Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken
-Axel Olof Freudenthal, en levnadsteckning
Barndom. Ungdom. I Nylands Nation 1857-1861

Del 2/2
Av Arvid Mörne

I sina Dragon-artiklar utvecklade Freudenthal redan under dessa år en bärande politisk tanke, som hörde ihop med hans nationalitetsförkunnelse: tanken på Finlands lösryckning från Ryssland och återförening med Sverige! Och såvida det gällde att omfatta en lösen: loss från Ryssland! funno skandinaverna i Nylands nation medhåll äfven utom sin krets. Emil Böök riktade sin blick mot samma stora framtidsmål: Finlands oavhängighet. Han var fullkomligt frigjord från de andra snellmanianernas fasa för dylika påfund.

När det gällde att leda den skandinaviska rörelsen efter denna linje, hade Freudenthal redan på hösten 1858 funnit en orädd vapenbroder i sin vän Hugo Gyldén. Denne delade likaså från början Freudenthals hänförelse för Sverige. Och längre fram genom åren uttryckte Gyldén i talrika brev till vännen en känsla för svenskt språk, kultur och nationalitet i Finland, lika stark och äkta som den kosmopolitism han själv ansåg vara grundläggande för sina tänkesätt. Hans avsky för den agressiva fennomanien bröt oupphörligt fram i dessa förtroliga meddelelser. För Gyldén var det en orubblig trossats att fennomanien "gick Rysslands ärenden", han hyste inget hopp om Finlands räddning, såvida icke fennomaniens makt kunde slås ned och fosterlandet ryckas lös ur den ryska hydrans grepp. I kamratkretsen hade han tagit bladet från munnen redan den 20 oktober 1858. Att märket G—n:s Dragon-artikeln av detta datum, "Några ord om de politiska partierna i Finland" blev ytterst schematisk och orimlig i sin överdrift betingades av den då endast sjuttonårige författarens allmänna omognad och barnslighet.

Partiställningen i landet bedömdes av den unge Gyldén så här:

"På den ena sidan uppställa Ryska vännerna och de Ryska diplomaterna väldiga härar af Silfverrublar och Imperialer, samt oräkneliga hopar af Statspapper. I förening med dessa uppträda Fennomanerna med bittert hat emot — samt ett brinnande begär att förqväfva och förinta — allt Svenskt här i landet. De förras mål är Finlands russificerande, de sednares att utdrifva den Svenska bildningen — hvaraf följden blifver den Ryska råhetens insteg. — På andra sidan stå Skandinaverna." — — Stridsfrågan är således "om Finland skall förblifva Ryskt, Slafviskt och Depraveradt eller om det skall blifva Fritt, upplyst samt delaktigt af den Svenska bildningen".

Alltså två riktningar: Russomanien i förening med Fennomanien samt — Skandinavismen!

Nu följer "Russomanernas trosbekännelse":

"— — vi bekänna att vi hylla Christus och Zaren, dock den förre endast emedan det ligger i den sednares intresse, ehuru de för öfrigt äro hvarandras contradictoriska motsatser och vi ej äro i stånd att begripa huru de båda gubbarne kunna trifvas på samma jord. — — — Zaren hylla vi af hela vår mage och skulle göra det af hela vårt hjerta, om han ville göra det utanpå litet vackrare. — — — Vi äro stora anhängare af corruptionssystemet, och handlingar, hörande till systemet, offentliggöras ej, ifall ej någon ny Aftonbladsinsändande Agricola får veta af ett eller annat genom någon outgrundelig djefvulens skickelse."

Detta parti räknar enligt författaren ett större antal anhängare bland de civila och militära ämbetsmännen. Dessutom finnas, fortsätter han, "i Finland ett annat slags russomaner, de fåtaliga infödda ryssarna, utmärkande sig genom "sin slafviska vördnad för den heliga Zaren".

Nu fennomanerna:

Det är svårt, försäkrar Gyldén, att draga en skarp gräns mellan dem och deras vänner russomanerna. Varje russoman är åtminstone till skenet fennoman "samt hvarje Fennoman i mer eller mindre grad Russoman, ehuru han oftast söker dölja sin förkärlek för Ryssland och afvoghet mot Sverige".— — De egentliga fennomanerna "affectera en rå och bondisk tölpaktighet." De anse för sin livsuppgift att införa finska språket, varigenom de tro sig för alltid kunna isolera Finland från den svenska kulturen. "De komma fram med sin Finska både i tid och otid samt anse en annan för en förtappad varelse, om han ej delar deras åsigter och ej lärt sig Finska."

Så långt russomani och fennomani! Det tredje partiet var alltså de skandinaviska, och därom säges helt kort vid artikelns slut: "Vi böra vara bekanta med deras (skandinavernas) grundsatser och sträfvanden, nemligen till en början att motverka Rysslands planer och i framtiden Finlands återförening med Sverige."

En fortsättning följer onsdagen den 27 oktober. Den första artikeln hade förskaffat Gyldén en hel del ovett och han svarar nu genom att precisera begreppet fennoman. Endast dem anser han för fennomaner — och även för russomaner i större eller mindra grad — "hvilka, i likhet med Snellman, tydligen visa sin afvoghet mot det gamla brödralandet Sverige och belåtenhet med Ryssland med det påstående att detta är nödvändigt för utvecklingen af Finlands nationalitet". Med benämningen "Fennomani" "insinuerar" han däremot icke "något ogillande af så lofvärda sträfvanden, som att utveckla Finlands språk och nationalitet, då sådant sker af rena, genuina Finnar". Men detta namn betecknar sådana "både Finnar och Svenskar", som arbeta på och önska "Finskans införande hos den Svenska befolkningen härstädes".— — "För att förtjena namnet Fennoman bör man antingen ifra för eller önska Svenskans undertryckande hos den Svenska befolkningen i Finland och specielt i Nyland, eller ock anse Finlands lösryckande från Sverige och införlifvande med Ryssland, såsom en för detsamma lycklig omständighet." I vartdera fallet arbetar man för Rysslands sak och, förklarar Gyldén, alla icke-ryssar, som handla så, kunna ganska väl kallas russomaner.

Längre fram, i anslutning till dessa förklaringar, utbrister han: "Jag har svårt att finna ord nog tydliga och klara att öfvertyga eder om det, som hvar och en af en medfödd instinkt inom sig bör känna, nemligen att Svenskhetens utdrifvande är förenadt med Rysslands fördel." Det är tanklöst, utropar han, att förkasta en gammal och beprövad bundsförvant, såsom Sverige. "Verldshistorien visar oss att folk med mycket mera medvetande om sin nationalitet än det Finska, likväl blifvit undertryckta och upplösta af andra råare folkslag med mera physisk styrka och med mera materiella tillgångar. Det är således förmätet af Finnarne att vilja påstå att de allena äro i stånd att sätta sig emot Ryssland under nuvarande förhållanden."

Hos Gyldén, hos Nassokin, hos Freudenthal se vi alltså tanken på Finlands lösryckning från Ryssland växa fram ur en nyländsk grund. Den knyter sig vid samma förhoppningar om hjälp från Sverige, som kort förut under krigsåren hade livat Emil von Qvanten, och den vill bli förverkligad på samma sätt: genom en politisk förening med det gamla moderlandet. Men Gyldén — och häller icke Freudenthal — förbehåller icke Finland en unierad stats ställning i den tilltänkta föreningen, såsom von Qvanten hade gjort det. Och han föreställer sig att detta stora mål skall nås genom fennomaniens undertryckande, medan Emil von Qvanten försäkrar att fennomanien, såsom den kulturmakt den är i hans ögon, skänker grundval och styrka åt en med Sverige-Norge förenad "finsk" stat. I verkligheten var den store "skandinaven" Emil von Qvanten allt annat än skandinav i Gyldén—Freudenthalsk mening. Han betraktade sig fullt och helt som finne; man ser av hans utläggningar i Fennomani och skandinavism att tillvaron av en svensk kust- och skärgårdsbefolkning i Finland icke fallit honom i tankarna ens i sådana sammanhang, då detta faktum var av en uppenbar betydelse för förverkligandet av hans egna uppslag.

Freudenthal å sin sida hade redan i maj 1858 klart lagt fram sin mening i den fråga de gyldénska artiklarna sedermera dryftade. Längre fram under dessa år återkommer han gång på gång till samma utblick över Finlands framtid. För övrigt visa talrika yttranden i kamratkretsen hur hopvävd denna politiska tanke var med de unga nylänningarnas svenska nationalitetsidé. Men på samma gång deras politiska skandinavism följdriktigt utvecklades, förbisågo de det finsknationella väckelsearbetets betydelse för varje strävande till en lösryckning från Ryssland, som ställde sig på realiteternas grund. Även här blottades en allmän svaghet i deras grepp på de stora frågorna: de förenklade finskhetens invecklade problem på ett sätt, som i en senare tid förefaller barnsligt. Och deras blick för skandinavismens möjligheter åt detta håll, deras uppskattning av Sverige som en faktor att räkna med, var ävenså verklighetsfrämmande.

"Det är otroligt", yttrar Freudenthal under polemik mot Böök och Wetterhoff i artikeln Några ord i nationalitetsfrågan III, "att Finskans insättande i sina s.k. naturliga rättigheter skulle ha till följd Finlands politiska sjelfständighet; tvertom skulle den isolera vårt land från det öfriga Skandinavien, alldenstund språket är det närmaste föreningsband länder emellan. Den unga Finska nationaliteten (antaget nemligen att en sådan kunde uppstå) vore i detta isolerade läge ur stånd att försvara sig mot den Ryska, hvilken i activitet och liffullhet är densamma vida öfverlägsen och såsom dessutom hafvande den politiska öfvermagten i sina händer icke skulle dröja att i några munsbitar uppsluka hela den yfverborna Finska 'nationen'. Och antaget äfven att den der nya skapelsen skulle kunna 'evinnerligen inför Gud lefva' såsom en annan kämpe uttrycker sig, antaget att Finlands politiska sjelfbestånd derigenom skulle tryggas (hvilket dock, som sagdt, är omöjligt och alltså oantagligt) så äger ändock icke en Svensk man under utropet: ändamålet helgar medlen, arbeta emot sin egen nations intresse. Men, kan hr —1—k säga, äfven Svenskarna här i landet bli ju delaktiga af den politiska frihet som sålunda vinnes för hela Finland. Jag svarar: Svenskarna vare sig i Finland eller annorstädes behöfva ej och böra ej hafva någon annan än sin egen nation att tacka för frihet och sjelfständighet, förmåner de der dessutom otvifvelaktigt genom Skandinaviens tillgörande och den Ryska kolossens slutliga sprickande skola skänkas dem, utan att de som lön för sitt politiska oberoende skola offra åt Finnarne sitt nationella."

Detta var summan av Freudenthals politiska skandinavism år 1860. Tre år senare, i ett brevligt meddelande till vännerna — infört i Nylands Dragon och dryftat i nationen — stödjer han liknande tankar med en bättre grundad motivering. Han har under årens lopp om och om begrundat de plikter, som åligger finlandssvensken genom att han är "medlem af det finländska folket". Och han finner att dennes egenskap av svensk, som bjuder honom att värna svenskans supremati i Finland, bringar honom i en oförsonlig konflikt med hans egenskap av finländare, såframt han ej besluter sig för att lägga Finlands framtid i händerna på den svenska befolkningen och genom denna i Skandinaviens.

"Till denna åsigt", säger Freudenthal, "ansluter jag mig af fullaste öfvertygelse, finnande i den enda sättet att rädda mig från trolöshet mot den nation, hvars kultur, språk och anda äro mina, eller från förräderi mot det land, der jag sett dagen och bland hvars medborgare jag har mina varmaste sympathier. Fennomanerna hafva ansett det beqvämare att genom bortkastande af sjelfva namnet svensk undslippa alla de förpligtelser dess erkännande skulle hafva medfört. — Det är dock nyttigt att minnas det icke enhvar, som sönderhugger knutar, är en Alexander."

Han fortsätter:

"Om jag i första rummet låtit min åsigt i afs. å sättet att bereda Finlands framtida lycka bestämmas af hvad jag anser rätt, har den, i andra rummet, blifvit befästad af öfvertygelsen att jag handlar klokt. Ty genom att i den svenska befolkningens intelligens, i den svenska kulturens högt stående utveckling och i den politiska föreningen med Sverige och Norge se säkrare garantier för friheten och upplysningen i Finland än i den finska befolkningens öfvervägande antal och i en ung, nationelt finsk, i  lindan  liggande  kultur,  tror  jag  icke misstaget hafva kommit att ligga på min sida. — — Och erkännande å ena sidan nyttan för ett land att hafva såsom sin bildnings tungomål pluralitetens af sin befolkning, skyndar jag å andra sidan att tillägga: då man så hafva kan. Men detta är ingalunda fallet i Finland, emedan för oss är af vida större vigt att ej isolera oss från det mäktiga understöd såväl vår kultur, som vårt politiska framåtskridande röner och rönt genom den omständigheten att de, hvilka hafva att föra begges talan, stå i den allra närmaste beröring med Skandinavien förmedelst sitt språk och sina nationella intressen. Och för vårt lands finska befolkning blir den indirekta vinsten häraf långt större än den direkta förlusten." — —

Vid dessa tankar över Finlands framtid förknippades ett betydande dagspolitiskt intresse. I början av 1860-talet avlöste det ena krigsryktet det andra. Oron i sinnena fick ny näring genom det polska upprorets utbrott. Av detta tidsläge betingades Helsingfors Dagblads uppseendeväckande yrkande på neutralitet för Finland. Och det är förklarligt att under sådana förhållanden lantdagskallelsen och lantdagens sammanträdande på hösten 1863 icke kunde göra något tvärt slut på de aktivistiska åsikterna och strävandena i finländska studentkretsar.

Under loppet av hösten 1863 fortgår sålunda ett skarpt meningsutbyte i dessa frågor mellan österbottningarna, som även i detta hänseende troget hålla fast vid Snellman, samt, å den andra sidan, aboenserna och nylänningarna. Påstöten hade givits av en artikel I denna stund, ingående i österbottningarnas handskrivna tidning Sampsa Pellervoinen den 27 september 1863 och förmodligen författad av Emil Nervander. Uppsatsen, som tillsändes de två nämnda nationerna, framkallade hos båda häftiga protester. Dess innehåll var i huvudsak följande:

"Vi bygga vårt hopp om Finlands framtida lycka på den Landtdag, som nu börjat sina förhandlingar." Det är ett önskemål att ständerna göra vår konstitution på papperet till en konstitution i verkligheten. Men å andra sidan: "endast det som vi enligt lag och rätt böra erhålla skola vi fordra".

Tanken att söka vinna neutralitet för Finland tillbakavisas bestämt av artikelförfattaren. Han frågar: "Om sådana rättigheter oss beviljas, skall Finland i framtiden hafva makt att försvara sin på detta sätt erhållna rätt till dem? Nej, det veta vi. Att de skulle höja Finlands ära det kunna vi ej inse." Och författaren hoppas i alla händelser att landets ständer ej måtte bedåras "af dessa ofvannämnde planers skimrande glans!"

I fortsättningen utvecklas en annan grund för Finlands framtida lycka: förtroendet, som nu "lofvar uppvexa mellan Regent och folk". Snellmans tal om ett dylikt förtroende har visserligen bekämpats av nästan hela den allmänna, offentligt uttalade meningen, men författaren i Sampsa Pellervoinen finner att det alltid har visat sig att Snellmans ståndpunkt till slut blivit den gällande. Genom sanningens makt ha hans med förakt bemötta tankar hunnit bliva "det finska folkets egen dyrbaraste egendom".

Slutligen ger uppsatsen starka uttryck åt de "finske studenternes" hängivenhet för Alexander II. Samtidigt betonas det att vi "vid åsynen af vår egen ljusare framtid" — vi kunna "svära" det med "handen på hjertat" —"ej förnedrat oss att söka glömma det mörker, det tyranni, den outsägliga sorg, som suckar under samma spira, hvarunder vi i denna stund jubla". Men — det vore dåraktigt att glömma Finlands framtida bästa för "ett resultatlöst och fåfängt bemödande för Polens sak".

Freudenthal bemötte i Nylands Dragon denna österbottniska åsiktsförkunnelse i en artikel, som lånade dess titel: I denna stund, österbottningarnas politiska program hade i Nylands nation framkallat utrop af ovilja. Det var i grunden en upprepning av vad som redan på sommaren stått att läsa i Litteraturbladet och Finlands Allmänna Tidning. Gärna instämde Freudenthal i slutorden "vår ungdom är ljusare än våra fäders". Men hans åskådningssätt var ett annat. "Femtio års strider, femtio års ihärdigt arbete har det kostat dessa våra fäder emot den ständigt lurande, ständigt hotande ryska despotismens försök att tränga sig inom den fasta borg vår konstitution kring oss uppreser, för att vi nu kunna säga oss lefva i en jemförelsevis ljus tid. Det är frukterna af detta arbete, som nu mogna för Finland, det är segrarne i dessa strider, som nu låta oss se en ny dag uppgå för vårt land, men det är icke den relativt obetydliga omständighet att Alexander II regerar."

Syftande på de strandade försöken att i Finland få till stånd tillgivenhetsadresser till monarken, prisar Freudenthal "den fasta hållning vi i dessa tider af kryperi öfver hela det ryska riket intagit mot dess och vår monark". "Han har derigenom lärt sig inse att han här har äran herrska öfver frie män och den aktning hvarje despot inom sig måste känna för frimodighet och ett rättframt utsägande af hvad vi känna och tänka, denna aktning tillät honom ej längre att betrakta våra konstitutionella rättigheter som toma ord. Vi äro ett litet folk, det är sannt, men den hållning vi emot Rysslands kejsare   intaga   måste imponera, ty Rättvisan är en stark bundsförvandt. — — Hvarje grand af rättskänsla inom oss uppreser sig emot den despotvänliga af hr J. V. S. predikade läran: makt är rätt. Vi tro att en Gud finnes som leder folkens öden och vi vete att förtryckaren, vare sig individ eller nation, trampar under fötterna den första af alla menskliga rättigheter: den att lefva fri. Det finns en öfvermakt som ej kan trotsas, resonerar samma herre, men ve det folk, som ej lärt sig att dess frihet går framför lifvet, ve oss om ej vi i likhet med våra fäder 'kunna allt, blott ej vår ära svika'."

"Man talar om tacksamhet mot Alexander, om förtroende mellan regent och folk m. m. Vi hafva sagt att det är förgångna slägten vi ha att tacka för hvad vi äga, oss sjelfva deremot att det ej blifvit oss fråntaget men Rysslands tsar aldrig, emedan han ej gjort annat än följt statsklokhetens bud då han ej vill genom ytterligare förhållande af vår konstitutionella rätt mot sig uppreta ett folk invid Petersburgs murar i en tid då krig hotar honom från halfva Europa och främst vårt broderland Sverige, och då alla continentens tidningar bidragit att hos honom stadfästa den af vår adressvägran nödvändigt väckta öfvertygelsen att vi äro med det Ryska väldet missnöjde. Det har blivit en redan gammal slentrian att omtala den n.v. ryska tsarens liberala planer och menniskovänliga karakter: vi tro honom vid sina reformer i Ryssland endast hafva gifvit vika för ett starkt partis påtryckning — — likaledes är det såsom redan nämndes vår fasta öfvertygelse att det är de politiska förhållandena i förening med vårt eget uppträdande, som nödgat honom att i detta land omsider låta rätt ske. Ringa är den tacksamhet vi känna mot tjufven, som är tvungen att återlemna oss vår börs, och ännu ringare är det förtroende vi sätta till att han ej åter vid lägligt tillfälle skall gripa densamma. Misstro är diplomatins första regel och ett lätt offer för den ryska statskonsten måste vårt folk falla, derest det nånsin vill sätta tro till ett ryskt ord. Ty svek har af ålder varit Rysslands vapen och det är icke den karakterssvage, fysiskt och moraliskt slappe sonen af Nikolaus den förste som skall ändra detsamma."

Denna stora Freudenthalsartikel avslutas med följande ord:

"Vår lösen vare— — nu och alltid: frigörelse från Ryssland! Låtom oss ej dåras af ett falskt sken af sjelfständighet: hvarochen känner djupt i sitt inre att de band som oss binda ej äro mindre starka för det de äro fina: det mest förrädiska yttrande finska folket någonsin lagt på minnet äro Alexander den förstes så ofta af national-fåfängan citerade ord: det finska folket är nu upphöjdt bland nationernas antal. Detta blef finska folket för långt tillbaka genom föreningen med Sverige: föreningen med Ryssland var det största afbräck denna upphöjelse någonsin kunde lida."

I ett visst samband med de politiska opinioner, för vilka Freudenthal här gör sig till en tolk, står för nylänningarnas vidkommande en skytterörelse, som under dessa år pågick. Redan om hösten 1861 meddela både nyländska och österbottniska avdelningarnas protokoll en hel del uppgifter om studenternas vapenövningar och dessas organisation. Den första påstöten till en allmännare dryftning av "nationalbeväpningen" hade givits medels ett förslag, som framställts i den österbottniska avdelningen — enligt en uppgift av Torsten Hartman i Blad ur den illegala nyländska afdelningens historia. Men denna rörelses uppkomst och förlopp utgör ett kapitel för sig. Den är ännu i det hela outforskad, yttringarna av finländsk studentaktivism vid sextiotalets ingång ha överhuvudtaget blivit väl litet uppmärksammade. Säkert är emellertid att nyländska vapenövningar bedrevos ännu 1870 — sådana omtalas i november nämnda år i ett brev från Freudenthal till Selim Lemström.

Vi ha låtit Freudenthals uttalanden om Finlands största politiska problem framträda i en oavbruten följd. Från tidpunkten för lantdagens öppnande, hösten 1863, kunna vi nu återvända till året 1860.   Då börjar det skandinaviska partiet i Nylands nation att avteckna sig i en fast kontur. Höijers, Gyldéns, Caj änders och Strömfors hållning har redan framträtt i det föregående. Vid mötet den 14 mars lade även Selim Lemström fram sin uppfattning i nationalitetsfrågan. "På grund af sin börd och födelsebygd", heter det i protokollet, "ansåg han sig tillhöra den svenska nationen på hvars fortfarande bestånd i Finland hvarochen Svensk främst borde arbeta, på det fennomanernas antisvenska sträfvanden måtte förintas". På samma möte "föredrog" civis Henrik Alfred Hansson sina åsikter. "På grund af den almänna satsen: att hvarje individ är pligtig arbeta för sin nation" ogillade han "civis Bööks proklamation" och anförde "från Historien bevis mot Bööks åsigt, att den svenska nationaliteten i Finland i en framtid torde försvinna eller uppgå i den finska". "Vårt hopp om framtida oberoende" ansåg Hansson oss böra grunda "på Sverge, ej på språkenhet". 12

Det utbryter sedan en livlig polemik mellan Hansson och Böök och bland inläggen i detta sammanhang finna vi i Nylands Dragon av den 2 april den redan berörda Freudenthalsartikeln Några ord i nationalitetsfrågan III. Men vid denna tidpunkt stod Freudenthal icke längre i spetsen för avdelningen. Striden kring nationalitetsproblemet hade rivit upp en tvist angående formerna för hithörande frågors dryftning, och detta mellanfall blev den omedelbara orsaken till att han den 28 mars definitivt avsade sig "sitt under trenne terminer förvaltade embete". Nästan enhälligt, heter det vidare i protokollet, valdes nu Viktor Öhberg till ordförande.

För den skandinaviska gruppens slutliga utformning till ett verkligt parti inom nationen var denna händelse av en avgörande betydelse. Tvistens utgångspunkt har man att söka i ett äldre nationsbeslut, som stadgade en viss ordning för nationalitetsdiskussionen. Varje författare av artiklar i denna fråga ägde, då hans uttalanden muntligen angrepos, rättighet att fordra att även angriparen skriftligen sammanfattade huvudsumman av sina åsikter. När sedan civis Brotherus, klandrande en uppsats av Freudenthal, förklarade att det vore otillbörligt och skymfande att kalla de finska strävandena dårhusmässiga, yrkade Freudenthal i kraft av nationens beslut att motståndaren skulle komma med ett skriftligt bemötande. Men nu ställdes själva nationsbeslutet, som Freudenthal stödde sig på, under debatt och nya förvecklingar uppstodo. Vid en omröstning den 29 februari befanns det, meddelar protokollet, att ehuru blott 34 medlemmar voro närvarande, 19 voro emot och lika många för upphävandet av ifrågavarande beslut; 34 medlemmar förvandlade sig till 38, vilket vidunderliga förhållande härrörde därav att några medlemmar under det räkningen försiggick vandrade över från ena sidan till den andra. Omröstningen kunde därför ej hava någon kraft, hälst som 34 medlemmar inlämnat en så lydande reservation:

Då år 1859 om våren det Nations beslut stadgades, att hvarje författare af artiklar i nationalitetsfrågan, derest hans åsigter mundtligen angripas, eger rättighet fordra det motståndaren äfvenledes skriftligen skall sammanfatta sina påståenden, så voro motiverna härtill så i enlighet med rättvisans och billighetens fordringar att undertecknade icke kunnat undgå af sin rättskänsla finna sig förpligtade till en uttrycklig reservation mot det nu ifrågakomna upphäfvandet af nämnda beslut vid första tillfället af dess sättande i verkställighet. Och önske vi att denna vår reservation må i protokollet intagas under den §, som refererar tillgången vid denna tvistefrågas afgörande, samt äfven sedermera i protokollsboken inskrifvas till ledning för framtiden, derest frågan ånyo skulle komma till behandling.

Helsingfors den 29de Februari 1860.
 
A. O. Freudenthal
V. L. Cajander
H. Gyldén
A. L. Hartwall
H. A. Hansson
F. W. Meinander
A. F. Lemström
C. S. Lemström
N. Feodoroff
O. R. Strömfors
J. A. Florin
F.  J. Wiik
A. W. Ekros
K. F. J. Schauman
Th. Uschakoff
H. F. H. Weckman
A. Gyldén
G.  F. Granholm
J. A. Söderström
G. Uschakoff
K. V. Lönnbeck
W. F. Warelius
K. M. Juslén
K. J. Krakau
A. G. Pfaler
K. A. Jägerhorn
V. Ascholin
A. Laurell
F. V. Såltin
N. Thuneberg
O. Aminoff
J. F. Björkman
M. Schauman
R. V. Sallingre
 

Sedan detta aktstycke föredragits, uppträdde åtskilliga medlemmar, sättande i fråga dess tillbörlighet. Reservationen påstods hava uppstått genom röstvärvning. "Och", så utlägger protokollet tillgången vid detta möte, "emedan flere talade på en gång kunde ej någon reda fås på de uttalade åsigterna; och beslöts derföre att till nästa möte sammankalla Afdelningens alla medlemmar, hvilka efter noggrann granskning skulle afgöra, huru vida röstvärfning vore tillåten eller ej".

Det visar sig i fortsättningen, att inga bevis kunde framläggas för att någon röstvärvning verkligen företagits av Freudenthals anhängare. Man kan slå fast att de nylänningar, som i denna tvist stödde honom, gjorde det av övertygelse. Därmed är icke sagt att envar av de trettiofyra reservanterna i allo omfattade hans åsikter. Men bortsett från möjligheten av något enskilt undantag, finner man — bl.a. av den skrivelse, vari Freudenthal anhåller om att bliva befriad från ordförandeskapet — att de trettiofyra namnen giva oss bilden av den grupp, som numera målmedvetet följde den freudenthalska linjen. Vi ha alltså framför oss nationens skandinaviska parti, det första svenska partiet i Finland.

I mitten av mars samlas för första gången i det traditionsrika Kajsaniemivärdshuset en mindre, sluten studentgrupp, tillhörande det skandinaviska partiet. Det är den freudenthalska fylkingen i strängaste mening, som kort och gott kallar sig kotteriet. Dess medlemmar höra samman såväl på grund av gemensamma åsikter som i kraft av en ömsesidig vänskap. Båda betingelserna betraktas som ofrånkomliga inom denna "urskandinavernas" innersta krets, som håller fast vid vänskapen och svenskheten i alla skiften.

Ett enda undantagsfall kan påvisas. Den 14 mars 1863, då Freudenthal befinner sig utomlands, samlas kotteriet på Kajsaniemi, tiomanstarkt, för att fira treårsminnet av sin tillblivelse. Nya medlemmar ha kommit till under åren och medlemstalet — alla frånvarande medräknade — är nu sexton. Vid detta tillfälle inträffar en pinsam händelse. Wetterhoff, vars åsikter i det föregående hade förskjutits i svensk riktning och som länge hört till kretsen, infinner sig och meddelar under ett på ömse håll upprört samtal att han numera har kommit på andra tankar i nationalitetsfrågan. Detta leder omedelbart till att han, lämnande sällskapet, för alltid utträder ur kotteriet.

Det wetterhoffska mellanfallet dryftades sedan länge i kretsen. Man antog att Wetterhoffs broder Karl, den landsflyktige publicisten, stod bakom denna åsiktsändring. Det var alltså liberalernas inflytande, som här spelade in, och händelsen framstod i detta större sammanhang som ett varsel: liberalerna, som år för år vunno en ökad makt inom den svenskspråkiga bildade klassen, skulle bliva kotteriets farligaste motståndare. Att förhållandena skulle utvecklas i en sådan riktning insågo Freudenthal och hans vänner icke, när kotteriet bildades i mars 1860. Deras uppmärksamhet var helt fäst vid kampen mot fennomanien. De hade givit ett blankt underbetyg åt August Schaumans utredningar av nationalitetsbegreppet i Papperslyktan och förbisett att dennes åsikter dock övat ett betydande inflytande på allmänna meningen. Carl Immanuel Qvist, Anders Herman Chydenius och Ernst Rönnbäck hade dessutom på skilda håll förberett en "liberal" uppfattnings genombrott i nationalitets-, diskussionen — det förestod vid 1860-talets ingång ett stort kraftuppbåd för "språkfrågans" lösning efter Chydenius linjer med undanskjutande av alla svensknationella intressen. Men för medlemmarna av det freudenthalska kotteriet var den genomgripande betydelsen av meningsolikheten mellan dem och liberalerna icke klart skönjbar och med en förväxling av allmänna skandinaviska kultursympatier med skandinaviska åsikter i inre finländsk politik höllo de Edvard Bergh, Helsingfors Dagblads ledande man i början av sextiotalet, för en moderat skandinav. Bergh hade visserligen genom sin artikel mot Snellman år 1859 givit anledning härtill, men det är uppenbart att hans ståndpunkt snart undergick en förskjutning och redan under Dagbladets första år var en annan än då.

Vilka hörde till kotteriet, när det bildades i mars 1860? Frågan kan icke bestämt besvaras. Vi kunna med full säkerhet anteckna endast några få namn. Ett brev till Freudenthal, som tre år senare ger denne en skildring av minnessamkvämet i Kajsaniemi, är skrivet av hans förtrognaste vän bland de yngre i kretsen, Oskar Reinhold Strömfors, "Strikan". Victor Leonhard Cajander, "Cajus", stod likaså Freudenthal mycket nära och räknades utan tvivel med. Yttermera kunna vi bestämt nämna Carl Selim Lemström, "Slemmen", Axel Gustaf Pfaler, "Koppar", Hugo Gyldén och, med största sannolikhet, Henrik Alfred Hansson, "Sergeanten". Därtill Freudenthal själv, "Freudis", "Talle" m.m. Möjligen hörde till kotteriet i dess ursprungliga sammansättning även J.A. Söderström, A.L. Hartwall, A.F. Lemström (Selim Lemströms broder) och Klaes Mathias Moring, som var en av det skandinaviska partiets ledande medlemmar. Emellertid, denna skandinavernas innersta krets blev för Freudenthal den omgivning, i vilken han utvecklade sitt hjärtas hela rikedom av glada, varma vänskapskänslor. Och det var till slut onekligen även en viss väsensfrändskap, som band honom så innerligt samman med Strömfors, Caj änder och Selim Lemström. I all synnerhet hos de två förstnämnda och Freudenthal visar sig humorn vara ett härskande drag i karaktären: hos Strömfors ljus och glittrande i hans unga år, hos Caj änder än oförargligt godmodig och än bister, hos Freudenthal lugn, djup, dold under ett strävt och litet högtidligt yttre sätt att vara. En glimt i ögat, säger Elis Lagerblad, kunde plötsligt skönjas, förebådande att ett högst allvarligt yttrande, som i nästa minut gick över hans läppar, inte alls var allvarligt menat.

Otaliga voro de småroliga infall, skämtsamma vers, burleska visor, som Freudenthal strödde omkring sig i kamraternas lag. Under sina vandringar i Nyland hade han tecknat upp visan "om hustru min och Mickel vår". Den blev hans stora nummer och nylänningarna — studentgeneration efter studentgeneration — mindes alltid efteråt på tal om Freudenthal hans sätt och uppsyn, då han började att sjunga: "Och aldri veit ja va ja ska säja — om hustru min och om Mickel vår". När Selim Lemström engång kom i tagen i ett glatt lag på Hasselbacken, beskrivet i ett brev till Freudenthal, stämde han upp vännens visa. 13

Oavbrutet utvecklade Freudenthal under 1850-talets sista och 60-talets första år sin humor i tidningsskriveriet för de nyländska mötena. Hans personlighet klöv sig på ett egendomligt sätt. I hans politiserande författarskap yppade sig ingen humor alls — på sin höjd en och annan sarkasm. Men redan i Dragonen visade han under andra signaturer än de stora artiklarnas af ett helt annat anlete. Han öste ett godmodigt skämt över sina motståndare. Han författade vidare en stor epopé på hexameter, Studentens hemfärd, som utvecklar sig genom befängda episoder på de nyländska gästgivargårdarna, Grans, Finns o. s. v. Här rörde han sig i de bästa partierna med en mustig humor, som icke skrädde orden. Och på vårvintern 1860, när kotteriet uppstod, blev han outtröttligare än någonsin.

Den 4 april uppläste civis Hartwall för nationen första numret av en skämttidning Myggan. "Några af denna förenings medlemmar", heter det i en liten inledande artikel, "ha beslutit att låta en fiende till vår gamle, hederlige Dragon uppträda på arenan". I nästa stund skymta vi emellertid det rätta sammanhanget: "Bland Dragonens försörjare" befinna sig även "några bland oss" — Myggans upphovsmän. Dessa "några" voro de ledande och Myggans huvuduppgift blev att stinga fennomanerna. Bakom Myggan, som för resten levde i sju år, stodo främst Freudenthal, Cajander och Strömfors samt något senare "Kåpa" — Rosendahl. Och numera visste man aldrig i vilka skepnader Freudenthal dolde sig. Än drev han med sina närmaste vänner; visan om "Koppar" — Pfaler, som "gick på bron — att taga motion", var av honom och i Dragonen förde han en polemik mellan Pfaler och sig själv, författande bådas repliker, Än tog han del i det oupphörliga småkriget i nationalitetsfrågan, som gärna fördes på vers. I synnerhet var den finska runometern tacknämlig för ändamålet och Väinämöinen vandrade upp och ned i Myggans spalter, jämrande över plågorna han måste uthärda i denna förfärliga tid. Men vid sidan av dessa karrikerande saker löper en "I dag"-spalt, en följd satiriska dialoger, som under årens lopp dryfta snart sagt alla dagsfrågor och händelser. Dessa "Samtal mellan Per och Pål" äro åtminstone delvis skrivna av Freudenthal.

Slutligen dolde han sig under ännu en signatur, M, som dök upp i Nylands Dragon vid tidpunkten för den första stora drabbningen i nationalitetsfrågan — maj 1858 — och sedan flera år framåt användes både i Dragonen och i de nyländska albumen. " Även i den skepnaden förnöjde han kamratkretsen med tillfälliga skämt på vers, men i regeln företrädde märket M sin ägare, när denne bjöd till att skriva poesi i egentlig mening.

M:s talrika dikter uppvisa ansatser åt många skilda håll. Framför allt är den unge Freudenthal tendensdiktare och besjunger som sådan fosterlandet, Sverige, Polen samt de kämpande italienarne, vilkas frihetskärlek de censurplågade finländska skalderna äro oförhindrade att prisa. I Italia-lyriken, såväl hos Freudenthal som hos Wecksell och andra, ligger icke så litet av en finländsk självständighetsträngtan som en bottensats på djupet. — Vidare odlar Freudenthal en ren stämnings- och naturlyrik och någon gång gör han balladartade ansatser, i vilka ett götiskt inflytande på formen är märkbart. Men erotiska motiv saknas nästan helt och hållet. Vissa dystra stämningar ha måhända sin urkälla i någon erotisk besvikelse och en enstaka hyllning till ett högt kvinnoideal (Till Emilia) har kanske en verklig känsla att tacka sin tillkomst för, men dikterna säga oss ingenting bestämt om den diktandes innersta liv. Bekännelselyrik har icke flutit ur Freudenthals penna.

Han har icke poesin i blodet, han saknar ett säkert poetiskt formsinne, men den, som tar del av hans alstring i Dragonen och albumen, skall dock bevara ett visst intryck av det hela. Också här yttrar sig hans starka temperament. Detta inträffar ställvis redan i den mycket barnsliga dikt, som inleder märket M:s bana — straffsången över Carl Olof Cronstedt på femtionde årsdagen av Sveaborgs fall:

— — Men ynglingen, han biter tändren samman.
Hvad bådar i hans blick den hemska flamman?
Att Ryska fanan ej i femti år
Ännu på Svea-borgens murar står.
Då skola vi föraktets glömska skänka
It dig och icke nämna mer ditt namn.   .       ..
Förbannelserna skola mer ej kränka
Din ro i grafvens mörka, tysta famn;
Hvad du iförbrutit, det kan ej förlåtas
Blott glömmas, ömkas, innerligt begråtas,
Begråtas att den ädla Svenska jorden
I dig en skamfläck födt för hela Norden.

Från detta omogna försök är avståndet långt till Cato i Utica, Freudenthals kanske förnämsta dikt, som ingick i Dragonen och senare inledde nylänningarnes andra album. Här få vi en bestämd förnimmelse av att den diktande står på fast mark och vi förstå vad fördjupningen i romarspråket och dess litteratur har betytt för honom. Här varsnas välkända gammalromerska drag, som höra med i den diktade livsbilden, men på samma gång utmärka Freudenthals egen flärdlösa och i yttre måtto kärva personlighet. Cato den yngres uppgörelse med livet har gestaltat sig till en i det hela stilren dikt, ett stycke enkel retorik i båda ordens goda mening. Vad där säges om plikt, trofasthet, ära, frihet — det strömmar allt fram ur djupet av den unge nylänningens själ.

Ack ensam har jag vandrat fram min bana.
Ensam jag kämpat emot tidens anda
Och sökt att kalla åter af den flydda
En gnista helst i Romarfolkets bröst!
Förgäfves! Som från fordomtima står
Af tempel helgadt åt förgätna gudar
I öknens sand en lutande ruin:
Så har jag stått i menskohvimlet ensam
En underifull, af ingen tolkad gåta.
Ej må jag knota dock: den ädle mannen
Bär inom sig sin egen mödas lön
Och endast dåren söker hopens bifall
Mer än den stämmas, som i hjertat bor.

Till sist den vackraste Freudenthalsdikten, likaså införd i Dragonen, och senare (1866) tryckt i ett nyländskt album! Den heter Gnistan och är i formen topeliuspåverkad, liksom även ett par andra av Freudenthals rent lyriska stycken.  Här blottar emellertid hans rika ande en fantasisida, som sällan framträder:

O såg du gnistan i nattens mörker bland skogens skuggor försvinna, säg? På stormens vingar från varma härden hon flydde ut i den kalla, mörka, den vida verlden — hvem vet dess väg?

Såg du dess sörjande bleka skimmer, som sken på drifvans förfrusna tår? I fjerran rymders nattsvarta skuggor hon ensam, ensam vid vindens klagan sitt dunkla öde till mötes går.

O sorgsna ande! hur är som gnistans i vinternatten din egen lott! I öde rymder, i vida verlden din väg du vandrat, men ej på färden ibland de många dig en förstått!

Och då du engång bland dödens skuggor som gnistan slocknar i nattens famn, skall endast molnet, på fästet jagar, och vindens suck, som i skogen klagar, din saknad minnas och ge den namn.

Under läsåret 1859—60 hade Freudenthal idkat fornhistoriska och arkeologiska studier så långt sådant lät sig göra med de klena hjälpmedel, som stodo honom till buds. Hans intresse riktades härunder på den egna hembygdens forntid och som en frukt av hans forskningar framträdde uppsatsen Om den svenska kolonin i Nyland. Med denna lilla studie gjorde han sin debut som vetenskaplig författare. Den trycktes i nylänningarnes första Album, utgivet promotionsvåren 1860 och i sin mån vittnande om det vaknande livet inom nationen, som nu beträdde den litterära vädjobanan, där österbottningarne med sin lysande Joukahainen hade ett långt försprång. Freudenthals uppsats dryftade, i sin huvuddel, de olika antagandena om den svensk-nyländska bosättningens ålder och i likhet med Hipping intog han en avböjande hållning till hypotesen om dennas sammanhang med Erik den heliges korståg. Enligt Freudenthals mening pekade sannolikhetsskälen på vida avlägsnare tider, en åsikt, som uppkallade Julius Krohn till ett angrepp i historisk-filologiska studentfakulteten. Under dekanus, Fredrik Cygnaeus presidium försiggick ett långvarigt, delvis häftigt meningsutbyte och de olika åsikterna i nationalitetsfrågan bröto samtidigt fram. Vid mötet den 15 november 1860 ställde sålunda Julius Krohn Freudenthal och hans meningsfränder till svars för att de nämnt finnarne "halfvildar", "vildar" m.m.d. Han sporde om det var meningen att hos den svenska befolkningen väcka hat och förbittring mot finnarne. "Hvad skall den kallas", yttrade Krohn vidare, "som sår tvedrägtens frö i sitt fosterland? Han är en förrädare!" — — Freudenthal å sin sida medgav att han någon gång i hettan fällt anstötliga uttryck och på ett följande möte den 22 november, som Lönnrot bevistade, tog han åter upp frågan och utlade nu vidlyftigare sina åsikter.

Detta forskningsintresse på sidan om huvudämnet, grekiskan, i vilket han hade tänkt att vinna docentur, tog sig även andra uttryck. Tack vare ett universitetsstipendium kunde han för sommaren 1860 planlägga en studieresa i syfte att undersöka nyländska fornlämningar och följande sommar sändes han av konsistorium att jämte K. E. F. Ignatius i östnyländska skärgården företaga en efterprövning av Gottlunds arkeologiska uppgifter. Dock — bakom sommarfärden år 1860 låg i verkligheten även ett annat motiv. Han företog den, enligt ett meddelande i det självbiografiska utkastet, för att bättre lära känna dessa "kolonister" han skrivit om i sitt förstlingsopus samt "deras och min hembygd". Detta allmännare fattade, av hela hans föregående utveckling betingade begär efter en fördjupad hembygdskunskap gjorde resan fruktbringande i många skilda hänseenden. De två vännerna V. L. Caj änder och Oskar Strömfors följde med, båda livade av samma föresats. Caj änder var dessutom inställd på att teckna upp historiska traditioner och hade för detta ändamål erhållit ett stipendium av Nylands nation, medan Strömfors tillgodosåg sina botaniska intressen.

Färden gestaltade sig till en sommarvandring av eget slag. Den anträddes den 5 juni med Myrans (Postbonds) i Sibbo som det första målet och fortgick till slutet av augusti. Under denna tid genomtågade de tre hela det svenska kustlandet, socken efter socken, och besökte dessutom flere skärgårdar. Freudenthal har i sin almanack räknat ut de tillryggalagda vägsträckorna:

Juni                        26 Mil 9       verst
Juli                         71 Mil 7 1/2 verst
Aug                        43 Mil 9 1/2 verst
Summa                 142 Mil 6       verst

Hvaraf till fots
Juni                        10 Mil 3 1/2 verst
Juli                         10 Mil 2 1/2 verst
Aug                        18 Mil 1 1/2 verst
Summa                   38 Mil 7 1/2 verst

Den stora skillnaden mellan hela den tillryggalagda och den genomvandrade vägsträckan för juli förklaras därav att de tre färdmännen seglade med galeasen Viktoria från Helsingfors till Bjernå och därefter anträdde vandringarna i västra och mellersta Nyland för att slutligen den 27 augusti nå Grans gästgivargård i Esbo. Här intogs en avskedsmiddag, varefter Strömfors återvände till sitt hem på Åminne, medan Freudenthal och Cajander med ränslarna på ryggen vandrade vidare och på kvällskvisten tågade in i Helsingfors.

Deras strövtåg växte alltså ut till en synnerligen omfattande upptäcktsfärd från by till by mellan Pyttis— Svartbäck i öster och Tenala—Bjernårån i väster, med Lojo—Kyrkstad och Mörskom kyrkby som de nordligaste punkterna uppe vid språkgränsen och Pernå—Altarskär, Borgå—Pellinge samt Ingå—Elgsjö sydligast i skären. Någon motsvarighet till denna färd ha Nylands nations hävder icke att uppvisa. Många studentvandringar ha företagits i senare tider, vandringar i flock i skilda forskningssyften eller för folkupplysningsändamål. Och talrika äro enskilda nyländska studenters gästbesök i Nylands skilda trakter då folkhögskol- och andra bildningskurser ha anordnats av Nylands nation. Vi kunde också nämna en och annan nylänning i senare tid, som genom forsknings- och föredragsfärder under åren lärt känna Nyland i varje avkrok och dess folk i alla skilda lager ändå grundligare än Freudenthal och hans följeslagare gjorde det sommaren 1860. Men slutligen ha alla dock vandrat i deras spår. Bortsett från Otto Höijer, hade ingen svensk nylänning förut så som dessa tre fattat sambandet mellan studenterna och hembygden: som en förpliktelse för studenten att lära känna allmogen.

I Nylands Dragon infördes under höstterminen 1861 och vårterminen 1862 en i små avsnitt sönder-styckad reseberättelse av Freudenthal, i vilken de skilda socknarna beskrivas, givetvis under ett särskilt beaktande av allt, som kan falla under rubriken fornminnen. Början är ur vår synpunkt märkligast: här karakteriserar Freudenthal i allmänna drag den svensknyländska allmogen, framhävande olikheterna mellan västnyländskt och östnyländskt men också motsättningarna mellan svenskt och finskt och deras tillskärpning i en viss fientlighet. Något senare trycktes reseberättelsen bitvis i Folkvännen (2   juli—17 september 1862), nu språkligt förbättrad och tillrättalagd med hänsyn till tidningens läskrets, men samtidigt förkortad genom att alla omnämnanden och bedömanden av nationalitetsmotsatserna gallrats ut. Freudenthal vistades i Sverige, när detta offentliggörande av hans manuskript vidtog, men det synes likväl sannolikt att alla ändringar gjorts med hans begivande. — Slutligen, i det första häftet av Finska Fornminnesföreningens tidskrift meddelades långt senare (1874) en översikt av östra Nylands fasta fornlämningar, som stödjer sig på materialet från denna forskningsfärd.

Han har emellertid utom detta efterlämnat vidlyftiga anteckningar om sommarvandringen 1860. Han skriver ned vad han upplever från dag till dag och vi få se hur letandet efter fornlämningar bedrives med den stora omsorg, som alltid utmärkte hans arbete. Ett annat starkt framträdande intresse — för Cajander huvudintresset — är den historiska traditionen, sagan och visan. Alltjämt försöka de vandrande studenterna att förmå allmogen   att   sjunga, men framgången är emellertid rätt ringa   och   Freudenthals uppskattning av de nyländska visakatternas värde synes än så länge vara ganska reserverad. För veteranerna av 1808 är intresset varmt och levande — veteranbeundran hör ju tiden till och ett veteranfirande har pågått landet runt under de närmast föregående åren.   överallt uppsökas för resten åldringar, som av folket i bygden utpekas som kännare av traditioner från flydda tider.   Däremot kan man icke av anteckningarna sluta till lika ivriga bemödanden att lära känna folkmålen, ehuru Freudenthal nog hade sin uppmärksamhet riktad även åt det hållet. Ej häller ger Freudenthal
några rätt levande teckningar av enskilda personer eller egendomliga typer; han namnger i stor utsträckning människorna han kommer i beröring med, men karakteriserar dem ytterst fåordigt och till synes utan ett livligare intresse för den enskilda individen. Läsaren tycker sig märka att hans blick för människor ännu icke är skärpt, att hans strävan att lära känna folket på något sätt begränsas av en brist på psykologisk uppfattning. I detta hänseende äga hans anteckningar från forskningsresorna i svenska Österbotten 1872 och 1874 en helt annan karaktär: de uppvisa levande och fylliga bilder av den allmoge, bland vilken han rör sig. Den stora olikheten mellan dessa österbottniska vandringsdagböcker och den nyländska av år 1860 sticker så mycket bjärtare i ögonen, som Freudenthal i de förra skänker läsaren en rikedom av allehanda etnografiskt märkliga enskildheter, medan även härutinnan hans hembygdsskildring från ungdomsårens vandringssommar blev ganska färgfattig. Däremot spelar då en kamratlig samvaro med nyländska studenter i de skilda orterna en mycket stor roll. Än uppsökes den ena, än den andra kamraten i sitt sommarviste. I få socknar saknas dylika personliga förbindelser och i Lovisa gästas dessutom Cajanders, i Esbo Strömfors hem. Nassokin och Hansson deltaga på var sitt håll i de östnyländska strövtågen, Selim Lemström och många andra västnylänningar likaså i sin landsdel. I västra Nyland tillämnas ett besök hos "Bööken" — ett bevis för att det personliga förhållandet mellan Freudenthal och hans huvudmotståndare icke var ovänskapligt. I småstäderna liksom under ett kortvarigt uppehåll i Helsingfors leva de tre vandringsmännen ett glatt kamratliv, utfyllt av "blusningar", kägelpartier, seglatser. Midsommaraftonen kl. 8, då de befinna sig i Mörskom, dricka de enligt överenskommelse med vännerna i Helsingfors sin toddy, "egnande en klunk åt hvarje af de 10 i Skand. kotteriet".

Sommarvandringen år 1860 får ur vår synpunkt sin största betydelse genom att den så starkt understryker de tre nylänningarnes vilja att träda i en närmare beröring med hembygden. I hembygdskänslan fann deras nationalitetsuppfattning ett osvikligt stöd. Vill man emellertid få ett levande intryck av Freudenthals nyländska färder under studentåren, så räcker det icke med reseskildringen i Nylands Dragon och Folkvännen eller dagboksanteckningarna. Till dessa dokument bör fogas en annan nyländsk landsbygdsteckning av hans hand.

Den 23 februari 1859 lästes En midsommarnatt i skärgården av märket "af" i Nylands Dragon. Stycket utgör en fängslande motsvarighet till ett midsommarminne från Mörskom i resedagboken. Orten är här Vormö i Degerby, tidpunkten midsommarnatten år 1858. Den 21 juni 1865 publicerades samma uppsats i Folkvännen och långt senare omtrycktes den i Isak Erik Viks kalender Odalmannen. 15

I denna midsommartavla med dess färgrika bild av en lantlig bröllopsfest lever Nylands skärgård och man ser hur författaren känner sig hemma där. Sjundeå, det idylliska ålandet, slätternas och de yppiga skogslandskapens näjd, förblev alltid dyrbart för honom: detta var födelsebygden, barndomsårens ängd, omstrålad av moderns minne. Men under ungdomsåren och längre fram i livet bands hans väsen dock allt fastare vid skärgården, tidigast den västnyländska, senare den östnyländska. Och hos Freudenthal blev den känsla för hembygden, som växte fram under hans vandrings- och skärgårdsssomrar i slutet av 1850- och början av 60-talet, någonting vida djupare än en stämning. Den vart avgörande för hans val av levnadsbana. Och den ingick som ett betydelsefullt element i hans nationalitetsuppfattning, bestämmande dennas förhållande till patriotismen.

Freudenthals fosterländska känsla var ju från begynnelsen väsensskild både från Snellmanianernas och liberalernas. Dessa voro oförmögna att psykologiskt fatta den fulla innebörden av detta motsatsförhållande mellan fosterlandskänslan och fosterlandsbegreppet å den ena sidan, nationalitetskänslan och nationalitetsbegreppet å den andra, över vilket Freudenthal ständigt grubblade. De, som i honom sågo en fosterlandsförrädare, visste ingenting om de inre strider han genomkämpade under sin ärliga strävan att försona dessa motsatser. Tanken att leda svenskheten ut i en fosterlandsförnekelse var honom fullkomligt främmande; beskyllningarna för fosterlandsfientliga tänkesätt väckte en sjudande förbittring i hans själ. Allt detta måste tagas i betraktande, då man går att skärskåda den freudenthalska hembygdstankens förhållande till fosterlandstanken. Också på denna punkt försökte han att vidga sin samtids stelnade fosterlandsbegrepp och inom ett fosterländskt kulturarbetes ram bereda rum åt ett nytt, ideellt strävande för den svenska bygden.

Hans tankar i denna riktning mognade allt mer under den följande tiden, då han med bruten hälsa irrade omkring i främmande länder, gripen av en tärande längtan till Nyland och Finland. Och några år senare, när den illegala nyländska nationen för sista gången kommer samman, gav han dem en slutlig form i ett tal till kamratkretsen:

Det finnes en uppfattning af patriotismen, som kanske är den allmännaste och, emedan den tillika har utseende af att vara den liberalaste har mesta dragningskraften för det friska ynglingasinnet, ej dock känslans men exemplets. Det är denna uppfattning, som vid alla tillfälllen och under alla förhållanden betonar det gemensamma fosterlandets allt öfvervägande betydelse och med öknamnet hemknutspatriotism belägger den känsla, som i djupet af hvart menniskohjerta lefver och manar till kärlek för den bygd, der vår vagga stod. Och denna benämning "knutpatriot" är för den, som ej närmare tänker sig in i saken, ett tillräckligt skäl att draga sig ifrån hvad dermed betecknas: han tager ett ord för ett bevis, och skyr hvad han anser nödvändigt måste vara kälkborgerlighet och inskränkthet, drifna till sin spets. Han antager som axiom satsen att det enskilda intresset skall vika för det allmänna at hvad beskaffenhet det än vara må och — han tager miste. Ty det allmänna intresset bör vara föreningen och förmedlingen af alla de enskilda viljorna, icke den systematiska undertryckningen af någon enda lifsyttring, som kan gifva skäl för sin tillvaro och visa sitt berättigande. Detta är centralisationen, despotismens yttersta ändamål och pålitligaste medel. Centralisationen arbeta derföre de i händerna, hvilka vid hvarje tecken till lokalanda ropa på småsinne och knutpatriotism, centralisationen uppställa de som sitt ideal, hvilka under ett prålande förherrligande af det gemensamma fäderneslandet äro lika likgiltiga för hvarje enskild del af detsamma. En dylik fosterlandskärlek i allmänhet synes mig icke många bitar bättre än kosmopolitismen, hvilken under sken af att vara målsman för de mest storartade vyer överhufvud har inga vyer alls, om ej det egna jaget och sålunda till grund och väsende sammanfaller med egoismen. Centralisationen är derföre i Europas despotiska stater dagens lösen och regimens kärna och äfven här i Finland har språksträfvandet, fennomanin, icke dröjt att under yrkande på massans rätt arbeta för centralisationens verk, stämplande hvarje lifsyttring af andra nationaliteter än den finska som knutpatriotism. Despoten, som man vill göra till vårt centrum, är icke en individ, men halfannan miljon: se der hela skilnaden! Ty, jag lägger vigt deruppå: kärleken till vårt gemensamma fädernesland, till Finland, skall förena oss. icke söndra oss men detta sker der berättigade lifsyttringar skola dömas till döden, derför att de icke passa in i flertalets tendens, i centralisationsidén.

För att ytterligare belysa förhållandet vill jag anföra exempel. Verldens friaste stater för närvarande äro Nordamerika och Schweitz. Der se vi centralisationen fullkomligt tillintetgjord och lokalandan "hemknutspatriotismen" har till den grad der tagit ut sitt rättmätiga erkännande att hvarje provins bildar en egen stat med vidsträckta sjelfbestämningsrättigheter. — — Och i Österrike, ju mer centralisationens bojor lossas af en frisinnad styrelseprincip och ju större sjelfbestämningsrätt för unnas de skilda landsdelarne, dess mera lif tyckes väckas i en statskropp, hvilken dessförutan helt säkert snarligen hemfallit åt förruttnelsen. Dömom derföre icke "knutpatriotismen" ohördan och låtom oss aldrig glömma det "lilla fäderneslandet" för det stora. Då skola vi bäst tjena detta och med ifver täfla om äran att få 'kämpa med dess främsta led' i striden mot okunnighetens mörka makt, eller ock, om det engång gäller, despotismens legioner.

Hvarföre jag framför allt satte kärleken till vår hembygd och dess ära och anseende inom fosterlandet torde alltså vara klart och jag upprepar min åsigt att det mest glädjande lifstecknet inom afdelningen är att denna kärlek hos oss slagit djupa rötter. En viss anda har inom vår krets bildat sig, som redan kan kallas traditionell och erbjuder de bästa garantier för afdelningens fortbestånd äfven under de nya formerna. Ty likgiltigt är hvad namn en studentförening bär eller på hvilken grund den är fotad om ej den besjälas af en dylik gemensam anda, lefvande i allas bröst. Hade vetenskapen haft den makt att anslå studentens sinne och tala till hans h jer ta som kärleken till hembygden visat sig hafva, trots ogynnsamma yttre förhållanden, så hade fakulteterna aldrig kunnat dö eller, rättare, så hade de ej alltifrån födseln varit döda. Och skulle inom vår krets den nyländska andan engång dö, så anser jag fullkomligt säkert att afdelningen ej blir en hårsmån bättre än en fakultet. — —

Med detta tal har Freudenthal belyst en kärnpunkt i sin nationalitetslära. Finlandssvensken borde samordna sina plikter mot den egna nationaliteten med den lika ofrånkomliga trohetsplikten mot det finländska fosterlandet genom att arbeta för dettas lösryckande från Ryssland och återförening med Sverige. Men samtidigt framstod bland dessa förstnämnda plikter en skyldighet att verka för hembygdens förkovran. På denna punkt öppnade sig en förut obeträdd väg för studenterna. En ny uppfattning av det nyländska landsmansskapets innebörd bröt igenom. Den nyländska andan var för Freudenthal en makt av moralisk halt även därutinnan att den blev en kraft för Nylands höjande medels ett folkupplysningsarbete. Någon agitatorisk karaktär fick en dylik verksamhet aldrig under hans ledning, men hans insatser buro en tydlig svensknationell prägel och det nyländska folkbildningsarbetet skilde sig i detta hänseende under tvänne årtionden framåt från all annan finländsk studentverksamhet av enahanda art. På detta sätt blev till slut Freudenthals maning till nylänningarna att icke glömma "det lilla fäderneslandet" för den närmaste framtiden det mest fruktbärande momentet i hans lära.

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 17.03.2013

Kapitel i samma bok samt artikel: