Det blev som sagt riksdagsval sommaren 1933. Till min stora för­våning, mina vänners glädje och vissa partiledares besvikelse blev jag vald. Min hustru och jag var övertygade om att Guds vilja hade skett och började genast tänka oss in i vår och familjens nya situation. Det föreföll oss som om vi hade kommit in i en helt ny och okänd värld. I den vi hittills rört oss hade församlingsarbetet och dess många grenar, predikanter och präster, kyrkor, bönehus, gudstjänster och bönemöten varit det centrala. Nu försköts vår världs gränser längre ut i periferin, och vi undrade om det som tidigare fyllt oss helt, dvs. Guds rikssak och vårt fromhetsliv, skulle få rum också i centrum av vår förstorade värld. När det stod klart för mig att jag skulle bli riksdagsman blev våndan inför uppgiften förkrossande. Det var som om själen hade anat att den skulle hamna i ett nödläge. Varnande röster ljöd inom mig och nådde mig även från bekymrade trosvänner. »Vad gagnar det en männi­ska om hon vunne hela världen, men förlorar sin själ», hörde jag inifrån och utifrån. Jag har sällan upplevt en sådan själavånda som den jag greps av efter att första gången ha blivit kallad till riksdagen. Men senare har jag varit tacksam för den skärseld jag luttrades i som nyvald folkrepresentant. Jag lärde mig inse, att riksdagsmannauppdraget är ett ansvarsfullt förtroendeuppdrag givet av Gud och folket och bör skötas som ett sådant.

Den nyvalda riksdagen öppnades den 1 september. Talmän blev: talman K. Kallio, förste vicetalman V. Hakkila och andre vicetalman Ernst von Born. Vid den högtidliga gudstjänsten pre­dikade pastor Leo Böök. President P. E. Svinhufvud förklarade riksdagen öppnad. Vid denna tid var T. M. Kivimäki statsminister.

Jag fick min första utskottsplacering i kommunikationsutskottet. Min första motion var en lagmotion om exportpremiering av hönsägg, och mitt jungfrutal gällde hönsskötseln och sagda äggexportpremiering. För detta initiativ fick jag ärenamnet »Muna Wickman» som följde mig länge.

Visst var det mycket nytt man fick vara med om. Svenska riks­dagsgruppen hade 21 medlemmar. Jag minns ännu den underbara dag då gruppen på inbjudan av riksdagsman von Born for till dennes fina herrgård, Stor Sarvlax i Pernå. Det var ett förbrödringssamkväm med bl.a. titelbortläggning. Visst kändes det litet underligt för mig, som ingen titel hade, då professorer, doktorer, vicehäradshövdingar och adelsmän kom och föreslog att vi skulle lägga bort titlarna. Oerfaren och tafatt som jag ännu var, svarade jag: »Jag har ingen titel, men annars heter jag Albin». Så gick det till när allmogemannen upptogs som jämlike bland denna världens titelinnehavare. I sanningens namn vill jag betona, att i svenska riksdagsgruppen rådde, liksom det alltid har rått, en anda av jämlikhet och kamratskap.

Det blev genast stormiga tider i riksdagen. IKL hade talföra och aggressiva representanter, som inte satte sitt ljus under skäppan utan steg frimodigt upp i talarstolen med sina sprakande ljus. När t.ex. prosten R. Kares besteg talarpodiet lyssnade alla, och ofta blev det oljud i salen, ty talaren utslungade påståenden, beskyll­ningar och provokatoriska slagord, som gav lyssnare, vilka hade för vana att göra snärjande och spydiga inlägg, all anledning att falla honom i talet. På samma sätt blev det då de andra talarna från »fosterländska folkrörelsen» uppträdde. Ofta var läktarna fullsatta av ungdomar iklädda svarta skjortor och blå kravatter. Den unga läktarpubliken började ibland applådera, när någon av IKL-talarna höll ett aggressivt tal, men då ingrep talmannen, och i värsta fall en vaktmästare, och framhöll för dem det otill­börliga i att läktarpubliken applåderar.

Det hände också ibland, att hetlevrade riksdagsmän var färdiga att börja slåss i samband med behandlingen av någon brännande fråga. Jag minns när Rafael Colliander och B. Sundström (Salmiala) stod som två boxare i ringen färdiga att slå till. Båda var brinnande arga och stridsberedda. Colliander sade: »Slå till bara, jag slår inte först, inte heller slår jag här, men kom ut!» Natur­ligtvis uteblev matchen. En gång hade jag tre hetsporrar runt mig färdiga att handgripligen göra upp med »bolsjeviken». Min sido­kamrat, en IKL-präst S. — jag utelämnar namnet denna gång — visade mig mitt under plenum en stor mauserpistol och sade: »När vi kommer till makten kommer vi att sända dig till Heinäsaari (en ö utanför Petsamo) för att räkna fågeldynga». Av känd anledning kom IKL inte till makten, varken vid denna tidpunkt eller se­nare, trots deras ansträngningar och trots profetiorna om en tid då deras »nya ordning» bleve införd i riket.

Min första höstriksdag blev en stor besvikelse för mig. I riks­dagen rådde ofta en oförsonlig och nationalistisk anda. Jag minns de hårda attacker som riktades mot vissa språkparagrafer i rege­ringsformen, t.ex. § 14, samt mot svenska språkets ställning i riks­dagen. Det var formliga häxsabbater med riksdagsmännen Pennanen, Heiskanen, Virkkunen, Räisänen, Takala och en mängd andra i högsta hugg, som äktfinskhetens banerförare. På det rent politiska området rådde ett utpräglat partihat, som hotade att om­intetgöra allt sakligt riksdagsarbete.

Som alla äldre personer minns utbröt det oroligheter i Nivala kort före riksdagsvalet 1933. En av ledarna vid »Nivalaupproret», H. Niskanen, hade valts till riksdagsman, trots att han satt i fäng­else. Hans och andra upprorsledares sak kom före i riksdagen; avsikten var att få en lag om amnesti att gå igenom. I samband med behandlingen av detta ärende drog man fram händelserna från 1918. Jag hade aldrig haft en aning om att hatet och oför­sonligheten från vårt frihetskrig var så djupt rotade i vårt lands folksjäl som diskussionen om amnesti för Nivala-männen av­slöjade. Då jag ännu skakad i mitt innersta över de äktfinska utfallen någon vecka tidigare mot landets svenska befolkning nu fick bevittna den äktfinska oförsonligheten, blev jag så upp­rörd att jag anhöll om ordet för följande yttrande: »Jag måste säga, att jag i dag varit synnerligen upprörd över den anda som råder här i denna fina sal. När man kommer hit från landsbygden, tror man att man kommer till en högtidlig församling, där saklighet, broders- och fosterlandskärlek äro förhärskande, men snart finner man, att här råder partihat, utpräglad nationalism och kär­lekslöshet. En liten fråga till denna församling: Finns här sådana, som av hela sitt hjärta vilja vara kristna? Om så är, vill jag lägga alla dessa på hjärtat att bedja för detta arma land och folk. Om ej Herrens ande får intaga den plats i vårt sinne som ondskans, hatets och kärlekslöshetens ande nu synes intaga, går vårt folk och land under. Jag hoppas att alla allvarliga kristna beflita sig om att und­vika allt som ytterligare kan söndra vårt folk.---------Vad saken, som här föreligger till behandling beträffar, ville jag såvitt möjligt låta nåd gå före rätt.» — Jag har velat återge detta uttalande, av den 10 nov. 1933, för att i mina minnen frammana de känslor som bemäktigade sig den då ännu inte förhärdade politikern.

Redan följande år kom känslorna i svallning i riksdagen som aldrig förr. Som en komplettering till den s.k. Republikens skydds­lag av den 29. 2. 1932, överlät regeringen till 1934 års riksdag en proposition angående lag om förhindrande av för stat och sam­hälle skadlig uppvigling. Detta lagförslag satte sinnena i brand redan när det remitterades till lagutskottet. Alla förstod, att rege­ringen ville få riksdagens stöd genom att stifta en lag, som skulle ge statsmakten en möjlighet att sätta stopp för den hejdlösa upp­vigling mot stat och samhälle som IKL utövade. Det märkliga var, att nämnda rörelses riksdagsmän sade sig förstå behovet av en sådan lag, men att den kom alldeles för sent. Man sade att den hade bort stiftas före 1918, då det på yttersta vänsterhåll före­kommit uppvigling som ledde till inbördeskrig. Andra talare från nämnda »folkrörelse» menade, att vi borde haft en liknande lag före 1930. Den hade då kunnat förhindra den uppvigling från kommunistiskt håll som framprovocerat lapporörelsen. Under be­handlingen av lagförslaget samlades stora skaror ungdomar ikläd­da svart blus och blå slips på riksdagsläktarna, och de försökte på olika sätt visa sina sympatier för IKL-talarna. Talmannen hade fullt upp med att upprätthålla disciplinen i plenisalen.

Den andra stora debatten uppstod i samband med behandlingen av regeringens berättelse för år 1932. I redogörelsen för de poli­tiska händelserna under sagda år fanns också en redogörelse för Mäntsälä-upproret. Kring denna händelse uppkom en fruktans­värt hård, lång och hetsig debatt. Det sades vid ett tillfälle under debatten, att Mäntsälä-frågan varit före i plenum sju gånger. Varje gång frågan kom på tal var sinnena i uppror. Från IKL-håll framfördes påståenden om att det var dåvarande inrikesmi­nister von Born, som bar skulden till Mäntsälä-upproret. Man be­skyllde inrikesministern för att ha fraterniserat med såväl social­demokrater som kommunister. Det fanns inte något samband med IKL och ledningen för Mäntsälä-upproret, påstod IKL-talarna, inte heller var skyddskårerna inblandade. Från olika håll, inte minst från von Borns sida, framlades bevis för att såväl IKL som en del skyddskårskretsar varit aktivt med i upprorsäventyret.

Under debatten framgick det, att Mäntsälä-spektaklet varit av­sett att tvinga regeringen på knä och länka rikets politiska ut­veckling mot diktaturvälde, enligt italienskt och tyskt mönster. Hade inte regeringen — och särskilt inrikesminister von Born — varit på sin vakt mot de konspirerande, vet man inte hur det hela hade slutat. Det är ingen anledning att bagatellisera lapporörelsen och då särskilt Mäntsälä-upproret. Om man påminner sig att anhängarskarorna, när fascismen i Italien och nazismen i Tyskland började, var små, men efter en kort tid kunde tillvälla sig makten i staten, har man anledning vara glad över att diktaturanhängarnas planer hos oss omintetgjordes i ett tidigt skede.

Jag bör kanske i detta sammanhang nämna en annan lag, som även den satte lidelserna och känslorna i svallning, nämligen den s.k. »bluslagen». När denna lag behandlades i riksdagen var läk­tarna fullsatta av svartskjortor, och utanför stod långa köer av ungdomar som bar dessa »politiska skjortor», vilka riksdagen nu höll på att genom en undantagslag förbjuda. Enligt min mening var denna fråga inte av stor betydelse, men i en tid av politisk spänning och upprorsanda var den ägnad att ge vår upphetsade befolkning en förargelseorsak till. Jag tyckte det var bra att IKL-blusarna förbjöds.

Man måste säga att det under 30-talet rådde ett hårt och kallt politiskt klimat. De nya antidemokratiska idéerna hade i släptåg en fanatisk nationalism, som inte riktade sig endast mot judarna utan även mot andra minoriteter. Herrefolksmentaliteten gynnade majoriteterna, ty det gällde att skapa starka nationalstater med en avgudad son av »folket» som toppfigur. Nu var det hos oss så, att den fosterländska folkrörelsen till en början visade en viss tole­rans mot den svenska minoriteten. Kosolas ord: »Detta lands åkrar frågar icke efter vilket språk odlaren talar», fälldes i början av rörelsens framträdande. Men snart glömdes det språkliga fri­sinnet, ty det fanns konkurrenter om de finska massornas sympa­tier och stöd, vilka drömde om en stark finsk nationalstat, utan att dock direkt omfatta diktaturidén. Detta fick vi uppleva i riksdagen omedelbart efter de hårda uppgörelserna med IKL och Mäntsälä. Det blev den dåförtiden ökände äktfinnen, professor A. V. Heiskanen, som jämte 36 andra finska riksdagsmän genom ett spörs­mål av följande lydelse: »ärnar Regeringen förelägga Riksdagen proposition angående förfinskning av Helsingfors universitet på sätt, som tillfredsställer huvudbefolkningens i landet uppfattning, och när kan en sådan proposition till äventyrs emotses?», kom att ge upphov till en av de mest långlivade och hetsiga språkstrider Finlands folk upplevt, och detta säger inte så litet!

Vilka var dessa 37 frågvisa nationalister? Jag skall inte nämna några namn, utan nöja mig med att konstatera, att samtliga till­hörde agrarernas riksdagsgrupp, vilket vållade oss svenska lands­bygdsrepresentanter djupa och svårläkta sår. Längre fram skulle såren gå upp och blöda och svida, ty universitetsstriden kom att bli en fullkomlig häxsabbat, där akademisk ungdom och fanatiska politiker deltog. Frågan om en förfinskning av statsuniversitetet har varit aktuell sedan slutet av 1928, då den fördes fram av studentkåren vid Helsingfors universitet till högskolans konsisto­rium. Nu ville undertecknarna av spörsmålet påskynda denna språkliga omdaning av rikets enda statsuniversitet. Men vadan, och varför, denna brådska?

Det var naturligtvis främst de nationalistiska lidelserna som väckte den slumrande finska björnen. Men helt säkert spelade även politiska spekulationer in när spörsmålet utformades. Agra­rerna såg i IKL en farlig konkurrent, som hade vunnit mark bland studenterna och i folkbildningsrörelserna. Emedan socialdemokraterna, enligt agrarernas åsikt, varit väl ljumma i språk­frågan var det politiskt klokt att i spörsmålet påminna vänstern om att de vid senaste riksdagsval lovat stöda förslaget om en förfinskning av Helsingfors universitet.

I sitt svar till spörjarna utlovade undervisningsminister Oskari Mantere en proposition, »som är avsedd att bygga på den prin­cipen, att Helsingfors universitet blir såväl till undervisning som förvaltning finskspråkigt». Men ministern ansåg dock, att det »är ur såväl rätts- som billighetssynpunkt sett statens plikt att draga försorg därom, att för de svenskspråkiga studenterna, vilkas antal vid Helsingfors universitet för närvarande betydligt överstiger ett tusental, i nödiga vetenskapsgrenar anordnas undervisning på deras eget språk». Detta om spörsmålet.

Den utlovade universitetspropositionen överläts till riksdagen 1. 9. 1934 och föredrogs för remiss till grundlagsutskottet den 6 september. Vid remissdebatten bad riksdagsman Heiskanen om or­det och höll ett av trång nationalism genomsyrat tal, i vilket han gick hårt åt regeringen och uttalade förhoppningen, att behandlingen av propositionen skulle ske så snabbt, att »till Kalevalas 100-årsdag Finland skulle ha ett verkligt, helt och hållet finskt statsuniversitet». Följande talare var IKL-lektorn Vainio, som erinrade om att »alla finska partier i riksdagen tävlat i att ge ut­fästelser om att arbeta för universitetets totala förfinskning. Nu har regeringen, trots riksdagens finska majoritet, svikit. Om den­na riksdag inte kan lösa frågan så att ett finskt statsuniversitet fås, är den ej mogen att fortsätta». Detta kunde man tolka som ett krav på riksdagsupplösning, om inte universitetets förfinskning kunde genomdrivas i riksdagen. Nu hade den nya tidens andar funnit varandra och IKL och agrarerna börjat marschera sida vid sida under nationalismens baner, kring vilket även andra fins­ka borgerliga inom kort skulle fylka sig. Redan nu kunde man märka, att det också på finskt håll fanns sansade riksdagsmän, som manade till måtta och värdighet. En sådan var socialdemo­kraten, den noble generaldirektören Hannes Ryömä, som i lugna och värdiga ord uppmanade till besinning och varnade för att genom ett radikalt beslut i universitetets språklagstiftning skada landets förhållande till Skandinavien, »till vilket Finland närmast hör». Även undervisningsminister Oskari Mantere manade till saklighet och rättvisa.

Från svenskt håll uppträdde von Born, Furuhjelm, Sergelius och jag. I mitt tal anförde jag bekymmer över att bl.a. den svens­ka teologiska undervisningen skulle försvinna från statsuniversi­tetet, där så många svenska prästmän och religionslärare erhållit undervisning. Men det var att tala för döva öron. Statsminister Kivimäki beklagade, att uttalandena av Vainio, von Born och Sergelius var riktade mot minoritetsregeringen, som ett direkt hot om misstroende.

Nu följde en tid av vapenvila kring universitetsfrågan. Men det var endast lugnet före stormen. Denna storm brakade lös i janu­ari månad följande år, då regeringen helt oförmodat utlyste ur­tima riksdag, med en proposition om universitetets nyordning och en obetydlig lag om användning av alkoholbolagets vinstmedel som frågor på urtima riksdagens dagordning. Det är väl onödigt att väcka till liv minnen från denna bedrövliga tillställning ty jag är benägen att beteckna urtima riksdagen 17—29 januari 1935 som ett bottenrekord i parlamentariskt förfall. Som en del läsare minns pågick den natt och dag med långa, hetsiga och osakliga anföranden, enbart för att obstruera mot lagförslagets behandling och hindra ett avgörande inom utsatt tid. Urtima riksdagen hade en kort tid till sitt förfogande, ty den ordinarie riksdagen skulle börja vid vanlig tidpunkt, den 1 februari.

Motståndarna till regeringens universitetsproposition organise­rade en målmedveten motkampanj. I kanslierna utarbetades långa tal, som sedan framfördes av olika talare efter en uppgjord ord­ningsföljd och tidtabell. Det hände vid ett tillfälle, att en allmo­geman tillhörande agrarpartiet började sitt tal ungefär sålunda: »Den tid jag studerade vid högskolan — —» men här blev det stopp — talaren hade aldrig studerat vid ett universitet. Man hade satt i hans hand ett tal avsett för någon annan talare.

Vi som ville få frågan i en för landets svenska studenter rätt­vis riktning var tvungna att i tur och ordning bevaka ärendets utveckling vid plenum. Vi måste vara på vår vakt mot alla överrumplingsmanövrer från våra motståndare. Alltid satt någon av oss och hörde på de långa talen. Kares och Riipinen — båda tillhörde IKL — torde ha slagit alla rekord i fråga om talens längd, med tal på upp till 3 1/2 timme. — Jag skall inte försöka ens antyda vad de många talen rörde sig kring; de behandlade allt mellan himmel och jord men mycket litet själva sakfrågan. Det var svårt att tro, att det fanns så mycken illvilja och fiendskap hos företrädarna för vår annars hyggliga finsktalande befolkning, och det var beklämmande att höra hur illa tålda, ja hatade vi svenskar var. En lång tid senare var det en framstående agrar, flerfaldig minister, som öppet sade, att han ända sedan urtima riksdagen haft samvetskval och skämts över vad han då sade om svenskarna i Finland.

Skam att säga, lyckades man torpedera regeringens försök att genom inkallande av urtima riksdag få universitetsfrågan avgjord. Det gick som många trodde, det skulle bli en ny rond i universi­tetsstriden.

Jag blev ledamot av riksdagens socialutskott år 1935. I detta utskott kom jag att sitta på samma stol i hela 26 år, vilket torde vara ett rekord i sitt slag. Jag måste också säga, att jag trivdes bra med arbetet i utskottet. Där behandlades för det mesta frågor som verkligen intresserade mig, och där fick jag vara med om att försöka förbättra tillvaron för människor som var i stort behov av socialt stöd från samhällets sida.

I början av 30-talet rådde hos oss, liksom på många andra håll i världen, en svår depression med arbetslöshet i släptåg. Det fanns 90 000 arbetslösa i Finland år 1932, varav största delen på lands­bygden. Ännu när jag följande år kom in i riksdagen hade de­pressionen inte upphört att verka. Riksdagen måste anslå stora summor för arbetslöshetens bekämpande.

I snabb följd stiftades under 30-talet en barnskyddslag, en lös­drivar- och alkoholistlag. En reformering av socialvårdens för­valtning genomfördes. Olika reformer på socialför- säkringens om­råde såg dagen under det här nämnda decenniet: en ny olycks­fallslag stiftades och yrkessjukdomarna  inrangerades i  försäkringsskyddet. Men ännu har jag inte nämnt den största sociala re­formen under denna tid: den allmänna folkpensioneringen. Även om denna lag innehåller en och annan orimlig bestämmelse och pensionsförmånerna för en del pensionsberättigade inte kan anses tillräckliga, anser jag att vi har funnit den rätta formen för folkpensioneringen, ävensom grunden för dess tillämpning.

Som allmänt omdöme kan man säga, att det i mitten av 30-talet var i ekonomiskt och politiskt hänseende relativt lugna och goda tider i vårt land. Under sådana förhållanden var det inte att undra över, att man i riksdagen var framstegsvänlig och frikos­tig, när det gällde att besluta om stora sociala reformer och be­vilja anslag för dem. Jag minns hur lätt det var vid budgetbe­handlingen i riksdagen att på den tiden få debet och kredit att gå ihop.

Men snart skulle det bli annorlunda. Mörka moln började hopa sig vid den politiska horisonten. De slumrande nationella andar­na hade vaknat, inspirerade av nya nationalistiska idéer om herre­folk och statsbärande politiska partier med starka ledare, som fol­ket överlåtit makten på, eller som själva helt behändigt övertagit denna. Vi hade ju under långa tider också vår svårlösta universi­tetsfråga att kämpa med. Och i färskt minne har vi äldre orolig­heterna och upploppen varje sjätte november, då svenskarna fira­de Svenska dagen. Även i riksdagen hade man känning av de vindar som blåste ute på gatorna under massornas demonstratio­ner mot landets svenskar.

Personligen fick jag och mina barn hösten 1937 vidkännas den största och smärtsammaste förlust en familj kan drabbas av. Min kära maka Fanny, barnens ömma mor och hemmets allt i allo rycktes plötsligt ifrån oss och togs hem till Gud. Hon hade vis­serligen varit svag till hälsan i sjutton år, men hon var alltid glad och såg ut som hälsan själv. Nu hade hon blivit förkyld och fått svåra andningsbesvär, som ansträngde hjärtat. Läkaren hade de bästa förhoppningar om att hon skulle bli frisk igen, men helt oförmodat fick hon en hjärtattack som ändade hennes liv. Där stod jag med fyra minderåriga döttrar, av vilka den yngsta inte ens var fem månader gammal. Att detta var ett hårt slag för hela familjen förstår envar. Själv var jag upptagen av riksdagsarbetet i huvudstaden. En tröst och hjälp denna mörka höst hade vi i vår trotjänarinna, Irene Sunde, en allvarlig kristen och varmt kännan­de människa, som med själ och hjärta gick in för att bistå oss i vår nöd.

Men livet måste fortsätta. Arbetet i riksdagen blev hektiskt, som alltid i budgettider. Senare firades vår 20-åriga frihet med ett festplenum i Riksdagens plenisal. Vid detta plenum hölls hög­stämda tal av riksdagens talman Hakkila och dåvarande statsmi­nister Cajander. Jag hade ännu i färskt minne statsministerns hel­hjärtade anslutning till Norden-tanken och den skandinaviska ori­entering som riksdagen högtidligt deklarerat år 1935. Därför kunde ett lyhört öra nu i hans tal höra något, som lade sordin på den annars fria och glada stämningen vid riksdagens festplenum. Statsminister Cajander sade bl.a.: »Finlands folk är redo att till sista andetaget försvara sin självständighet, men det är obetingat fredsälskande». I sitt tal ville statsministern inrangera även Estland i begreppet Norden, samt gav uttryck åt den starka känsla av stamfrändskap som rådde mellan Finland, Estland och Un­gern! Det fanns tecken i skyn som bådade vargatider för folken i Europa, särskilt för de små nationer som gränsade till expansionslystna stormakter. Därför föreföll statsministerns tal i de avsnitt, där han berörde vårt folks släktkänslor för ett par namngivna småstater, som med all sannolikhet komme att ligga i farozonen, obetänkt och illavarslande.

Hur det var så började man inför det stundande presidentvalet 1937 förnimma en viss politisk oro i luften. Man märkte att va­let skulle gå efter klart politiskt ideologiska linjer, med ett stänk av nationalism i diskussionen. Högern hade sin givna kandidat, P.E. Svinhufvud, men denne kunde t.ex. socialdemokraterna inte på några villkor godkänna, ty han hade försäkrat, att så länge han hade något att säga till om i Finlands politik skulle ingen social­demokrat komma in i regeringen. Socialdemokraterna ansågs inte regeringsdugliga. Senare har socialdemokraterna också varit dis­kriminerade, men av andra orsaker som det inte är nödvändigt att orda om i detta sammanhang.

Socialdemokraterna hade beslutat göra allt för att hindra Svinhufvuds val till republikens president. Det syntes dem att K. J. Ståhlberg vore en lämplig kandidat för alla demokratiska och framstegsvänliga väljare, alltså även för vänstern. Men agrarerna hade sin egen kandidat, Kyösti Kallio, som omfattades av de me­ra nationalistiskt sinnade väljarna. På svenskt håll föreföll Ståhl­berg vara favorit, men det fanns elektorer som hade förklarat att de åtminstone i första omgången skulle rösta på Svinhufvud. Detta visste även den socialdemokratiska ledningen — och den­na vetskap ingav dem bekymmer. Hur många svenska elektorer kommer att rösta på Svinhufvud, var det stora frågetecknet. Svens­karna utgjorde nu, som ofta tidigare, tungan på vågen. Skulle des­sa svenska Svinhufvudelektorer bli så många att denne bleve vald? Ingen kunde svara på den frågan.

Jag minns hur det var kvällen före valet. Vi, några österbott­niska riksdagsmän, satt och åt middag i Elantos övre matsal vid Glogatan. Då kom talman V. Hakkila fram till vårt bord och frågade rättframt: »Vill svenskarna få Ståhlberg vald till presi­dent?» Vi svarade, att vi trodde att det stora flertalet skulle rösta på Ståhlberg. »Hur många röstar på Svinhufvud?» Det kunde ingen säga, men vi trodde att i sista omgången de svenska röster­na skulle tillfalla Ståhlberg. Till detta sade Hakkila bestämt: »Det blir inte tre omgångar. Får vi inte garantier för att de svenska rösterna tillfaller Ståhlberg, röstar socialdemokraterna i andra omgången direkt på Kallio. Vi tar inga risker denna gång. Om svenskarna vill få Ståhlberg vald bör de besluta sig att mangrant stödja honom. Det blir endast en valomgång», slutade Hakkila med skärpa. Vi förstod då, att Kallio skulle bli den nye presiden­ten, ty av allt att döma var »bergsrådselektorerna» fast beslutna att i första omgången rösta på Svinhufvud, vilket betydde att Kal­lio bleve vald. Detta stod klart för de i politiken förfarna svenska elektorerna, då de följande dag stod inför valförrättningen. Ända in i det sista försökte von Born, Österholm, Furuhjelm och Estlander klargöra för de osäkra elektorerna vådan av att låta sig luras till att tro vad man på finskt högerhåll försäkrat: att det komme att bli flere valomgångar, så att man i en andra eller tredje omgång kunde ändra ståndpunkt. Det visade sig sedan, att talman Hakkilas varning varit befogad.

Att socialdemokraterna handlade som de gjorde vid omröst­ningen kan man förstå. För dem var presidentvalet ett utomor­dentligt tillfälle att ge Svinhufvud betalt för gammal ost. Enligt vänsterns uppfattning visade Svinhufvud ingen förståelse för so­cialdemokratin, om vilken han ju sagt, att så länge han hade något att säga till om ingen socialdemokrat komme med i rege­ringen: ett illa övertänkt yttrande. Nu tog socialdemokraterna tillfället i akt att sätta en käpp i hjulet för sin antagonist, och de lyckades med hjälp av några ståndaktiga Svinhufvud-elektorer bland svenskarna. Om Ståhlberg i första omgången hade erhållit en röst utöver de 150 som han fick, hade han blivit vald. Nu blev det en svensk elektor som avgjorde valet till förmån för Kallio. Det hade erfordrats 18 svenska röster för att få Ståhlberg vald i första omgången, men det blev endast 17. von Born påstår i sina levnadsminnen, att »det var vicehäradshövding G. Leopold, som avgjorde valets utgång». Jag minns så väl när von Born efter va­let talade om det samtal han haft med Leopold på väg till omröst­ningen. Han trodde sig då ha fått Leopold att inse att det inte skulle bli fler än två omröstningar, varför von Born var nästan övertygad om att Leopold redan i andra omgången skulle rösta på Ståhlberg. Därför skrev han i sina minnen från nämnda presidentval, att Leopold »för övrigt mot all förmodan röstat på Svinhufvud». Naturligtvis var det flere andra svenskar, som ge­nom att rösta på Svinhufvud indirekt bidrog till att Kallio blev vald, men dessa hade före valet, under valkampanjen, förbundit sig att rösta som de gjorde. För dem var Lappo-linjen av större värde än den som de flesta av Svenska folkpartiets elektorer för­klarat sig omfatta.

Det blev förstås rabalder och polemiker efter detta historiska presidentval. En ny benämning lanserades för dem som på svenskt håll bidrog till att Kallio blev vald, nämligen »bergsrådsgruppen», men nog var det andra än industripampar som hörde till denna grupp, bl.a. röstade ett par österbottniska bönder med »bergsråden». Dessa blev illa åtgångna på hemmafronten, man hade svårt att förstå deras handlingssätt. Men småningom lade sig stormen och lugnet återställdes. Dock har man länge efteråt med skäl frågat sig hur det hade blivit om Ståhlberg blivit vald i stäl­let för Kallio. Att många, kanske de flesta svenskar sörjde över valets utgång berodde inte på någon ovilja eller ringaktning för Kallios person. Men det fanns ett och annat som han genomdri­vit som politiker, som den svenska befolkningen hade svårt att glömma, främst förfinskningen av järnvägsstationernas namn, och sedan var det hans inställning till universitetets förfinskning. När valet var ett faktum var svenskarna emellertid redo att glömma det förgångna och lojalt stödja den nyvalde statschefen.

Då jag helhjärtat omfattade de tankar vår partichef, Ernst von Born, i ett privatbrev till rikets nyvalde president gav uttryck åt, skall jag här återge brevets innehåll, von Born skrev: »Jag lyck­önskar Dig icke till din seger, då jag icke kan göra det med hjär­tat, utan endast med munnen. Men allt gott unnar jag Dig liksom alltid. Du vet nog, att vi svensktalande icke velat ha Dig till pre­sident, ehuru vi har stor aktning för Dig. Vi förhåller oss nu avvaktande. Vi hoppas, att Du kan höja Dig över partierna och att Du verkligen blir en hela folkets man. Om Du visar förståelse och lojalitet även mot oss, icke endast i ord, utan även i handling, så vet Du, att lojalare och trognare undersåtar än de svensktalan­de kommer Du knappast att ha. Jag ber tillika få framföra min aktningsfullaste hälsning till Din maka. Om hon, såsom landets första dam, förblir trogen sig själv, sådan som hon följt Dig i livet, naturlig, anspråkslös, fjärran från politiken, så är jag säker på, att hon kommer att vinna medborgarnas erkännande och hjär­tan lika mycket som någon av hennes företrädare. Själens adelskap är dock det enda, som slutligen skänker människan värde». (Jag har kursiverat dessa ord av en adelsman till en ofrälse — en till president vald bonde.)

Jag behöver inte omvittna att president Kallio satte högt värde på von Borns rättframma brev. Kallio skrev bl.a. »Tack för Ditt broderliga brev. Du sade, att Du inte kan lyckönska mig i anled­ning av valet. Ditt brev får dock en hedersplats i min samling för dess rent ridderliga andas skull. Det gjorde på mig från början till slut ett djupt intryck». Längre fram i brevet säger presidenten: »Vad valet beträffar, håller jag det för helt naturligt, att din grupp motsatte sig mitt val». På tal om att han nu blivit president och fru Kaisu således rikets första dam, »ser det ut som om Du (von Born) skulle förstå, att ingendera av oss strävat till borgen, ehuru vi på grund av häradshövding Leopolds tanklöshet ändå hamnade här». Kallio sade i brevet, att han enligt egen mening aldrig varit någon språkfanatiker, samt att hans nya ställning förpliktade ho­nom att göra sig förtrogen även med de svenskes önskemål. Myc­ket stort värde satte Kallio på ett hälsningstelegram som Ålands landsting sänt honom i anledning av hans val till rikets president.

Det kan inte förnekas, att vi på svenskt håll kände djup oro över valet av Kallio. Trots att mycket tydde på, att den nyvalde presidenten förstod sin ställning som hela folkets överhuvud, och att han som president inte längre kunde betraktas som äktfinsk agrarpolitiker, var det ändå svårt att tro, att inte det förflutna komme att sätta sin prägel på hans presidentskap. I sanningens namn måste det erkännas, att landets svenska befolkning aldrig fick anledning att klaga över president Kallios inställning till den svenska befolkningens legala intressen och rättigheter. Jag kommer ihåg vissa utnämningar av personer till olika högre pos­ter, vid vilka presidenten hade avgörandet i sin hand, att han för­höll sig fullt saklig och objektiv. En del finsksinnade kritiker på­stod t.o.m. att svenska sökande gynnats på de finska sökandenas bekostnad, men det var nog inte fallet, det var kompetensen som fick avgöra.

Den allmänna politiska oron ute i världen växte för varje dag, och det är begripligt att många nationalister och livsrums­drömmare hos oss började hoppas att presidenten, som till här­komst och språk tillhörde den nationalitet för vars framtid de drömt så djärva framtidsdrömmar, skulle understöda deras natio­nella storhetsplaner. Men president Kallio stod främmande för alla storfinska planer och ideal. Om någon var Kyösti Kallio en
demokrat med fast förankring i vårt demokratiskt-parlamentariska statsskick. Det fanns nog inga möjligheter för någon enskild el­ler något parti att vare sig med lock eller pock få den nyvalde presidenten att avvika från den fasta politiska linje hans sunda bondförstånd anvisat honom.

Min åsikt var på den tiden, och är fortfarande densamma, att det hade varit lyckligt för fosterlandet om Ståhlberg haft mera att säga till om när krigsmolnen 1939 förmörkade vår himmel i öster. Jag minns mycket väl, hur jag och mina riksdagskamrater våndades över den propaganda och de ansvarslösa åtgärder av mi­litär natur, som frivilliga sysslade med vid vår östra gräns. Det var otroliga saker man fick höra om hur det gick till när man försökte stimulera sin försvarslust och imponera på dem som med gevär för fot stod på vakt öster om riksgränsen. Det var onek­ligen så att vår statsledning tog för lätt på det som försiggick vid gränsen i öster. »Månne Ståhlberg hade tillåtit något sådant?», frågade sig många. Men det var få av de ledande i riket som då tycktes kunna tyda de politiska tecknen. Jag minns väl, att en sak­kunnig från Väg- och Vatten- byggnadsstyrelsen en gång på fullaste allvar i riksdagens kommunikationsutskott visade på en karta hur man av strategiska skäl planerat vårt vägnät i öster, så att våra vägar lätt skulle kunna förenas med vägarna på andra sidan riksgränsen. Det var nog inte på den tiden fråga om några turistvägar österut. Jag kände mig manad att säga till vägchefen, att han bor­de hålla sig enbart till vägarna på vår sida om gränsen.

En annan fråga som osökt inställer sig är: Var vårt folk och dess ledning under åren före vinterkriget tillräckligt försiktiga i förhållandet till vår östra granne? Många av oss har i färskt min­ne en tysk örlogsflottas besök i Helsingfors den 1 augusti 1937. Senare besöktes vårt land av ett antal framträdande tyska kultur­personligheter och vid flere fosterländska fester var höga tyska militärer närvarande. Allt sådant var fullt legalt och föga ägnat att väcka uppmärksamhet hos den stora allmänheten. Men våra socialdemokrater i regeringen och i stadsfullmäktige höll sig bor­ta från de fester, i vilka höga tyska representanter deltog, ehuru deras demonstrativa frånvaro säkert mera berodde på att det var frihetskrigets 20-årsminne som firades. Jag var själv med vid pa­raden och festen i Stadion, och blev konsternerad av att se så många höga tyska militärer och diplomater bland de närvarande. Men enligt den tyske ambassadören von Blücher var det tyska in­slaget av höga militära hedersgäster, bl.a. general von Falkenhorst, så stort för att man samtidigt firade fältmarskalk Mannerheims 70-årsdag.

Förre statsminister Kivimäki visade prov på en »glänsande re­torik» vid detta tillfälle, som enligt von Blücher inte var någon familjefest utan en politisk händelse, om vars innebörd och be­tydelse det inte kunde råda något tvivel. Den tyske ambassadören hade också lagt märke till regeringens dilemma på grund av social­demokraternas frånvaro, liksom den diplomatiska kårens, som på grund av ryska sändebudets vägran att vara med vid festligheter­na inte heller deltog i dessa. Blücher omnämner också att Kreml hade gett minnesfesterna i Helsingfors »ett bistert mottagande».

Enligt von Blücher hade utrikesministern i Svinhufvuds rege­ring 1935 sagt, att Finland hellre såg att Tyskland behärskade Östersjöbäckenet än att ryssarna gjorde det. Spänningen ökades efter hand genom att frågan om Ålands befästande aktualiserades och ett närmande till England kunde konstateras redan följande år. Man kan taga för givet att planerna på ett befästande av Ålandsöarna i hög grad bidrog till att ge näring åt den ryska misstänksamheten. Då dessa öars säkerhet onekligen komme att även­tyras vid en konflikt mellan stater, i vilkas intresse det låg att be­härska de strategiskt viktiga öarna i närheten av Östersjön, Finska viken och Bottenhavet, skred Finland med stöd av Sverige till åt­gärder som syftade till att trygga det 1921 ingångna avtalet om Ålands neutralitet och demilitarisering.

Inom Svenska folkpartiets riksdagsgrupp vållade frågan stor oro och en stark meningssplittring. Man måste medge, att Ålands status var ett invecklat problem. Det rådde ett befästningsförbud för Åland av mycket gammalt datum, dvs. av år 1856. En över­enskommelse som förbjöd1 befästandet av Ålandsöarna hade ingåtts av en del stater, bland dem Turkiet och Ryssland. Denna åldriga bestämmelse hade senare tagits med i 1921 års konvention. Efter en överenskommelse mellan Finland och Sverige avfatta­de dessa länders utrikesministrar ett gemensamt förslag, som skul­le tillsändas 1921 års signatärmakter, plus Ryssland och Turkiet i deras egenskap av undertecknare av konventionen år 1856. En­ligt det nya förslaget skulle bestämmelserna om befästningsför­budet ändras sålunda, att Finland fick rätt att befästa den neutra­liserade zonens södra del samt vidtaga alla defensiva försvarsåt­gärder, och att denna förändring av demilitariseringsbestämmelserna bleve permanent. Dessutom skulle Finland få rätt att tem­porärt under tio år vidtaga vissa militära försvarsåtgärder i den norra delen av zonen. Det sades i regeringens skrivelse till riks­dagen, att de föreslagna åtgärderna för Ålands befästande inte in­nebär, att Ålands internationella, trygghetsgarantier försvagas el­ler 1921 års konvention annulleras. Åtgärderna syftar enbart till att trygga Finlands och Sveriges säkerhet i händelse av en väp­nad konflikt mellan stater, som anser det vara av vitalt intresse att besätta de åländska öarna. Mellan Finland och Sverige skulle fortsatta förhandlingar i saken pågå.

Ålandsfrågan kom upp i riksdagen genom ett regeringsmedde­lande av den 8 maj 1939. Ett sådant meddelande skall enligt RO § 36 bordläggas till följande plenum, vilket ägde rum onsdagen den 10 maj. Vid detta plenum höll utrikesminister Erkko ett långt tal, där han framlade regeringens syn på problemet och kraftigt pläderade för regeringens linje. Svenska folkpartiets riksdagsgrupp framförde genom Estlander, den främste sakkunnige i Ålandsfrå­gor, starka dubier och invändningar mot regeringens åtgärder och begärde frågans bordläggning. Den åländske riksdagsmannen Her­man Mattsson understödde bordläggningsförslaget, men gav under sin långa, välformulerade utläggning om Ålands ställning uttryck för en personlig uppfattning i befästningsfrågan, som väckte di­rekt förvåning, för att inte säga förstämning hos en del av hans gruppkamrater — och säkerligen även på Åland! Riksdagsman Mattsson hävdade med skärpa Ålands ställning som landskap med internationellt garanterat självstyre och neutralitet, samt att ålänningarna måste ha rätt att föra sin egen talan i föreliggande fråga. »I den mån jag motsätter mig regeringens och försvarsled­ningens åtgärder för avvisande av främmande inkräktare, i sam­ma mån överflyttar jag ansvaret på mig själv», föll hans ord. Mattson emotsåg, att befästningsplanerna inte skulle förverkligas förrän Ålands landsting fått belägg för att de fått internationell sanktion.

Riksdagsman Stenwall höll ett kritiskt anförande, i vilket han med flere exempel påvisade, att stormakter, som satt sig i sinnet att erövra strategiskt viktiga positioner, inte lät sig avskräckas av befästningar av den art som nu planerats för Åland. Han slutade med följande ord: »Denna plan är psykologiskt förståelig och kan synas realpolitiskt klok, men jag fruktar att den inför framtidens dom kommer att te sig som ett misstag».

Riksdagsman Hildén talade varmt för regeringens befästnings­planer och understöddes av partikamraterna Frietsch och Törn­gren. Jag uttalade mig till förmån för Estlanders och Stenwalls kritiska åsikter och sade bland annat, att om vår neutralitet bleve hotad av någon stormakt, vi konsekvent borde värna den och be­fästa oss gentemot alla stormakter, vilka det vara månde. Jag tänkte då främst på de politiska tänkesätt som låtit en ana, att om Hitlers stormtrupper dirigerades till våra landamären, dessa snarare skulle hälsas som vänner än som fientliga inkräktare.

Estlanders bordläggningsförslag förkastades med 109 röster mot 17. I fortsättningen kämpade Estlander som ett lejon för att hindra alla planer på ingrepp i Ålands självstyre. Även von Born ansåg det vara oformligt att påskynda frågan om befästandet av Åland i så forcerad takt att ett utlåtande från NF icke hann in­hämtas innan den avgjordes.

von Frenckell lät förstå att den allmänna opinionen på Åland var en annan än den som kom till uttryck i riksdagen. Han sade att han »icke kan förstå den åländska inställningen, enligt vilken Åland fortfarande vill förbliva oförsvarat och endast trygga sig till Nationernas Förbund». Men man måste ge von Frenckell ett erkännande för hans oförskräckthet att stämpla som landsförrä­diska sådana strävanden från äktfinskt håll, som gick ut på att under fosterlandskärlekens täckmantel beröva ålänningarna de­ras självständighet. I detta sammanhang kan nämnas, att alla för­slag från svenskt håll i syfte att trygga ålänningarnas rätt och svenska språkets ställning på Åland, ifall förslaget om ålänning­arnas tjänstgöring i försvarsmakten komme att förverkligas, blankt förkastades av en stor majoritet i riksdagen. Under diskussionerna i Ålands försvarsfråga hade IKL och andra ultranationalister ut­omordentliga tillfällen att, såsom von Frenckell sade, i fosterlandskärlekens namn låta sin avoghet mot landets svenska befolk­ning få fritt spelrum, ett tillfälle som blev flitigt utnyttjat.

Ryssarnas inställning till befästningsfrågan var länge dunkel. Det såg ut som om denna fråga hade spelat en viss roll vid vår östra grannes separata befästningsplaner i Finska viken, vilka även berörde finska öar och kusttrakter. Det var känt att ryssarna under långa tider hyst oro för Leningrads säkerhet i händelse av krigiska förvecklingar vid Finlands sydkust. Vad Ålandsöarna be­tydde för Sveriges och Finlands försvar, betydde vissa finska öar för Leningrads säkerhet. Här fanns stora möjligheter för under­handlingar till ömsesidig belåtenhet. Betydde Litvinovs tystnad, när de finska och svenska sändebuden i Moskva för sovjetrege­ringen nämnde om planerna på att befästa Åland, att han ruva­de på bytesaffärer med strategiskt viktiga öar som bytesobjekt? Det såg så ut, ty innan Ålandsfrågan hann bli löst tog Litvinov upp frågan om Leningrads säkerhet, vid vilken vissa finska öar uppgavs spela en viktig roll. »Kunde Finland byta ut några öar i Finska viken mot områden i Karelen?» frågade man på ryskt håll. Finland hade, som känt, vid denna tid en nonaggressionspakt med Sovjet. Enligt Blücher erbjöd Tyskland Finland en lik­nande pakt i slutet av april. Nu hade vårt land kommit in i ett politiskt kraftfält, där starka urladdningar när som helst kunde väntas. För Finlands vidkommande gällde det att så fort som möj­ligt få Ålandsfrågan i hamn. Minister Erkko for i en hast till Stockholm för att inhämta goda råd, och det såg ut som om han fått rådet att avböja det tyska nonaggressionserbjudandet. Säkert är, att Erkko under besöket i Stockholm fick en klar bild av världssituationen. Spänningen mellan Tyskland och England kändes mera intensivt i Sveriges huvudstad än hos oss. Nu frågade man sig om vårt folk och dess regering verkligen besjälades av en uppriktig freds- och neutralitetsvilja.

Det var nog inte endast ministrar och diplomater som under åren före vinterkriget kände olust och reds av onda aningars mara inför de politiska händelserna här hemma och ute i världen. Alla anade en hotande krigsfara, men högst få visste hur nära ur­laddningen var eller vem som var närmast farozonen. Att Hitler skulle bli den som komme att föra tändsatsen till kruttunnan insåg de flesta som ville se sanningen. Men det fanns otaliga människor som i denne vettvilling såg en garant för folkens skydd mot den enda verkliga freds- och folkfienden, världskommunismen. Alla visste, att kommunismens slutmål var världsherravälde. Stora de­lar av världen hade den redan lagt under sin spira. Då samtidigt nazismen och fascismen vann terräng i högt stående kulturländer var det svårt att bilda sig en föreställning om vad den närmaste framtiden bar i sitt sköte. För den, som inte hade en grundmurat demokratisk-politisk åsikt, blev dagens stora fråga: »Vilken av dessa ideologier, som båda eftersträvar världsherravälde, är den starkare och har följaktligen de största utsikterna att utgå som segrare i en eventuell kraftmätning?» Det var många, vilkas framtida sympatier och antipatier under det andra världskriget, liksom deras ställningstagande i vårt fortsättningskrig, baserade sig på uppfattningen att Tyskland skulle vinna i en krigisk kon­flikt. Denna åsikt var mera en önskedröm än ett uttryck för na­zistiska sympatier, ty, menade man, gäller det att välja sida eller bli inrangerad i antingen en kommunistisk eller nazistisk intres­sesfär, är det bättre att behärskas av tyskarna än av »arvfienden i öster», som vårt folk i alla tider lärt sig att frukta.

Det var denna fruktan och ovisshet inför framtiden som vål­lade kval och ångestkänslor i vida kretsar i vårt land. Hitlers hejdukar härjade vilt i grannstaterna, och hos oss blev nazisympatisörerna fräckare dag för dag. Det gick så långt att regeringen, och särskilt dess inrikesminister Urho Kekkonen, fann sig föranlåten att upplösa IKL. Denna åtgärd kom till riksdagens kännedom genom ett s.k. statsrådsmeddelande den 22 november 1938. Av anförandena i riksdagen framgick det, att inrikesministerns drakoniska åtgärd kommit som en överraskning, trots att man för­stått att måttet var rågat för »den fosterländska folkrörelsens» samhällsvådliga verksamhet. Vissa händelser i Estland kunde här­ledas till vårt lands nazisympatisörer — och i Kuopio hade poli­tiska yttringar bland skolynglingar väckt statsmaktens bekymmer. Regeringen hade även med ogillande följt agitationen i IKL:s tidningspress.

Det blev ett väldigt rabalder i riksdagen vid behandlingen av statsrådets meddelande om upplösningen av nämnda organisation och indragningen av dess 18 tidningar. Att IKL-riksdagsmännen rasade är självfallet, men även andra, som var beredda att god­känna regeringens åtgärder, undrade om det var välbetänkt och lagligt välgrundat att inskrida mot tidningar som utgetts i stöd av tryckfrihetslagen, under motiveringen att de var organ för en upplöst politisk organisation. Det skulle också senare visa sig att domstolsväsendet såg annorlunda på regeringens, inrikesminis­terns och riksdagens åtgärder mot IKL. Domstolen upphävde be­slutet om upplösning av IKL och indragning av dess tidnings­press, men åtgärderna blev säkert en av de främsta orsakerna till valnederlaget för »den fosterländska folkrörelsen» vid riksdags­valet 1939.

Man får en god uppfattning om svenska riksdagsgruppens in­ställning till demokrati och diktatur, när man läser riksdagsproto­kollen från de politiska ofärdsåren före vårt vinterkrig. När upp­lösningen av IKL behandlades i riksdagen sade gruppordföran­den Furuhjelm bl.a.: »Svenska riksdagsgruppen har tagit del av regeringens meddelande angående de vidtagna åtgärderna mot IKL-organisationen. Åtgärderna avse, såsom av meddelandet fram­går, att hävda lagens auktoritet och rättsordningens helgd. De hava vidtagits, icke på grund av att de prövats ändamålsenliga och kloka, utan på grund av lagens klara och tydliga föreskrif­ter om vad i fall sådana som dessa bör göras». Talaren sade, att det ankommer på vederbörande rättsinstans att pröva, utreda och avgöra den rättsliga sidan av ingripandet mot IKL. »Svenska riksdagsgruppen konstaterar därför endast, att i den mån inskridandet mot IKL får fattas som ett uttryck för strävan att hävda lag och rätt, stöd härför kan påräknas från svenska riksdagsgrup­pens sida, liksom gruppen alltid sökt värna den lagliga rättsord­ningen».

Själv yttrade jag i debatten följande: »Jag ber, herr talman, att få uttala min fulla tillfredsställelse med de åtgärder inrikesminis­tern vidtagit mot IKL och dess tidningspress. Dessa åtgärder komma icke en dag för tidigt, måhända väl sent. Många av våra politiskt omogna ungdomar på finskt håll ha fått sitt politiska omdöme fördunklat genom den verksamhet IKL och dess tid­ningspress utövat. Exempel, sådana som IKL:ares inblandning i Estlands statsangelägenheter och händelserna i Kuopio nyligen, giva belägg för att det varit en draksådd man utfört på det håll som nu drabbats av inrikesministerns tunga hand.

Händelserna i stora världen visa för varje dag att de demokra­tiska statsmakterna hava skäl att hålla både det vänstra och det högra ögat öppet ifråga om de politiska ytterlighetspartiernas verksamhet. Det är av vikt att konsulerna vaka, ty tiden är ond för demokratins och folkfrihetens vänner. Med denna motivering ber jag att i enlighet med övriga gruppkamrater få omfatta för­slaget om enkel övergång till dagordningen».

Med 121 röster mot 42, blanka 12 och frånvarande 24 röster godkände riksdagen en motiverad övergång till dagordningen, framförd av agraren Pilppula. Riksdagen emotsåg, »att regeringen skulle använda sig av alla lagliga medel för att slå ned alla mot den demokratiska statsordningen verkande organisationers verk­samhet». Personligen var jag alltid redo att avge mitt votum, när det gällde att i riksdagen ställa sig bakom regeringens — och främst då inrikesministerns — åtgärder och förslag, som gick ut på att slå vakt om vårt demokratiskt-parlamentariska statsskick mot dem som i tidens diktaturer såg sina politiska samhällsideal.

Dock kunde jag inte alltid stöda regeringens förslag, även om de var avsedda att trygga landet i en farlig tid. När t.ex. regeringen kom med ett drastiskt förslag till fullmaktslag, ansåg jag att von Born hade rätt i sin åsikt att regeringen begärde för vidsträckta fullmakter, von Born föreslog en uppmjukning av förslaget, så att åtgärder, vidtagna med stöd av fullmaktslagen, skulle upphävas, om icke riksdagen med två tredjedelar av rösterna godkände åt­gärderna. Ett annat ändringsförslag av von Born gick ut på att lagen skulle gälla endast till den 31 december 1940. Jag under­stödde båda förslagen. Ärendet bordlades och kom före till av­görande behandling den 5 maj. Vid detta plenum höll Estlander, von Born och Frietsch långa anföranden, i vilka de framförde sina principiella betänkligheter mot att ge regeringen i ett demokra­tiskt land så vidsträckta fullmakter som dem regeringen begärde. Själv gav jag med några ord uttryck för mina farhågor att ge diktatoriska fullmakter åt en regering, vars inrikesminister »i en politisk skrift på fullaste allvar talar om att med diktaturen som hjälpmedel lösa vår språkfråga. Jag åsyftar minister Kekkonens bok om demokratins självförsvar.» (Mina ord i plenum)

Hela svenska riksdagsgruppen röstade mot fullmaktslagen, för­utom svenska vänsterns representant Sergelius. Att gruppen rös­tade mot lagen berodde främst på att den av princip var en mot­ståndare till lagar, vilka överlät befogenheter, som i en demokrati ankom på riksdagen, åt en verkställande instans som lätt kunde missbruka dem. Med andra ord: vår grupp var en motståndare till allt som i politiken och lagstiftningen luktade diktatur. Fullmakts­lagen var en farlig lag i en tid, då det vimlade av »ledare» och folkföreträdare som med självtagna eller framtvingade »fullmak­ter» suspenderade av folket valda parlament eller på annat sätt missbrukade makten. Sådant ville eller kunde vår grupp inte vara med om.

En liknande inställning intog svenska riksdagsgruppen då lagen om arbetsplikt var före i riksdagen. Gruppen försökte förgäves få till stånd vissa ändringar i lagen för att minska intrycket av en, ur demokratins synvinkel, i många avseenden osympatisk och diktaturpräglad lag. Därför röstade en del av oss mot lagen, trots att vi förstod att varje medborgare är pliktig och, moraliskt sett, skyldig att i mån av krafter och färdighet bistå landet även när dess försvar behöver andra än rent militära prestationer. Men det finns vissa gränser för vad man har rätt att kräva i försvarets namn; över de gränserna kunde många av oss inte gå.

Av de här nämnda lagstiftnings- och andra åtgärderna av un­dantagsnatur framgår det att statsmakten, inför det hotande världs­kriget, ville se om sitt hus.