Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken

- Freudenthals nationalitetstanke i pressen och litteraturen
Folkvännen
Av Arvid Mörne

Behovet av en finlandssvensk folktidning hade många gånger i slutet av 1850-talet dryftats av Freudenthal och hans anhängare. När sedan Fredrik Cygnaeus en gång på hösten 1859 i historisk-filologiska studentfakulteten ordade om "den hittills så oförsvarligt vårdslösade Svenska allmogen", tog Freudenthal här upp folktidningsfrågan, nämnande att ett dylikt blad varit tilltänkt föregående år men att företaget strandat på huvudsakligen ekonomiska svårigheter. Under de fortsatta diskussionerna i ämnet framhöll dekanus Cygnaeus redan då som sin mening att en sådan tidning främst borde "lära den Svenska befolkningen inse det orätta i dess föraktfulla tänkesätt emot dess finska grannar", vartill Elias Lönnrot gjorde inkastet att "ingen enda Svensk bonde skulle anse tidningen löna mödan att taga notis om, derest de komme under fund med att den talade till gunst för Finnarne".23

När planerna slutligen mognade och Folkvännen kom till, finna vi Freudenthal och hans meningsfränder i ivrig verksamhet för att hjälpa fram nybörjaren. Men detta skötebarn skulle bringa dem många besvikelser. Den förste redaktören, Viktor Öhberg, och hans främste medhjälpare Anders Svedberg omfattade icke de freudenthalska åsikterna och än mindre stod någon förståelse att finna hos dessas uppdragsgivare, tidningens startare. Folkvännen grundades i maj 1860, och i företagets styrelse insattes då bl.a. Fredrik Cygnaeus, F.L. och August Schauman. Det egentliga initiativet hade tagits av Cygnaeus, som i broschyren  Ett vågadt projekt vidlyftigt dryftat ett slikt företags nödvändighet och stakat ut de riktlinjer, som borde följas. Cygnaeus uttalar i denna skrift sina tankar om den finlandssvenska allmogen och dess ställning i fosterlandet. Och dessa erbjuda en sådan rikedom av synpunkter och öppna så många perspektiv att de förtjäna ett skärskådande för sin egen skull och icke blott med avseende på Folkvännen.

Ett givet utgångsläge för Fredrik Cygnaeus framställning utgör hans ståndpunkt i den finska språkfrågan. Från en sida sett är denna oförtydbart finsktpräglad. "Vårt modersmål" — så nämner Cygnaeus finskan — skall få ut sin rätt fullt och helt. Och han förmår icke begripa huru någon mänsklig varelse "hvad tungomål han än må kalla sitt, kan betvifla, att det språk, som visat sig dugligt för Kalevala, icke kunde blifva godt nog såsom medel att uppenbara djupet af Finsk statsmannavishet".

Men frågan om svenskans ställning i Finland är invecklad. Svenskan är icke blott det av gammalt härskande bildnings- och ämbetsspråket. Till Finlands folk hör en svensktalande befolkning, "en stor hop menniskor", ehuru det ännu i denna stund "icke finnes någon dödlig", vilken annorlunda än approximativt förmådde bestämma dess antal. Cygnaeus förmodar att detta icke så alldeles obetydligt överskjuter siffertalet 200,000, en betydande numerär, då man besinnar nationens litenhet. "Men ännu mindre, än den vetenskapliga betraktelsen vändt sina blickar mot det, som den kunde lära sig sjelf af Sveriges afskurna och bland oss qvarblefna yttersta utposter", — märk likheten i uttryck mellan Cygnaeus och Rancken! — "hafva vi gjort oss någon möda, att draga försorg om tillfredsställandet af deras högre menskliga behof. Medan nästan dagligen mer eller mindre lyckade försök anställas med att i särskilda småskrifter kringsprida en för den Finska talande allmogen nyttig och uppbyggelig läsning, har man i sådant hänseende ej tänkt på vårt lands kustboer stort mer, än på Hottentotterna".

Ett betydelsefullt moment i broschyren utgör Cygnaeus karakteristik av Finlands svenska befolkning. Man bör emellertid komma ihåg att hans blick på folklivet var den kammarlärdes och diktarens. Och med diktarens intuition kan han ibland karakterisera människor på ett primitivare bildningsstadium sannare än hans läsare från början har väntat sig. Men å andra sidan blir dock alltid hans bortkommenhet på detta område menlig för framställningen. Man märker att Fredrik Cygnaeus, som själv har vistats i nyländska skärgården och där gjort sina erfarenheter, konfys som alltid, glömmer att en kust- och skärgårdsbefolkning icke är liktydig med ett folk av fiskare och sjömän. Uteslutande som sådana betraktar han nämligen i regeln dessa finländska svenskar. Han erinrar sig visserligen de nyländska storgodsen, när det gäller att finna ett ekonomiskt stöd för företaget, och han berör också flyktigt de österbottniska slättbygderna och Anders Svedberg, men likaväl förblir han fången i föreställningen att det är fråga om att upplysa Neptuni söner. I verkligheten var ju denna befolkning till största delen jordbrukande — då som nu. Men någon tanke på det trängande behovet av upplysning på lantbrukets område inställer sig icke hos Cygnaeus, när han ger sina vinkar om vad den blivande tidningen bör innehålla för att rätt tjäna sin läskrets.

Emellertid, sådan han nu en gång ser denna befolkning, blir den föremål för en vidlyftig karakteristik. Som historiker har han blick för dess insats i utvecklingen genom seklerna. På och med vågorna vid våra kuster, framhåller han, "uppväxa ju ändock de fleste bland dessa raske, tilltagsne, handlingskraftige sjömän, som i våra dagar styra med heder den Finska handelsflaggen öfver verldens   alla  haf, jemngode med det väldiga elementets mägtigaste betvingare, och bättre än de fleste öfrige.  Och i aflägsnare tider framsprungo från samma skär och öar dessa vilda gastar, som eldade och ledde af titanen Ehrenskjölds exempel, på ett enda skepp, vid Hangöudd länge, länge nedbröto en hel fiendtlig flottas framstormande svallvågor. På samma kuster hade också de hjeltar qvarlemnat sina hem, hvilkas blod klädde i purpur Höglands och Svensksunds ärekrönta böljor. Från samma kuster ändteligen härstammade ej blott Gyllenbögels frimodiga skälskyttar, 'som buro sina kanoner på sina axlar', utan också en ej ringa del af de der Wasagossarne, hvilka icke blefvo mycket efter sin fänrik Zidén."

Ett stort rum intaga i det följande Fredrik Cygnaeus reflexioner över de djuptgående lynnesolikheter han anser sig ha funnit mellan svensk och finsk allmoge i Finland och i vilka han ser en rasåtskillnad framträda. Liknande yttranden fällas ju vid samma tidpunkt av Freudenthal i den nyländska reseberättelsen, av Otto Höijer i hans böcker. Vare sig det ordas om en svensk "nationalitet", en svensk "befolkning" eller en svensk "koloni", så står det fast att ingen anser det kunna bli tal om en enbart språklig tudelning av Finlands allmoge.

Cygnaeus finner att "råstenarna" mellan "det Finska folkets" båda beståndsdelar uppstiga ur en ändå djupare grund än de språkliga och geografiska förhållandena betinga. I ögonen fallande olikheter råda "i vilja och deraf härflytande handling, i åskådningssättet jemte dess inre motiver och yttre påföljd". Även en främmande blick kan se det, menar han. Greve Paul van Suchtelen understryker i sin bok om kriget 1808 att envar av dessa tvänne nationer (nations), finnarna och de gamla svenska kustkoloniernas inbyggare hava sin egen utpräglade karaktär (caractère distinctif) : "Deras språk, deras anletsdrag, sederna, dräkten, äro lika olika som deras ursprung."

Det finska lynnet, fortsätter Cygnaeus, är inåtvänt och kontemplativt. Det ligger också i finska folkets natur att antingen göra ingenting eller att göra allt med besked. Vidare: finnen lider tyst — även Runebergs iakttagelse! "Men deraf, att det Finska folkets stora nöd ej gifvit sig luft, såsom äfven en mindre grad deraf hos andra menskliga varelser, uti yttre förnimbara uttryck, har det händt, att denna omätliga melancholi tjocknat omkring dess varelse, liksom ett dervid fastvuxet töcken." -------"Det är ej folk med sådana lynnen, som construera stater i verkligheten." Men i diktens ideala värld uppföra de de mest gigantiska sammanställningar. Den rena matematikens ideala konstruktioner öva, så påstår Cygnaeus, en så sällsam tjusningskraft på det genuint finska lynnet "att man ser bondpojkar i våra ödemarker med otrolig ifver fördjupa sig på egen hand i Euklides' ele-menter, medan Finlands kustbor, ifall man ville plåga dem dermed, sannolikt skulle instämma i följande roliga klagosuck af Bellman öfver det ämnet:

Hjernan ännu i mig vrides,
När jag tänker på Euclides
Och på de trianglarna,
A B C och C D A;
Svetten ur min panna gnides
Värre, än på Golgatha.

Men — "i användningen af mathematiken, liksom all annan application, hafva deremot alla af Svenskt ursprung varit Finnarne afgjordt öfverlägsne".

Cygnaeus framhåller vidare hur djupt den egentliga finnen griper det poetiska elementet i alla dess olika former, medan han av egen erfarenhet i den nyländska skärgården tror sig kunna intyga, att de på väggarna upphängda, rimmade gratulationerna vid bröllop, födelse- och namnsdagar utgöra de enda torftiga beläggen för svenska allmogens böjelse åt detta håll. Egendomligt nog hade ju icke häller Freudenthal, oaktat sin långt större förtrogenhet med nyländska landsbygden, vid denna tidpunkt någon aning om de rika skatter av folkvisa och saga, som här funnos att inhösta.

Nu en djupt träffande jämförelse mellan den sålunda skildrade finska allmogekaraktären och den svenska! Cygnaeus gör sig en åskådlig bild av den finske bonden genom att föreställa sig honom, där han kavar sig fram i roddbåt på de tusen sjöarna. "Undergifven och trägen, liksom en galérslav, sätter sig landtkrabban vid åran äf ven i den gröfsta kyrkbåt; vare sig att vinden blåser med eller mot, inverka dess nycker föga eller intet på den kurs, han tager. Hans färd öfver den skummande vågen kan ofta nog för honom vara en lifsfara, men aldrig en sjungande fröjd; alltid är den deremot en tung möda."

Varför ?

Jo, för att han saknar — seglet!

"Han saknar detta segel, som skulle lyfta mödan från hans skuldra, och gifva ej blott helt andra vingar åt hans fart, än hela dussinet af dessa fenor, dem han med svullen och tröttad hand oupphörligt sätter i rörelse, utan ock tillåta honom att taga på sig den stolta oberoende minen af en man, hvilken intet annat åliggande sjelf har, än att med säker hand styra en hop luftiga andar, dem han frambefallt till sin tjenst."

Fullkomligt annorlunda gestaltar sig kustbornas liv. "Klokt och lugnt bedömande förhållandena, utsätta de sig ej gerna utan trängande nödvändighet för vådor, hvilkas olycksbringande höjd de på förhand insett. Men råka de det oaktadt ut för en med förderf hotande situation, låta de sig deraf icke öfverrumplas, liksom af en oväntad fiende, utan uppbjuda allt, hvad i mensklig kraft, skicklighet och skarpblick kan ligga, för att öfvermanna hotelsen och straffa den för lögn." Cygnaeus kan icke bevara sig "från en ilning af beundran" för dem, "hvilka närsomhelst förstå att med faran umgås på lika förtrolig fot, som den Finska bonden med den tunga långvariga mödan".

På dessa förutsättningar bygger nu den svenska kustbons starka känsla av överlägsenhet gentemot finnen. Och härtill komma yttermera andra omständigheter. Med sitt språk bevara svenskarna minnet av att engång ha tillhört det erövrande 'och härskande släktet. De se i sig själva "ett landets privilegierade bondestånd, i qvalitet oändligen förträffligare, än desse Finska stackare, om hvilkas inre rikedom de hört långt mindre, än om Califoniens och Nya Hollands".

Men till överlägsenhetsmedvetandet sällar sig avogheten och motviljan. Hur starka alla dessa rörelser i folksjälen äro visar sig i en händelse, som Cygnaeus talar om. En ung kvinna, vars käraste dömts för mord, finner domen icke blott hård utan även ytterligt orättvis, ty "det var ju bara en Finne han slagit ihjäl".

På denna punkt utvecklar Cygnaeus sin varmaste vältalighet :

"Den som behjertat det förfärliga, som ligger i en sådan dissonans mellan de elementer, hvilka hafva sitt uttryck i de båda skilda språken och borde smälta ihop uti kärleken till det fosterland, der lifvets haf åt dem hvardera beskärt en strand, den kan väl ej längre betvifla nödvändigheten af att ofvanom de tillfälliga naturliga skilj aktigheterna sammanfläta ett högre andeligt föreningsband. Möjligheten af en sådan försonings- och föreningsprocess kan deremot synas mera tvifvel underkastad, åtminstone inför det kallt öfvervägande förståndet. Och visserligen kunna svårigheterna dervid icke besegras genom de medel, hvaröfver ett sådant förstånd förfogar. Hvad hatet bryter, kan blott kärlek hela. Blott denna har fått kraften att ur sig utveckla det ljus, som kan leda till klar insigt deri, att stranden i och för sig sjelf är ett oting, ett intet, hvilket första störtsjö bortspolar efter godtycke, ifall stranden ej bakom sig har ett land, hvaraf den först upphöjes till någonting annat än en sandrefvel; medan landet från sin sida lär sig fatta, hvilken uppfriskande hafsluft kan från stranden strömma upp till dess stela enformighet. Och hvad det ur kärleken utströmmande ljuset förberedt, kan endast den ur samma källa härflytande värman fullborda: sammansmältningen af de sig ömsesidigt försvagande stridiga elementerna till en högre enhet."

På detta sätt betraktade Fredrik Cygnaeus den högre enhet, i vilken folkets nationellt särpräglade delar borde uppgå. För Snellmans syn tedde den sig annorlunda — den fullbordades med det numeriskt svagare elementets uppsugning av det starkare.

På denna grund skall nu det svenska folkupplysningsarbetet byggas. Allt partisinne skall vara detsamma främmande. Och med kraft tillbakavisas likaså tanken att en spridning av rikssvenska folkskrifter här skulle kunna gagna. Cygnaeus kallar dessa en nödspis. Han gör för resten det intressanta meddelandet att sådana spritt sig icke blott till Åland och österbottniska kustorter utan ganska allmänt även i Lovisatrakten. Men han betraktar deras förekomst som tillfällig, han anser det för en olycka ifall vår "Svensk-Finska allmoges själar" skulle lämnas i sådana bildningsmedels våld, som en av honom skarpt klandrad populär Almqvist-skrift. Här visar sig Cygnaeus häjdlösa subjektivism. Han glömmer Kapellet, Svenska fattigdomens betydelse och mycket mer av Almqvists hand, som står oöverträffat på sitt område som litteratur och som folkläsning. Själv yttrade han i ett  annat  sammanhang  att man icke må förtycka skärgårdssvenskarna, om dessa icke anse sig förpliktade att "på fäderneslandets altare nedlägga det ogudaktiga offret af sitt ärfda urgamla vikingatungomål", men på detta altare offrade han hela den svenska folkskriftslitteraturen. Allt skulle skapas nytt på finländsk, fosterländsk grund. Det var följdriktigt ur Cygnaeus synpunkt och belysande för avsikten med hans vågade projekt.

För det svenska språkets fortbestånd gör han emellertid flera temperamentsfulla inlägg. Han understryker visserligen gång på gång att finskan, som han icke litterärt behärskar, är hans modersmål, men från svenskan vill han dock icke avstå. "Att Svenskan småningom förlorar betydelsen af att vara högsta bildningsmedlet uti ett främmande land, är alldeles i sin ordning. Det har ju gått på samma sätt med bildningens verldsvigtiga vehikel, Romarspråket. Men ej ens detta har ju ännu så alldeles hunnit utplånas här ur menniskornas vetande, ehuru det begynner alltmera lefva på förknappning. Ännu mindre skall tiden förmå åstadkomma den totala bortnötningen af Svenskan, som med så många fibrer lefver och länge skall lefva i den Finska bildningens själ. Och den stund, då det kommit derhän, skulle jag ej räkna bland de lyckligaste i annalerna af vårt lands civilisation. — — — Och hellre än jag ville se eländet af det barbari, som här skulle råda ifall det engång komme derhän, att bildningens sakförare, i detta land lyckats reducera sin språkkunskap endast till Finskan, skulle jag draga åstad så långt vägen räcker."

Slutligen — den tilltänkta tidningens positiva program? Det får en lustig formulering. Läsekretsen komme, heter det, att bestå av människor, vilkas hembygder, "ställda på skarfven emellan jord och haf, göra dem redan från deras första barndom till amphibier". De hyste "för den inåt vända contemplationen mindre respekt, än för ett flarn". Alltså: en praktisk riktning måste tidningen följa. Naturkunnigheten skall uppmärksammas, men kanske framför allt geografien. Detta är i det närmaste allt den vidlyftiga skriften har att giva i detta viktiga hänseende.

Ännu ett utslag av denna samma tankegång finner man i det symboliska namn Cygnaeus höll på: Fyrbåken. Härvidlag satte sig dock högre makter på tvären. Den på pressens område än så länge allena härskande generalguvernören Berg vädrade onda avsikter bakom det ljusstarka namnet och förbjöd det. Men icke häller det provblad, som under namnet Folkvännen underställdes honom sommaren 1860, blev godkänt. August Schauman (Sex årtionden) berättar att greve Berg nu stötte sig på en artikel om Sicilien och Garibaldi och enligt Schauman torde härav föranletts de bergska cirkulären till guvernörerna i augusti och september med anvisningar rörande censureringen av tidningar för folket och sådana blads — redigering! Bland "onyttiga ämnen" uppräknades underrättelser om de politiska händelserna i Japan, Kina, Syrien, Sicilien, Calabrien, Umbrien, Marocko och Mexiko!

Efter dessa långvariga trassel blev det äntligen möjligt för den nya tidningen att i januari 1861 begynna sin verksamhet. Den fick alltså heta Folkvännen. Visserligen kunde ju ett försåt lura också i detta, det menlösaste av namn, påpekar Cygnaeus en gång längre fram. Men så djupt hade greve Bergs skarpblick icke trängt att han kommit att tänka på Marats 1'Ami du peuple, om nu den baltiske magnaten överhuvudtaget alls kände till den stora franska revolutionens press. Cygnaeus anmärker emellertid skämtsamt vid grundläggarnes möte hösten 1862 att Folkvännen har tagit ut sina första steg "så oförargligt och fridfullt att dess vilde ättefader ´l´ami du peuple' sannolikt i grafven vändt sig av harm deröfver."

Den förste redaktören blev som nämnt Viktor Öhberg. Den flitigaste medarbetaren och artikelskrivaren var i början Österbottens blivande utgivare, Anders Svedberg i Munsala, vilken Petrus Nordmann i sin minnesteckning över Öhberg tillerkänner en större andel i författararbetet än redaktören. Och att Svedbergs insats verkligen var även kvantitativt betydande framgår indirekt av ett yttrande i hans dagbok (oktober 1863), som anföres av lektor J. J. Huldén i Nya Tidningen (14 januari 1924). Svedberg nämner här att han under detta och de två närmast förflutna åren i Folkvännen burit upp ett honorar på 150 rubel årligen.

Det dröjer emellertid icke länge förrän annan hjälp utifrån måste anlitas, såvida tidningen överhuvud skall kunna hållas uppe. Svedberg ägnade sig från och med 1864 åt sitt eget blad, Österbotten. Och enligt ett meddelande i Folkvännen blir dennas redaktion från ingången av år 1865 förstärkt med två personer, som förbundit sig att lämna bidrag, — den ena av dessa är synbarligen P. Widerholm. Mot slutet av samma år lämnade Öhberg redaktörsposten, enligt en uppgift i Petrus Nordmanns minnesskrift. Tidningen själv yttrar emellertid att redaktionen, vari de nuvarande redaktörerna kvarstå, blir förstärkt. I verkligheten innebär detta troligen att redaktörssysslan nu faktiskt övertages av Widerholm, medan Öhberg dock står kvar som bidragare och därtill ännu en medhjälpare anskaffas. I slutet av 1868, då Wilhelm Grefberg förmodligen redan står för bladet, meddelar detta i sin anmälan om fortsatt utkommande återigen att redaktionen blir förstärkt, Men ingenstädes anträffas någon uppgift om det redaktörsbyte (Öhbergs avgång), som numera i alla händelser har ägt rum. Enligt R. A. Renvall: Finlands periodiska litteratur hade öhberg kvarstått till utgången av 1866, varpå Grefberg redigerat bladet 1867—70 för att år 1871 efterföljas av A.M. Jernström.

Ett redaktörsskifte i slutet av år 1870 omnämnes i själva verket av Folkvännen, ehuru varken den avgåendes eller den tillträdandes namn sättes ut. A.M. Jernström (som tidvis skött bladet redan under den grefbergska perioden) blir alltså redaktör från 1871 och kvarstår i två år. Men även under Jernströms tid måste vikarier anlitas. Hur tidningens redaktionella skötsel bedrevs, får man se av en skrivelse från Jernström till Nyländska avdelningen, som föredrogs i februari 1872. Det yttras i denna framställning att under det förlidna året ett färre antal nylänningar än förr lämnat bidrag till bladet, medan "sjelfva redaktionen af tillfälliga omständigheter ej mindre än 5 gånger vexlade mellan 3 skilda personer." Och för egen del säger sig Jernström vara sinnad att nu avgå.

Bland medhjälpare under hans period framstod emellertid främst C.S. Hallberg, som 1871 i fem och 1872 i sju månader faktiskt handhade redaktörsbefattningen. Från och med 1873 blir C.P. Solitander redaktör. Möjligen redan 1875 och i vart fall vid ingången av året 1876 överlämnas sysslan till F. J. Valbäck, under vars redaktörsskap en period av starkt uppsving tar sin början. En betydande medarbetargrupp namngives i meddelandena om utkommandet under 1876: professor G. Asp, doktor A. O. Freudenthal, magister F. Heikel, doktor S. Lemström, juriskandidaten Th. Lindh, medicinekandidaten M. af Schultén och folkskoleinspektorn Viktor Öhberg. Som namnen utvisa, kommer Folkvännen icke att enbart stödja sig på medarbetare från det freudenthalska lägret. Men tidningens allmänna riktning, som bestämmes av Valbäck, blir dock mer påtagligt freudenthalsk än den någonsin förut — icke ens på Grefbergs tid — har varit. Och längre än till det valbäckska skedets ingång ha vi icke ur vår synpunkt skäl att följa Folkvännens öden.

Till denna översikt av redaktörer och medarbetare kunna emellertid fogas några notiser, som yttermera förstärka intrycket att ledningen alltjämt gled ur en hand i en annan. En tid skötte Rafael Schauman redaktionsbestyren enligt uppgift i Åbo Underrättelsers "Minnesskrift". I brev till Selim Lemström den 4 november 1867 meddelar Freudenthal att han "sköter Folkvännen". Och litet senare, den 12 december berättar han: "Bisin" (Öhberg)) och jag stå för redaktionen". En följd av de ständiga förändringarna i ledningen blev givetvis att flitiga medarbetare avsevärt kunde inverka på tidningens hållning. En sådan var E.G. Palmen, som bidrog med talrika uppsatser mellan åren 1869 och 1872. En bidra-gare med rakt motsatta tendenser var Cajander; en tredje Verner Mathias Nyqvist.

De inledande artiklarna i det första numret av den 2 januari 1861 rätta sig i allo efter Fredrik Cygnaeus program och anvisningar. Folkvännens Anmälan, undertecknad "Viktor Öhberg. Magister", inledes med följande rader: "Härmed börjar en ny tidning, som skall försöka att skaffa sig läsare bland den svenska delen af Finlands aktningsvärda allmoge. Redan flere tiotal år hafva för de finska talande af detta stånd tidningar på deras tungomål blifvit utgifna, och de hafva utspridt mången nyttig kunskap till de mest undangömda trakter af vårt fädernesland. De tidningar, hvilka på svenska språket hos oss utkommit, hafva af flere orsaker icke kunnat hos menige man, som talar detta språk, vinna stort inträde, och derföre har nu detta blad uppstått, för att enkom söka gagna denna del af Finlands inbyggare."— — I sitt innehåll skall tidningen "söka bemöda sig att göra rätt för sitt namn, att vara sina läsares uppriktiga vän. Den skall derföre meddela sådana råd och upplysningar, som den anser för dem vara de nyttigaste och nöjsammaste."

Den andra inledande artikeln bär överskriften Fosterlandet och är undertecknad av Anders Svedberg, som skriver:

"Utan att vi vilja eller behöfva inlåta oss uti den vidtutseende strid, som i sednare tider de lärda emellan förts om Nation och Nationalitet, kunna vi dock med trygghet säga om Finland: 'Vårt land, vårt fosterland'. Vi behöfva icke fara öfver hafvet för att söka vårt fosterland, ty vi hafve det här." — — "Våra  svenska förfäder hafva betraktat detta land såsom sitt fosterland, för hvilket de lidit, kämpat och blödt". — —

Därför kunna vi "så mycket frimodigare upphöja våra röster och utropa: Äfven vi äro Finlands barn; äfven vi äro afkomlingar af de gamla kämpar, som stridit och dödt för Finlands ära och väl!"

I fortsättningen säger Svedberg öppet men icke synnerligen diplomatiskt att den svenska befolkningen i Finland numera "småningom" börjar att vinna erkännande som landets barn.

"Således böra vi numera icke förbittra oss sjelfva och andra med fiendtligheter och försmädelser emot våra finska språket talande landsmän och deras seder, utan hellre räcka dem en broderligt försonande hand och tänka: hafva våra förfäder svenskar och finnar kämpat och blödt vid hvarandras sida för det gemensamma stora målet: finska fosterlandets väl, böra då icke vi uti broderlig endrägt odla de torfvor de lemnat oss i arf; kunna vi väl, vid tanken på deras gemensamt utkämpade strider och mödor, tillställa lumpen tvedrägt på deras blodbestänkta grafvar ?

O nej, det kunna vi icke!"

Folkvännens utveckling skulle i det kommande lämna ett märkligt bevis på denna stora välmenings oförmåga att uträtta något. Den cygnaeus-svedbergska, fosterländska idealismen kunde icke rå med verkligheten. Så vitt det kom an på de svenska folktidningarna, Folkvännen och senare Svedbergs Österbotten, utestängdes allmogen i det längsta från varje vetskap om och varje beröring med de brytningar mellan svenskt och finskt, som upptogo de högre bildades intresse och ägde en så utomordentlig betydelse för snart sagt alla samhällsfrågors lösning. Intet underläts för att hålla bonden och arbetaren kvar i deras ovetenhetstillstånd och predika för dem fosterlandskärlek och tolerans mot finskan, medan det samtidigt för den finska allmogen predikades fosterlandskärlek och motvilja mot svenskan. Men med tiden tvangs Svedberg själv av de övermäktiga förhållandena att vid sidan av den aldrig frångångna fosterländskheten låta även ett drag av svenskhet prägla sin publicistik — det visar sig fullt tydligt i hans egen tidning Österbotten. Och med Folkvännen gick det på samma sätt.

Tanken att hos svenska allmogen skapa en känsla av samhörighet med den finska befolkningen söker redaktionen emellertid under de första åren positivt främja genom en mängd upplysande artiklar om det finska Finland och finnarna. Men detta bemödande följer även en annan linje. År 1862 införas, såsom tidigare nämnts, Freudenthals anteckningar under en resa genom landskapet Nyland och därvid bortrensas från den ursprungliga texten icke blott  författarens påpekande att ett "nationalhat" råder mellan svenskar och finnar utan också överhuvudtaget hans iakttagelser om rasmotsättningarna. En sanning, som Cygnaeus själv ( i Ett vågadt projekt) för sin läskrets hade framhållit långt kraftigare än Freudenthal  gjort  det, smusslades sålunda undan för allmogeläskretsen i det fosterländska syftets intresse. Men också en rent finsk tendens, som omöjligt kan vara oavsiktlig, framträder år 1865.

Det gäller fortfarande dessa beskrivningar av Finlands skilda trakter, som Folkvännen lägger an på. Vad Nyland vidkommer, kan man lägga märke till att de västnyländska näjderna då för tiden särskilt omhuldas; ett uttryck för dessa sympatier ger Selim Lemström i ett tal till hembygden vid årsfesten 1866, då han yttrar att Gustaf III engång hade sagt att västra Nylands skärgård var den skönaste delen av hans rike. Freudenthals västnyländska skärgårdsstycke av år 1858 framträdde midsommartiden 1865 i Folkvännen. Och i februari samma år infördes en stor och vacker skildring av dessa näjder. Denna är emellertid en översättning av ett finskt original, tidigare tryckt i Julius Krohns Maiden ja Merien takaa (Bortom länder och hav) och författaren breder ut sig i en vidlyftig dryftning av den svenskspråkiga allmogens ålder och härstamning. Han lägger märke till de, efter hans mening, finska ortnamn, som förekomma i denna landsända och hans slutsats blir att befolkningen till en stor del består av försvenskade finnar.

Jämte Freudenthals reseberättelse var detta den första teckning av svensk bygd och svensk allmoge i Finland, som Folkvännen skänkte sin läskrets. Samma frågor, som här behandlades, hade emellertid Freudenthal belyst på ett annat sätt i sin uppsats om den svenska kolonien i Nyland i nylänningarnes första album och just med Julius Krohn hade han fört en långvarig strid om detta sitt vetenskapliga lärospån. Åsikt stod mot åsikt, båda välbekanta och livligt dryftade. När Viktor Öhberg, Julius Krohns gode vän, införde en översättning för den svenska allmogens räkning av artikeln i Maiden ja Merien takaa, kan detta icke hava gjorts utan en avsikt att framhäva den ena meningen och lämna den andra därhän.

För övrigt inskärper skildringen i Maiden ja Merien takaa mycket bestämt olikheterna mellan svensk och finsk befolkning, och svenskarnes känsla av överlägsenhet gentemot finnarne framhålles. Den svenske bonden, heter det, yves över att hans språk hittills varit det härskande i Finland och likaså över sin härkomst, vilken han anser sig hava gemensam med hela landets herremannaklass. Ja tillochmed det "hat", som i Österbotten råder mellan svensk och finsk befolkning, namnes här — denna gång få alla dessa iakttagelser framhållas. Den enda censur, som nu förekommer, besticker sig i att ett utfall mot de svenska folktidningarna rensas bort. Dessa beskyldes nämligen i Maiden ja Merien takaa för att ha ingivit svenska allmogen en falsk uppfattning om de finska strävandena.

En uppsats, hållen i annan anda och uttryckande en strävan att väcka kärlek till det svenska modersmålet, framträder dock slutligen i denna tidning. Det sker den 30 januari 1867. Bidraget bär rubriken Svenska språket och dess utveckling och uppges anspråkslöst vara bearbetning och sammandrag ur Svenska Akademiens språklära. Författaren är sannolikt Freudenthal. Han berör emellertid icke de finsksinnades utan endast liberalernas åsikter i språkfrågan: "Likasom fosterlandet af alla land på jorden är enhvar dyrbarast, likaså bör äfven modersmålet, det språk, hvarpå vi först lärde oss tänka och kläda våra tankar i ord, vara oss kärare än något annat tungomål i verlden. Och känslolöst är att betrakta det endast som ett medel, ett redskap, hvilket med all likgiltighet kan utbytas mot ett annat, då det så faller sig. Vördnaden för fädernes minne, tillgifvenheten för den sed och de lagar, de lemnat oss i arf, tanken på den första bön vi lärde oss, den första undervisning i religionens heliga sanningar, som meddelades oss, förbjuda oss att missakta det tungomål, som med allt detta är oåtskiljeligen förenadt".24

I Folkvännens allmänna riktning inträder 1870 en viss förändring. Första numret innehåller en ledande artikel Året 1869, säkerligen skriven av Grefberg, där det yttras: "Vi hoppas detta år mer än förut kunna följa med dagens frågor, och skola vi anse som vår pligt att framhålla svenskans och svenskarnes rätt i detta land tvert emot de försök som göras att få inom hela landet 'ett språk' (finskan)." Och när kort därefter, den 9 februari, behovet av ett svenskt seminarium och svenska folkskolor föres på tal, inledes artikeln med en utläggning av begreppen nation och folk i överensstämmelse med Freudenthals nationalitetslära. Det torde vara första gången en dylik uppfattning kommer till synes i tidningspressen.

Den 29 november 1871 yttrar sig den nya riktningen i en rent politisk artikel. Frågan gäller språkens ställning i lantdagen. Det säges nu att i tidningens plan från början och allt hittills har legat att "icke blanda sig i de tvister, hvilka beröra Finlands svenskars och finnars inbördes förhållanden". "De misshälligheter dem emellan", yttras det "som man gjort och gör försök att anstifta hafve vi icke sökt underblåsa". Men — "någon gång hafva vi dock, för att motsvara bladets uppgift såsom arbetare i folkupplysningens tjenst, ansett oss böra sätta våra läsare i tillfälle att bilda sig ett omdöme om hvad som förehafves i frågor, hvilka på det närmaste ligga dem om hjertat, och äfven nu då landets mest lästa tidning, 'Helsingfors Dagblad' innehållit en artikel berörande bl. a. den svenska allmogens dyrbaraste rättighet, den att tillsammans med sina finska ståndsbröder genom ombud på landtdagarna deltaga i lagstiftningsärenden m.m., skola vi icke förbigå ett märkvärdigt yrkande, som torde sakna sitt motstycke äfven i de mot vårt lands svenskhet och svenskar mest ovänligt sinnade tidningar. 'Helsingfors Dagblad' anser det nämnligen med sin ofta omskrutna opartiskhet förenligt att 'på en landtdagsman efter 1872 ställa den fordran att han förstår hvad det yttras af de finsktalande medlemmarne, hvarigenom man kunde undvara en särskild tolkning till svenska.' "

"Det är en känd sak att bland vårt lands svenska allmoge jämnförelsevis få hafva varit i tillfälle att lära sig finska på praktisk väg d. v. s. genom umgänge med finnar. För att det af Dbl. gjorda yrkandet skulle kunna i verket sättas ens i en aflägsen framtid, skulle således en mycket stor del af lärotimmarne i våra svenska folkskolor anslås för inlärande af finska språket till stort förfång för alla andra läroämnen, och mycket osäkert vore ändå om våra svenska allmogebarn kunde fullkomligt lära sig ett för deras språksinne så främmande tungomål. — Detta om svårigheten att i verket sätta Dagbladets yrkande.

Rättvisan av att vårt lands svenska allmoge vid sina val af landtdagsman skulle främst nödgas se till, om den valde förstode finska under det den finska allmogen hade full frihet att utan af seende på språkkunskap välja den kunnigaste och för öfrigt lämpligaste, lemna vi åt Dagbladet att ådagalägga."

I slutet av år 1872, omtalar Lille, framställde Viktor Öhberg och Freudenthal jämte ett antal andra medlemmar av Nyländska avdelningen ett förslag att denna för framtiden skulle till en del övertaga Folkvännen. De nämnda nylänningarne ärnade för ändamålet bilda ett aktiebolag, till vilket Th. Sederholm, som på senare tid förlagt tidningen trots att den gick med förlust, nu skulle överlåta densamma. Avdelningen, å sin sida, skulle framdeles taga del i vården om tidningens angelägenheter och genom en kommitté tillsätta redaktör, medan bolaget likafullt stode för den ekonomiska risken.

Dessa förslag godkändes. Emellertid, berättar Lille vidare, önskade avdelningen genom dessa omställningar även vinna ett annat mål: att för framtiden utestänga möjligheten av ett finsksinnat inflytande på tidningens ledning. Ett sådant ansågs nämligen under 1872 ha gjort sig gällande i en framställning av E.G. Palmen rörande lantdagens verksamhet. Denne återigen hade under en mycket livlig diskussion motsagt anmärkningarna, som riktats mot honom, och bestridit avdelningens rätt att sätta sig till doms härutinnan.

Meningsbrytningen i denna sak utgör blott en episod i den långvariga strid, som på denna tid fördes inom avdelningen i språk- och nationalitetsfrågorna. Folkvännens ställning blir emellertid hädanefter en annan än förr. Tidningen ställes visserligen fortfarande utanför nationalitetsstriden, man betraktar densamma uteslutande som ett folkupplysningsorgan. Men i den mån nationella tänkesätt under denna upplysningsverksamhet komma till synes, äro dessa numera svenska.

Vid sjuttiotalets mitt övertogs redaktionen, såsom tidigare nämnts, av Valbäck och härigenom befästes yttermera Folkvännens ställning som en företrädare för den nyländska färgen — under de givna, inskränkande förutsättningarna. Publicistiskt sett gick tidningen nu ett skede av rik uppblomstring till mötes; prenumerantsiffran steg likaså kraftigt. Folkvännen levde för resten länge — dess sista nummer kom ut den 20 februari 1893.

Emellertid, om man gör en översikt av innehållet från begynnelsen och fram till året 1876, så måste det erkännas att folkupplysningsspörsmålen och framför allt den brännande folkskolefrågan under hela denna tid dryftats med stor uthållighet och en aktningsbjudande insikt. På detta område voro Öhberg, Svedberg, Grefberg och Valbäck alla skickade att skapa någonting bestående. Deras kampanjer i Folkvännen har man säkert i en viss mån att tacka för det resultat, som slutligen vanns: att motståndet mot folkskolan bröts. Men också de tidvis rikligt förekommande uppsatserna från lantbrukets områden ha utom all fråga ägt en betydelse för framtiden.

Även från en annan sida sett blev Folkvännens gärning betydelsefull. Den freudenthalska hembygdstanken bar frukt i dessa spalter. Med åren strömmade allehanda meddelanden och inlägg från det svenska Finlands skilda trakter allt rikligare in till redaktionen. Att Nyland därvid vart starkare företrätt än övriga landskap låg i sakens natur, men efter det att Svedberg blivit nödgad att lägga ned "Österbotten" blir förbindelsen mellan Folkvännen och det svenska landskapet i norr livligare, och sålunda skänkte detta blad de skilda finlandssvenska bygderna den första kunskap de överhuvudtaget erhållit om varandra. Svensk-Finlands bild börjar här för första gången att träda fram, en förutsättning för en finlandssvensk samkänsla skapas. Men icke häller kunskapen om Sveriges land och folk kan på längden förbliva ett främmande och likgiltigt ämne. Och i trots av Cygnaeus önskemål i motsatt riktning inträffar det att just tack vare den tidning han skapade allsköns rikssvensk folkläsning i form av bygdeskildringar, historiska uppsatser, karakteristiker av framstående sverigessvenska personligheter, dikter och berättelser i en jämn ström sprides ut över de finlandssvenska bygderna.

Bland Freudenthals bidrag till Folkvännen under dessa skeden av tidningens utveckling äro yttermera tvänne värda att särskilt framhållas. Båda lämna goda prov på hans förträffliga framställningssätt, när han skrev för en folklig läskrets. Båda innehålla tankar, som förtjäna att begrundas, och bakom båda skönjer läsaren Freudenthals  personlighet.

Den förra av dessa uppsatser, Om allmogens språk, ingår som ledare den 22 februari 1871. Han framhåller i inledningen hurusom bland svenska allmogen i vårt land råder en viss blygsel för det sätt att tala, som den ärvt från sina fäder, att mången, som haft att göra med stadsbor och "herrskap", bemödar sig att i tal med sådana använda herrespråket, — "herrska", som österbottningen säger. Men just detta väcker löje och icke den omständigheten att allmogemannen fritt brukar sitt eget språk, varpå han uttrycker sig ledigare och bättre än på något annat. Och skrattar någon åt allmogemålet, lägger han
därvid i dagen icke blott sin narraktighet utan även sin okunnighet. Likasom den gamla klädebonaden ur skilda synpunkter, som närmare utvecklas, har sitt oförytterliga värde, så ock bygdemålet, "modersmålet", som ingen bör skämmas för.

Ur en annan synpunkt belyses ämnet i artikelns fortsättning, då Freudenthal dryftar folkmålens betydelse för den vetenskapliga forskningen, kärnfullt, klart, fattligt för var man. "Den kloke mannen", så slutar han, "lyssnar med uppmärksamhet och aktning till de ljud, som i forna tider bodde på våra berömlige nordiske förfäders läppar och än i dag återfinnas klara och lefvande i allmogens språk."

Den i tiden senare stora Freudenthalsuppsatsen i Folkvännen (den 1 mars 1876) behandlar etnografiska museer, lämnande en allmänt hållen utredning av vad etnografi och museer äro för något och i fortsättningen övergående till de finländska strävandena på detta område. Det är framför allt den nedärvda, åldriga, ännu levande bygdekulturen Freudenthal här berör, i det han försöker förmå allmogen att fatta betydelsen av de ansträngningar, som göras för att i museerna landskapsvis skapa helhetsbilder av densamma.

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 17.03.2013

Kapitel i samma bok samt antikel: