Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken
- Freudenthals nationalitetstanke i pressen och litteraturen
Viborgspressen. Cajanders och Strömfors tidningar
Av Arvid Mörne

Det första pressorgan i landsorten, som gör Vikingens färg till sin, är som man kan vänta Borgå-Bladet, redigerat av Victor Leonhard Cajander från ingången av 1872 ända fram till slutet av år 1886. Det andra i ordningen blir Viborgs Tidning, dock endast under det år i början av 1870-talet, då Axel Lille där gör sina publicistiska lärospån.

Enligt Lilles eget meddelande ägde detta rum år 1873. Men i de högtidsnummer, som utgåvos av Viborgs Nyheter den 26 april 1924 med anknytning till den viborgska pressens året förut inträffade sekeldag, ingår en annan uppgift. Axel Lille besörjde, heter det i artikeln Svenska tidningsminnen i Viborg, redaktionen av Viborgs Tidning från år 1872 till och med 1873, eller, i vart fall, till det senare årets mitt — uppgiften är icke fullt exakt formulerad i fråga om slutpunkten för denna verksamhet. Nog av, vi finna år 1873 Lille inbegripen i heta strider med Fredrik Polen i ortskollegan Suomenlehti, varvid den nyländska färgen kommer till synes. Polen uppträdde i regeln som angripande part. Debatterna gällde bl. a. det unga finska teaterföretaget samt skolfrågor både i Viborg och annorstädes. Till och med i en finsk folkskolfråga i det avlägsna Kristinestad skuro Polén och Lille ihop.

Den klart svenska färgen på Viborgs Tidning kom och försvann med Lille. Redan på hösten 1874, då jungfennomanernas kraftiga ingripande vid folkupplysningssällskapets start satte hela landets press i rörelse, lästes i detta blad en stor artikel i nationalitetsfrågan, som genomgående var hållen i liberal anda och föga skilde sig från Dagbladets uttalanden. Senare inslog dock Viborgs Tidning — efter Lille till år 1878 redigerad av N. A. Zilliacus samt därefter av Axel Antell till dess bladet 1881 upphörde i — en mer svenskt orienterad riktning, som upprätthölls även av tidningens efterträdare Viborgsbladet (1888— 1901). Den rena liberalismen fick i stället ett viborgskt organ i Gabriel Lagus tidning Östra Finland, startad redan år 1875.

Så långt viborgspressen! Borgå-Bladet under Cajanders redaktion förblev däremot genom åren ett språkrör för samma tänkesätt, som Vikingen hyllade. Och här finner man allt emellanåt den annars illa sedda Helsingforstidningen sympatiskt omnämnd och dess artiklar avtryckta.

Kampanjen för den svenska professuren, vartill pressinitiativet hade tagits av Vikingen, uppkallade självklart även Borgå-Bladet. Med förtrytelse anföres i Bref från hufvudstaden (av signaturen Figge, den 9 mars 1872) de våldsamma finska yttranden, som fälldes i bondeståndet, då denna fråga var före. De flesta talarne, berättar korrespondenten, ansågo ett dylikt förslag nära nog innebära "en skymf" mot det finska språket.

Den 9 november 1872 avtryckte Borgå-Bladet en Vikings-artikel benämnd Tre jubelstudenter, som i detta sammanhang förtjänar några ögonblicks uppmärksamhet. Först och främst gestaltade sig det lånade bidraget till en hyllning för Runeberg av helt annan färg än de sedvanliga. Uppsatsen prisade nämligen Borgås store man som "i nationel mening svensk till hela sitt åskådningssätt". Den hade skrivits i anslutning till studentkårens fest för Runeberg, Snellman och Lönnrot, och om den sistnämnde yttrades att han sökt "genom handling verkligen gagna den nationalitet han tillhör", men aldrig instämt i fennomaniens "ständiga glåpord mot vårt svenska språk och vår svenska bildning".

Bland Vikingens många lika färgade uttalanden gör denna artikel icke ett så starkt intryck som här. Oavsiktligt frammanas genom densamma hela den bakgrund av för landsortspressen nya åskådningssätt, mot vilken Borgå-Bladets verksamhet under Cajanders ledning bör ses. Det blir för övrigt icke så ofta i artiklarna den nyländska färgen kommer till synes i hans tidning. Den gör sig i stället gällande i Helsingforsbreven, i de korta dagsöversikterna och i notiserna.

Borgå-Bladet för, liksom numera Folkvännen på sitt håll, en oavbruten kamp för den svenska bildningens rotfästande på skilda områden; ett utslag av Cajanders nit finna vi för övrigt även i det vackra föredrag över den skandinaviska mytologien han höll i mars 1874. I tidningens dagsöversikt på nyåret 1875 heter det: "På det andliga området strålar mot oss en solglimt, som, vi hoppas, skall skingra okunnighetens mörker och öppna ögon och hjärtan för ljus och förädling. Vi syfta på det för Borgå landskommun hedrande beslutet att inrätta en högre folkskola med svenskan som undervisningsspråk." Och i den fredrikshamnska folkskolfrågan, som rör upp pressen på många håll, gör Borgå-Bladet kraftiga insatser. Cajander har sitt egna, kärva sätt att låta läskretsen veta att något står på. Han trycker i dagsöversikten den 17 januari 1874 följande rader med en osedvanligt stor och prägnant stil, som om det gällde ett krigsutbrott: "— —i Fredrikshamns stad, där det finnes en församling af 700 svenskar, finnes icke någon folkskola med svenska till undervisningsspråk, och dock borde de svenska barnen hafva en likaså oförgripelig rätt som de finska att få sin undervisning på modersmålet, enkannerligen som de förras föräldrar jämnförelsevis lära skatta mera till skolornas underhåll."

När det gällde dylika maktpåliggande bildningsspörsmål, hände det att Cajander grep in med en dristighet, som icke väjde för någon och icke räknade med de personliga obehag ett sådant uppträdande förde med sig. I sin historik över Borgå-Bladet i tidningens jubileumsnummer den 16 december 1920 har Helmer J. Wahlroos berört Borgå-Bladets angrepp (år 1880) på kyrkoherden Hollming i anledning av att denne till en svensk folkskola i Saxby skaffat en purfinsk lärarinna. Två år senare trädde Cajanders påtalade radikalism åter bjärt i dagen. Under polemik med Hufvudstadsbladet och Morgonbladet betonade han att dessa gingo "finnfinländarnes" ärenden — en självklar sak för övrigt, vad den senare nämnda presskollegan vidkom, eftersom Morgonbladet var inriktat på fennomansk propaganda i svenskspråkig form. Om de allt mer ohöljt framträdande förfinskningssträvandena skrev Cajander: "En olycka vore det i sanning, om den svenska befolkningen i landet skulle glömma sitt språk, sin sed, sin friborna verldsåskådning för att uppgå i ett annat folk."

En påtaglig förkärlek för anknytningar vid Sverige och rikssvensk press, särskilt Aftonbladet, röjer sig snart i Borgå-Bladet efter det "Cajus" övertagit redaktionen. Känslan av gemenskap med moderlandet får ett i ögonenfallande uttryck, då tidningen den 21 september 1872 i första spalten för inhemska dagsnotiser, som bär den sedvanliga överrubriken "Borgå", med stora typer inför telegrammet om Carl XV:s död och Oscar II:s tronbestigning. Ur Aftonbladet lånas i ett följande nummer en dödsruna över Carl XV, som enkelt och varmt tecknar konungens levnad och betonar det drag av svenskhet författaren funnit kännetecknande för hans gestalt.

Det cajanderska skedet i Borgå-Bladets hävder blev även ur en rent publicistisk synpunkt betydelsefullt. Obetingat var det en uppryckningens tid i alla hänseenden. Pressombudsmannens många inskridanden lämna det ovedersägligaste beviset för att de allmänt fosterländska, politiska kraven icke glömdes för de nationella. Och Borgåavdelningen, intygar Wahlroos, blev under Cajanders styre rikhaltigare än någonsin förut. 25

På Vikingens tid var icke blott Cajander utan också Oskar Strömfors oavlåtligt med i det publicistiska arbetet. Och under de därpå följande tysta åren, då det svensknationella partiet föreföll att vara slutligt utslaget och skingrat, blevo dessa Freudenthals vandringskamrater och vänner från "kotteriets" tid de enda förespråkarne i pressen för den svenska nationalitetstanken. Cajander lyste upp Borgå-Bladets spalter med sitt glada humör och i Helsingfors gick Strömfors oavbrutet till angrepp mot fennomaner och liberaler med skämtets vapen. Myggan var död, men Kurre, Oskar Strömfors nya, i tryck framträdande livorgan röjde i stället en betydande livskraft. Denna skämttidning, som startades hösten 1870, levde årtiondet ut och blev åtminstone i början mycket omtyckt att döma av upplagans tillväxt från 700 ex. 1870 till 1,200 vid utgången av år 1873. Det säger sig självt att Kurre under de fyra första åren, då Vikingen var med i leken, ideligen understödde honom och därvid övergick till angrepp på de enskilda personerna i motståndarlägren. Hela raden för tiden verksamma fennomaner träder här fram. Envar får sin beskärda del av Kurres upptuktelse. Det sker framför allt i de ofta återkommande parodiska poemen på Kalevalameter. Strömfors tröttnade aldrig på detta sitt favoritversmått och sin Wäinämöinen, som ömsom sitter och kväder på sorgestenen, ömsom på glädjestenen, allteftersom humöret är dystert för de fräcke vikingarnes skull eller livat tack vare någon vacker bragd av de käre gossarne Snellman, Koskinen, Polen, Corander, unge Eliel Aspelin m. fl.

Vikingens hela kampanj ledsagas av dessa små meningsbetygelser i Kurre. När Vikingen talar om de svenska skolbarnens obenägenhet att lära finsk mytologi och får sig påskrivet för sin ofosterländskhet, skaldar Strömfors i sitt blad:

Wäinämöinen till Vikingen.

Sorgsen sitter jag på stenen.
Sörjer här på sorgestenen.
På en sorgesten jag sörjer,
Ty jag hört ett sorgligt rykte,
Ryktet hört med sorg förkunnas,
Hört det nyss med sorg i hjertat.
Sorgegöken gol så  sorgligt,
Sorgsen hördes kråkan kraxa,
Talgoxen med sorg förkunna.
Att du  slemme, snöde Viking.
Sakramenska' meri-roswo,
Paljo paha Ruotsalainem
Nyss en saga har berättat,
Har  förtäljt en barnasaga
Om hur barnen i  en skola.
Svenskarnes fördömda yngel.
Ej ha skämts att högljudt skratta,
Sina gap på gafvel sätta,
Då i skolan de fått höra,
Fått af läraren förnimma
Huru fordom jag mig satte
Sorgsen ned på sorgestenen,
För att bittra tårar gjuta,
För att länge bittert lipa,
För att riktigt grundligt snyfta — — —
Kanske ha de flinat äfven.
Då till deras öron kommit,
Deras  mycket  långa  öron.
Att då Aino tog på kroken,
Då hon nappade på masken
Och jag redan dragit henne
I min lilla vackra ekstock,
Men hon med en yster sprattling.
Högst oqvinligt slag på stjerten
Listigt slängde sig ur båten,
Dök tillbaks i blåa böljan,
Dolde  sig i mörka  djupet.
Hur i land jag sorgsen rodde,
Satte mig på öde stranden.
Satt så der och gret och sörjde.
Sörjde  så oändligt bittert
Att jag somnade på stranden. —
Dock, låt afgrundsfostren skratta.
Låt de svenska ynglen grina,
De förstå ej hjeltedater
Fatta icke  gudabragder;
Men att du fördömde Viking.
Vilddjurslike meri-rosvo
Skulle derom högt förkunna.
För publiken det förtälja.
Derför är jag arg och gråter
Bittert här på sorgestenen.

Vid Vikingens bortgång ur livet utbrister Kurre: "Ärligt har han stridt och sträfvat och månget vikingahugg har han tilldelat jungfennomanerna, hvilka förmodligen ingalunda skola fälla några sorgetårar på hans grafhög." Dylika åsiktsbetygelser rakt på sak låter Kurre rätt ofta undfalla sig. Och det kan vara skäl att till sist ett ögonblick dröja vid ett allvarsamt sagt och menat votum från ett senare år.

Det var Floradagen 1876 och studentkåren ställde det året till med en gemensam vårfest — så som det i flydda tider varit övligt. Kurre kan visserligen icke efteråt avhålla sig från att ge tillställarne några små snärtar för att svenskan enligt tidningens mening i hög grad åsidosatts i festprogrammet. Men i numret, som kom ut på själva festdagen, stod att läsa följande:

"Kurre, som är en glädjens vän, — — kan icke underlåta att uttala sin innerliga förnöjelse öfver att en sådan fest kommit till stånd. Måtte detta faktum utgöra ett bevis på att hat och bitterhet hålla på att vika från varma ynglingahjertan, hvilka böra klappa endrägteliga för det gemensamma kära fosterlandet."

Dessa goda ord i Oskar Strömfors skämtblad blotta en känslogrund, som aldrig har saknats vare sig här eller i Cajanders Borgå-Bladet eller i Vikingen. De må få bli det sista i den långa rad citat vi anfört ur de pressorgan, som förde den freudenthalska nationalitetstanken ut på det offentliga livets vädjobana. Som ofosterländska stämplades de alla. De yrkade på rätt för den svenska befolkningen i Finland att utvecklas som en nationalitet för sig inom de gränser, som bestämdes av omsorgen om fosterlandets politiska enhet. Men varken de finsksinnade eller liberalerna ägde en sådan vidsynthet, som hade krävts för en fördomsfri prövning av detta yrkande. På båda hållen påverkades pressframställningarna av Vikingens ståndpunkt av ett känslotänkande, en häftig ovilja mot den nya riktningen. De blevo därför skeva och missvisande, på samma gång de allmänt godtogos av det överväldigande folkflertalet, vars uppfattning bestämdes av de ledande tidningarna. Därav förklaras den legendbildning, som på finskt håll har uppstått kring Vikingens namn, och överhuvudtaget de vanföreställningar, som ända in i nutiden fortlevat i fråga om detta pressorgan och dess medhållare.

Skrifter utgivna av Svenska folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 18.03.2013

Kapitlen i boken samt artikel: