda minnesteckningen att detta föredrag ger oss ett slags trosbekännelse: "man finner här samlade alla de drag, som i hans skrifter antyda att hans andliga släktlinje går genom Säve upp till Geijer och Götiska förbundet." Karakteristiken träffar djupt. Andan, som fyllde Freudenthals personlighet och bar hans gärning, var för visso den götiska, återuppstånden i denne reslige finlandssvenske hövding, vars skick och framträdande tvang en att minnas de höga gestalterna i den fornnordiska sagans värld.

Freudenthals enskilda liv fick ända fram till 1880-talet helt sin prägel av hans vetenskapliga id och hans inlevelse i studenternas strävanden. Längre fram skänker honom Svenska Klubben, vid vars stiftande i maj 1880 han gick i spetsen, en ersättning för det förtroliga umgänge i likasinnade vänners krets, som studentnationen icke dåmera kunde erbjuda en man i hans ålder. I hans enskilda förhållanden inträdde emellertid en stor förändring hösten 1886. Han ingick äktenskap med Edla Lovisa Winberg, född den 24 december 1854, författarinna på skönlitterära och språkpedagogiska områden och som lärarinna verksam i vida kretsar för tyska språkets och litteraturens studium. Nu, hösten 1886, unnade Freudenthal sig för första och enda gången en tjänstledighet — det skedde för att företaga en tre månaders bröllopsresa.

I december samma år överskred han femtioårsgränsen. I hans liv, sådant det i det följande gestaltade sig, framträdde småningom alltmer starkt betonade några egenheter, som redan i ungdomen utmärkt honom men då icke i lika hög grad gjort sig gällande utåt: främst ihärdigheten, uthålligheten i arbetet och vidare den ytterliga noggranhet, varmed alla värv undantagslöst utfördes. I vardagslivet var Freudenthal i hög grad vanebunden. Och från en annan sida visade sig hans benägenhet att styvt hålla fast vid det en gång givna och invanda i hans verksamhet som tentator, vilken, när det gällde lägre vitsord, fortgick genom åren efter vissa oföränderliga mallar. Studenterna lade sig självklart in i hans allmänt kända knoppar och var det endast fråga om att komma sig till ett lägsta vitsord, krävde företaget ingen nämnvärd ansträngning.

Dessa raders författare bevarar ett tydligt minne av sin tentamen för approbatur i svenska i filosofiekandidatexamen i mitten av 1890-talet. Den väntade frågan: huru många par åror hade Ormen Långe? uteblev denna gång. Men på tal om vikingaskeppen sporde tentator, varav deras segel voro gjorda. Även den detaljen förekom bland knopparna men hade fallit ur minnet, och då tentanden gav ett galet svar på må få, blev Freudenthal synbart missnöjd. Hans otroligt djupa röst ljöd mörk som ett orakels, när han klippte av det framstammade svaret med de två orden: av vadmal! Det var en upplevelse att höra Freudenthals stämma, att se hans höga, väldiga vikingagestalt och hans långlagda, på samma gång stränga och goda anlete med det strida, gråa skägget.

Freudenthals sommarliv förflöt som förr i östnyländska skärgårdar. Det var ytterst regelbundet ordnat. Fisket intog ett framskjutet rum bland hans sysselsättningar. Stång- och klabbkrokar hade han alltid ute. Åt långreven ägnades en synnerlig omsorg. För utläggningen (kl. 6 e.m.) hade Freudenthal konstruerat särskilda don: en rulle av trä på en käpp, som med pinnar fästes i vardera båtsuden, i vilka hål voro borrade. Före varje utläggning nystade han i visthusboden den kilometerslånga långrevslinan på dess rulle, som då var löstagen från käppen och fäst vid en fristående fot, på vilken den löpte. — När reven vittjades, lösknötos alla kroktafsar och linan lades i lösa slingor i en för ändamålet gjord långrevskorg. Vid hemkomsten lade han upp den våta reven i härvor, som hängdes att torka. Ändarna voro försedda med en, två eller tre knutar för att utmärka revarnas ålder och kvalitet. — Dessa revar, tillägger rektor Fritiof Freudenthal, som meddelat det ovanstående, höllo i decennier, medan sådana, som förvaras i långrevslådor, ruttna inom tre år. Rullen betecknade en stor förbättring av det fordom övliga tillvägagångssättet att nysta reven i vanliga nystan. Båten, slutligen, hade sin egna breda form, lämpad efter Freudenthals ofantliga vikt — 110 kg. Han intog givet sin plats på aktertoften -— i fören roddaren, på vilken timslånga förberedelser kommo an. När hans son Fritiof med åren växte upp, fick han glädjen att överlåta roddarvärvet till denne.

Åren 1882—96 bodde Freudenthal på Dalsvik i Pernå, en utgård under Labby. Men år 1897 övertog han på arrende Kuggas munsterskrivarboställe på Sarvsalö. Lantbruket och skötseln av lägenhetens talrika fruktträd övervakades av en fogde, medan Freudenthal själv ägnade sig åt köksträdgårdens och blomstrens vård. Kuggas förblev hans sommarhem till livets slut.

I sin levnads höst fick Freudenthal uppleva en sorg, lika bitter som den han i ungdomen hade genomlidit, då hans moder dog. Hans enda dotter, Karin, född den 12 december 1887, avled den 21 oktober 1904.

Det förefaller betraktaren, som om i början av åttitalet Freudenthals starka livslust och dådkraft hade begynt att mattas av. Sådana tecken framträdde visserligen icke i samband med hans verksamhet som vetenskapsman och akademisk lärare. Men de visa sig i en allmän, pessimistisk sinnesstämning, som skymtar i hans brev. Denna förändring står säkert i något samband med ett tvivel om framtidsutsikterna för de svenska och fosterländska strävanden, i vilka för honom så mycket av själva livets värde låg inneslutet. Den är svår att förstå, då man besinnar att just det begynnande åttiotalet var en tid av uppryckning, ja pånyttfödelse för Freudenthals egen nationalitetstanke. Men törhända var styrkan av detta drag i tiden icke så tydligt skönjbar för dem, som stodo mitt inne i den bittra språkfejden och bevittnade huruledes hatet mot allt svenskt endast ökade från år till år. Själva faktum, Freudenthals tilltagande pessimism, är ofrånkomligt.

Den 8 februari 1884 nedskriver han ett koncept till ett brev till Artur Hazelius, som belyser denna vändpunkt i hans inre liv. Hazelius hade uppmanat honom att ställa sig i spetsen för vissa åtgöranden i Finland till fromma för Nordiska museet. På samma gång Freudenthal redogör för de mått och steg han tagit, säger han sig för egen del icke mäkta föra saken i hamn: "Vorden pessimist, emedan jag ser hurudan den framtid är, hvilken svenskheten i Finland (och med den alt hvad vi ega värdt att lefva för) går till mötes, är det möjligt att jag ang. utförbarheten af ditt förslag är altför 'skeptisk'. I alla fall är jag icke rätte mannen att taga detta ärende om hand, enstöring som jag är vorden mer och mer."

I det hela förhöll det sig verkligen så att han med åren mer och mer blev en enstöring och såg mörkt på svenskhetens framtid i Finland. Detta hängde säkerligen samman med den bittra erfarenheten att människorna så föga motsvarade de anspråk på en omutlig övertygelsetrohet, som han ställde på dem och själv fyllde. Hans egen karaktärs rätlinjighet gjorde det svårt för honom att likas vid allt det kompromissande, alla de avsteg från de raka vägarna,   som   betingades av förhållandena omkring honom. Denna sida av hans kynne beröres någon gång i vänners brev i form av små älskvärda häntydningar på Freudenthals alltför stora stränghet, när det gällde att bedöma andras handlingssätt.

En konflikt med Selim Lemström är rätt belysande. Denne hade tryckt en uppsats på finska i Valvoja. Freudenthal hade ogillat detta och dessutom yttrat att Lemström visat likgiltighet för frågor, som rört de gemensamma, svensknationella intressena. Lemström tar kritiken mycket djupt, ja, det framgår av hans förklaringar att han fruktat att förlora "den ende vän", som han av hela sin själ kallat "med detta dyrbara namn". Denna uppgörelse ägde rum på våren 1883. Ett litet brev av långt senare datum visar emellertid att det gamla vänskapsförhållandet fortfarande bestod.

Freudenthal var sträng mot sig själv, sträng mot sina vänner, men hans stränghet saknade varje drag av den inskränkthet, som följer med partiandan och i det partisplittrade Finland så ofta kan påvisas hos dem, som likt Freudenthal företräda radikala tänkesätt på ett eller annat område. Utgångspunkten för hans omdömen om människorna var och förblev alltid en värdesättning av karaktärerna. I unga år uttalade han flera gånger en förbehållslös beundran för Fredrik Cygnaeus och dock insåg han till fullo hur skadliga dennes opinioner voro för det dåtida skandinaviska partiets strävanden. Ur hans omdömen om Snellman framlyser ständigt hans rättrådighet ; de äro till den grad fria från partisinne att han engång far fram mot Lemström och kamratkretsen med sina hårdaste ord för att studenterna i vissa givna fall gjort Snellman orätt och nylänningarne då icke för sin del hävdat den riktiga ståndpunkten. I detta hänseende är även Freudenthals uppfattning om Carl Gustaf Estlander märklig. När denne hösten 1870 blev nylänningarnes inspektor, fastslog ju Freudenthal icke endast att han var rätte mannen på rätta stället utan ändå mer avgjort att Estlander på teoretisk väg kommit till samma uppfattning af våra förhållanden som Freudenthal och hans krets fått klart i sikte. Men utgångslägena voro i alla händelser mycket olika och Estlanders syn på svenskhetens livsbetingelser sammanföll icke med Freudenthals; därom blev den senare övertygad under åren. Och ehuru de så länge samarbetade såväl inom Nylands nation som i Svenska Litteratursällskapet, fick den vänskapliga förbindelsen icke någon djupare personlig betoning. Det är därför återigen icke en subjektiv känsla, icke häller en av innerlig åsiktsgemenskap betingad sympati utan Freudenthals oförvillade syn på den andres karaktär, som kommer fram i några rader han skriver till sin son vid Estlanders frånfälle år 1910: "En af landets ädlaste män gick hädan d. 28/8, näml. C. G. Estlander. Han jordfästes i morgon (2/9) i gamla kyrkan, och jag kom in i dag för att nedlägga min krans på hans kista."

Man kan undra om Freudenthal under 1880-talet och längre fram övade något inflytande på den långsamt framväxande nationalitetsrörelse, vars upphovsman han var. Svaret på denna fråga blir åtminstone i viss mån jakande. Det betingas till en del därav att de vänskapliga förbindelserna alltjämt upprätthållas med meningsfränderna inom yngre nyländska generationer, med Elis Lagerblad, Arvid Nyberg, Axel Lille, Vilhelm Grefberg, Jarl Hagelstam. Detta bekräftas av den bevarade samlingen brev till Freudenthal. Men denna utvisar också att det mången gång vädjas till honom även från andra håll, då fråga är om de svenska intressena och deras tillvaratagande. Sålunda rådslår F. Edv. Stenvik i Åbo under tiden 1879—1884 brevledes med Freudenthal, vädjande till honom i en mängd frågor, som beröra den svensknationella meningsriktningen och dess främjande. Från Viborg skickar Henrik Backlund under årens lopp en mängd brev, där hans och de få viborgska meningsfrändernas kamp mot fennomaner och liberaler gång på gång föres på tal. Märkliga äro också de ända till åttitalsslutet inlöpande breven, som röra Folkvännen, om vars angelägenheter Freudenthal fortfarande tager vård. Och vi se att han icke glömt den maktpåliggande uppgiften att klarlägga svenskhetens ställning i Finland för de kretsar i Sverige han står i beröring med. En av hans talrika rikssvenska korrespondenter var Nils Linder, med vilken han länge hade samarbetat för Nordisk Familjebok. Den 14 maj 1883 skriver han till denne, efter att ha tackat för ett par bokgåvor:

"Ännu något vill jag tacka dig för, som du trol. själf anser vara en småsak, men i Finland eger mycken betydelse, näml. användandet af orden finländare och finländsk. Kunde språkbruket förmås att upptaga dem i st.f. de i annan än etnografisk mening oriktiga och vilseledande finne och finsk, skulle fennomanin se sig beröfvad sin bästa snara. De bägge orden (hvilka konsekvent användas af mig och mina meningsfränder) äro här ett föremål för hat, som förefaller i hög grad komiskt, men — ådagalägger deras berättigande."

Så långt breven kunna vittna, har Freudenthals tillbakadragenhet och obenägenhet att taga del i det offentliga livet icke hindrat att hans åsikter på den privata meddelelsens väg fortfarande övat ett betydande inflytande. Huruvida samma förhållande äger rum ännu på nittiotalet och längre fram är däremot tvivelaktigt. I vart fall står det fast att Freudenthals korrespondens dåmera nästan undantagslöst gäller de vetenskapliga intressena. Den har i denna del alltid ägt en stor omfattning. Hans förbindelser med den nordiska språkforskningens och arkeologiens främste målsmän, starka redan i ungdomstiden, byggdes ut med åren mer och mer och präglades i många fall av en personlig tillgivenhet och vänskap. Och med aldrig svikande nit och vänfasthet bistod han — hemma i Finland och även i Sverige — talrika yngre vetenskapsidkare och materialsamlare på de arbetsområden, över vilka hans verksamhet sträckte sig.

Vid Uppsala universitets jubelfest år 1877 promoverades Freudenthal till filosofie hedersdoktor. Förutom av Nyländska avdelningen utsågs han till hedersledamot av Nyfilologiska föreningen (1890), av Svenska klubben, för vilken han såsom ordförande stått i spetsen, (1896), och av Svenska Litteratursällskapet i Finland (1908). När han fyllde sextio år, ägnades honom sympatibevis och hedersbetygelser i rikt mått och under en ändå större anslutning hyllades han av skilda medborgarkretsar på sin sjuttioårsdag. — I Litteratursällskapets stiftande hade han mycket verksamt tagit del, i styrelsen var han ledamot under åren 1885—1908; 1885—1894 som viceordförande. I Svenska Landsmålsföreningen,som han år 1874 hade grundat, stod han kvar som ordförande i tjugusex år och han organiserade arbetet inom Svenska Litteratursällskapets folkloristiska kommitté samt ledde dess verksamhet som ordförande intill år 1908. Han utsågs till korresponderande ledamot av styrelsen för de arkeologiska kongresserna i Köpenhamn 1869, Bologna 1871, Bruxelles 1872, Stockholm 1874, Buda-Pest 1876, Lissabon 1880. Därutöver tilldelades honom många olikartade vetenskapliga — samt medborgerliga — uppdrag och förtroendeposter. På 1880-talet tillhörde han några år Svenska Folkskolans Vänners styrelse.

Den 29 maj år 1904 erhöll han på ansökan som emeritus avsked från sin professur. Ännu några år mäktade han sköta vissa av sina förtroendeuppdrag och ett av dessa, ledamotskapet i styrelsen för Svenska Folkakademien i Malm, behöll han till livets slut. Denna läroinrättnings skapare, Abel  Landén, var  en av de ytterst få dåmera kvarlevande nylänningarne från det skandinaviska kotteriets tid.  Att Freudenthal under sina sista levnadsår, då hans krafter tynade av, ägnade just läroinrättningen i Malm sitt intresse, betingades av vänskapen för den gamle studentkamraten, men säkert ville han på detta sätt även lägga i dagen sin hängivenhet för den svenska folkupplysningens sak.

År 1909 ihågkom han Svenska Folkskolans Vänners kalender med ett sista bidrag, en fri översättning från isländskan av kvädet om Gudrun. Det var ett gammalt arbete från längesedan gångna år han nu lät trycka i en förbättrad form. Då Freudenthal lämnade manuskriptet till årsskriften, som utgavs av Svenska Folkskolans Vänner, Vilhelm Grefbergs skapelse, gingo törhända hans tankar tillbaka till flydda dagar i den nyländska kretsen, till den tid, då svenskheten, som han i sin ungdom ensam och oförstådd hade kämpat för, begynte att taga fasta former i en yngre generations verk och gärning.

Den 2 juni år 1911 slocknade Axel Olof Freudenthals liv. Hans stoft jordades på Helsingfors gamla begravningsplats. Två år senare, den 8 maj 1913, avtäcktes vården på hans grav, rest av Nylands studenter. Den bortgångnes maka och son närvoro. Och utom av hans egen nyländska nation bevistades högtidligheten av samtliga andra svenska studentsammanslutningar i Helsingfors samt av rikssvenska studenter från Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg, anlända hit som finlandssvenskarnes gäster vid den i början av maj firade vårfesten.

När de florbehängda fanorna sänktes, täckelset föll och vården blev skönjbar för de bidande skarorna, verkade dess åsyn på betraktaren med makten av en symbol. Minnesmärket bestod av en hög, kraftigt formad bautasten, prydd med en drakslinga, i vilken lästes orden: Nylänningar reste vården över Axel Olof Freudenthal. Få skola födas bättre än han.

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 18.03.2013

Kapitlen i boken samt artikel: