Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken
Axel Olof Freudenthal, en levnadsteckning
I Nylands Nation 1864-1880
Av Arvid Mörne

Från och med vårterminen 1864 återtog Freudenthal på grund av nyländska nationens val sitt ordförandeskap inom densamma. Under hans utrikesvistelse hade först Emil Böök intagit ordförandeplatsen (h.t. 1861), därefter G. V. Svensson (v.t. 1862), därefter Viktor Öhberg (h.t. 1862) och slutligen Selim Lemström (året 1863). Efter Freudenthal följer sedermera vårterminen 1866 Oskar Strömfors, höstterminen samma år V. L. Cajander, året 1867 åter Strömfors samt vårterminen 1868, den sista i illegala nationens liv, A. M. Jernström. Ordförandevalen giva en tydlig bild av de skilda meningsriktningarnas styrka före och under Freudenthals långvariga bortavaro samt efter densamma. Frånsett det skede av den förstnämnda perioden, då Freudenthal själv var ordförande, hade under denna tid nationens ledande post undantagslöst innehafts av helt eller halvt finsksinnade eller i nationalitetsfrågan färglösa. Men Selim Lemströms ordförandeskap år 1863 betecknar en vändpunkt. Från och med detta val ställer nationen i sin spets medlemmar, tillhörande det skandinaviska partiet. Och när sedan, höstterminen 1868, nationerna legaliseras, blir Freudenthal nylänningarnes förste kurator. På denna förtroendepost står han kvar, gång på gång omvald, till år 1880. Och icke häller efter hans avgång återvinna de antisvenska elementen någonsin sin forna övermakt i den nyländska nationen.

Dessa förändrade partiförhållanden tryckte sin prägel på Freudenthals verksamhet i studentkretsen efter hans återkomst till hemlandet. De åsikter han företrädde voro icke längre nya, hans grupp gick icke numera till anfall utan befäste sig som den härskande och fick snart i sin tur bekämpa en opposition, en ny finsksinnad flock, som mot 1860-talets slut med stor styrka gjorde sig gällande. Omsättningen av medlemmar hade under årens lopp förvandlat avdelningens yttre fysionomi. Det freudenthalska kotteriet i sin ursprungliga sammansättning fanns icke längre till. Benämningen "det skandinaviska partiet" hade kommit ur bruk. Nya ledande namn döko upp med åren både på det svenska och det finska hållet, bland de förra Axel Lille, Rafael Schauman, Vilhelm Grefberg, Max Widekind af Schultén, Ernst Lagus, Hjalmar Neiglick, Jarl Hagelstam. Anders Allardt, som inträdde i avdelningen år 1876, har i sin minnesruna över Freudenthal i Svenska Folkskolans Vänners kalender tecknat honom sådan han framträdde som kurator — han drev ingen propaganda för sina åsikter, framhålles det, men "hans livsgärning liksom hela hans personlighet voro en maning till de svenske". 18

I spetsen för motståndet mot den freudenthalska riktningen stodo Axel Granfelt och E. G. Palmen. Drabbningarna, som på 1860-talets slut och ännu under 1870-talet utkämpades i samband med nationalitets- och språkfrågorna, ha berörts av Fredrik Saltzman i uppsatsen "Nylands Dragon" i nylänningarnes elvte album samt senare skildrats av Lille i hans stora verk.   De må här förbigås.

Men innan vi lämna bakom oss de sista nämnvärda nationalitetsstriderna inom Nylands nation, bör det erinras om ett inflytande från finskt håll, som övades av en enskild personlighet: Elias Lönnrot, på vars födelsedag (samtidigt Agricolas dödsdag) årsfesterna firades. Redan under fakulteternas och de illegala avdelningarnas tid hade Lönnrot lagt i dagen intresse för studentdiskussionerna om den finlandssvenska allmogens ställning. Då och även senare inträffade det att den store finske nylänningen, när han tackade sin nation för hedersbetygelser, skänkte ett varmt understöd åt de svensknyländska strävandena i den mån de voro av uppbyggande art. Vid ett dylikt hyllningstillfälle, som skildras av Lille, yttrade Lönnrot enligt dennes reservationslösa framställning: "Envar skall älska sitt modersmål. Det vore därför av er ett förräderi att glömma edert modersmål." Elis Lagerblad har bevarat i minnet ett anförande av Lönnrot till nylänningarna: "Ni vet att jag arbetar för det finska språket, för att jag är kommen från ett finskt hem. Men ni som är från svenska hem, ni skall hålla fast vid ert modersmål och ni skall arbeta för det." 19 Vid en av de sista årsfester Lönnrot var med om, gjorde han ett uttalande, här återgivet efter ett minnestal av Jenny af Forselles, ingående i nylänningarnes nionde album. Det löd: "Jag kan ej tillräkna mig någon annan förtjänst än den att jag invigt mitt lif åt arbetet; och orsaken hvarför jag egnat mitt lif åt det finska arbetet är tydlig, då detta språk var det första, på hvilket jag uttryckte mina tankar och känslor, och emedan intresset för det finska folket vid min ankomst till universitetet just hade vaknat bland äldre och yngre. Herrarna hafva där uppe ett vackert valspråk, som jag ville lägga Er alla på hjärtat: kärlek till arbete och fosterbygd; och Er, som åtminstone till största delen hafva svenskan till modersmål, åligger det att i främsta rummet arbeta på det svenska språkets behöfliga bearbetande i Finland." Dessa lönnrotska anföranden fullständiga varandra. Och de gå väl ihop med den märkliga sammanfattning av sina åsikter i nationalitetsfrågan han i april 1863 gav i brevet till J. F. Berg. 20

De nyländska studenternas verksamhet för de breda folklagrens väl har i många hänseenden främjat den freudenthalska nationalitetstanken. Framför allt har den byggt bryggor mellan skilda samhällsklasser, skilda kulturkretsar. Under kuratelet 1868—80 fullföljas först och främst gamla uppslag, som redan tidigare blivit omsatta i handling. Men även nya initiativ ställas under debatt och förverkligas.

Först i tidsföljden kommer Pennibiblioteket för svenska allmogen i Finland, startat år 1866 av den illegala avdelningen på förslag av Vilhelm Grefberg. Den första av dessa småskrifter, som med åren nådde upp till några och fyratio, är skriven av Freudenthal. Den handlar om Per Brahe och bär i högre grad än något av hans senare bidrag till serien hans personlighets prägel. Han anslår här en osökt folklig berättarton, hans humor lyser fram allt emellanåt, han bekymrar sig så litet om vedertagna åsikter om viktigt och oviktigt, att han endast flyktigt nämner stiftandet av Åbo akademi, men i stället flitigt skattar det anekdotiska materialet och sålunda bland annat breder ut sig i en rolig karakteristik av östgötskt, västgötskt och småländskt allmogelynne i samband med en underhållande skildring av julens firande på Visingsborg. Kort, den lilla skriften på ett tryckark bildar en ypperlig begynnelse till  Pennibiblioteket.

I motsats till de svenska folktidningarna på 1860-talet uppvisa dessa nyländska småskrifter en bestämd nationell tendens — likvisst ytterst försynt i sina yttringar. Den gör sig gällande i enskilda uttalanden här och där och framför allt hos Vilhelm Grefberg, som författar det tredje häftet, En blick på Finlands historia. Senare visar den sig tydligt även i ämnesvalet. Ända fram till det tjugufemte häftet finner man kunskapen om den skandinaviska nordens forntid, som dock låg Freudenthal så varmt om hjärtat, företrädd blott en enda gång, nämligen med hans egen uppsats Nordboarnes skepp och sjöfärder i forna dagar. Men från och med nämnda häfte följer under loppet av år 1874 en rad småskrifter från detta kunskapsområde: Om fornnordiska gudaläran, Om hemlifvet i Norden under hednatiden, Sagor från Nordens forntid och Om Island och dess betydelse för Nordens historia. Bakom detta ämnesval, fullt naturligt i och för sig, låg en särskild orsak. Det betecknade en protest mot den i nylänningarnas tycke stora orättfärdighet, som begicks mot Finlands svenska befolkning, då översättningen av Yrjö-Koskinens lärobok i Finlands historia infördes i svenska folkskolor. Oavsett bokens allmänna tendenser, som redan voro kända från författarens äldre, stora arbete av samma innehåll och nu åter häftigt upprörde sinnena, anmärktes det att man i denna framställning för de svenska folkskolorna förbisett den skandinaviska forntiden, om vilken dessas elever ju dock borde få någon kunskap. Och för att skänka allmogen en inblick i den egna folkstammens liv gjordes nu detta studentinlägg i upplysningsarbetet.

Ett företag, som den legala avdelningen likaså tog i arv av den illegala, var föreläsningsverksamheten. Denna hade länge fortgått endast inom Helsingfors, inspirerad och uppmuntrad av nationen, men i alla fall utövad av enskilda nylänningar på eget ansvar. Men i mitten av 1870-talet blev det plötsligt liv i spelet; verksamheten understöddes nu ekonomiskt av avdelningen och utsträcktes till landsbygden och småstäderna. För läsåret 1875—76 antecknar Valter Meinander i en artikel i Album XI sjuttiotvå studentföredrag och 1881—82 når siffran en för tidsförhållandena svindlande höjd, 142, för att sedan hastigt sjunka, utvisande att intresset dör bort — för en tid framåt.

Emellertid kan även ett fullständigt nytt folkupplysningsinitiativ antecknas: nylänningarnas inskridande för att få till stånd svenska skeppsbibliotek. Vidare — i ett annat plan — de genom förmedling av Nyländska jaktklubben anordnade och synnerligen omtyckta allmogekappseglingarna med syfte att uppmuntra fiskarbefolkningen att förbättra sina båtars konstruktion. Slutligen nedlade nylänningarna en stor men lönlös möda på strävandet att få till stånd en lämplig lärobok i Finlands historia för de svenska folkskolorna. En pristävlan utlystes: man hoppades att på den vägen nå ett resultat och sedan tränga undan Yrjö-Koskinens bok. Men blott en enda prisskrift insändes. Den var författad av Anders Svedberg, som under arbetets gång hade underhållit en livlig korrespondens med Freudenthal. Emellertid — detta företag översteg den högt begåvade Svedbergs förmåga. Han saknade det för ett sådant värv oundgängliga historiska vetandet och omdömet.

Selim Lemström hade under den tid han var den illegala avdelningens ordförande tagit det — såvitt vi känna till — ursprungliga initiativet till Nylands planmässiga utforskande i geografiskt, historiskt och etnografiskt hänseende. Lemströms förslag avsåg att få till stånd en rad sockenbeskrivningar. Under Freudenthals kuratel samlades sedan betydande mängder material på den nyländska hembygdsforskningens skilda fält. Och det var ogensägligt Freudenthal, som kom fram med idén att bruka dessa lagrade skatter för en stor hembygdsmonografi. I ett brev till Carl Gustaf Estlander i juli 1884, dä han avböjde uppdraget att i Finsk Tidskrift anmäla Nyland I, emedan han ansåg sig stå företaget alltför nära, sade han uttryckligen: "tanken att utgifva 'Nyland' väcktes af mig". Dock — det initiativ, som slutligen omedelbart ledde till denna tankes förverkligande, togs av Karl Lindström efter Freudenthals avgång från kuratelet — våren 1882. Nu tillsattes en redaktionskommitté, uppdelad på fyra sektioner: för folksagorna, för folkvisorna, för folkseder, bruk, vidskepelse m.m. och för dialektord, vilket sistnämnda värv ombetroddes Freudenthal och Vendell. — Freudenthal hade för resten på delvis samma områden drivit en energisk verksamhet även inom en trängre och mer kvalificerad krets: den av honom stiftade och ledda Svenska Landsmålsföreningen.

Men med dessa vittsyftande företag är folkupplysningsarbetets gräns redan överskriden. Och utom densamma stodo likaså de litterära bemödanden under Freudenthals kuratel, som utmynnade i en rad nya nyländska album, ofta innehållande bidrag av honom själv och andra medlemmar av det forna kotteriet: Selim Lemström, Cajander, Strömfors. Däremot ligger en hittills oberörd yttring av tidens nyländska studentsträvanden i viss mån inom folkupplysningsverksamhetens område. De folkliga nöjestillställningarna under studentmedverkan, som redan förekommo på 1870-talet, uppvisade i åttiotalets början en förändrad karaktär. Freudenthal var visserligen icke dåmera nationens kurator, men hans inflytande röjde sig i den svensknationella anda, som begynte att giva färg åt en del fester i nyländska bygder. Bland dessa framstå Raseborgsfesterna i en klass för sig. I de tal, som då höllos, tolkades den freudenthalska nationalitetstanken för stora åhörarskaror och mottogs med ett allmänt och starkt bifall. Det var icke längre fråga blott om lantliga förlustelser — dessa Raseborgsfester voro tilldragelser av betydelse för den finlandssvenska nationalitetsrörelsen. Det blev för övrigt just på västnyländsk botten, som längre fram en ny form av folkfest utbildades: sång- och musikfesten. Och när en sådan begicks i Åbo den 20 juni 1897, samlades för första gången svensk allmoge från alla fyra landskapen: Åboland, Åland, Österbotten, Nyland.

Den veterligen första Raseborgsfesten försiggick söndagen den 20 augusti 1882. Ruinen flaggade, en majstång i ängsbacken nedanför bar blågula färger i toppen. Talar- och musikestraden stod smyckad med Nylands vapen, fanor och guirlander.  Festdikten, skriven av Ossian Reuter, manade fram de hädangångne slottsherrarnes skuggor. Den tid vore nu kommen, då "en icke skandisk fana" gjorde anspråk på att få vaja på borgens krön. Men de unge sönerne av denna svenska bygd svuro att skandiskt sinne och skandiskt språk evigt skola bo kvar i densamma.

Till en menighet på 1,500 personer, samlad från när och fjärran, talade här nylänningarnes t.f. kurator Axel Lille och hälsades vid anförandets slut "med entusiasm och ihållande hurrarop".

Han yttrade, enligt Vestra Nyland, att den svenska allmogen i Finland är lika urgammal som den finska, att denna allmoge, ehuru i tusentals år bofast vid sidan av en långt talrikare befolkning med annat tungomål, aldrig uppoffrat en tumsbredd av det, som ett ädelt folk håller dyrt   och   kärt,  sina förfäders språk, minnen och seder. "Den är en grundval, att bygga på— —som ej svigtar i stormen. Och derför välsignad den stund, då Finlands svenska herremannaklass och dess svenska allmoge djupt och innerligt förstå hvarandra, rätt kunna uppskatta hvarandras heligaste känslor och sträfvanden, till fullo känna de mäktiga band, som förena dem." — —

Till Nyland talade Oskar Hultman, som året förut hade blivit student och inträtt i den nyländska avdelningens krets.

"— —Det är med hembygden som med fosterlandet: först då fara hotar dem, kunna vi fullt fatta huru dyra de dock äro oss.

Strid rasar i Finland. Mot våra svenska bygder och främst mot Nyland är det svärden svingas. Det är en kamp på liv och död. Man har sagt, att den nation, som öfvergifver sine fäders minnen, seder och språk, begår ett andligt sjelfmord. Det är vår hembygds andliga död, dess andliga bestånd den striden gäller.

Men aldrig, o Nyland, skall man på dig kunna tillämpa fornsångens härliga ord:

Furan murknar
som på fjället står,
hägnad hvarken af bark eller barr.
Så är ock den,
som ingen älskar;
hvi skall han länge lefva?

Den innerliga, glödande kärlek, hvarmed så många af dine söner omfatta dina grönskande dälder och skogprydda kullar, dina lummiga holmar och vågombrusade skär och framför allt ditt folk, dess minnen och dess härliga modersmål — denna kärlek skall varda dig hvad bark och barr äro för furan, i honom skall du finna ett väldigt värn. — —

Vi känna det alla, vi äro söndrade i tvänne skikt, och herremän heter det ena, allmoge det andra. Öfvermod å ena och deraf alstrad misstro å andra sidan hafva skilt oss åt.

Men denna klyfta kan och måste fyllas.

Det går en strömning genom tiden. Ståndsfördomarna försvinna, samhällslagren sammansmälta allt mer för hvarje dag. Vid spillrorna af Raseborg, vid den sprängda länken, som fordom fjättrade bonden i träldom under herremännen, ha vi samlats till gemensam högtid, bonde såväl som herreman.

Men nog är det icke härmed. Än finnas de, som med ringaktning skåda ned på vår goda, redliga allmoge, än lefver misstron kvar hos denna. Att besegra öfvermodet, att till sista rottågan upprycka misstron vare vårt närmaste mål. Ty det är visst och sant, att från den dag, då vi alla känna oss som samme fäders söner, som blod af samma blod, från den dagen skall nytt ljus gry öfver Nylands bygder."

Den 10 augusti 1884 försiggick åter en dylik fest invid den åldriga borgen. Ernst Lagus höll festtalet. Redan i Lilles och Hultmans anföranden hade framträtt ett inslag av en allmän finländsk patriotism, men i Lagus tal gjorde sig ett sådant ändå mer gällande vid sidan av den svensknationella tendensen. "När sjömannen seglar på verldshafvet och flaggan i masttoppen blåser mot hemlandets strand, då sväfvar hans tanke hit bort, ty här är hans hem, här är hans land, här är hans älskade fädernesland. Så är det med oss alla. Finland är vår längtans land, våra bästa förhoppningars land, vårt forntidsland, vårt framtidsland. — — Vi, Finlands svenskar, skola föregå andra med godt exempel och endrägtigt arbete för vårt älskade land, för våra hem, vår framtid, vårt språk, som man vill förtrycka, och vår svenska befolknings bevarande och förkofran i Finlands bygder." 21 Jonatan Reuter uppträdde nu som festskald och av hans vackra Raseborgsdikt kan man se hur den bärande samlingstanken i talen vid den tidigare sommarfesten också nu behärskade sinnena:

Den stolta borgen är fallen,
den väldiga muren sprang.
Det var den boja, som folket
i  nöd och i  träldom tvang.
Nu nalkas ljusare tider,
och rätt blifver åter rätt,
när herre och bonde känna
i grunden sig vara ett.

Den djupaste inblicken i Freudenthals ledande verksamhet inom Nylands nation skänka oss hans tal till studenterna. Ett av dessa, hållet vid den illegala avdelningens sista sammankomst, har berörts i det föregående. Men en annan del av samma anförande bör också ihågkommas. De grundligt övervägda, genomträngande ord, som då yttrades,  belysa synnerligen klart Freudenthals syn på studentlivet under kuratorstiden i den legala avdelningen, som kort därefter tog vid. "Vid ankomsten till akademin", heter det i talet, "eger ynglingen ännu för ingen del den stadga i karakteren, som erfordras för att på egen hand bilda sig till en medborgare af det slag vårt land behöfver. Är han vetgirig, öppnas nu för honom de fria studiernas lockande lustgårdar och för vetenskapens kosmopolitiska satser glömmer han att han har ett fosterland, som fåfängt kallar honom i sin tjenst, att han har ett folk, som fåfängt väntar att i hans hjerta skall finnas en gnista af kärlek. Är han egoist, ligger nu hans framtids bana öppen: en snabb kurs, en nödvändig examen och han är inne på den breda väg som leder till höga titlar, granna band och — personella anslag. Slutligen, söker han nöjet, så är han nu på den ort der dess bägare räckes honom så fullt bräddad, som den i vårt fattiga land kan bli, och spelbordet, glaset, snobberiets fadda tidsfördrif skola lika säkert undandraga Finland en arbetare, som den kosmopolitiska vetenskapen, eller det förtorkande pedanteriet eller Egypti lands lockande köttgrytor. Och från allt detta räddas han hvarken af publika eller privata föreläsningar, hvarken af fakultetsmöten eller examinatorer, men han räddas derifrån af af delningen, ifall han för sig finner en sådan, som är hvad den bör vara — —

Jag tror att vi nu kunna vara ense om att detta är något, värdt att arbeta för, och jag är viss på att fosterlandet engång icke skall räkna dem bland sina onyttiga söner, hvilka åt detta mål egnat någon del af sin tid och sina krafter. Mången kämpe skall Finland hafva afdelningsinstitutionen att tacka för, hvilken i en framtid skall segerrikt föra dess rättigheters talan, och mången, hvilken, i stolt medvetande af det värde friheten skänker, ler åt maktens frestelser och dess krypdjurs inbillade höghet, skall i sitt sinne med tacksamhet erkänna: det var i nyländska studentafdelningen, som jag blef en man!"

Avsiktslöst fyllde Freudenthal i studenternas krets ett uppfostrarkall. Han utövade det i kraft av sin personlighet, som gav honom en makt över ungdomen han aldrig medvetet eftersträvade. I studentsederna hade väl redan mot slutet av 1850-talet inträtt en förändring till det bättre, men de voro fortfarande råa. Ett nattliv, utmärkt av häjdlöst superi, bedrevs även av nylänningar, som stodo Freudenthal nära, och därför blev hans verksamhet för studentlivets förädling av utomordentlig vikt för den inre gestaltningen av Nylands nation och medelbart avgörande för hans idéers framgång.

Elis Lagerblad, som mot slutet av den illegala avdelningens tid och sedan allt framgent tillhörde Freudenthals intimaste krets, har framhållit betydelsen av hans föredöme. Det dåtida freudenthalska kotteriet kom ofta samman, alltid efter mötena och dessutom en eller två gånger i veckan. Man satt på Catani, vid Norra Esplanadgatan, alltså under vård och uppsikt av herr Florio Catani, "giftblandaren", den populäre, från det rätoromanska Graubünden inflyttade värdshusvärden. Detta omtyckta studentlocus spelade emellertid ingen roll i nattlivet, som vanligen florerade på källaren Alku vid Nylandsgatan, Loppu, någonstans nära Skillnaden, samt slutligen på morgonkröken i Äggmosters ruckliga krog på Rödbärgen. "Giftis"- Catani infann sig alltid fem minuter före elva vid ens bord: "Mina herrar, klockan är elva!" Och andra, oåterkalleligt sista gången upprepades varningen på elvaslaget, milt men bestämt medels en och samma utfösningsformel: "Det är alldeles nödvändigt att avlägsna sig".

Alltnog, hos Catani drack man endast konjakstoddar, en eller två, icke mer. Samvaron var helt ägnad åt det kamratliga samtalet.   Allt vad spel hette, var föremål för Freudenthals förakt och kurators hållning därvidlag övade ett stort inflytande på nylänningarne. Ej häller dryckeslagen och festerna i nationslokalen, så fortsätter Elis Lagerblad sin skildring, buro någonsin på Freudenthals tid den förvildade prägel, som har tillagts dem av ryktet. Legenden om granlunden, som på förhand ställdes i ordning i nationssalen för att under årsfestens fortgång härbärgera "liken", var enligt samme sagesman helt och hållet uppdiktad, därmed icke sagt att icke den nyländska bålen kunde öva betydande verkningar. Den var stark, brygd huvudsakligen av punsch men med en betydande konjaktstillsats; därtill ytterligare rhenska viner, så drycken smakade rätt menlös, medan densamma i verkligheten besatt en förrädisk styrka.

I Nylands nations historia är Freudenthal lika avgjort förgrundsgestalten under det långvariga kuratelet 1868— 1880 som tidigare på illegala avdelningens tid. Men även en annan stark personlighet tog numera del i ledningen. Hela sjuttiotalet ut och ändå längre var Carl Gustaf Estlander nylänningarnes inspektor. Estlanders hållning i språk- och nationalitetsfrågorna inverkade med tiden på tänkesätten, å den ena sidan stärkande känslan för modersmålets värde och hälgd, men å andra sidan undanskymmande den freudenthalska nationalitetstanken.

I ett brev till Selim Lemström den 12 november 1870 meddelade Freudenthal sina intryck av Estlanders inträdestal i den nyländska nationen. Han är, heter det, "rätte mannen på rätta stället", "genast i sitt helsningstal framhöll han åsigter och synpunkter, hvilka alltid i vår krets hyllats, och det var i sanning glädjande att se huru en för oss hittills så helt och hållet främmande person blott på theoretisk väg kommit till samma uppfattning af våra förhållanden och den gestaltning vi böra arbeta på att gifva dem, som vi sjelfve praktiskt dels redan utfört, dels fått klart i sigte såsom det mål, dit vi böra sträfva". Så långt Freudenthals eget, omedelbara intryck! I verkligheten röjde emellertid redan detta första estlanderska anförande ganska tydligt att att en bestämd olikhet i åsikterna i nationalitetsfrågan bestod mellan nationens inspektor å ena sidan och dess kurator samt dennes krets å den andra. Låt vara att Estlanders levnadstecknare M. G. Schybergson har rätt i att denne sympatiserade med den opinionsvärld, som mötte honom i Nylands nation; sympatien var dock icke liktydlig med ett obetingat gillande.

Estlanders hela utvecklingsgång gjorde en meningsolikhet på denna punkt ofrånkomlig. I sina unga år omfattade han en moderat fennomansk åskådning, bortsett från enskilda radikala uttalanden, som inneburo ett instämmande i Snellmans yrkande på en framtida förfinskning av bildningslivet. I det stora och hela se vi i den unge Estlander en upprätthållare av den porthanska traditionen. Han ville främja ett i stillhet utfört arbete för det finska språket. Han företrädde en kulturfennomani, som verkade för finskhet men samtidigt respekterade och tillgodogjorde sig den svenska bildningsformen. Han önskade gradvis utöka finskans rättigheter. Estlanders åsikt om hur den finska saken borde drivas var betingad av hans sinne för kontinuitetens betydelse, av hans tidigt vunna insikt om bildningens väsen, med vilket ett brådstörtat omskapande av genom sekler utvecklade former var oförenligt.

Men denna viljeriktning mötte oöverkomliga hinder i den finländska verklighet, som omgav honom. Språkreformerna drevos fram i en — enligt Estlanders mening — omåttligt påskyndad takt. Man krävde att de högre bildade, svenskspråkiga samhällskretsarna omedelbart skulle förfinska sig själva.   Jungfennomanien, förkroppsligad i Yrjö-Koskinens person, drev sitt program under en stämning av hatfullhet mot allt svenskt, som hos Estlander framkallade motvilja och ett bittert tvivel om den fäderneärvda bildningens möjligheter att bestå. Hans ståndpunkt till Yrjö-Koskinens historieuppfattning, som var så karakteristisk för denna agressiva fennomani, blev bestämt avvisande och med sin lysande kritik i Helsingfors Dagblad år 1869 av Koskinens Finlands historia inledde han raden av sina epokgörande uppsatser om fennomanien. Men hans opposition var dock icke svensk i freudenthalsk mening. Han omfattade visserligen den svenska bildningsformen med hängivenhet och svenskan blev för honom med åren obetingat modersmålet, men i övrigt skilde sig hans tänkesätt på 1870-talet knappast i sak från Ahlqvists. Med dennes kamp mot Yrjö-Koskinen uppvisade Estlanders verksamhet många beröringspunkter.

Under sådana betingelser försiggick Estlanders anslutning till kretsen av fennomaniens motståndare. Den betecknade ingen åsiktskantring utan endast en framtvungen omorientering, betingad av trohet mot den egna övertygelsen. Men just därför kunde den freudenthalska ståndpunkten icke bliva hans. Ej häller uppgav han någonsin sin ungdoms positiva hållning till finsk diktning, finsk kultur. Hans verksamhet i spetsen för Finsk Tidskrift, som han år 1876 hade grundlagt, utgör ett bevis härför. Och hur karakteristiska voro icke slutorden i uppsatsen Ubi patria, ibi bene (1880) : "Der sålunda på ett eller annat sätt det, som man håller nödigast för sin själ, förvägras en af fosterlandet, der sliter man de tusen ömma banden, man för sina penater, sin Runeberg, sin Kalevala om bord och styr sin lyckas farkost till fjärran strand, skrifvande dristigt på dess vimpel; 'ubi bene, ibi patria' " — (där det är gott att vara, där är fosterlandet). Vidare: hur klart belystes icke Estlanders ställning på sidan  om  den  finlanssvenska  nationalitetsrörelsen,  när han den 2 januari 1884 skrev till A. F. Soldan: "— —Jag har sedan flere år tillbaka tänkt att ett svenskt Litteratursällskap vore af nöden i Finland— —Å ena sidan ha krafterna vuxit så mycket hos det yngre slägte, som sätter värde på denna beståndsdel i vår härkomst, att vi kunna våga företaget— —å den andra är det hög tid att något göres, innan minnena sopas ner i den dybemängda flod, som stiger hvad den hinner, och hvars vågor, när de klarna, om de någonsin få tid dertill, röja flöden af andra källor, i en annan verldsdel belägna än det vi kalla vesterlandet. Jag vet icke, om vi i denna punkt tänka alldeles lika, men differensen kan dock ej vara synnerligen stor, då någon slags nationalitetssträfvan icke ligger härunder. Svenska språket har för mig en öfvervägande, men allenast historisk-praktisk betydelse, som det adekvata uttrycket och medlet för de institutioner och den anda, som hittills gjort en menniskovärdig existens möjlig i vårt land— —".

I Nyländska avdelningen föranledde dryftningen av begreppsåtskillnaden mellan "nation" och "folk" en kraftmätning mellan Estlander och Freudenthal. Detta framgår av protokollet över diskussionen om Vikingen och dess tendens i oktober 1871, då meningsutbytet spanns vidare kring den gamla frågan. Och ett par år efter det Estlander avgått från inspektoratet behandlade han i Finsk Tidskrift nationalitetsbegreppet i samband med Renans skrift Hvad är en nation? Han slöt sig då i det hela till denne författares uppfattning; i denna artikel ser man tydligt hur oförenliga Estlanders och Freudenthals åskådningar i grunden voro. Dock, dessa utredningar ha i och för sig knappast ägt någon större betydelse för tänkesätten i nyländska avdelningen. Men av utomordentlig vikt är den därmed sammanhängande och av Schybergson påpekade omständigheten att Estlander, på samma gång han förkastade Freudenthals nationalitetsteori, icke häller visade sig benägen att fästa något synnerligt avseende vid språkets kraft att sammansluta de svenska folklagren. Här framträder den springande punkten i Estlanders förhållande till de åsikter, som vid hans tillträde till inspektoratet behärskade flertalet inom Freudenthals nation. Hans "sympati" för denna "opinionsvärld" präglades av hans egen läggning, hans egna tankegångars begränsning.

Därmed var även arten av hans inflytande på nationen given. De djupsinniga betraktelser han i årsfesttalen ägnade bildningens väsen och det svenska bildningsarvets värde måste göra ett starkt intryck. Och de snillrika formuleringar han senare gav dessa fundamentala tankar framkallade ett beundrande bifall i vida kretsar. Hans kulturaristokratiska grundsatser, sådana han slutligen framlade dem i den stora uppsatsen Min ställning i språkfrågan (Finsk Tidskrift 1887), blevo för en lång tid framåt bestämmande för opinionerna hos eliten av den finlandssvenska överklassen. Liberalernas ståndpunkt övergavs mer och mer och en estlandersk svenskhet trädde i stället för den dagbladistiska blackheten.

Det var självklart att Freudenthal och hans krets med glädje bevittnade en dylik utveckling, som även ur deras synpunkt innebar en förändring till det bättre.22 Estlander, österbottningen, i början en främling bland nylänningarne, lade å sin sida i dagen en hög uppskattning av den utpräglat nyländske kuratorn, som stod honom nära i ålder och dock räknade sig till studenternas krets. Vad han tänkte om Freudenthal blev offentligt utsagt i talet vid den medborgerliga festen i Brunnshuset den 21 september 1878, firad i anledning av att kampen för en svensk professur äntligen förts fram till seger. Men hyllningen, som den gången kom Freudenthal till del både i Estlanders tal och i  telegram från  skilda håll, kan  icke beröras  utan att det samtidigt erinras om en rätt underlig omständighet. Vid festen, tillställd i glädjen över professuren, saknades — professorn. I konceptet till ett svarsbrev på en telegrafisk hälsning från Åbo har Freudenthal härom antecknat: "Försatt i nödvändigheten att välja mellan festmiddagen och min första publika föreläsning såsom extraordinarie professor, har jag naturligtvis låtit valet bestämmas af min tjänsteplikt, så mycket hällre som— —jag icke är böjd för ståt. Eder i telegrammet fram-stälda lyckönskan meddelades mig godhetsfullt dagen därpå och jag ber att härmed— —få frambära min vänliga och ödmjuka tacksägelse."

Det är oss obekant, varpå det berodde att för festen valdes en dag och timme, då Freudenthal icke kunde närvara. Men den fatala händelsen gav på sitt sätt relief åt den tillbakadragenhet, som med åren mer och mer blev utmärkande för hans hållning till omvärlden, och som i detta fall förbands med en pinsamt verkande tillbakasatthet, vilken inga erkänsamma ord kunde bortförklara. Och Freudenthals obenägenhet för att synas, hans motvilja för allt offentligt framträdande förde givetvis med sig att hans direkta inflytande på åsiktsbildningen i samhället blev rätt begränsat i motsats till den utåt ständigt verksamme Estlanders.

Under en lång följd av år tillbragte Freudenthal sina somrar på Bullers, en bondgård i Strömfors socken. Traktens ålderdomliga folkmål hade lockat honom dit. Trevnaden, som där omgav honom, värdfolket, som år efter år omhuldade honom med en värmande hjärtlighet, hela den ensliga östnyländska näjden, stränderna, skären, fiskevattnen, som hans väsen småningom växte fast vid — allt sammanlagt drog honom ständigt tillbaka till Bullers. Flere studentgenerationer vallfärdade till denna undanskymda skärgårdssmyg och än den ene, än den andre nylänningen inbjöds av Freudenthal att slå sig ned på längre tid, stundom för hela sommaren. En av de förste, som här två somrar delade ljuvt och lett med honom, var Elis Lagerblad, kallad Barnet i kamratkretsen. Den siste blev Jarl Hagelstam. Till honom och hans vän Hjalmar Neiglick trädde Freudenthal, så gammal han var, i ett kamratligt förhållande, men i allmänhet uppstod under de sista åren av hans kuratel icke längre någon fullt förtrolig förbindelse mellan honom och de i avdelningen inträdande nya medlemmarna. Och till studentgenerationerna från senare tider hade det åldriga, skrovliga gårdnamnet Bullers ingenting mer att säga.

"Vårt liv på Bullers", berättar Lagerblad i Svenska Folkskolans Vänners kalender 1922, "förflöt mycket regelbundet. Tidigt på morgonen voro vi oberoende av väderleken ute på sjön och vittjade våra fiskbragder, varpå vi vid hemkomsten togo oss ett uppfriskande havsbad. Därefter ägnades dagen åt studier. Freudenthal ordnade därvid de anteckningar, han under samtalen med folket gjorde, eller ock arbetade han på någon vetenskaplig avhandling. Flere stunder offrade han godhetsfullt även åt ledningen av de studier i isländska och fornsvenska, vilka bedrevos av mig tillsammans med en annan nyländsk student, Ivar Othman, som under den ena sommaren bodde på Bullers. Som rekreation efter dagens studier sköttes mot aftonen åter krokarna, varefter té dracks. Därvid var vanligen värden 'Arve' inbjuden. På uppmaning av Freudenthal berättade den gladlynta mannen på den ålderdomliga strömforsdialekten allehanda folksägner, vilka upptecknades. Dessutom svarade han beredvilligt på alla de frågor, som Freudenthal gjorde rörande dialektordens uttal, böjning, m.m. I dessa aftonsamkväm deltogo emellanåt också Arves hustru, hans något avsigkomna äldre broder  Jonas  och  dennes  hustru samt Fredrika moster. Det var da roligt att höra alla fem med stor iver disputera om huru man förr och nu sade, huru det eller det ordet uttalades m.m. vilket naturligtvis i hög grad kom Freudenthals dialektforskning till godo. Därför framkallade han alltid på ett lämpligt sätt dessa dispyter och eggade med väl funna humoristiska inpass de disputerandes iver.

Då Freudenthal och jag sommaren 1868 återkommo till Bullers, mottogos vi hjärtligt som gamla bekanta och vänner av det präktiga folket. Den tvekan och förbehållsamhet, som i början av den föregående sommaren ännu visade sig vid besvarandet av Freudenthals frågor rörande dialektuttrycken, var nu alldeles försvunnen. Aftonsamkvämen blevo allt trevligare och utbytet för forskaren allt rikare. — — —En egendomlig episod från den senare sommaren förtjänar omtalas. Arves hustru födde en son, och barnet blev plötsligt så sjukt, att dess liv svävade i fara. Både mor och far voro i största ångest för att pojken skulle dö odöpt. Det var långt till Strömfors' prästgård och kommunikationerna dåliga, så att det icke var att tänka på en färd dit med det sjuka barnet. Då erbjöd sig Freudenthal att förrätta nöddop. Han var en i grunden religiös man och glömde aldrig att jämte sina vetenskapliga böcker taga med sig sin bibel och sin psalmbok. Sålunda kunde han med stor värdighet förrätta dopet. Gossen, som fick de svenska namnen Gustav Adolf, blev emellertid frisk och duktig. Snart spriddes ryktet om dopet omkring i trakten, och flere mödrar kommo senare och bådo Freudenthal döpa deras barn."

Något år in på 1870-talet bodde F.J. Valbäck, som i Nylänningen år 1911 förtäljer sina Freudenthalsminnen, på Bullers.

Freudenthal hade varit Valbäcks lärare i engelska och svensk uppsatsskrivning i Helsingfors Lyceums högsta klasser 'och Valbäck beskriver hans utseende vid denna tidpunkt: en trettioårig man, ståtlig, med fint skurna anletsdrag, mörkt, vackert helskägg, en klok, vänlig blick. Med sitt lugna, jämna sätt och den kärlek till sitt ämne, som lyste fram i allt hans görande och låtande i skolan, berättar Valbäck vidare, vann han helt lärjungarnas tycke. Som student blev Valbäck upptagen i Freudenthals dåvarande krets och inbjuden att tillbringa en sommar på Bullers. När han anlände till gården, stod "doktorn" på farstukvisten, rökande sin långskaftade sjökumspipa.

Med den äkte sportsmannens iver hängav sig Freudenthal om somrarna åt långrevsfiske. Hans läkare hade emellertid förbjudit honom att ro, så Valbäck fick stå för rodden. "Dagligen", berättar denne, "voro vi sålunda ut till sjöss, än på närmare, än på avlägsnare vatten. Och när fångsten varit god, lyste Freudenthals anlete av belåtenhet."

En gång, när Valbäck, Richard Majander och Freudenthal voro ute och vittjade långreven, blev fångsten klen. "Endast en och annan abborpinne drog Freudenthal upp, där han satt på sin vanliga plats i akterstäven av vår fiskarbåt. — — —Han satt tyst och såg allt mera ledsen ut, ju längre det led. Slutligen — vi hade då endast några famnar av långreven oupptagna — utbrast han med sin djupa stämma: fatit, fatit, pina fatit. Och så berättade han om en fiskare vid Obbnäs i Kyrkslätt, där han en tidigare sommar bott, vilken plägat yttra sig på nämnda vis, då fisket slog illa ut. Då stannade han plötsligt mitt i sin berättelse och blev moltyst. Så kom det hastigt och bestämt:

'Hit med haven, Rickus!'

En ofantlig gädda hade slukat den sista av långrevens krokar. Nu var Freudenthal 'idel liv och lust'. 'Vi ha minsann förtjänat oss en toddy i afton', utropade han."

"Medan vi rodde hemåt", tillägger berättaren, "avlivade kuratorn efter alla konstens regler den väldiga gäddan. Han iakttog för övrigt städse att med sin slidkniv (Gäddbane) göra ett snitt mellan huvudet och ryggen på varje ur djupet dragen fisk, som fångats under våra färder."

En dag anlände en båt från Lovisa, vännen Cajus steg i land och vandrade upp till gården i ljusa sommarkläder och med en bredbrättad, gul stråhatt över sitt runda, rödlätta anlete. Freudenthal såg honom komma. En svunnen tid stod plötsligt levande för minnet: det gladaste och glansfullaste skedet av detta studentliv, ur vars trollkrets han ännu icke mäktat bryta sig ut. Cajander hade föga förändrats sedan kotteriets dagar; de tidvis ganska bistra förhållanden, i vilka han levat, hade icke rått med hans i grunden sangviniska temperament och oförbränneliga livslust. Han var och förblev den ständige studenten. Och det vilar ett drag av studentikos lustighet över de två halvgamle herrarnes lantliga samvaro på Bullers, sådan Valbäck tecknar den, belysande bådas karaktärer och dröjande vid den djupa men bundna humorn i Freudenthals väsen.

Freudenthal avgick från sin kuratorspost hösten 1880. Han kallades då till hedersledamot i avdelningen. För att betyga honom sin tillgivenhet och vördnad föranstaltade nylänningarne en fest i Brunnshuset den 18 september. Vid detta tillfälle yttrade han följande avskedsord till Nylands studenter:

Gode herrar och landsmän!

Denna kamratkrets, hvarifrån jag nu står i begrepp att skiljas, åtminstone som arbetande medlem, har under många år varit mig kär och skall äfven framgent så förblifva, det behöfver jag icke säga Eder. Men jag vill begagna detta tillfälle att säga Eder hvarför så är, hvarför jag tror, att jag icke tog miste, när jag vid mitt inträde såsom en tjuguårig yngling i denna då återupplifvade afdelning fann mig såsom hemma, fann mig likasom i en krets af kära anförvandter. Jag hade under de närmast föregående åren såsom medlem af en annan krets, en fakultet, till fullo genomskådat tomheten af ett kamratskap, hvilket visserligen teoretiskt taget skulle sammanhållas af de gemensamma studiernas föreningsband, men i själfva verket dock icke utgjorde annat än en hop spridda kotterier, några få visserligen med ett eller annat ädelt och värdigt mål i sigte, men de flesta såsom det tycktes utan andra vyer än stundens nöje. Det bor dock i djupet af ynglingens sinne ett annat begär, det näres genom minnet af hans barndoms hem, det växer ut genom hoppet att få deltaga, äfven han, i arbetet för ett älskadt fosterland. Så återuppstodo dessa kretsar, hvilka just i kärleken till det gemensamma barndomshemmet, till hembygden, funno den grundval för ett ädelt kamratskap, som fordom vid universitetet funnits, men som de dåvarande studenterne rönt den sorgliga lotten att sakna. En bland dessa kretsar var den nyländska afdelningen och hon blef kanske den lifskraftigaste af dem alla. Hvarför? Jo, ty hon besjälades från början af en hög, en ädel idé, som under de 22 år, hvilka sedan dess förflutit, stått för oss i alt klarare glans, ehvad vi lyssnat till modersmålets toner i vår hembygd eller ransakat de bästa bladen i vårt fosterlands historia: svenskhetens idé i Finland.

För denna idé gjorde sig den nyländska afdelningen till en bärare, full af mod, af hopp af kraft. Vår svenska kultur, vårt svenska modersmål, vårt lands ädlaste, dess svenska minnen funno vi värda att älskas och finna så än, öfvertygade att med dem Finlands lycka är på det oskiljaktigaste förenad. Se där den melodi, som ljudit och som jag hoppas länge, länge, skall ljuda inom detta kamratförbund, se där livad som gjort det stort och aktadt. gjort det till hvad en studentkrets bör vara: en plantskola för män, män, som, skola hålla hvad ynglingarne lofvat. I, unge landsmän! som nu befinnen Eder i löftets ålder, domen själfve om en sådan krets är värd Eder kärlek och Edert arbete. Ställen målet högt, det är studentens rätt, men glömmen icke att den som ej arbetar för den krets, dit han hör. föga nog häller lär uträtta storverk inom de kretsar, dit han kommer, och att. hvad än arbetarens lott må blifva, arbetets ära är värd att eftersträfvas i och för sig och är stor äfven i det mindre.

Jag lofvade att jag skulle säga Eder hvarför denna krets är mig kär och jag har nu försökt det, så när som på ett: det som rör mig personligen. Ogärna talar jag om mig själf, men det vill jag dock säga att om äfven grundvalen till det arbete, hvaråt jag egnat mitt lif, lades annanstädes, mödan gjorts mig lätt genom det understöd jag vunnit här bland min hembygds söner. Jag har här funnit hvad redan i förfädrens älsta visdomsregler angifves som mannens bästa vinning: redlig vänskap.

Härför tackar jag nyländska afdelningen, dess forna generationer och den nuvarande. Jag tackar Eder för många af mina bästa minnen, jag tackar Eder för alla de hedersbetygelser Ni i dag låtit komma mig till del och för den dyrbara och vackra minnesgåfva  Ni förärat mig, jag tackar Er slutligen (och mest af alt) för mitt bästa hopp, som är fosterlandets framtida välgång, sådan denna gestaltar sig, idealiskt, för nyländske studenter.

Ännu en sista gång skulle Freudenthal träda in i den nyländska nationens krets, återigen som dess ledare, ehuru i en annan ställning än tidigare. Detta inträffade år 1884, då han efter mycken tvekan lät övertala sig att taga emot inspektoratet, vilket han dock redan vid utgången av åren 1886 lämnade i andra händer.

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 18.03.2013

Kapitel i boken samt artikel: