Folklynnet

 
Helmer Tegengren

»Det svenska landskapet har alla trappsteg från hav till snöfjäll. Det är en lika brokig mosaik som det svenska lynnet och lika svårt att överskåda i samlade linjer», säger Verner von Heidenstam i sin temperamentsfulla karakteristik (1897) av svenskarnas lynne. Omdömet gäller i lika hög grad svenskarna östanhavs. »Medan våra grannfolk», fortsätter Heidenstam, »ofta kunnat karakteriseras i några få ord, är svenska lynnets psykologi så fullt av motsättningar och så skiftande, att ingen någonsin lyckats sammanföra färgerna till en helgjuten bild». Samma svårigheter möta den, som vill teckna dragen av finlandssvenskt kynne. Folksjälen, sådan den tagit gestalt i dikt och ton, i saga och sägen, i lek och dans, i gåta och ordspråk, måste förråda sina källsprångs djup för den, som vill fånga de rätta nyanserna i prismat. Men källsprångens gåtor äro ännu till största delen olösta. Det grundliga studium av folkets livsuppfattning är ej avslutat, som utgör förutsättningen för en utförlig karakteristik av folklynnet. En skiss måste därför här ersätta en full­bordad tecknings detaljer.

Men själva motivet är utsatt för en långsamt pågående förstörelseprocess. De krafter, som sudda ut nyanserna och nivellera reliefen, sätta just nu in, starkare än någonsin förr. Industrialiseringen och de snabba samfärdsmedlen, tidningarna och radion tyckas utplåna den gamla bondekulturen. Och där den rotfasta bondekulturen dött ut, där har också en av folksjälens starkaste källor upphört att flöda. Länge har det varit vanligt, att bondsonen, vars far eller mor i ungdoms­åren aldrig satt foten utom den egna socknens gränser, hemfört sin hustru från grannsocknen eller ännu längre ifrån. Nu finna ofta de unga varandra under studie­tiden i fackskolan i en helt annan landsdel. Har sonen övergivit fädernetorvan och brutit sig en ny bana, gifter han sig med den kvinna han mött i högskolans föreläsningssalar eller vid förvärvsarbetet i provinsstaden. För den svenska stam­men har det på många håll varit hälsobringande att överge det gamla byingiftet för en rikare blodblandning, men detta har också betytt ett långsamt nedbrytande av de särskilda bebyggelseområdenas speciella lynnesdrag.

De egenskaper Verner von Heidenstam varken ville eller kunde frånkänna sina landsmän, lydnad för lagarna och sällsynt pliktkänsla, äro och ha alltid varit också finlandssvenskarnas goda arvslott. När Juhani Aho skapade sin poetiska symbol för det finska folket: enrisbusken, som kryper fram, härdig, smidig och seg, som ständigt låter sig böja utan att brista, skapade Mikael Lybeck i dikten »Trötta träd» (1903) finlandssvenskarnas sinnebild, tallen ute på det havombrusade skäret, tallen, som ej kan böjas:

»endast det: att brista, ej böjas . . . blott brista».

Finlandssvenskarnas egenskap av kustbor har givit dem deras speciella lynnes­art, likaväl som deras ställning som minoritetsfolk gjort det. I denna belägenhet har det för alla finlandssvenskar gemensamma lynnesdraget: trots mot överväldet och glad kamplust för lag och rätt, ständigt kommit till synes. Därom äro också alla våra skalder ense. Kampen må än under växlande tider ha stått mot förrysk-ningen eller för hävdandet av de svensknationella rättigheterna.

»Arv av förgången tid är sinnets
oböjda trots mot strypande bojors hot»

sjunger Bertel Gripenberg (i Germaniskt blod), och en stämning av käck förpostfäktning på den smala kustremsa, där svenskarna i landet fått fotfäste, låter Arvid Mörne stiga fram i sin dikt Finskt och svenskt:

»Din lyras ton är ett sus i skogen,
en fläkt på fältet, där råg står mogen. 

Jag äger vågor, som vida stänka,
jag äger sånger, som djärva dränka
ditt strängaspel i en käck fanfar».

Det är finlandssvenskarnas ställning som kustbyggare, med den styrka och svaghet detta medför, som i dessa rader stiger fram. De äro också ett uttryck för den lynnesart, som behärskar svenskarna. Striden kan måhända gestalta sig till blott en kamp för ärans skull, för traditionen, som är helig och förpliktande, och »aldrig var lön i kampen för rätt vårt mål» betygar Bertel Gripenberg med fullt skäl. Och Arvid Mörne godtager Mikael Lybecks poetiska symbol och förkunnar, att vore han en fura så skulle han

- - - »sjunga för alla,
att stormen är härlig och stark,
att vi skola stå eller falla
som furan i ödemark».

De förenande dragen i finlandssvenskt folklynne, laglydnaden, pliktkänslan och motståndet mot allt översitteri, hindra ej att lynnesdragen hos de särskilda bebyggelseområdenas invånare äro lika brokiga som landskapen själva. Hos hela folkstammen spåras den tudelning, som betingats av bosättningsområdets geo­grafiska struktur, skärgården och fastlandet. Den ständiga kontakten med havet, fisket, säljakten och seglationen, som krävt speciella egenskaper hos sina utövare, ha bland svenskarna i Finland skapat en typ, som oberoende av om vi finna honom på Nylands, Åbolands, Ålands eller Österbottens skär, är påfallande olik den svenska fastlandsbonden. Mannen på utskäret har ständigt stått öga mot öga med faran, han har sett mänsklig ringhet avspeglas mot naturens obändiga krafter. Han har därför blivit hjälpsam och god med ett stänk av fromhet på bottnen av själen. Han har prövat på umbäranden och vet vad nöd vill säga. Därför lämnar han kvar i fiskarstugan på utskäret torr ved, elddon, salt och bröd, då han beger sig hem. Där ute kan hända något, för vilket han känner sig bära ansvar. Fastlands­bondens tankar äro i allmänhet mera bundna vid den jord han brukar.

De utjämnande krafterna ha redan hunnit göra mycket för att plåna ut olik­heterna i de särskilda landskapslynnena. Men den hävdvunna uppfattningen om folklynnet i de olika svenskbygderna har tämligen oförändrad levat kvar genom några hundra år. Den grundar sig ibland på sparsamma utsagor i vår äldre littera­tur. Förändrade kulturförhållanden ha avslipat bilden, men den har trots det bibe­hållit sig rätt oförändrad. Om den anses riktig eller oriktig, är i de flesta fall bero­ende av betraktarens subjektiva inställning, och rent objektiva omdömen ha väl också fällts i denna sak.

Den äkthet och kraft, som i allmänhet utmärker finlandssvensken, har fått sin påtagligaste utformning i det österbottniska folklynnet. Orsakerna härtill ligga djupt, såväl i landsdelens historia, som bebyggelse och näringsliv. Mikael Lybeck hyllar sin hembygd, slätten vid Bottenhavet, med orden: »den du burit, han är boren fri». Svensk bondefrihet har alltid rått i Österbotten, därav inbyggarnas styvnackade kraft. Den österbottniska slätten har i högre grad än annan svensk mark druckit sina söners blod i kampen mellan öst och väst. Österbottens svenskar ge än i dag en bild av det soldatfolk,, som under 1600-talet skapade Sveriges stormaktstid. Och stormaktstidens anda, med alla dess förtjänster och fel, lever också kvar här mera renodlad än inom annan svenskbygd. Den bidrager till att skapa den egendomliga motsättning, som löper genom svenskösterbottniskt kynne: den yttre storvulen­heten, parad med en stilla religiositet. Men storvulenheten kan slå över i skryt­samhet och våldsamt maktspråk, och religiositeten i fanatism och fromleri. Kam­pen för friheten löper som en röd tråd genom Österbottens historia, från klubbe­kriget (1596—97) över stora ofreden (1714) och kriget 1808—09 till befrielsen 1918. Den har ej blott ristat de djupaste runorna i landskapets historia, den har också danat dess inbyggares kynne, som förmått mången svensk österbottning att ställa sig under frihetsfanan, var den än höjts i Europa, i Amerika, ja, t.o.m. i Afrika. Sitt kanske vackraste uttryck inom fredlig id har detta frihetsbegär funnit i den österbottniske prästmannen Anders Chydenius' (1729—-1801) riksdagsarbete för reli­gionsfrihet, tryckfrihet och ekonomisk frihet. Men handlingskraften hos österbottningen   kan   också  få något av den bullrande storordighet över sig,  som Johan Browallius (1735) syftade på, då han kallade svenskarna »en trumslagerisk nation».

Professor C. C. Böcker säger (1815), att österbottningen har »energi och stolt­het». Böcker ansåg orsaken härtill ligga i arbetena vid tjärbränningen. Tjär­bränningen fordrar visserligen stor rörlighet hos bonden och ett mångskiftande arbete ute i det fria året om, men karaktärsdanande i samma riktning ha säkert även de andra specifikt österbottniska näringarna, fisket, sälj akten, skeppsbyggeriet, seglationen och timmermansresorna varit. Också för bondkvinnan ha dessa närings­fång betytt en fullständig omgestaltning av arbetsförhållandena på gården. Hon har genom mannens frånvaro drivits utom hemmets väggar, hon har gått bakom plog och harv och burit ansvaret för gårdens skötsel. Spårlöst har detta ej gått henne förbi.   Också på hennes lynne har detta inverkat danande.

Det övriga Svensk-Finland har i lägre grad än Österbotten berörts av krigs­händelser, och de sydsvenska områdenas bebyggelsehistoria har även bidragit till att dämpa den självständighet och det trots, som sedan hedenhös utmärkt den svenska bonden. I östra Nyland, liksom i Österbotten, ha de stora bysamhällena längre än på annat håll bevarat det specifikt bondska. I västra Nyland, liksom i det svenska Åboland, ha herresätena och bruken i flera hundra år satt sin särprägel på bebyggelsen. Näringsförhållandena och levnadssättet på de enstaka, självstän­diga bondelägenheterna ha härav rönt en alltför stark påverkan, för att de skulle kunnat bevara sin rena bondekaraktär. Rörligheten i folklynnet har lett allmogen in på andra näringsgrenar än de utpräglat agrara. H. G. Porthan säger i sin geo­grafi (1797), att de nyländska bönderna med förkärlek slogo sig på handel och seglation. Omdömet kunde i hög grad ha gällt även fastlandssvenskarna i Åboland. När Topelius i Boken om vårt land säger, att Finlands svenskar äro »ömtåliga om frihet och oberoende» har han rätt, men när han tillägger: »nylänningen minst, emedan han lytt under herregods, österbottningen mest, emedan han alltid varit en fri jordägare», är detta en sanning med modifikation. När Arvid Mörne gör sin retoriska fråga:

»Tror du att stänket, som slog mot skyn,
min trotsiga längtan släckte?»

visar han just på den utväg att bryta sig en egen bana som sjöman eller handels­man, som så mången bondson från Nyland och Åboland sökt sig för att undgå bruksväldet eller herreförtrycket.

Sekreteraren i Nationalföreningen mot emigrationen (Sverige), dr Adrian Molin, säger sig ha funnit, att de band, söm binda svensken vid fosterjorden, ej äro syn­nerligen hållfasta. Han träffar frågans kärna, då han konstaterar, att »svensken trånar medvetet eller omedvetet till stora och fria förhållanden, men surnar i små och trånga villkor». Hemmasvensken är, säger dr Molin, ofta grinig, missnöjd och olustig för arbete, men får han arbeta för något stort, en samlande idé, gör han det väl och med energi.  Detta omdöme karakteriserar också väl finlandssvenskarnas lynne. När den nyländska och åboländska bondsonen, likaväl som österbottningen och ålänningen, lämnar sina fäders jord, följer han en drift, som är utmärkande för hela hans stam. Då Topelius karakteriserar svensken i Finland såsom rörligare och ostadigare än finnen men snabbare i beslut och raskare i hand­ling, träffar han rätt. Finlandssvensken i gemen har aldrig haft något utpräglat jordbrukarkynne med stillsam och seg ihärdighet. Har han kunnat slänga spaden för att lättare förtjäna sitt bröd, har han städse gjort det. Den lust att vandra, som sedan urtiden varit förbunden med det nordgermanska folklynnet och som gjort Norden till »folkens modersköte», har svensken i Finland ingalunda gått fri för. Därför äro de flesta omdömen enstämmiga uti att han ej varit någon idea­lisk jordbrukare. I H. G. Porthans geograf i heter det redan, att »invånarne i Nyland skyllas, framför andre sine landsmän, för böjelse till bekvämlighet och yppighet, särdeles närmare sjökusten; varest de uti idoghet och åkerbrukskunskap icke kunna jämföras med inbyggarne i Åbo län och södra Österbotten». I hela det svenska Finland och ej minst i Nyland har därför den svenska bondeklassen för starkt krympt ihop för att i längden vara en borgen för den ur svensknationell synpunkt sunda utveckling, som förutsätter tillskott av friskt blod. Det var delvis denna utveck­ling Hjalmar Neiglick (vid de nyländska studenternas sommarfest 1889) syftade på, då han fällde omdömet: »vi hava för mycket kultur i oss och för litet bonde».

Det är också på sjön som åbolänningarna och ålänningarna visat sig duktigast. Provincialmedicus på Åland F. W. Radloff säger (1795) om sina öbor: »Om ålän­ningarna kan i allmänhet med skäl intygas, att de äro förståndige, driftige, tjänstaktige och muntre. Till sjöss äro de kände som oförskräckte och synnerligen skick­lige». Professor Böcker anför om österbottningarna, att finnarna äro mera arbet­samma men mera »överdådiga». Svenskarna »äro åter, om Vöråboerne undan­tagas, av en stilla karaktär och tarvlige».

När Böcker säger, att österbottningarna voro »tarvlige», har han förvisso rätt. Deras livsföring har genom århundraden varit småbondens. De ha tvingats där­till av en hård nödvändighet. Men när nöden ej mera tvungit dem därtill, ha de bibehållit sin för den rena bondeklassen utmärkande sparsamhet. Den är ett drag på gott och ont. Sparsamheten kan liksom idogheten få ett drag av snålhet, men den kan också betyda blick för sund ekonomi. Där den österbottniska spar­samheten blivit ett självändamål, som satt andra värden på spel, har den blivit av ondo. Jordbruket, bostadsförhållandena, klädedräkten, sjuk- och fattigvården, likaväl som den personliga utbildningen och snyggheten ha blivit lidande därpå. Där sparsamheten visat sig som sunt ekonomiskt omdöme, har den, som vid senaste jordbrukskris, räddat landsdelens bönder från ekonomiskt obestånd. Utvecklingen i de övriga svenskbygderna har gått efter andra linjer. I västra Nyland försvann den genuina bondelivsföringen mycket tidigt. Där uppkom, liksom i Åbo­land, en påtaglig social klyfta mellan husbondfolk och tjänare, en klyfta, som i denna dag ännu ej röjt sig i Österbotten och skilt drängen och pigan från hus­faderns patriarkaliska uppsikt vid det gemensamma stora matbordet.   I det ålderdomligare östra Nyland kunna husbonde och dräng ännu dela lika vid bordet. I västra Nyland ha brukspatroner, godsägare, rusthållare, storbönder, småbönder, landbönder, torpare och backstugusittare bildat en social stege med flere trappsteg än på annat svenskt håll i Finland. Porthan säger, att nylänningarna ha böjelse för »bekvämlighet och yppighet», och liknande omdömen ha både förr och senare fällts om dem. Brukskulturen och herremannalivet ha här satt sina spår. Den själv­ägande bonden har lockats att lämna det tunga jordbruksarbetet för lättare för­tjänster. Han har kört och kolat för bruken. Han har fått reda pengar att röra sig med. Han har kunnat lägga sig till med köpmannavaror och har börjat se ned på sitt eget. Stads- och herrgårds kulturen har hos honom tidigt väckt en naturlig drift till social karriär, en lust att byta stånd, som äldre tiders sätt att betrakta bonde­klassen gör fullt förståelig. Samma utveckling spåra vi i fastlandssocknarna i Åbo­land med deras likhet i bosättningsförhållanden och ekonomisk struktur.

Också på Åland har utvecklingen gått i samma riktning, men där ha drivfjäd­rarna varit andra. Åland är genomfartsorten för trafiken mellan Åbo och Stock­holm. Genom denna ögrupp har en av den skandinaviska handelns kungsvägar i över ett årtusende löpt fram. Ålänningen har tidigt konfronterats med den rike­dom och makt, som handeln för med sig, och han har själv slagit sig på handel. Öborna ha på många håll ej levat kvar som ett folk av fiskare och småbönder, de ha blivit handelsmän och redare, och deras livsföring och lynnesart ha också härav fått sin speciella färg. De ha genom sin driftighet skaffat sig de ekonomiska förut­sättningarna för en mindre torftig livsföring. Ålänningens lynne har avslipats genom beröringen med främlingar, han har ej blott blivit pratsam och vänsäll utan också öppen, glad och hövlig. Radloff säger om ålänningarna, att de äro välklädda, »förståndige, driftige, tjänstaktige och muntre». »Ålänningen är ej van att leva vid dålig föda» och har en viss böjelse för elegans och prakt. Han har ett »synnerligt begär att förskaffa sig guldringar», säger redan Radloff, och på en svajig landgångsstass offrar ålänningen ännu i dag sina annars så kära slantar. Topelius' omdöme om ålänningarna går i samma riktning: de »dansa grundligt på bröllopen och äta grundligt vid läsförhören», de äro hövliga, klä sig som herr­skap och äta som herrfolk. Ungefär samma omdöme ger Topelius om nylänningen. Han är välbärgad, gladlynt, förståndig och pratsam men »maklig» med »herreseder och stadspriser». Östnylänningen med sin ursprungligare bondekultur har också delat österbottningens enklare levnadsvanor.

En alldeles tydlig gräns i livsföring och lynnesart går således mellan å ena sidan västnylänningarna, åbolänningarna och ålänningarna och å andra sidan östnylänningarna och österbottningarna. Vi ha funnit denna gräns klart uppdragen under ett par hundra år och bottnande i en väsentlig olikhet i bebyggelseområdenas bo­sättning och sociala struktur. De stora, gammaldags bysamhällena ha kun­nat bevara de egenskaper, som vi vanligen tillskriva den rena bondebefolk­ningen, då däremot en bebyggelse i enstaka gårdar med insprängda brukssamhällen och herresäten har skapat en mindre konservativ läggning, mottaglig för nyheter på både gott och ont. På senaste tid har emellertid en kraft tillkommit, som hotar att omgestalta förhållandena. Många av de gamla bysamhällena i Öster­botten och östra Nyland sprängas nu sönder genom nyskiften, och deras under århundraden bevarade sociala särprägel får vika för ett bosättnings- och byggnads­skick., som är främmande för svensk bondekultur. Nya samhällen växa upp, utan spår av traditionell allmogearkitektur, och resterna av vår bondekultur få små­ningom sin enda tillflyktsort i de orörda enstaka bondgårdarna bland herresätena. Att detta även snart skall medföra betydande förändringar i både livsuppfattning och folklynne, torde stå utom all fråga.

Den drift att lämna den rena bondekulturen för en högre levnadsstandard och en bekvämare livsföring, som kunnat iakttagas i västra Nyland, i Åboland och på Åland, har även medfört flere goda drag. Vården av den yttre människan har blivit en annan. »Ålänningens klädnad är snygg», säger redan Radloff, och från mitten av senaste sekel ha vi flere vittnesbörd i samma riktning. I rapporterna till Finska läkarsällskapet säges, att han är »renlig», »snygg och välklädd». Från Åboland och Nyland meddelas liknande uppgifter. Byggnadsskicket har förbätt­rats. Skalden Leopold gav (1790) en ljus bild från Nyland: stugorna och sängarna äro rena, klädedräkten snygg och maten god. Lika fördelaktiga omdömen ge också läkarrapporterna härifrån efter 1850-talet. Samma intresse för välbyggda hus och för snygga kläder återfinna vi i allmänhet ej i östra Nyland och i Österbotten. Om Österbotten säger professor Böcker: »svensken äter hellre väl, men klädedräkten står efter». Om också svensken i sydvästra Finland ansar gård, bohag och kläde­dräkt, betyder detta ej, att han intresserar sig för kroppens vård. Tvärtom måste väl en viss osnygghet, då det gäller sådan hygien, ställvis en direkt ovilja mot att få vatten på kroppen, anses som ett av de drag, som allmännast sldljer den finlands­svenska bondebefolkningen från den finska. Provincialläkaren på Åland säger 1858, att ålänningen visserligen är välklädd men ej vårdar sig mycket om kroppens renlighet. Det gör i allmänhet ej heller den svenska österbottningen. När bonden i denna del av landet slutligen kunde lämna sin ursprungliga och torftiga livsföring, vilken liksom all fattigdom åtföljts av smuts, hade han efter den långa väntetiden ej något sinne för renlighet. Bönderna i Vöråbygden äro redan mycket förmögna. I sin värdighet bygga de boningshusen i två våningar, men virket tyckes ej vilja räcka till för badstuga. En god badstuga är sällsynt bland hela landskapets svenska befolkning.

Ett allmänt, ställvis mer, ställvis mindre framträdande, drag hos finlandssvensk allmoge är hyfsningen. Den svenska bonden är städad, om också ej artig, rörlig i intellektet, om också ej anlagd för spekulation, han har kulturella intressen, om han också ej är imponerad av bokligt vetande. Med ålänningens och den åboländska skärgårdsbons livliga och pratsamma lynne, med intresset för främlingar och nyhe­ter har också följt ett artigt och belevat sätt. Kyrkoherdens i Nagu omdöme (1735) om sina församlingsbor är märkligt: »Vänliga äro de emot var man i det de smälla gärna hand och taga mössan av och stryka med foten».  Till den ceremoniella artighet, som utmärkte nagubon för tvåhundra år sedan, har österbottningen ännu ej hunnit. Österbottningen har en utpräglad motvilja mot herremannalater. Trots att han aldrig haft orsak därtill, har han ännu i dag en utpräglad misstro mot »herrar». Han kan därför sällan förmås att blotta sitt huvud, och gör han det, skäms han där­för. Seden att ej lyfta på hatten är här så mycket mera outrotlig som den är förbunden med inrotade sociala fördomar. I Österbotten är man som nämnt fiende till alla formella artighetsbetygelser, men i västra Nyland och Åboland, kanske också på Åland, sätter man värde på umgängestalang, smicker och kompli­manger. Man är i södra Finland mera gästfri än uppe i Österbotten, om man också ofta räknar med kontant ersättning härför, kanske främst på Åland. Ålänningen har i många hundra år skeppat ved och kalk till Stockholm och Åbo och har ej kunnat undgå en påtaglig kännedom om penningens betydelse. Blicken för pen­ningens värde leder ibland till en snålhet och smarthet, som, enligt provincialläkaren (1858), t.o.m. kan röja sig som egennytta.

Den materiella välmågan och drygheten hos Nylands rusthållare, Åbolands storbönder och Ålands redare voro ofta förenade med en intellektuell nivå, som var mer än blott yttre hyfsning. Bönderna i Kyrkslätt, Ingå, Bromarv och Snappertuna ha i äldre tid haft gott namn om sig som intellektuellt vakna, liksom inbyggarna i de två storsocknarna Pargas och Kimito i det svenska Åboland. Österbottningamas brist på yttre ans och ceremoniös artighet är dock ingalunda ett bevis på avsaknad av känsla för kulturella värden. Inbyggarna i det svenska Österbotten ha alltid förefallit mer hyfsade och kultiverade än deras finska grannar. Professor Böcker säger härom: »Mest civiliserad är allmogen i de svenska församlingarna Kronoby, Pedersöre och Gamlakarleby», därefter komma Larsmo, Esse och Nedervetil, Närpes och Vörå samt »till en del Mustasaari». Det är anmärkningsvärt, att de nordliga socknarna voro de främsta. I själva verket går genom den österbottniska svenskbygden en mycket utpräglad gräns mellan två områden med vitt skilda lynnen och olikartad etnografisk struktur. Sandjordsområdena från Oravais norr ut bebos av ett folk, som till lynne, livsföring och t.o.m. utseende i många fall äro spannmålsböndernas i mellersta Österbotten absoluta motsatser. I de nord­liga socknarna är man mycket livligare än i de mellersta och sydliga. Gamlakarleby bildar centrum i det område, där humorn flödar rikligare än på kanske all annan svensk mark. Skämtet går ut över nästan, men humorn är bred, gemytlig och oför­arglig. Helt annorlunda reagerar man i mellersta Österbotten för ett skämt. Det tas ofta som en personlig förolämpning. I spannmålssocknarna sitter man för djupt rotad i den feta och prosaiska leran för att kunna skämta. Här skrider man så pompöst stadig fram mellan rika spannmålsfält till sin kyrka och hem igen till den rödmålade tvåvåningsbyggnaden med den övre våningen oinredd och obebodd. I de nordliga socknarna är man också mer konstnärligt begåvad. Där ha ej blott funnits skickliga urmakare och »mekaniska genier» utan också folk med utpräglad konstnärlig talang i fingrarna, kanske främst för träskulptur. Den öster­bottniska norrbaggens glada lynne söker sig utlösning i sång.  Också gossarna och männen sjunga vid arbetet. Man är mera bohème i norr än vad man dristar sig att vara i de rikare socknarna på lerjordsområdena, där bankboken intill senaste tid varit bondens käraste lektyr vid sidan av bibel och psalmbok. Lynnesolikheten i det norra och det övriga svenska Österbotten har sina djupgående orsaker i närings­livets historia. I Kronoby, Pedersöre och Gamlakarleby har sälj akten dominerat, skeppsbyggeriet och seglationen blomstrat, och härifrån ha timmermän under ett par hundra år vandrat ut för krävande arbetsuppgifter i södra Finland, i Sverige och i Ryssland. Nordösterbottningen har i likhet med ålänningen fört ett rörligare liv, som sammanfört honom med främlingar av olika slag. Det är ej otroligt, att bägges rätt likartade levnadsförhållanden skapat det gemensamma lynnesdraget, munterheten, och det rörliga om också ej djuppejlande intellektet.

Den finlandssvenska befolkningen hyser, liksom över huvud taget alla nordbor, en viss böjelse för starka drycker. Dess naturliga skötsamhet har emellertid gjort sig gällande, och dryckesvanan har icke i någon trakt lett till ekonomiskt förfall. Svensken har alltid haft en utpräglad drift att vårda sig om familjen. Utpräglat nyktra trakter ha alltid funnits inom svenskt bebyggelseområde. Redan i slutet av 1700-talet och början av det följande seklet voro nordösterbottningarna måttfulla, trots att brännvinet på den tiden flödade rätt rikligt över det övriga Österbotten. Pro­fessor Böcker, som under sin resa i Österbotten där fann en oskriven lag »att en bra karl bör kunna arbeta om sommaren och supa under vintern», säger t.ex. om Terjärv kapell, att de idealiska förhållandena i detta »Arkadien» voro »alldeles som en dröm från forntiden».

Topelius' karakteristik av Finlands svenskar som »mer förståndiga än känsliga» är en halv sanning, så vitt den gäller nylänningar och åbolänningar. För österbottningarnas vidkommande är den falsk. Hos den österbottniska slättbygdens folk är, som Jacob Tegengren säger, dualismen mellan »dagarnas klarsyn och skym­ningsdrömmen» grundtonen i dess väsen, österbottningens handfasta, praktiska läggning och religiösa gemyt äro så nära sammanflätade i hans kynne som taglet och guldet i väringens mantel.

Italienaren Acerbi, som 1799 reste över Åland till Finland, tyckte sig märka, att ålänningen saknade djupare respekt för prästerskapet och ej ägnade det någon större vördnad. Omdömet torde ha bevarat en viss giltighet genom tiderna. Ålän­ningen har alltid varit en kylig realist, fri från grubbel och metafysiska spekula­tioner. Radloff säger 1795, att vidskepelsen då redan var nästan okänd i öriket. Från Pargas i Åboland ha vi från 1840-talet ett liknande omdöme om allmogen. Endast i den yttre skärgården i Åboland har man haft ett drag av mera innerlig religiositet. För övrigt har man ej haft någon större undfallenhet för prästerskapet men likväl i farans stund läst Fader vår. Finlandssvenskarnas starkt utpräglade känsla för självständighet och oberoende har tidvis också i Nyland skapat en viss opposition mot prästvälde. Östnylänningen med sin genuinare bondekultur och sitt allvarligare, grundligare och flärdfriare väsen har i likhet med österbottningen visat sig mer anlagd för metafysiska spekulationer och vidskepelse. Österbottningen har, där ej pietismen slagit rot, lyckats förena varm religiositet och frodig vidske­pelse. Västnylänningen låter ej lätt hänföra sig, han skall i likhet med ålänningen övertygas med sakliga skäl, och hans nyktra omdöme hindrar honom att falla offer för religiösa fantasier. Österbotten däremot har alltid varit en hemort för svärmare och religiösa rörelser. Österbottningens praktiska och sturska läggning har aldrig utestängt den inre religiösa upplevelsen. Religiositeten bottnar här ofta i natur­sinne. De storslagna måtten i naturen, havet med sin mystik, den oändliga slätten sovande i sommarnattens halvdunkel och vinterkvällarnas lysande stjärnprakt ha stämt hans sinne vekt och gjort det mottagligt. Det är denna stämning, som bildar grundtonen i de österbottniska lyrikernas produktion, och det är landskapets natur och folklynne, som gjort det till den finlandssvenska diktningens hemort framför andra. Det är ej bara en bikt för egen räkning utan för all österbottnisk sång Jacob Tegengren gör, när han sjunger (Min dikt):

»Förnam i min dikt du en röst av vår,
av älvar, som stego och svällde,
— ett sus i hängen, som sprungit i blom
under ljusets växande välde,
och gav den dig doft av lövad skog
och av våg, som i solljus stänkte,
så tacka ej mig, men tacka den bygd,
som strängar till lyran skänkte.

- - - - -

Jag är son av sångens och frihetens bygd,
där slätten och havet mötas,
där åkrarna vagga skördarnas guld,
där de bruna klipporna nötas
av bränningens eviga, skummande svall;
dess pulsslag min diktning lånat
och vindens viskande skymningssus,
när dagen mot natt har blånat.»

Nylänningen är ingalunda ointresserad av eller okunnig i litterära värv, men hans tycken äro andra än österbottningens. Österbottningen är framför allt lyriker. Nylänningen, med sin av känsloflöden mindre påverkade läggning, är en god journa­list, en ypperlig novellist och kåsör. Han älskar klarhet och form. Österbottningen är också i detta mer ursprunglig till sin läggning än övriga finlandssvenskar.

Den finlandssvenska bonden, om man undantager utskärsbon, kan knappast kallas from i ordets religiösa bemärkelse, men han hyser respekt för det heliga. Han ställer ärlighet högt. Han hyser för ålderdomen en vördnad, som leder tanken till forntiden.

Finlandssvenskarnas lynne är överallt en spegelbild av naturen. Naturen har anvisat gränserna för befolkningens ekonomiska verksamhet och därmed även angivit bebyggelsens sociala struktur. Stora bysamhällen, där ingifte rått, ha som nämnt bidragit till att än mera renodla egenheterna i folklynnet. Därför har folklynnet i det svenska Finland i äldre tid skiftat som dagrarna över ett nordiskt landskap. Men just därför har också inom denna folkstam nivelleringen satt in så kraftigt vid den nya tidens inbrott. Svenskarna utgöra grundstommen i landets stadsbefolkning. Denna skulle hastigt förlorat sin särart, om ej landskaps­lynnet länge med sin mystiska kraft hållit våra sovande småstäder fångna och hindrat borgarna från att stöpa om sitt jag i en slätstruken, kosmopolitisk form.

Det hade varit förmätet att här söka avväga alla skuggorna och dagrarna i bilden av en stam, som ur armod skapat märklig historia. Det vore också ogörligt. »Du hinner knappast tillräkna svenskarna ett fel innan du märker, att det är en dygd, och knappast en förtjänst, innan du märker, att den är ett lyte», säger Heidenstam. Detta är riktigt, det svenska lynnet är rikt och skiftande. Du kan med ärlig strävan till objektivitet endast subjektivt referera.

Ur ”Den svenska folkstammen i Finland” – Finn E.Sommerschield - 1940