Svenska förluster i Karelen |
Skrivet av Herman Hultin | |||
2007-03-09 11:12 | |||
SVENSKA FÖRLUSTER I KARELEN
Såsom en ödes- och fimbulvinter kommer vintern 193940 för framtiden att stå inristad i Finlands hävdebok. Idus i mars, den 13 i denna krigsgudens månad, blev dagen för den orättfärdiga maktfred, som berövade landet den karelska landsändan, landets förpost i öster, samt dess borg och huvudort Viborg, rikets andra stad, dess förnämsta exporthamn och vår sydöstra landsändas andliga och kulturella centrum. Kriget åstadkom en stark förödelse även på andra håll i landet och krävde tunga offer av unga, dyrbara människoliv. Medräknas det utarrenderade Hangö, har landet förlorat fyra städer, flera blomstrande köpingar och industrisamhällen samt en betydande och värdefull landremsa, som med avseende både å natur, klimat, nationalitet och kultur hör oupplösligt samman med Finland. Genom sin sträckning fram till Ladoga och Systerbäck bildar den en naturlig gräns mot den stora grannen i öster. Den genom freden uppkonstruerade nya gränslinjen är lika onaturlig och oförmånlig för oss som för rådsrepublikernas förbund. Det torde ock vara en enastående händelse i krigens och erövringarnas hävder, att en hel befolkning så gott som utan undantag lämnar ett landområde, som genom en våldsfred avhänts ett rike, och hellre underkastar sig landsflyktens och hemlöshetens ovissa öden än stannar kvar under en främmande erövrares spira. För den jordbrukande befolkningen plägar dock samhörigheten med den fäderneärvda jordtorvan överväga alla andra betänkligheter. Hårt har bl. a. även det till c. 7,000 personer uppgående svenska folkelementet i Viborgs län drabbats av freden. På landsbygden har Sorjo svenskby i Kronoborg med hela dess område och dess nyrenoverade prydliga folkskola stannat på ryska sidan av den nya gränsen. Inbyggarne ha lämnat sina med stora odlarmödor skapade åkerfält i ödesmål och dragit tillbaka till sin österbottniska fädernebygd. Många svensktalande herrgårdsbrukare ha likaledes tvungits att lämna sina av kriget ödelagda gårdar och söka sig nya boplatser. Karelens största svenskkoloni i residensstaden Viborg har delat den övriga ortsbefolkningens öde. Viborgs svenska församlings medlemmar ha skingrats och ha förlorat hus, hem och utkomstmöjligheter. Dess gamla vackra kyrka från 1700-talets slut och dess nya prydliga församlingshus, som båda torde stå något så när orörda kvar bland idel ruiner efter krigets ödeläggelse, ha fallit i ryssarnas händer. Stadens anrika svenska samlyceum, en arvtagare till många tidigare läroverk ända från medeltidens klosterskola och 1600-talets gymnasium, har nödgats nedlägga sin verksamhet. Dess sista studentklass, sammansatt av elever, som besökt såväl Viborgs svenska gosslyceum som dess indragna svenska flickskola, utdimitterades vid en av vemodig stämning präglad högtidlighet i Brunnsparkens svenska samskola i huvudstaden. Lyceets byggnad och dess gamla värdefulla, 30,000 volymer starka bibliotek med bokrariteter ända från Gustav Vasas tider ligga i aska. Viborgs gamla svenska folkskola och föreningen Arbetets vänners över 40 år gamla svenska barnträdgård ha likaså tvungits att inställa sitt bildningsarbete. Den svenska Posse-gården, som med stora uppoffringar skapades av de svenska föreningarna och den svenska kolonin i Viborg och där även barnskolan hade fått en fristad, torde vara förstörd av bombträffar i likhet med en stor del av den gamla f.d. fästningsstadsdelen i Viborg, dess äldsta och historiskt märkligaste del. T.o.m. Viborgs slott och Runda tornet lära delvis ha ramponerats av bombträffar. Det sista i raden av de svenska tidningsbladen i Viborg, vilket i början av senaste år hade utkommit i fyra årtionden, har likaså jämte sitt tryckeri fallit under förgängelsens lag. Dess sista nummer utkom den 30 november 1939 eller samma dag Viborg hemsöktes av de första förödande ryska bombräderna. Vi ha ovan dröjt vid de förluster, som drabbat svenskfolket i Karelen. Men de utgöra blott en episod i det jätteöde, som drabbat övriga karelare, vilka förlorat sina hem, sin egendom och sin utkomst och blicka mot en oviss framtid. Allt, som skapats och blomstrat där borta i det tukluvna och ödelagda Karelen, är förintat. T.o.m. flera präktiga skogsområden ha förstörts av det oerhörda bombregnet, som krossat träden och plöjt upp marken. Kriget i all sin omotiverade meningslöshet har förvandlat en blomstrande framåtsträvande landsända till en ödemark med brända städer och byar, härjade åkerfält och odlingar, över vilka ödemarken väl inom kort skall återtaga sitt herravälde. Detta är nu det synliga resultatet av den finländsk-ryska fejden 193940. Tvåhundra år tidigare 174143 gick en liknande storm över landsändan som senaste vinter, men då stannade åtminstone befolkningen kvar och därmed möjligheten till en förnyelse. Men nu? Som en fågel Fenix stiger emellertid över ruinerna i vår förlorade gränsmark minnet av det hjältemod och den enighet, varmed Finlands söner och döttrar reste sig till kamp mot övermakten och hävdade Finlands självständighet och därmed hoppet för framtiden samt vår dyrt vunna frihet.
Herman Hultin 1940
|