Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken

- Freudenthals nationalitetstanke i pressen och litteraturen

Vikingen

Av Arvid Mörne

Den freudenthalska kretsens förhoppningar att få till stånd ett eget pressorgan i Helsingfors gingo äntligen i uppfyllelse, då Vikingen den 28 november 1870 sände ut sitt första provnummer. Att detta försök att hävda och utbreda de nyländska åsikterna icke gjordes tidigare berodde framför allt av svårigheten att erhålla en lämplig huvudredaktör. Det står emellertid fast att Vikingens verksamhet icke tog vid för tidigt utan tvärtom ett årtionde för sent. Det allmänna politiska läget hade nämligen i tvänne skilda hänseenden under 1860-talet utvecklat sig ogynnsamt för de strävanden Vikingen ville företräda.

Först och främst besatt den finska rörelsen nu en vida större slagkraft än vid 1860-talets ingång. Den hade undergått en genomgripande radikaliserings- och differentieringsprocess och kring Yrjö-Koskinen hade uppstått en dådkraftig grupp, "jungfennomanerna", som numera höll sig själv för och även allmänt kallades det finska partiet. I pressen framträdde denna sammanslutning för första gången i november 1862, då en ny tidning, Helsingin Uutiset, redigerad av Jaakko Forsman, dennes broder Yrjö-Koskinen och Agathon Meurman, sände ut sitt provnummer. I artikeln Uusi vuosi (Det nya året) den 2 och 5 januari 1863 skriver Yrjö-Koskinen att den uppfattning, som i Snellman vill se det för finskheten ivrande partiets märkesman och ledare, endast delvis är riktig. Snellman utgör själv ett helt parti, han sköter affärerna helt och hållet efter eget huvud och för dem, som ivra för finskan, är han den närmaste bundsförvanten. Han är finskhetens mäktigaste vän. Men i fråga om finska språkets sak föreligger en olikart i åsikterna beträffande praktikens mått och mål, om också icke vad den inre halten vidkommer. Snellman är härvidlag mer konservativ än finskhetsivrarne överhuvudtaget.

I spetsen för desse trädde nu Yrjö-Koskinen själv, mer och mer avgjort ju längre 1860-talet led mot sitt slut. Visserligen uppgavs försöket med Helsingin Uutiset redan vid utgången av det första verksamhetsåret. Men efter det att den gamla Suometar 1866 hade blivit nedlagd, framträdde 1869 ett nytt organ för en radikal finskhet, behärskat av Yrjö-Koskinens krets — Uusi Suometar. Vidare upprätthöll samma grupp sedan 1866 Kirjallinen Kuukauslehti, som blev det snellmanska Litteraturbladets arvtagare, den skaffade sig ett starkt, svenskspråkigt pressorgan i det nya Morgonbladet och hade för övrigt även i landsortspressen ivriga anhängare. Kort: det snellmanska tidsskedet tillhörde redan det förflutna och det koskinenska hade tagit vid.

Ett annat tungt vägande resultat av 1860-talets allmänna utveckling framträder tydligt i den svenskspråkiga pressen. Det kan sammafattas i två ord: liberalismens seger. Liberalismen var organiskt hopväxt med den radikala konstitutionalism, som tog sig ett uttryck i motståndet mot januariutskottet och i fortsättningen gav de liberales nya, dagliga tidning Helsingfors Dagblad en stark vind i seglen.

Dagbladets första provnummer hade kommit ut den 16 november 1861. Under de följande åren hade Edvard Bergh stått i spetsen för tidningen, men i mitten av 1860-talet efterträtts av Robert Lagerborg, som under en ständig och utomordentligt värdefull medverkan av Anders Herman Chydenius gjorde detta pressorgan till Finlands första "stora" tidning. Härunder fullföljdes oavlåtligt den betydelsefulla verksamhet Bergh lagt grunden till: att stärka medborgarandan och frihetssinnet, att icke blott försvara och befästa Finlands autonomi utan också oförfärat kämpa för de konstitutionella rättigheternas utvidgande. På samma gång följde Dagbladet socialpolitiskt liberalismens riktlinjer. I nationalitetsfrågan, vilken ur Dagbladets synvinkel tedde sig blott och bart som en finsk språkfråga, hade redan Bergh trots sin tidigare skandinaviska orientering intagit en ståndpunkt, som kom Chydenius uppfattning nära. Och det var den sistnämndes tänkesätt, som blevo normgivande för Dagbladets hållning.

En grundlig utredning av sina åsikter har Chydenius givit i några artiklar av år 1864, införda i Litterär Tidskrift. I yttersta korthet sammanfattat, blir hans resultat att nationen icke förmår avvara ett för alla gemensamt bildningsspråk, på vilket den genom seklerna nedärvda västerländska bildningen vidmakthålles och förkovras. Och detta gemensamma språk kunde visserligen teoretiskt tänkas bliva något av de stora kulturspråken. Det kunde med ändå starkare skäl — fortfarande teoretiskt resonerat — bliva svenskan. Men praktiskt står ingen dylik tanke att förverkliga. Finskan är det enda språk, som kan bliva gemensamt för alla och eftersom det förhåller sig sålunda, så måste alla lära sig finska och alla krafter sättas in för att av detta vanvårdade tungomål skapa ett värdigt uttrycksmedel för vår västerländska bildning.

Man kunde ju säga att Chydenius slutresultat kommer Snellmans mycket nära, ehuru han når det på andra vägar och fastän hans här förbigångna utredningar av nationalitetsbegreppet leda honom så långt som möjligt från den snellmanska ståndpunkten. Men detta var en mindre väsentlig omständighet. Vad som möjligen komme att ske i en fjärran framtid, ifall man följde den chydeniuska linjen till dess slutpunkt, betydde föga för opinionen hos denna svenskspråkiga, bildade klass, som redan hade gjort sig förtrogen med tanken på svenskans försvinnande efter några få generationer. Däremot blevo Chydenius och Dagbladets åsikter fullständigt avgörande för allmänna meningen på 1860-talet såtillvida att man godtog deras värdesättning av språket som blott ett underordnat medel för den mänskliga kulturens befästande och utvecklande. Därav förklaras att Dagbladets planer att göra alla högre läroverk tills vidare tvåspråkiga vunno ett rätt livligt understöd.

Hittills hade finskan gått och gällt för allas modersmål. Numera ser man tämligen allmänt denna benämning återbördas åt svenskan. Men varken det ena eller andra "modersmålet" ägde enligt detta betraktelsesätt något oförytterligt värde i sig. Någon nationalitetsfråga förelåg häller icke i Finland, endast en finsk språkfråga, som borde avgöras enligt lämplighetssynpunkter. Och härmed sammanhängde givetvis Dagbladets villighet att medgiva regeringen rätt att utan ständernas hörande lagstifta i språkfrågan — en ståndpunkt, som man senare tog avstånd ifrån.

Det blev sålunda slutligen endast beträffande hastigheten och omfattningen av finskans framryckning, som olika meningar yppade sig mellan Dagbladet och de finsksinnade av skilda skiftningar. Många "gamla" fennomaner, bland dessa August Ahlqvist, stodo i verkligheten tämligen nära Dagbladsståndpunkten. Men detta var en sak för sig. En utomordentlig bitterhet kännetecknade i vart fall slitningarna mellan liberalerna å ena sidan, Snellman och Yrjö-Koskinens grupp å den andra. Den berodde på de oöverkomliga meningsskiljaktigheterna i snart sagt alla frågor, som berörde Finlands statliga ställning, vidare på Dagbladets skarpa opposition mot Koskinens strävan att göra språkfrågan till det centrala spörsmålet i landets offentliga liv och slutligen även på personliga antipatier.

Emellertid blev Helsingfors Dagblads ståndpunkt i alla avseenden normgivande för den svenskspråkiga pressen. Gabriel Lagus sluter sig till densamma, likaså Ernst Rönnbäck. Även Svedberg påverkas länge därav. Och August Schauman, Carl Immanuel Qvist, Ernst Linder ha redan tidigare på skilda håll fört fram de liberala meningar, som sedan samlas i Dagbladet som i en brännpunkt. För denna kompakta, ledande, härskande opinion fanns ingen finlandssvensk nationalitet till och än mindre någon nationalitetsfråga av det slag, som sedan 1850-talets sista år hade uppfyllt sinnena i de freudenthalska kretsarna. Dagbladsliberalismen hade vid 1870-talets ingång växt alla andra opinioner över huvudet och Dagbladets män sågo häller icke i början någon motståndare att räkna med i den nya veckotidningen Vikingens redaktion av "nyländska studenter".

Översitteriet, som genast sökte slå ihjäl den dristige nykomlingen, närdes i någon mån av uppfattningen att hans namn var löjligt och utmanande. På tal härom säger Lille i sin bok om den svenska nationalitetens samlingsrörelse att namnet Vikingen antogs på hans förslag. "De nyländska studenterna nämndes av sina motståndare vikingar", berättar han. Och "i detta ord ville vi tillika inlägga tanken: vik för ingen".

Den 28 november 1870 utkom det första provnumret. Som ansvarig redaktör uppträdde Carl Berndt Federley. Medarbetarkretsen hade utgått ur den freudenthalska gruppen inom Nyländska avdelningen och Freudenthal själv medverkade.

Under Vikingens andra år, 1872, framträda som redaktörer Federley och Rafael Schauman. Som medarbetare nämnas nu i prenumerationsanmälan Freudenthal, A. Jaenisch och Viktor Öhberg. År 1873 uppträder Rafael Schauman som redaktör och omnämner i sin prenumerationsanmälan följande medarbetare: den avgångne redaktören Federley, Freudenthal, Jaenisch och dåvarande medicinekandidaten M. W. af Schultén. Året 1874 blir Vikingens sista. Formatet, redan engång utvidgat, blir nu ansenligt. Medarbetarkretsen är i huvudsak densamma, men som förste redaktör fungerar Axel Lille, vilken, ehuru icke tidigare nämnd bland medarbetarna, hela tiden lämnat talrika bidrag till bladet och redan under de två första verksamhetsåren tagit del i redaktionsarbetet. I redaktionen kvarstår fortfarande Rafael Schauman, som år 1873 ensam besörjde densamma.

Det första året kom Vikingen ut en gång i veckan, på måndagarna; 1872—73 tvänne gånger — onsdagar och lördagar. Sista året, då formatet alltså starkt utökas, utges återigen endast ett nummer i veckan — på lördagen.

1 det första provnumret vänder sig redaktionen till läskretsen i en artikel, som enligt Lille ursprungligen torde ha skrivits av M.W. af Schultén, ehuru den slutliga texten var en produkt av redaktionellt samarbete.

"Svenska kulturen", säges det, "bör hållas vid makt och utbildas redan derföre, att det är en helig rättighet för svenska befolkningen i vårt land att derifrån få suga lifskraft och näring. Icke den aritmetiska beräkningen, att denna befolkning utgör en endast så och så stor bråkdel af hela landets utan helt enkelt nationaliteternas rätt att få lefva och lefva sitt eget lif, så vi dt de hafva kraft dertill, är härvid afgörande. Den svenska befolkningen bör således se sitt språk, sin nationela bildning och egendomlighet vårdad och utbildad; sträfvandet derför är lika nödvändigt, berättigadt och aktningsvärdt, som arbetet för den finska nationalitetens i vårt land upplysning och för utbildningen af dess språk.-------Dessa intressen — de svenska nämligen — hafva väl icke varit glömda inom vår tidningspress, särdeles i den mening, att man ingalunda förgätit att anfalla dem; men .sitt fullständiga uttryck och oförtröttade förkämpar ha de likväl alltför sällan funnit.-------"

Vikingen vill alltså vårda sig om den svenska befolkningen i kraft av nationaliteternas rätt att leva sitt eget liv. Vi veta genom Lilles vittnesbörd att denna ståndpunkt grundade sig på den åsiktsbildning, som Freudenthal under loppet av det närmast föregående årtiondet har givit upphov åt. Men det har dock sitt intresse att se, hurusom Vikingens uttalanden i enskilda fall bekräfta denna utsaga genom att direkt stödja sig på den freudenthalska utredningen av begreppen nation och folk.

Ett dylikt belägg lämnar artikeln Fäderneslandets historia i folkskolan den 24 januari 1874. Hos oss, säges det, har tyvärr det betraktelsesätt vunnit en mycket vidsträckt spridning, vilket förnekar berättigandet av folkbegreppets utsträckning i vårt land längre än till den rent finska befolkningen. Härav har följt att endast det skall vara "nationellt", som hänför sig till denna befolkning och dess språk. — Ett annat direkt bevis för det freudenthalska inflytandet i nämnda hänseende ger ett polemiskt inlägg från redaktionens sida den 28 augusti 1871. Polemiken, som är riktad mot Viborgs Tidning, erbjuder i och för sig inget intresse i detta sammanhang. Motparten, märket E. A. F., har emellertid sökt bevisa att det alls icke finnes någon svensk nationalitet här i landet, medan Vikingens redaktion nu understryker att densamma ständigt begränsat "nationaliteterna såsom karakteriserade genom språk, härstamning och egendomlighet i lynne och sed" samt å andra sidan "uppstält folkbegreppet såsom omfattande de genom samma politiska ställning, lagar, institutioner och historie förenade individerne".

En tredje gång (den 10 jan. 1874) utvecklas den för Freudenthals åsikter grundläggande åtskillnaden mellan nation (nationalitet) och folk i en mot Morgonbladet riktad polemik, som berör de städse aktuella skolfrågorna. Artikeln är med största sannolikhet skriven av Lille. "Hvarhelst de historiska förhållandena", yttrar författaren, "sammanslutit skilda nationaliteter till en gemensam folklig enhet, där skall man alltid, ifall man betecknar begreppet folk med det allt för ofta missförstådda begreppet nation och där under afser endast den talrikaste nationaliteten, kunna träda i harnesk för hvarje orättvisa som utöfvas af det öfverlägsna antalet".

Som ett exempel namnes striden mellan tyskt och danskt i Sönderjylland: "Utgår man nu från synpunkten, att den slesvigska skolan är behöflig för det allmänna endast så vida hon förmår dana bildade individer, hvilka kunna leda nationens utveckling, och med nation endast afser den numerärt öfverlägsna nationaliteten eller den tyska, så är det en själffallen sak, att man måste godkänna alla Tysklands åtgärder, beträffande skolan i det danska Slesvig."

Låt oss nu se efter hur Vikingen utvecklar denna sin allmänna uppfattning om åtskillnaden mellan folk och nationalitet under ett skärskådande av de olika meningsriktningarna i Finland. Bland tidningens talrika uttalanden är en artikelserie "Också ett ord i ett omtvistadt ämne" 14 nov.—5 dec. 1874 det allra märkligaste. Även i fråga om dessa uppsatser synes det sannolikt att Axel Lille är författaren.

Vikingens polemik är i det väsentliga riktad mot märket A. F. G(ranfelt) i fennomanernas svenskspråkiga pressorgan Morgonbladet och de stridande komma under sina replikskiften in på den svenska befolkningens förhållande till patriotismen. Granfelt hade yttrat: "Om vårt lands svenskar verkligen vilja och skola kunna vara finska patrioter, så måste de känna sig vara ett med det finska folket, ett i anda och lif. Finland, med allt hvad det i sig sluter, måste vara deras högsta jordiska kärleksföremål; hvaremot i samma mon som deras hjärtan hänga fast vid Sverige, de här äro blott vilsekomna främlingar, intet annat."

Nu Vikingen:

Hr A. F. G. har rätt, såvida han menar att svenskarne i Finland "skulle i Sverige vilja skåda det fosterland, i vars tjenst de borde offra sina krafter". Men — "vore antingen den svenska eller finska befolkningen glömsk af de välsignelser, som genom Sverige kommit Finland till del, eller hyste de icke intresse för det lands framtida öde, med hvilket de i sekler varit lyckligt förenade, så skulle helt säkert denna deras glömska af forntidens och det närvarandes lärdomar tillskynda dem olycksdigra följder i den framtid de gå till möte." Vidare: "Äfven här i Finland är svenskheten bofast; äfven här lefver sedan århundraden tillbaka en intelligent utgrening af den skandinaviska stammen, hvilken i väsendtlig mon har inverkat på gestaltandet af Finlands öden, och äfven här blomstrar slutligen en kultur, en andelig odling, som till sitt ursprung och väsende är svensk-------"

Allt detta ger ju oss en sammanfattning av tankar, som genom Freudenthal rotfäst sig i den krets, som bar upp Vikingen! Ny förefaller däremot en annan synpunkt, som Vikingen utvecklar i fortsättningen av denna replik till Morgonbladet:

"Herr A. F. G. menar att sträfvandet till förmon för svenskheten i vårt land leder den svenska befolkningens hog utom Finlands gränser, till dess stamförvandter på andra sidan bottenhafvet och sålunda till sina följder bidrager till patriotismens söndrande. Hvarför är han icke konseqvent vid tillämpningen af sina teorier? Hvarför kunna icke lika så väl de finska sträfvandena i vårt land leda den finska befolkningens hog och sympatier till deras stamförvandter söder om finska viken och bortom Finlands östra gräns ?   Hvarför kunde icke sålunda äfven herr A. F. G. mot det finsk nationela sträfvandet utslunga samma beskyllning som mot det svenska, nämnligen att äfven detta kan leda till upplösandet af den fosterländska enhetskänsla, som utgör patriotismens grund?"

Å den andra sidan inskärpa dessa artiklar att Granfelt i det närmaste helt och hållet har förbisett den inre meningsolikhet, som råder bland fennomaniens motståndare. Vikingens artikelförfattare delar dessa i tvänne huvudgrupper: Helsingfors Dagblads "partiskiftning", som han kallar den kosmopolitiska och Vikingens, den svenskt nationela.

"Om i Finland talas svenska, finska, ryska eller tyska eller slutligen alla dessa språk om hvarandra", detta, fortsätter Vikingen, är för Dagbladets parti "teoretiskt en jämförelsevis likgiltig sak". Och svenskheten i Finland har för detta parti ett värde endast som kulturens nuvarande bärarinna i vårt nordliga land. Däremot fästes i det närmaste inget avseende vid den svenska befolkningens egendomliga skaplynne och tänkesätt. Även för dess bildning borde det väl arbetas, men för dess rätt att utveckla sitt eget nationella liv i det gemensamma fosterlandets tjänst, har partiet icke ögonen öppna. Tvärtom: det såge med nöje en assimilering mellan de båda befolkningarna.

Däremot utgår det svenskt nationella partiet från synpunkten att i Finland av ålder finnas tvänne till språk och skaplynne särskilda nationaliteter. Båda äga lika rätt att bebo detta land, deras hem. Den ena språkgruppen får icke betraktas som mera inhemsk än den andra. Och det bör vara "en ljuf skyldighet" för de två nationaliteterna att "hvar på sitt håll och på sitt sätt arbeta för det fosterland som de båda ega gemensamt."

Detta är ju ett mycket tydligt språk. Vikingens verksamhet vilar helt och hållet på dessa grundläggande, freudenthalska tänkesätt. Och den utmärker sig genom en enhetlighet, en inre sammanhållning, som aldrig brister. Det får därför icke uppfattas som något tomt talesätt att Vikingens grupp i denna stora artikel kallas det svenskt nationela partiet. Såvitt vi känna till, har ordet parti icke tidigare i denna obetingade och konkreta mening kommit till användning på tal om den numerärt obetydliga skara av meningsfränder, som omfattat den freudenthalska ståndpunkten i nationalitetsfrågan. Det har funnits ett skandinaviskt, senare svenskt, studentparti och man har för att kort beteckna olika meningsriktningar använt uttrycket parti än om den ena, än om den andra gruppen — så även om denna, som av sina motståndare på spe kallats för vikingapartiet. Det är märkligt att gruppens sammanslutning kring det egna pressorganet nu har vunnit en sådan grad av fasthet att densamma vid sitt uppträdande utåt själv nämner sig ett svenskt nationellt parti.

Ett studium av Vikingens fyra årgångar ger oss i snart sagt varje nummer ett tillfälle att fastslå, hurusom denna grundåskådning finner en tillämpning på den mångfald av frågor, som dagshändelserna driva fram till skärskådande. Men under denna dryftning av nationalitetsspörsmålet från dag till dag vidgar sig stundom framtidsperspektivet för den kultur i Finland, Vikingen både till språk och anda betraktar som svensk. Den nationella tanken kastar ljus över tidigare outredda förhållanden. Dessa moment tedde sig kanske icke för samtiden som de betydelsefullaste, men de bli det, då de tankar Vikingen bar fram prövas med hänsyn till den utveckling, som sedan har följt.

Vikingen ägnade frågan om inrättandet av svenska folkskollärarseminarier ett livligt intresse. När den första av dessa länge fördröjda åtgärder till den svenska folkbildningens fromma äntligen vidtogs och läroanstalten i Ekenäs den 12 oktober 1871 invigdes, yttrade tidningen i en ledande artikel:

"Ett villkor förefinnes ännu, för att folkskolans undervisning skall från början länkas i rätta banor; det är att i seminarierna utbildningen af lärarekrafter fullgöres samvetsgrant och utan bisyften, att intet missljud skapas hos de unga sinnen, som beredas till sitt vigtiga värf, att tillgifvenheten till fosterlandet inplantas hos dem, utan att de derför manas att brista i kärlek till den befolkning, ur hvars sköte de utgått och till hvars bästa de skola verka. Måtte de män och qvinnor, som åtagit sig undervisningen i seminarierna, vara genomträngda af detta vilkors vigt, måtte de ega förmåga och god vilja att göra dem, som anförtro sig åt deras ledning, värdiga sin uppgift att sprida upplysning bland — märk ordens fulla mening — svenska befolkningen i Finland."

Detta var återigen ett klart språk. I vilken mån Vikingens maning emellertid rönte någon förståelse hos de personer, som under de följande årtiondena handhade ledningen av de svenska seminarierna och stodo för undervisningen — detta är en fråga för sig, som längre fram skall föras på tal.

Redan i tidningens första nummer ingick en jämförande anmälan av Koskinens verk över "finska folkets historia" och Reins föreläsningar i samma ämne. Denna uppsats, yttrar författaren, Axel Lille, var avsedd att giva ett skarpare uttryck åt bladets färg än programuttalandet kunde få fram. Emellertid, efter det att Koskinens lärobok för folkskolorna hade framträtt i svensk översättning, upptog Vikingen det gamla ämnet till ny behandling i två artiklar Fäderneslandets historia i folkskolan, den 24—31 januari 1874. Finlands historia, säges det här, inskränkes till en historia över den finska nationaliteten i landet och något erkännande skänkes vår svenska kultur endast för så vitt densamma kan betraktas som ett övergångsstadium i nationens utveckling för utbildandet av rättsbegreppet och vissa därmed förbundna institutioner. Men "tillvaran af en från vårt folk oåtskiljaktig del, en med historiens rätt härstädes existerande svensk befolkning, förbises fullkomligt, på det allt, som under de historiska förhållandenas gestaltning hunnit blifva vårt folks nationela tillhörighet såsom svensk kultur, sed och språk måtte kunna göras till något främmande, till något, hvarifrån nationen så fort som möjligt må befria sig."

Olikheten mellan nationaliteterna i härstamning och väldsåskådning är, anser Vikingen, så stor att historikern måste beakta densamma. Som stöd för tidningens uppfattning anföres ett privat yttrande av en folkskollärare. Denne man berättar att då han meddelat sina svenska elever undervisning i den finska mytologien, ha de funnit sägnerna om den finska folksångens heroer antingen löjliga eller onjutbara. I följd härav begynte läraren en kurs i svensk (nordisk) mytologi. Vid inga andra lektioner förmärktes samma livliga intresse, samma slukande vetgirighet, som när sägnerna om Odin och Tor förtaldes. Och då eleverna understundom själva fingo välja ämnet för undervisningen, slog det aldrig fel att de icke ropade på de nordiska sagorna.

"Hvem vill med dessa fakta för blicken bestrida", så fortsätter Vikingens artikel, "att icke vår svenska befolkning har rätt, att i den fäderneslandets historia, som skall begagnas i dess skolor, få lära känna sig själf, sina öden och sitt framtida hopp? Hvar finnes väl majoritetens tyranni på ett mer förskräckande sätt förkroppsligadt än i tanken att genom förtigandet af allt, som rör en hel folkstams forntid och framtid i historiens tystnad låta densamma läsa sin egen dösdom, emedan den hvarken kunnat eller velat vara något annat än sig själf?"

Uppgiften att draga ut konsekvenserna av sin nationella uppfattning fullföljer Vikingen likaså på tal om den ställning Finlands svenska litteratur bör intaga.   Jämförd med tidigare finländska pressuttalanden i ämnet, verkar Vikingens tankegång överraskande ny. Men den leder utan tvivel tillbaka till August Sohlman och till utläggningar i Nylands Dragon i början av 60-talet. Det var Josef Julius Wecksells debut, som då föranledde den första principdiskussionen i denna fråga.

Wecksells Valda Ungdomsdikter hade i januari 1861 anmälts av Gabriel Lagus i dennes tidning Borgåbladet. Med ett visst vemod hade diktaren Lagus tagit sin yngre skaldebroders verk i handen. "Det är ingen glädje", yttrade han, "att träda fram på estraden, när redan ljusen börja släckas i consertsalen, att vara en aftonens fogel, när en ny morgondag, med nya känslor, sitt egna sätt att se, redan börjar gry". Kort sagt: hos var och en, som fattade pennan för att skriva sina första dikter på det gamla språket, inställde sig tanken "att den Svenska sången med Runeberg och Topelius sjungit ut i Finland".

Denna artikel gjorde Freudenthal helarg. Han skrev i Dragonen en lång kritik av den laguska kritiken i denna dess allmänna del, agressiv i tonen och förrådande en viss ovilja mot Lagus.

"Det gifves ingen kosmopolitisk poesi", hade Lagus utbrustit, "ingen poesi 'öfverhufvud'." Poesien måste taga form i "någon enskild nations uppfattning af lifvet". Freudenthal delade tanken, icke tillämpningen. Politiska och lokala förhållandens skiljaktighet hade, ansåg han, påtryckt den svenska poesien i Finland en prägel något olik den i Sverige. Men falskt var påståendet att i Finland födda svenska skalder till sin anda och sitt skaplynne vore genuint finska. Här har, menar Freudenthal, ur den svenska befolkningens sköte spirat upp "en i poesien tydliggjord egendomlig verldsåskådning, i viss mån skild från den i Sverige framträdande men egande ännu mindre gemenskap med den finska". I bevisföringen, som i övrigt måste förbigås, framhåller Freudenthal att Creutz, Franzén, Runeberg och Topelius äro lästa och värderade i Sverige, men ej förmått göra intryck på det genuint finska sinnet.

Vikingens två långa artiklar Ett ord angående den svenska litteraturen i Finland (22 aug.—12 sept. 1874) återupptaga dessa gamla, freudenthalska synpunkter. Även de utmärka sig genom en upprördhet och skärpa i tonen, som röjer hur dessa frågor ligga den skrivande om hjärtat och hur häftigt han reagerat mot de åsikter, som behärska motståndaren. Denne, en insändare i Helsingfors Dagblad, som kallar sig En bokvän, hade beklagat sig över att Finlands svenska litteratur räknats med i Sveriges i den svenska bokhandelskatalogen 1872—74. "Det är af största vigt", yttrade bokvännen, "att inskärpa huru litet språket betyder i jemförelse med andan, hvilken lifvar ett arbete; och samma ande är det, som ljuder emot oss från Runebergs som från Ahlqvists lyra, och derför måste äfven ett hvart arbete, som vuxit ur kärlek till vårt fosterland, som alstrar och sprider kärlek till detsamma, anses som en integrerande del af den finska litteraturen."

Det är alltså mot denna uppsats i Dagbladet, som Vikingen går till angrepp. Tidningen anser, kort sammanfattat, att, såframt litteraturhistorikerns syfte är att huvudsakligen återgiva de politiska och allmänt fosterländska intressenas avspegling i litteraturen, bör det, som skrivits på svenska här i landet, givetvis behandlas med denna riktlinje för ögonen och då med en sidoblick jämväl åt den finska litteraturen i vårt land. Det föreligger ur en sådan synpunkt sett ett samband mellan denna alstring och den finska, men den förra är alldeles icke organiskt hopvuxen med den senare. Däremot, om forskaren avser ett mera nationellt ändamål, då kan den finlandssvenska litteraturen bli föremål för en helt självständig, av den finska oberoende behandling. Eller också, och lika gärna, kan densamma upptagas sida vid sida med  den samtidiga litteraturen i moderlandet, självklart med aktgivande på de nämnda politiska faktorerna.

Vikingen framhåller vidare att bakom Bokvännens uttalande döljer sig "något slags hemlig bäfvan för det svenska namnet". Att detta namn tillkommer finlandssvenskarnes litterära alstring, söker bladet i den senare artikeln att slå fast med en tämligen onödig bevisföring. Det var ju dock till slut endast en av subjektiva tycken förvirrad tankegång, som kunde resultera i att bland alla världens litteraturer ensamt den svenska icke finge kallas vid sitt namn i den del den skapats utom sitt huvudlands gränser. Eller, ändå noggrannare uttryckt, om det valfråga om dess i Finland uppkomna alster! Ty onekligen erkändes det att svenskspråkig litteratur fick heta svensk litteratur, ifall densamma kommit till i Amerika eller var som hälst, med undantag för Finland.

Det vore förhastat att tillmäta Vikingens strid med Dagbladsinsändaren ett enbart teoretiskt intresse. Uttalandet gäller någonting vida mer än en fråga om indelning av litteraturen efter den ena eller andra skiljelinjen, ett godtagande av det ena eller det andra ordet som beteckning för den svenskspråkiga litterära alstringen här östanhavs. Bakom Dagbladsförfattarens indelningsgrund och hans därmed förknippade beteckning "finsk" lag en avsikt att skära av sambandet mellan den finlandssvenska litteraturen och den svenska i dess huvudland. Detta meningsutbyte, som sedan har fortsatts genom årtionden, är en egendomlig företeelse, till vilken en motsvarighet knappast skall kunna framvisas på något håll, där lösryckta delar av en större nationell folkenhet uppvisa litteraturer på sina egna språk. En tysk bok är och kallas för tysk, var den än blivit skriven. Tanken att nämna ett sådant alster italienskt, tjeckiskt, ungerskt, polskt o.s.v., allt efter den härskande nationaliteten i de skilda länderna med tyska befolkningsspillror, skulle stämplas som svagsint. Men självklart kan en tysk bok från Schweiz heta schweizisk, emedan ursprungslandets namn i detta fall icke inger någon vilseledande föreställning om språket, varpå den är skriven. I överensstämmelse härmed kunde då en svensk bok från Finland nämnas finländsk, men genom att taga detta ord i bruk hade Vikingen korsat en annan avsikt hos sina motståndare. Dessa önskade icke endast rycka loss den finlandssvenska litteraturen från den rikssvenska. De finsksinnade ville dessutom undertrycka varje språkligt uttryck, som gav vid handen att andra kulturyttringar än finska förekommo inom Finland. Och de rönte även härvidlag ett kraftigt understöd av liberalerna, ehuru dessas motiv voro andra. Sålunda kämpades det i verkligheten icke om litteraturhistoriska indelningsgrunder och benämningar av enbart fackligt intresse utan om den finlandssvenska litteraturens rätt att betraktas såsom samhörig med den rikssvenska och om den finlandssvenska befolkningens rätt att hävda sin nationella egenart.

Denna strid blev icke avgjord på ett eller ett par decennier. Och i det långa loppet ingrep senare den egendomliga omständigheten att starka opinioner i Sverige togo parti mot dem i Finland, som höllo fast vid den uppfattning Vikingen förfäktade. Dessa opinioner hava icke allenast ställt sig avböjande till kravet att Finlands svenskspråkiga litteratur bör nämnas svensk. De ha dessutom, undvikande uttrycket finländsk i de sammanhang, där detta borde brukas, genomgående påtryckt densamma benämningen finsk. I Finland har däremot språkbruket och det bakomliggande betraktelsesättet mer och mer stadgats i den riktning Vikingen en gång i tiden angav.

På Vikingens tid kunde ingen förutse, vilken rik differentiering "nationalandan" skulle undergå och vilken betydelse de provinsiella inslagen i litteraturen framdeles skulle komma att få. Hembygdskänslans blomning i finlandssvensk diktning, folkmålens inflytanden, de nyländska och österbottniska dragens fördjupning hos skilda författare och slutligen framträdandet av en svensknationell anda ur en rent folklig grund — allt detta låg då fördolt i framtidens sköte. Utvecklingen, så långt den nu har nått, gav sålunda Vikingen rätt i en utsträckning, som denna tidnings uppbärare själva aldrig vågade drömma om. Att kalla Den sista majgrefven, Rönnbruden, Fäderna, Under torparsolen för finska böcker och att nämna Slottes och Knapes kring alla svenskbygder vandrande diktskapelser finska visor, framstår för envar finlandssvensk som en orimlighet, även om inget avseende fästes vid språket, varpå dessa verk skrivits.

De artiklar vi hittills dröjt vid inbjuda sålunda den nutida läsaren att överblicka en halvsekellång utveckling. Att Vikingen innehåller begynnelserna till många ännu fortgående pressdiskussioner är ägnat att låta denna tidnings betydenhet framstå i sitt rätta ljus.

Redan 1871, det första året, visar det sig tydligt hur fullständigt nytt, främmande och på samma gång förkastligt Vikingens allmänna syfte föreföll de övriga opinionernas bärare runtom i Finland. Tidningen bemöttes då — och sedan allt framgent — med ett överlägset, kallt hån. Kansan Lehti, som före sitt upphörande i slutet av år 1870 hann ägna det nya bladets provnummer ett uttalande, uttryckte i det hela taget riktigt den finsksinnade pressens mening med dessa rader: "Don Quijote, denne högst ryktbare spanske stridsman, har åter fått liv och stigit upp ur sin tusenåriga grav. Uppträdande i Finlands huvudstad med förbundna ögon slår han krigiskt, som i sin forna levnad, omkring sig. I sin famn bär han en hop Sancho Pansas. Och dessa slå sina svärd samman så det brakar: men — svärden äro fulla av väder.

Nå, vad vill då denne nye Don Quijote? Det underbara spöket vill förvandla finska folket till svenskt. Väl att Lappviken (dårhuset) ligger så nära till! Spöket heter Vikingen."

Så ofta Vikingen än vänder sig polemiskt mot den finsksinnade pressen: Morgonbladet, Kirj allmen Kuukauslehti, Uusi Suometar, Hämäläinen, blir dock självklart striden mot Dagbladet det centrala momentet i dess polemiska verksamhet. Ett för motsättningen Dagbladet— Vikingen typiskt moment inträder hösten 1871 under en långvarig polemik med Uusi Suometar och mellan de två svenska tidningarna inbördes.

Vikingen utvecklar sina åsikter i en mängd uppsatser: "Språkets betydelse för nationel bildning", "Dagbladet gentemot nationalitetsrörelsen i Europa", "Den fennomanska pressen", "Den czechiska rörelsen och germanismen", "Nya illustrationer till det fennomanska systemet och dess följder", "Till Red. för Helsingfors Dagblad", "Liqvid med Helsingfors Dagblad". Ju mer direkt polemiska dessa artiklar bliva, dess hårdare falla orden. Svaren från Dagbladets sida ha, också de, både tänder och klor.

Först ett par avsnitt ur Vikingens artikel för den 20 november:

"Vikingen har aldrig uppstält 'tvenne nationaliteter härstädes såsom stående i motsats och strid med hvarandra'. Han har endast vädjat till verkligheten och sagt: i Finland äro bosatta en svensk och en finsk nationalitet, förenade genom kraftiga band: historiens, de gemensamma lagarnes, den gemensamma politiska ställningens. Dessa nationaliteter hafva hvardera sina egendomligheter: i språk, lynne, begåfning. Deras rätt — än mer vilkoret för att de skola kunna lefva och icke tyna, är, att de sjelfständigt och efter sina olika anlag få utveckla sig och skrida framåt på civilisationens bana."--------

"Vikingen har aldrig stält 'läran om att sträfva för en språklig nationalitet i stället för arbete för ett gemensamt fosterland och folk, oberoende af språkliga åtskilnader'. Han har framhållit, att under det man sträfvar för det hela, får man icke glömma delarne, för så vidt helheten icke skall blif va av bräckligt sammanhang. — —"

Såsom belysande för Dagbladets ståndpunkt må anföras följande ur den ledande artikeln av den 12 november 1871:

"Angrepp från tvenne håll ha under denna höst tvungit oss att åter upptaga den s.k. språkfrågan samt att ånyo förfäkta åsigten, att densamma icke bör göras till en strid om och emellan nationaliteter, utan betraktas från synpunkten af tvenne olika medels användande i ett gemensamt fosterlands tjenst." Vidare:

,. Fosterlandskärleken och patriotismen bestå i att arbeta för fäderneslandet och dess folks frihet, trygghet, bildning, odling, lycka och välstånd samt att deråt egna sina ansträngningar och sin person, men den består icke i att dyrka dess språk, dess seder, lagar och institutioner såsom en gudauppenbarelse, hvilken man icke har rätt att underkasta sitt fria bedömande och att ingripa uti samt ombilda. Patriot är icke den som håller fast vid alla de förhållanden och egendomligheter, som utmärka hans fädernesland — en sådan person är helt simpelt och enkelt intet annat än inbitet konservativ — utan den som arbetar, sträfvar och uppoffrar sig sjelf for att göra dem så lyckobringande, som möjligt, för fäderneslandet och dess folk.

Och om så är. såsom vi fullt och fast äro öfvertygade om, så är icke heller språkens uppfattning såsom medel något stridande mot fosterlandskärleken och patriotismen. -------Och derur härflyter äfven kärleken till språket såsom det vigtigaste, verksammaste och kraftigaste verktyg, hvarmed man kan gagna och arbeta för sitt folk, äfvensom hängifvenheten för detta verktygs vårdande och omhuldande. Men väl till märkande, denna kärlek behöfver icke vara koncentrerad blott på ett enda språk, utan kan och måste utsträcka sig till två, såframt det finnes två språk, hvaraf olika delar af folket betjena sig. Och vill man betvifla möjligheten att kunna älska två språk så må man blott betänka, att detta icke är omöjligare än att älska tvenne barn. Det finnes intet som skulle göra att kärleken och omvårdnaden om ett språk skulle utesluta att med kärlek och omvårdnad omfatta äfven ett annat, om man än möjligen kan vara ur stånd att lika väl fullgöra den sistnämnda pligten i afseende å det ena, som i af seende å det andra«.

Längre fram i artikeln stämplas motståndarens åsikter än en gång som konservativa.

Består patrotismen, menar Dagbladet, i att vi hålla fast vid allt det fäderneärfda "så ha de af forntiden åt den nuvarande generationen öfverlemnade institutionerna, lagarne och sederna, på samma sätt som språket, anspråk på att icke betraktas såsom medel och ombytas efter förekommande behofs kraf, utan att anses såsom något, som orubbadt bör bibehållas. Eller hvad större rätt kan det nuvarande slägtet ha att upptaga ett nytt representationssätt, än att tillegna sig ett annat språk, än det, som varit enhvars modersmål?"

Den konservatism Dagbladet här förevitar motståndaren förelåg onekligen, såsom Dagbladet fattade saken. Men det bör tilläggas att Vikingen socialpolitiskt sett icke var en konservativ tidning. Tvärtom, den liberala läggning, som senare skulle bliva Nya Pressens, framträdde redan i Vikingens spalter. Uttalandena i arbetarfrågor, som då kommo upp på dagordningen, bekräfta detta gång på gång. De voro för övrigt ofta signerade av Carl Berndt Federley, Vikingens huvudredaktör under de två första åren. Någon gripbar olikhet kan häller icke skönjas mellan Vikingens allmänna ståndpunkt och Dagbladets i andra samhälleliga spörsmål, vid vilkas dryftning en liberal eller konservativ färg kommer till synes.

Men självklart var Vikingen i det publicistiska dagsarbetet främst inställd på ingripanden och initiativ till fromma för den svensknationella saken. Dess kamp för de svenska skolornas vidmakthållande och den svenska befolkningens rätt till skolor på eget språk, där sådana förmenades densamma, bör härvidlag framför allt ihågkommas. I skoldiskussionerna göres för övrigt ett energiskt motstånd mot liberalernas yrkande på tvåspråkighet vid undervisningen i elementarläroverken.

År 1871 framställes i Vikingen ett förslag att stifta en förening till fromma för svenskt språk och litteratur. Tanken utvecklades i tre långa, redaktionella artiklar Svenska språkets och literaturens vård i Finland. De voro författade av M. W. af Schultén. En viktig och central punkt i planen utgör yrkandet att den blivande sammanslutningen borde ägna sig åt utforskandet av den finlandssvenska allmogens språk, dess "mundtliga häfder", dess skatter av visor och melodier samt därjämte arbeta till denna allmoges fromma genom att utgiva folkskrifter. Den förra uppgiften blev längre fram i tiden ett led i Svenska Litteratursällskapets verksamhet, medan den senare togs omhand av Svenska Folkskolans Vänner. Men af Schulténs på sin tid föga uppmärksammade och snart förgätna uppslag visar hur vidsynt Vikingens krets fattade uppgiften att arbeta för modersmålet och dess litteratur. Hela nationaliteten togs i betraktande. Den svenska allmogekulturens utforskande och stärkande ställdes vid sidan av det självklara syftet att främja litteraturen och litteraturvetenskapen i ordens inskränktare mening.

Vidare var det i Vikingen (den 13 januari 1872) yrkandet först gjordes på en ordinarie lärostol i svenska språket vid universitetet. Tanken att med inhemska krafter få till stånd en stående svensk teater i Helsingfors förfäktades likaså kraftigt under påpekande av det orimliga i de försök att utbilda tvåspråkiga skådespelare för en blivande tvåspråkig scen, vilka Dagbladet hade understött. Och givet gjorde Vikingen till sina de freudenthalska strävandena för en utökad och förbättrad undervisning i svenska i de lärda skolorna. Tidningens många gånger upprepade krav härutinnan sammanfattas i en ledande artikel den 11 april 1874. "För att finna ett botemedel", heter det här, "är det icke ensamt nödvändigt, att ett större antal lärotimmar anslås för den svenska språkundervisningen samt att denna skiljes från undervisning i alla andra läroämnen, utan äfven att bestämda fordringar ställas på lärarnes kompetens". Men detta, framhåller slutligen artikelförfattaren, blir möjligt endast under förutsättning att en fast lärostol i svenska inrättas vid universitetet.

Till förmån för upprättandet av en svensk landsmålsförening skrev Freudenthal en stor artikel den 2 maj 1874. Och när Folkupplysningssällskapet förbereddes, yrkade Vikingen att detsamma borde uppmärksamma även det svenska bildningsarbetet. Märklig är framför allt en artikel av S (af Schultén) Rangordning på folkupplysningens område (den 2 april 1873), där det under polemik mot Morgonbladet säges rent ut: "Man har fosterlandets barn af första klassen, hvilka tala finska, och af andra klassen, hvilka tala svenska; föreningen har att rätta sig derefter."

En långvarig tidningsfäjd uppstod kring detta spörsmål. Stridens toppunkt för Vikingens vidkommande betecknas af den fem spalter långa ledaren av den 17 oktober 1874, som bär rubriken Oraklet har talat och är riktad mot Agathon Meurman. Denne hade i Morgonbladet i en vred och myndig ton läxat upp Vikingens krets, dessa "vilseledda ungdomar", som icke ville "vara Finnar". "Finska folket skall som enhet försvinna", hade A. M. yttrat, "fäderneslandet skall styckas".-------"Det svenska folket i Finland, hvad är det för slag? Hvar är detta folks fädernesland? Är det den torfva det bebor, eller finnes det der dess ande är hemma ? Är det de några socknar i Nyland och Österbotten ur hvars jord det drager sin näring? Det vill ju ingenting hafva att göra med Finnlandet 'däruppe', är det så eder mening? Nå väl, torfvan är icke fädernesland, äfven om torfvan vore aldrig så stor. Minst kan socken eller socknarna vara ett fädernesland. De som vilja hafva 'ett svenskt folk i Finland' de måste förkasta Finland som dess fädernesland; de måste låta deras jordiska härvaro vara endast en babylonisk fångenskap för kroppen, medan anden har sitt fädernesland bortom hafvet. De äro då enligt eder åsigt (I skolen icke kunna tillintetgöra logiken), kroppsligen taget, en hop immigranter, och andliga emigranter. Det är dit I viljen hafva det."

Så långt Meurman! Vikingen svarar med en lång klarläggning av sin ståndpunkt och anför för övrigt i anslutning till det ovanstående att själve Ahlqvist yttrat att Folkupplysningssällskapets stadgar bort som föreningens verksamhetsmål angiva Finlands såväl finska som svenska folk — "Suomen sekä suomalainen että ruotsalainen kansa".

Vikingens notisavdelning var i de tre första årgångarna rätt givande och pigg, men kunde naturligtvis icke tävla med de större bladens. I sista årgången indrogs densamma helt och hållet och ersattes av även tidigare förekommande återblickar och översikter i krönikeform. Bland dessa äro de genom åren fortlöpande huvudstadskrönikorna, Bref från hufvudstaden och Helsingforsbulletin av signaturen Valdemar särskilt märkliga — här föres för övrigt även nationalitetspolemik med lätta och vassa vapen. Kritik av litteratur, teater, musik och   bildande   konst   upptager i Vikingen ett betydande rum och även skönlitterära bidrag, i synnerhet dikter, förekomma rätt rikligt, men äro i regeln föga betydande. I det sista numret tryckes utan signatur Viktor Öhbergs anspråkslösa men senare allmänt spridda och sjungna dikt Vårt modersmål.

Det avgjort främsta rummet bland det lättare godset tillkommer emellertid bidragen av Alexander Jaenisch (Gösta). Tack vare denne medarbetare förgyllas spalterna då och då av en glad och harmlös humor. Men också satiren ligger väl till Göstas penna. Sin glanspunkt når hans författarskap i Vikingens spalter med ett kostligt "Tal, som jag hade ärnat hålla till den studerande ungdomen, om densamme under promotionshögtidlighetema hade hedrat mig med en serenad. Stenografiskt upptecknadt efter en generalrepetition". (Vikingen den 11 juni 1873.)

Det var synbarligen Yrjö-Koskinen, som Jaenisch ville snärta till med denna satir.   Se här ett par brottstycken:

--------Tacksamhet för det framfarna är något som jag särskilt måste varna er för. Icke som jag skulle tro er vara så synnerligen mottagliga för denna barnsjukdom; men äfven de oskyldigaste symptomer deraf äro motbjudande för mitt filosofiska sinne, såsom helt och hållet oförenliga med den finska idéen. Väl är det i allmänhet sant att en efterkommande generation ärfver frukterna af den föregåendes arbete, och jag håller så mycket som någon på den historiska kontinuiteten; men allt som har en fortvaro, måste äfven hafva en början, och om andra folk i Europa börja sin historie, det ena från Rurik, det andra från Karl den store eller Hugo Gapet det tredje från Wilhelm Eröfraren, så måste äfven vi bestämma oss för någon viss utgångspunkt; vi måste hafva en historisk födelsedag, från hvilken vi kunna räkna våra år. Och en sådan dag, hvar finna vi den naturligare än just i vår egen tid, då den finska idéen uppspirade; denna idé förutan hvilken allt som händt, händer och skall hända för oss måste sakna hvarje högre betydelse. — — —

Den finska idéen det är A och O, begynnelsen och ändan. Men hvad hon för öfrigt innefattar, vill jag här ej närmare utveckla. Ty för det första är jag ingalunda säker på att ej getter insmugit sig bland fåren i denna hedervärda församling, och för det andra är det aldeles icke nödvändigt att ens sjelfva fåren hafva så noga reda på hvart det bär. Hufvudsaken är att de följa sin ledare. Men på det att ni, mine herrar, aldrig må stanna i tveksamhet, vill jag gifva er en enkel regel efter hvilken ni kan rätta ert omdöme i hvarje förekommande fall. Hvad jag och de med mig lika tänkande göra, det är det fosterländska, det positiva arbetet; hvad våra motståndare taga sig till, det må se aldrig så skenfagert ut, är negationen, det landsförderfliga. Vårt parti är Ormuzd's, deras Ahriman's. När derför ett nytt förslag uppkastas, en ny åsigt söker göra sig gällande, så fråga aldrig om det förra är nyttigt, den senare sann; fråga blott hvarifrån de utgått, från en Ormuzd's tjenare eller en Ahriman's. — Likaså, om vårt parti fordrar någonting ajf det allmänna, så är det en rättvis fordran, och enhvar som arbetar deremot, han gör hvad ondt är; men om våra motståndare uppställa samma anspråk för sin räkning, så är det obefogadt; och desto mera obefogadt, ju rättvisare anspråket i och för sig är. Ty som hela deras arbete är ett förstörande, ett negativt arbete, bör den rättvisa de röna äfven vara en negation, vara orättvisa. Det rättas idé kränkes mindre af att våra fiender gynnas på ett orättrådigt sätt, än af att man mäter oss och dem med samma mått.

Såsom ett yttre tecken, för att igenkänna bröderna, rekommenderar jag att gifva akt på huru ett gripande tal, som detta, besvaras. De som ropa eläköön äro af den rätta ullen; hurrar någon, må det honom förlåtet vara; men den som tiger, eller måhända hvisslar, han är en Ahriman's bof!   Kusta.

Bland Vikingens medarbetare stod Freudenthal kvar under alla fyra åren. Förutom de redan nämnda bidragen ingingo i den första årgången en översiktlig redogörelse för den internationella arkeologiska kongressen i Bologna, vidare en anmälan av Svensk Ordbok med angifvande af ordens härledning (utkommen i Stockholm föregående år), mot vilket arbete Freudenthal riktar en skarp kritik, samt slutligen en ävenså polemisk uppsats "Herr Bergstedts andragande i första kammarn", som gäller den fortfarande ifrågasatta behövligheten av fasta lärostolar i svenska språket vid universiteten. Den 10 januari 1874 innehöll Vikingen dessutom en uppsats av hans hand om Stockholms historiska museum. Och samma år avtrycktes i förkortning ur Finska Fornminnesföreningens tidskrift hans öfversikt af östra Nylands fasta fornlemningar.

Det bör tilläggas att Freudenthal icke ensam i Vikingen företräder Nylands nations forna skandinaviska kotteri. Selim Lemström skriver i mars 1874 en stor artikel Om skogens inflytande på klimatet. Och Cajanders signatur förekommer ofta, än under skönlitterära bidrag i såväl bunden som obunden form, än under kritiska uppsatser. I andra provnumret 1870 begynner han publicerandet av sina Bilder ur den moderna litteraturen. Här läses studien Gretchen och Haidie, följd i årgången 1871 av Hakon Jarl och Kung Fjalar samt Jeppe på berget och Sancho Pansa.

När Vikingen lades ner, hade den freudenthalska rörelsen nått slutet av sitt andra skede. Det första var tillblivelsens tid, Nylands Dragons epok i den illegala studentnationen. Det andra blev Vikingens. Låt oss kalla det prövningstiden — tiden för de första striderna på det offentliga livets vädjobana, perioden, som utvisade, huruvida den inre halten var hållbar! Vi må stanna här ett ögonblick för att betrakta de tvänne grupper unga svensksinnade, som under dessa skilda skeden aktivt togo del i utformningen och spridningen av den nationella tanken. Ett par av Freudenthals närmaste vänner tillhöra dem båda, men i stort sett sammanfalla de icke och de uppvisa sinsemellan en anmärkningsvärd olikhet.

I Vikingens grupp dominera Lille, af Schultén, Jaenisch, Federley och Rafael Schauman. Bland medarbetarnamnen finna vi vidare V. M. von Born, Georg Asp och fru Mathilda Asp, född Wetterhoff. Alla tillhörde den svenskspråkiga överklassen i ordets exklusiva mening. De ägde möjlighet att i de opinionsskapande kretsarna verka för sin sak på det personliga inflytandets väg. Icke så den grupp, som fylkades kring Freudenthal åren 1858 —60! Den utövade nästan inget inflytande i Helsingfors. Dess medlemmar, till största delen landsortsstudenter, stodo däremot för de flestes vidkommande genom familje- och släktförbindelser i ett personligt förhållande till den nyländska allmogen och småstädernas breda folklager. Och de ägde själva från begynnelsen det känslobestämda svenskhetsmedvetande, som var folkets.

Därav deras starka intresse för bygden och bygdens liv! Därav även den instinktiva förnimmelsen av främlingsskap gentemot allt finskt! Dessa ynglingar kommo till universitetsstaden från hem, där överklassens kulturfennomani var okänd, där inga finska tänkesätt kunnat utbilda sig. Under åren spredo de i sina hemorter den freudenthalska nationalitetstanken, som slog rot trots överklassens opinioner och icke i följd av dessa.

Olikheten i detta hänseende mellan Vikingens grupp och Freudenthals första, lilla anhängarskara i Nylands nation har blivit förbisedd och därigenom har en skev syn på den svenska nationalitetsrörelsens uppkomsthistoria vunnit insteg i vida kretsar. Med blicken riktad på Vikingens stamtrupp har man föreställt sig att den svensknationella tankeriktningen i sina begynnelsestadier saknade varje beröring med "folket". Det verkliga förhållandet är alltså väsentligen ett annat. De studenter, som först spredo Freudenthals nationalitetstanke, stodo "folket" påfallande nära. Och i varje fall gjorde sig en överklassprägel i mindre grad gällande hos denna grupp än hos den finländska studentkrets i Uppsala på 1810-talet, som i Arwidsson fann sin ledande kraft och som gav upphov åt fennomanien.

Skrifter utgivna av Svenska  Folkpartiets centralstyrelse – 1927

Redigering Elof Granholm 15.03.2013

Ett kapitel ur samma bok:

Kapitel i samma bok samt artikel: