www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - I Uppsala. I Algeriet. Hemkomst
Skrivet av Arvid Mörne   
2013-03-18 07:27

Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken
Axel Olof Freudenthal, en levnadsteckning
I Uppsala. I Algeriet. Hemkomst.
Av Arvid Mörne

Hösten 1861 betecknar ea vändpunkt i Freudenthals liv. Under den föregående sommaren hade han "på egen hand", som han säger i självbiografien, "och med de tarfliga hjälpmedel" universitetsbiblioteket hade att erbjuda, lärt sig isländska och nu beslöt han att övergiva studiet av de klassiska språken och i stället ägna sina krafter åt den nordiska språkforskningen, som vid denna tidpunkt hade tagit ett starkt uppsving i Sverige. Han begav sig till Uppsala, där han i Carl Säve skulle finna " en nitisk lärare och en faderlig vän".

Den 17 september tog Nylands nation avsked av Freudenthal vid en kamratfest, under vilken både anhängare och motståndare betygade honom sin varma sympati. Det första i ordningen av de många skeden, under vilka han som ordförande, kurator och inspektor skulle bliva ställd i spetsen för nationen, låg nu bakom honom. Ett nytt liv tog vid: en period av ansträngt arbete efter den nya studielinjen, en tid av långsamt fortgående inlevelse i de uppsaliensiska förhållandena och i den värmländska studentnationen, där Freudenthal "jure patris" blev mottagen.

Tre veckor efter ankomsten till Fyris (den 13 oktober 1861 på söndagseftermiddagen) skrev han till Cajander i Raumo om sina intryck av Sverige och sina känslor för vännerna. Hans saknad hade varit så stark att— "då jag i Åbo fick en telegraf depesch från dem med helsningar, var jag i min öfversvallande vänskapliga enthusiasm hälft nära att flytta mina saker från ångbåten upp till gästgifverigården, taga skjuts och kuska till dig i Rom för att tillsammans med dig ännu en gång få tala om dem och minnas de glada stunder de skänkt oss". Och som en sammanfattning av de första intrycken hans fäders land nu vid återseendet skänkt honom flickade han in i brevet några strofer ur Topelius allbekanta dikt av år 1843:

— — Jag sökte kraften och fann behaget,
Jag sökte brynjor, och ax jag såg.
Jag sökte höga verldsstormartanken:
I diktens blommor som dröm han låg.

O Mälarstad, hur du skiftat öde!
Ditt åskmoln tynar i vårregn af.
Och dagens flyktiga löjen dansa
Med sidensko öfver kämpens graf.

Den15 december skrev han till vännerna i Helsingfors.

     Käre vänner och bröder!
Då jag i dag lyckligen slutat penetrera Saemunds Edda och tagit mig ledighet på söndagseftermiddagen, så kan jag ej angenämare tillbringa en stund än med att skrifva Eder till. I Thorsdags uppnådde jag den respektabla åldern alf ett fjerdedels seculum och Ni kan föreställa Eder att mina tankar den dagen mer än vanligt sväfvade omkring de välbekanta loca i H:fors, för minnet återkallande huruledes vi plägade fira denna och dylika dagar tillsammans. Jag hade genom ansträngt studium föregående dag beredt mig tillfälle till en oinskränkt disposition öfver min tid och hade tänkt rätt grundligen känna på IJpsala värdshusens varor, men huru det kom sig. så vardt jag alldeles ej lifvad att gå ut före middagen, utan lefde i stället om i minnenas verld. gnolande för mig sjelf alla de »kakofonier« jag kunde erinra mig. T parenthes sagdt så börjar jag småningom glömma bort de flesta. Efter middagen bjöd jag bordssällskapet på portvin och dermed böllo vi ut till kl. 5. ehuru utan någon allmännare trefnad — —

Följande dag var det Lucia, som Vermlänningarne fira med stor pomp; man kunde kalla det för deras nationsfest. Klockan 1/2 7 på morgonen samlades alla på Nationssalen der kaffe och »högärevördiga« konjackare intogos, hvarpå vi i slutna leder traskade i smuts och regn att afhemta inspektor och öfriga hedersledamöter.

Stolt var tåget att se i Decembermorgonens skymning
Der det i krigiskt skick marscherade fram genom staden
Följdt af en ofatt hop med pojkar och mulliga pigor.
Främst framskred der en hop med Bellmanianska gestalter
Supiga valdthornister och de som gnedo med stråkar
Fram en dundrande marsch (den var välbekant för mitt öra,
Ty väl mindes jag än hur med brödren Gajus vid armen
Vid dess toner uti värdshuset Paris jag marscherat).
Efter desse i sedesamt skick med gyllene krona
Prydda af brinnande ljus och höljd i en skimrande slöja
Trippade sköna Lucia, som blygt höll ögat på marken,
Stödd vid kurators arm och jemt kringklappad af hopen.
Derpå följde en vigtig person, sexmästaren N. N.
Bärande med försiktighet fram två glas på en tallrik.
Biträdd af två som vårdade konjacksflaskan och sockret.
Sist vi följde med rökande mun och sömniga ögon.
Så inträdde vi nu till inspektor, nyligen stigen
Upp ur den äkta sängen och knappt än höljd af en schlafrock:
Knäppen tog han med fröjd och följde oss straxt till de andra
Hvilka en dylik ära bestods och, fikna på konjak,
Tog hvar med gamman en »tår« och derpå man gick till Nationssaln.
Här af de rikliga rätternas mängd stodo bordena tyngde:
Supar och korfvar och plättar och öl hvart blicken sig vände
Mötte den straxt och snart af en ljuf sång fägnades örat,
Medan i hjertat enhvar af gommens njutningar gladdes.
Men då sin mage man fyllt och cigarrens ångor i hvirflar
Bullade upp till Olympierns thron, af dukade borden
Och två brylåer, i vidd två badkar like, oss gladde:
Brinnande blått de ett magiskt sken kringspridde i salen.
Söps så med fröjd till ljusnande dag med tal och med skålar.
Dundrande hurrarop och vidt kringskallande sånger.
Men då klockan slog elfva i sta'n, med en fladdrande fana
Gingo i takt vi åstad att Götheborgarne helsa:
Tal hölls åter i mängd, brorsskålar druckos med ifver
Och i förening gingo vi sen till Nationalssalen åter.
Nu ho täljer de tal som der vexlades: tvenne Lucior
Stodo i systerlig endrägt med glas i hand och cigarren
Blossande i den rosende mun, ett säte för Amor.
Desse undfägnades nu med hvar sitt tal och derefter
Fingo båd' Vermland och Göteborg och de bägge nationer.
Som tillsammans der söpo i frid, mång' ståteligt loftal
Sist hölls tacksägelsetal och tal vid af skedets skålar.
Nu aftågade hela nation till ett värdshus, der middag
Intogs och derpå bland bålar med punsch högt flammade glädjen.
Men medan polskan som bäst uppjagade dammet i taket
Kom der en bjudning att vandra åstad till Vestgötha landsmän:
Åter skålar och tal och många jublande sånger
Tills vi tillbaka med Vestgöta fana i spetsen ånyo
Gingo till förra lokaln och med tal straxt åter begyntes.
Så till klockan tio man söp och talade ömsom.
Men nu Vestgöterna tågade bort och vi söpo allena
Tills vi i sängens lugna förvar de tröttade lemmar
Sträckte med njutning och vardt så ett slut på Luciafesten.

Der hafven I nu en med ett episkt lugn affattad skildring af denna Bacchi dag. För egen del kan jag tillägga att jag ännu ytterligare, då vi åtskiljdes jemte ett par andra lunkade till Göteborgarne, dit vi voro inbjudne och söpo der af hjertans grund, tills jag lockade några rekryter derifrån med på en ölstuga, der vi som amen på texten förnöjde oss med öl och porter. Mirabile dictu lade jag mig ändock spiknykter, så att jag dagen derpå med all ifver kunde återtaga mina studier. Trefligt kan jag ej säga att jag hade: det var endast nyhetens behag i hela tillställningen, som frestade mig att hålla ut jemte önskan att se huruvida Upsalienserna också kunna göra sig riktigt nytra någongång. Detta kunde de nog, men vare sig af fördom eller i ans. till min obekantskap med de fleste, jag kunde icke undgå att tycka det vi i Hfors dock skulle tillbringat dagen ändå gladare. Ingen enda såg man på + 6: blef någon knäckt så gick han bums bort vare sig af egen drift eller derom af någon god vän påmind, ty comme-il-faut är Upsaliensaren framför allt annat. Kanske kan H.forsaren deremot i rättframhet och hjertlig öppenhet berömma sig af att vara öfverlägsen.Så har det hittills förefallit mig.

 

Så långt de första månadernas Uppsalaintryck och Lucia-festen! Den 2 februari 1862, sedan Knutsfesten gått av stapeln, skrev Freudenthal till vännen Selim Lemström :

"I Thorsdags (den 30 jan) firades Knutsfesten, till hvilken jag i egenskap af "finne" var inbjuden. Malmgren & Chydenius m.fl. landsmän i Stockholm voro ock inbjudne, men förhindrade att komma. Det vardt således min lott att besvara talet för Finland, såsom jag fruktade. — — —

I morgon den 3 Febr. börja här föreläsningarne. Jag kommer att denna termin bivista, utom Säves, äfven Uppströms först i Maesogöthiska och sedan i Anglo Sachsiska. Mitt fält är stort: Gud vet när jag nånsin skall bli värdig en docentur! hviskar ofta misströstans demon i mitt öra. Men en smula reflexion säger mig dock att om jag får hålla helsan och icke oftare anfäktas af dylika mörka makter som i höstas (mitt lifs sorgligaste period!) så skall jag väl slutl gå i land med mina planer. Emellertid börjar dock den öfvertygelsen allt mer och mer få insteg hos mig att jag bättre bordt hålla i minne regeln: ne sutor ultra crepidam, innan jag af mitt tarfliga pund började tillyxa en universitetslärare. Men har man tagit fan i båten etc. — Kom nu och tvifla på "kimset!" — — —

Klonten den "fänubben", vill ej gå ur mina tankar, så litet han än synes bekymra sig om "Talle" nu mera. Helsa honom emellertid hjertligen. Han är väl i staden nu liksom kotteriets öfriga ledamöter, tänker jag? Äfven Cajus synes ha glömt vännen A O F totalt, ty han har ej skrifvit sedan i November."

Klonten var synbarligen Oskar Strömfors, Cajus som känt V. L. Cajander. Ingendera hade glömt A. O. F. Tvärtom begynner under denna Uppsala-period en livlig brevväxling med dem båda. En tredje kotterimedlem, Hugo Gyldén, sänder likaså långa vänbrev till Freudenthal; Gyldén vistas numera i Gotha, strängt upptagen av studier, som förbereda hans lysande vetenskapliga livsgärning.ie Det framgick av Freudenthals brev till Selim Lemström att det närmaste arbetsmålet redan tecknade sig fullt klart för honom. Han siktade mot en docentur vid hemlandets universitet, där de nordiska språken lika litet som den nordiska fornkunskapen ägde någon företrädare. Tanken att röja dessa obrutna fält, som alltsedan vandringssommaren 1860 långsamt arbetat sig fram, bestämde numera hans livs riktning. Men vägen till docenturen skulle bliva vida längre och tyngre att gå än han nu anade. Det skulle draga ut ända till hösten 1864, innan han med början av sin blivande avhandling "Einar Skålaglams Vellekla" erhöll Helsingforsuniversitetets understöd för unga litteratörer, som han oundgängligen var i behov av. Själva avhandlingens tryckning skulle bli framskjuten till våren 1865. Och de arkeologiska studierna, som fortgingo jämsides med de filologiska, skulle lida ett svårt och oförutsett avbräck.

Året 1862 blev ett olycksår. Under sommaren hade Freudenthal lämnat Sverige, gjort ett besök i hemlandet och med ett understöd från universitetet den 14 september givit sig till Köpenhamn för att i därvarande museum idka studier i nordisk fornkunskap. Men en blodstörtning tvang honom att avbryta arbetet — han blev liggande på Frederikshospitalet.  Symptom, som redan i Uppsala visat sig och ingivit honom oro för framtiden, framträdde nu med ökad styrka. De danske läkarne slogo fast att han led av lungsot.

På dessas inrådan anträdde Freudenthal samma höst en resa till Alger. En ung frände, Hjalmar Freudenthal från Dalsland, som likaså sökte bot för ett lunglidande, följde med på färden och dessutom sällade sig till honom två lungsiktiga nylänningar Otto August Ekroos och Anders Nicolai Littson. Ledningen av denna trista skara blev lagd i Axel Olof Freudenthals händer. Redan i Paris — resan företogs genom Frankrike — yppade sig hotfulla tillbud. Den ende av färdkamraterna, som mäktade att sköta de praktiska bestyren, var den finländske Freudenthal.

Den följande vintern och våren blev en eländets tid. Hans tre olycksbroder dukade under där borta i det främmande landet. Själv sjuk och fattad av mörka aningar, satt Freudenthal vid deras dödsbäddar, skötte en vidlyftig brevväxling med sina fränder i Sverige och de finländska kamraternas anhöriga, besörjde allt, som måste besörjas för de tre begravningarna. Hjälp gavs honom härunder av andra nordbor — sjuklingar även de — men den tyngsta bördan låg dock på honom. Han bar den manligt. Men hans eget tillstånd försämrades och hoppet om vederfående slocknade.

Brevväxlingen med den nyländska vänkretsen var hans enda glädjekälla. För vänskapskänslorna blevo dessa månader en djupnandets och förinnerligandets tid. På ett egendomligt sätt vävdes de hos Freudenthal samman med hans aldrig vilande omtanke om Nylands nation och det arbete, som under tiden fortgick i Finland för den svenska idéen. Oavbrutet grubblade han över förhållandet mellan plikten mot fosterlandet och plikten mot svenskheten. När kamraterna skrevo att de ämnade återupptaga nationalitetsfrågan till dryftning och sökte ledning i hans artiklar, svarade han i ett brev till Lemström den 11 april 1863 att han bör göra vännen uppmärksam på att många av dem äro endast den varma ynglingakänslans barn, de där alltså föga kunna gagna som ledning. "Deremot är min tanke den att Ni borde genomgå Snellmans artiklar mot Schauman, jämförda med dennes svar: sålunda torde premisserna bli Eder ganska klara. Konklusionerna har dels Sohlman dragit, dels vi sjelfva under vårt samspråk i ämnet". I fortsättningen föreslog Freudenthal att ett slags program i paragrafform skulle uppsättas. Och ett sådant följde i ett senare brev. Han sammanfattade ånyo i Alger sina tankar i nationalitetsfrågan i fem teser och belyste dessa med en grundlig, stark motivering. De teorier, framhöll han här, som av fennomaniens huvudman Snellman blivit uppställda och "med en ovedersäglig klarhet bevisade gentemot Schaumans funderingar på Papperslyktan", ha ännu aldrig blivit till sin riktighet ifrågasatta av fennomanerna. Men — desse "akta sig väl för att gifva dem en praktisk tillämpning". Gjorde de detta, sådan var resonemangets innebörd, då skulle de konsekvenser Freudenthal och hans vänner dragit av dessa samma teorier framstå som ovedersägligt riktiga. Språket är — yttrar Freudenthal vidare, instäm mande i Snellmans åsikt — nationalitetens uttryck. Men likafullt vidbliva fennomanema att kalla sig finnar i rent nationell mening. Och orsaken härtill ligger framför allt "uti ett (vare sig medvetet eller instinktlikt) begär att undfly den pligtkollision satsens faktiska erkännande nödvändigt medför, en kollision som finner en tillfredsställande lösning endast på ett sätt".

Detta enda sätt fastslås klarast i den fjärde av hans teser. Enligt denna är det "en lika helig pligt" för envar som har svenskan till modersmål att arbete såväl för Finlands lycka och framtid som för sin svenska nationalitet. Men  det  åligger honom "att noga öfverväga hvar denna lycka rättast bör sökas, huru denna framtid säkrast skall betryggas." "Och", fortsätter han, "efter ett sådant öfvervägande är min fasta öfvertygelse den att endast föreningen, den andliga och den politiska föreningen med Sverige och Norrige innebär tillfredsställande garantier härför. Men för att möjliggöra en sådan förening är det Skandinaviska elementets kvalitativa öfvervigt oumbärlig i Finland, den Svenska befolkningen härstädes varande så till lynne som till geografisk belägenhet lämplig att utgöra föreningsbandet mellan de båda folken".

Så långt denna förnyade nationalitetsdiskussion, förd mellan Alger och Helsingfors! Men om man fördjupar sig i Freudenthals brevväxling vid denna tidpunkt, framstå dylika principuttalanden icke ensamt för sig såsom de bärande momenten i hans tänkande. Hans brev ge oss en mycket rikare, mer sammansatt bild av hans personlighet. Och vännernas till honom foga sig samman till en helhet, en färgrik återgivning av studentliv i Helsingfors, av studentintressen och strävanden. 17

Vi återgiva med en del uteslutningar en rad brev från Freudenthal till Selim Lemström, delvis avsedda även för de andra medlemmarna av kotteriet.

 

     Alger den 27 December 1862.
- - - - -
Alger är en ganska vacker och framförallt egendomlig stad. Husen höja sig amfiteatraliskt öfver hvarandra ifrån hafsstranden ända till toppen af en låg längs kusten löpande sandås, till följe hvaraf gatorna äro en serie af backar. I den lägre delen af staden finnas raka breda gator, stora torg med statyer till häst och fots europeiska hus och granna butiker. Fremmande för en nordbo äro dock de stora bazarerna å ömse sidor af gatan som skiljes från trottoarerna genom hvalfbågar. Ifrån det förnämsta torget place du Gouvernement, har man en utomordentlig utsigt öfver hamnen och det ändlösa hafvet, vanligtvis blått och lugnt som en insjö hos oss en vänlig sommardag. — — Apelsinträd, vattenkonster och palmer höra dessutom till torgets prydnader, jemte en hop soffor hvarpå lata Araber och Negrer vräka sig i det stekande solskenet hela dagen igenom. — —

I öfre delen af staden bo de infödda, och ett helt annat begrepp om huru en stad skall se ut hafva de än vi. Gatorna äro så breda att två icke alltför korpulenta personer der med knapp nöd kunna komma om hvarann. Långa sträckor bestå af trappor och ej ett enda fenster vetter ut åt gatan. Alla hus hafva deremot en gård försedd med mosaikgolf, springbrunn, träd o.s.v. och denna utgör invånarnes samlingsplats. Utåt gatan har man små skrubbar, hvilka tjenstgöra som verkstad och salubod på samma gång. I dem ser man långskäggiga morer eller bleka, svartluggiga judar sitta och förfärdiga eller försälja tofflor, frukter, kaffe och tobak, hornhalsband,  sidendukar m. m. d. till form och färs,' merändels högst osmakligt kram. — —

Sådan är ungefär staden Alger. Vi bo en qvart timmes väg ifrån densamma uti en slags förstad, Moustapha inférieur, dit ej mindre än 100 och några omnibusar dagligen färdas, med hvilka man för det billiga priset af 4 sous gör färden till eller ifrån staden. — — En myckenhet privata villor bekläda alla kullar och inom 10 år utgör Moustahpa säkert en del af staden Alger. Som det nu är, bo vi på landet. Utsikten från våra fenster är verkligen vacker: ett kuperadt landskap af vexlande trädgårdar och hvita, pittoreska villor. Kabyliens snötäckta bergsspetsar i fjerran, som blixtra i solskenet; till venster medelhafvets blå, glittrande böljor, som vagga långt, långt bort i det oändliga, dit blicken ej mera når och öfver allt detta hvälfver sig en himmel, hög, blå och klar sådan vi aldrig få se honom i norden.   Dock:

»Före jag än på södervåg
Och bodde på drufvostrand
Till dig stod dock tillbaks min håg
Mitt gamla fosterland!«

 

     Trettondagen den 6 Jan. 63.
- - - - -
— — Innan jag af skickade brefvet ville jag invänta slutet på Ekroos' drama, och emot min förväntan blef det tragiskt. Ja. broder Selim, den Algerfararen får du aldrig mera se; huru det går med den andre ligger i gudarnes knän. I förrgår afton kl. 1/2 9 afsomnade han och i dag kl. 3 skola vi begrafva honom, ty lagen tillåter ej ett längre uppskof i detta klimat och liket luktar redan starkt. Af Öhberg. till hvilken jag skrifver med samma post som detta afgår, får du de närmare bedröf Ii ga detaljerna. — Littson ligger nu med samma symptomer till snart förestående skiljsmessa som Ekroos: diarrhe och svullna ben: han lefver knappt i 8 dagar till. tror jag, Tyst dock härmed: det är tids nog att hans släktingar få bekymmer när det är slut: hoppet dör ju först med lifvet. — Min unge slägting Hjalmar blir kanske den tredje af oss, som får hvila i Afrikas jord. Gud late oss andra åtminstone få dö derhemma.

Jag mår för tillfället mycket illa, ithy att jag nu redan på 3dje dygnet anfäktas af en feber, som jag ådragit mig genom att de två sista nätterna af Ekroos' lif löpa upp svettig ur sängen för att bispringa honom. Sedan har här varit mycket bråk i och för jordfästningen och jag hoppas ej på någon bättring innan vi också hunnit få Littson i hans hvilorum. Du kan dessutom förstå hvilken inverkan dessa sista tilldragelser haft på ett så känsligt lynne som mitt. Äfven pastorn säger sig ha nedsjunkit till ungefär samma stadium af helsa (eller obelsa) som då han hitkom. — — Hans fru har vid tillredning af soppor, intagning af medicin o. s. v. varit de sjukas försyn. — —

Aldra mest glädjande är att vår sak förvar fvat 3 dugtiga och friska förkämpar: Hartv.[all], Salingfre] & Osberg i st.f. mig, hvars rôl här på jorden synes bli lika kort som tarflig. Helsa dem ifrån den som älskar hvarje sann Svensk som en broder. — —

Hur är det med Erlin? Må väl! Gud late mig få se dig nocheinmal!
Brodern Axel F.

 

     Alger den 14 Januari 1863.

— -—Mycket   har jag svurit och bannat öfver Eder tröghet i att skrifva: från Gajus & Väder [Wetterhoff] har jag ej fått en rad, se'n jag lemnade Hfors, och äfven du, broder, har ej gladt mig med mer än ett enda bref. Kvalpen [Strömfors] sammaledes. Huru är det med vännen Koppar? Finns han in urbe?

Till din befattning som ordförande för nationen får jag önska dig lycka. Håll en grann oration vid årsfesten i den anda en svensk nyländing höfves och glöm ej att en skål för Sveriges folk nu är nödvändig. Vad mena fennomanerna om »di satans Svenskarnes« uppträdande emot de hungrande Finnarne? Har du och ni andra läst Nyboms utmärkt vackra prolog vid ett sällskapsspektakel i Vesterås för de nödlidande? Den fanns på N. Dagl. A. och jag har den i af skrift; om den är obekant så skall jag gerna skicka den. — Denna allmänna kärlek hos våra bröder till oss, hos ett folk till ett annat är i sanning ett fenomen i verldens annaler: ej blott den rike har gifvit sina riksdaler, torparen, backstugusittaren. ja fattighjonet har med sin skilling velat lindra nöden hos det folk som, i andligt hänseende, är det svenskas skötesbarn. Denna så rika, så allmänna kärlek bör, om ej finnhjertat är af sten, för evigt återknyta de band våra dagars fanatici lyckats af slita; den bör öppna allas ögon för den bestämmelse försynen tyckes hafva antydt för vårt folk och hon bör i bjertare färger än tillochmed vår historias blodiga blad, måla innerligheten af en förening, den ej sjelfva den politiska dödens hand varit nog stark att förmå slita. Guds välsignelse i rikaste mått öfver Sveriges land och folk! det är min önskan ej blott som finländare, men som vän af allt ädelt, godt och sannt menskligt. — —

Varma helsningar till alla vänner. Skrif snart om likt och olikt, derom beder Din
af hjertat tillgifne Axel F.

 

     Mustapha d. 9 Febr. 1863.
     Saknade broder Selim!
,,Allons-y gaiment", säger zuaven, då han går att möta lifvets vedervärdigheter. Det ligger filosofi i de orden, broder, så lakoniska de äro; det ligger i dem en viss slags fatalism, som (liksom att tro på "kismet" eller ödet) gör själen lugn och sinnet gladt, i hvad för klämma man än månde råka. Stoicismen var ock en [fatalism, men för dyster, för alvarlig att vara rätt praktisk. Framför allt, mötom ödet som män sade stoikern; zuaven säger mer: allons-y gaiment! Ett är att tålig, tyst och envis som åsnan lida ödets tuktan, gående sin väg rakt fram, utan att se åt höger eller venster; ett annat att dansa på törnen, som vore det rosor; att fröjda sig åt smällen likasom kusken oaktadt man ej är annat än hästen; att vända sig om och nypa "kismet" i skägget, då det som värst bistert och tyranniskt knuffar en i ryggen och då det anlägger kothurnen och den tragiska masken, ropande med tragisk stämma vae victis! svara med en applåd: ah la bonne comédie! Alltså: allons-y gaiment, det är den gladaste uppfattning af lifvet, allons-y gaiment, det är den bästa uppfattning af döden. Lefve derföre zuavernas filosofi! Nämn mig en mera praktisk, mera användbar ifrån vaggan till och med grafven.

Tusen och en tack för ditt särdeles kärkomna bref, du varma brodersjäl! Det är roligt att se sig ihågkom-men och. ju glesare nöjena äro, dess mer njuter man ju af dem. Och I veten ju att jag måtte således njutit ofantligt. — Beträffande mitt sanitära status, quo så är det ett status quo: icke bättre men icke heller sämre. Som det i dag är 4 månader se'n jag lämnade Hfors så är det att antaga att min vinst af resan nu är vunnen eller — min förlust förlorad, jag vet ej rätt sjelf hvilketdera. Den närmaste framtiden skall utvisa det. — — — —

 

27/4 63.

— — Genom ett bref från Erlin har jag fått underrättelse om att hela studentkåren (såsom han triumpherande understryker) uppvaktat Snellman med sång och att Krohn i tal uttryckt dess känslor och att hr S. äfven värdigats svara: in summa en  »entente cordiale«  af det sällsyntaste slag. Jag har i mitt här bifogade svar (som jag ber dig vara  god och tillställa honom) uttryckt min tanka om saken, i öfverensstämmelse med hvad jag i mitt sista bref till dig sagt såväl derom som om den protest ni på mötet bordt uttala, men som ni synes underlåtit. Ett omdöme fäldt från så aflägsna regioner som denna har möjligheten för sig att vara skeft: också vill jag ej egentligen hålla på mitt, men hvad jag med full trygghet kan påstå är deremot att alla de studenter som deltogo i hyllningen åt Schauman för ett år sedan och nu lofsjöngo Snellman bidragit på det mest direkta sätt att i allmänhetens tanke göra studentkårens opinionsyttringar lika mycket betydande som, vulgärt taladt en pipa skit. Och att jag med största frimodighet hade uttalat denna min tanke ifall jag varit nog lycklig att kunna deltaga i studentmötet härom, ber jag dig tro: det finnes inga konsiderationer i verlden som ha makt att nedtrycka öfvertygelsen, ingen pluralitet huru ofantlig som helst hvilken har rätt eller ens förmåga att tysta dess stämma, ingen vrede, intet löje af hundratals idioter som träffar så som den tänkande mannens hånleende öfver den byxängslige. Det skulle innerligt glädja mig om Du eller andra kunde bevisa att studentkåren genom sin hyllning för Snellman endast skyndat att reparera en begången  orättvisa, den   orätt man gjorde honom den dagen när utskottsukasen ankom och studentkåren vägrade att genom en offentlig hyllning  visa   det den satte (förtroende till hr S—s redliga karakter och eminenta fosterlandskärlek, vidare den 9 studenter af 10 begingo hösten 61  när   de   endast med misstro eller förakt uttalade Snellmans namn och slutligen den alla de begingo hvilka deltogo i hyllningen för hans mer än politiska motståndare Schauman (den striden hade neml öfvergifvit hvarje annat gebiet än den personliga hederns).  Säg mig antingen hvarföre man vid dessa tillfällen gjort Snellman en skamlig orätt, eller hvad han sedan dess uträttat som nu kunnat bringa såväl dessa antecedentia som hans egna i så iförunderlig glömska. Jag känner intet som vare sig i det förra eller sednare afseendet kunde gifva mig ett tillfredsställande svar. Det är sannt att jag varit frånvarande, att jag ej så noga följt med hvad hr S. uträttat sedan hösten 61 (annat än skamlösheterna mot Schauman), men kunna de som tillställde sånghyllningen, kan ej du, som genom ditt stillatigande gjort dig delaktig i den, gifva mig det svar jag äskar, den förklaring, den upplysning som häri är nödvändig så spottar jag åt opinionsyttringar, som vända sig efter himmelens väder men ej efter hederns fordringar, så ler jag åt åsigter, som tiga der de kunde och framför allt borde tala. Förlåt mig om jag talar hårda ord, men jag talar ej blott till den [städse?] för mig lika käre och dyrbare vännen Selim, jag talar ock såsom Nyländsk student till de Nyländska studenternas ordförande och af honom väntar jag i främsta rummet mod att uttala sin egen åsigt om han skall besitta förmågan att leda andras då de divergera. --------

I maj anträddes äntligen återresan mot norden. Efter en månads kringflackande i Schweiz och Bajern, varunder de arkeologiska studierna återupptogos, hamnade Freudenthal i Frankfurt am Main. Här inträdde en hastig försämring i hans tillstånd, han blev sängliggande och framtidsutsikterna tedde sig återigen fullständigt hopplösa. Men en lycklig slump räddade honom. En läkare i Frankfurt uppmanade honom att begiva sig till dr. Brehmers kuranstalt i Görbersdorf (preussiska Schlesien). Han följde rådet. Behandlingen i Görbersdorf efter den då nya "naturläkemetod", som senare helt skulle bryta igenom, lämnade ett så gynnsamt resultat att Freudenthal på hösten kunde återvända till Helsingfors. Hans tillstånd förblev länge oroväckande, men tack vare ett strängt fasthållande vid den levnadsordning Görbersdorfsläkaren hade anbefallt honom, lyckades han med åren småningom återvinna krafter och hälsa.

På sin vetenskapliga bana förföljdes han fortfarande av motgångar. Då i Helsingfors ingen sakkunnig stod till buds för bedömandet av "Einar Skålaglams Vellekla", som skulle bliva Freudenthals licentiatspecimen och tillika grunda hans kompetens för en docentur, kunde någon disputation icke äga rum. Arbetet sändes till Säve i Uppsala för utlåtande. Men Säves svar lät vänta på sig inemot ett år. Och när till slut ett votum anlände — starkt lovordande — yppade sig ett nytt hinder.

Freudenthal hade blivit indragen i ett pressmål. I en artikel i Folkvännen hade han på god tro och av allt att döma även fullt befogat påtalat en prästs ämbetsmissbruk, men full bevisning i saken kunde icke läggas fram och ärendet, som slutligen avgjordes i senatens justitiedepartement, drog långt ut på tiden. Freudenthals fiender, G. Z. Forsman (Yrjö-Koskinen) och M. Akiander begagnade sig härav och yrkade att han icke borde föreslås till docent; detta vore icke statutenligt, enär han stode under åtal för sak, "som på heder och ära går". Efter ett ändlöst trassel avgjordes denna docenturfråga tack vare en gynnsam tillfällighet — ett opåräknat ingripande av vicekansler, general Indrenius — till Freudenthals förmån. Men Yrjö-Koskinens uppträdande väckte en outplånlig bitterhet i hans sinne. Ännu i de självbiografiska anteckningarna sticker hans upprörda sinnesstämning fram. Och orsaken härtill är karakteristisk för hans rättrådiga och ridderliga personlighet: det är icke Yrjö-Koskinens av partisinne färgade fientlighet han fäster sig vid utan den fatala omständigheten att Yrjö-Koskinen själv kort förut hade drabbats av ett pressåtal, varvid han ådömdes tre gånger högre böter än Freudenthal slutligen fick erlägga.

Utnämningen till docent i "fornnordiska språket och antiquiteterna" ägde äntligen rum i november 1866. I yttermera tolv år fick Freudenthal sedan vänta på en fast anställning vid universitetet. Ansträngningarna att få till stånd en professur i svenska språket stötte på oöverstigliga hinder, dels i likgiltigheten och motsträvigheten hos många liberalt sinnade med svenskt modersmål, dels i de finsksinnades starka motvilja för att bereda svenskans studium ett tryggat rum vid Finlands universitet. Emellertid, frågan löstes slutligen i positiv riktning. En fast, extraordinarie professur i svenska språket och litteraturen inrättades och Freudenthal förordnades den 5 december 1877 att förestå densamma samt utnämndes efter avlagt specimen den 17 augusti 1878 till extraordinarie professor.

 

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 18.03.2013

Kapitel i boken samt artikel:

Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Vikingen
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Viborgspressen. Cajanders och Strömfors tidningar
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Tre årtionden
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Tiden före Freudenthal Del 2 (2)
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Tiden före Freudenthal Del 1 (2)
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - I Uppsala. I Algeriet. Hemkomst
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - I Nylands Nation 1864-1880
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Från "Helsingfors" till Nya Pressen
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Folkvännen
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Barndom.Ungdom.I Nylands Nation 1857-1861 Del 2 (2)
Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken - Barndom.Ungdom.I Nylands Nation 1857-1861 Del 1 (2)
Axel Olof Freudenthal

 

Senast uppdaterad 2013-03-18 21:23
 
 
Top! Top!