Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken

- Tiden före Freudenthal Del 1 (2)

Av Arvid Mörne

Den svenska nationaliteten i Finland omsluter tvänne olikartade befolkningsgrupper.

Den ena utgöres av de svenska landsdelarnas in­byggare. Så långt tillbaka i tiden, som historiens ljus låter oss skönja nationalitetsförhållandena, ha dessa kust- och skärgårdssvenskar i stort sett innehaft sina nuvarande områden i Österbotten, Åland, Åboland och Nyland. Och även i andra, numera förfinskade bygder vid Bottenhavet, Östersjön och Finska viken har svenskan fordom varit det förhärskande folkspråket.

Den andra gruppen framträder icke samlad och ge­nom en språkgräns avskild från den finska flertalsbefolk­ningen. Den består av ett över hela det finska Finland utbrett skikt, än glesnande och försvinnande, än tätnande och bildande betydande nationella minoriteter. Den har uteslutande det forna politiska sambandet mellan Sverige och Finland att tacka för sin uppkomst. Under seklers lopp har den småningom tilltagit i styrka och betydenhet, allteftersom svenskan i sin egenskap av riksspråk och bildningens tungomål befäst sitt övervälde östanhavs. I nyaste tid har den under förändrade bildnings- och makt­förhållanden alltmer smält samman. Men detta gamla svenska befolkningsskikt i det finska Finland finnes dock fortfarande till. Och liksom fordomtima uppvisar det även i vår tid en säregen social struktur: det utgöres i över­vägande grad av element, som företräda den högre bild­ningen.

För den följande framställningen äro dessa omstän­digheter av en genomgripande betydelse.   Grundförutsättningen för den nationalitetsrörelse, vars uppkomst är för­knippad vid Axel Olof Freudenthals namn, finna vi i till­varon av en geografiskt avgränsad finlandssvensk be­folkning, som under århundradens lopp troget hållit fast vid sitt språk och bevarat ett känslobetonat svensk­hetsmedvetande. Det har onekligen legat ett visst be­rättigande i att denna grupp, den nu för tiden tiofalt större av de två, ofta karakteriserats som den "egentligt" svenska. Och ur omsorger för dessa "egentliga" sven­skars väl har nationalitetsrörelsen i det hela taget fram­gått. Å andra sidan: Finlands svenskspråkiga överklass ställer sig länge i stort sett avvisande mot dessa av Freudenthal ledda strävanden, som nu efteråt för oss te sig som en begynnande nationalitetsrörelse! Ehuru de självklart föranledas av den långvariga strid, som delar överklassen i skilda läger — kampen om finska och svenska språkens ömsesidiga ställning och rättigheter — bilda de dock ett kapitel för sig och de hithörande meningsyttringarna kunna icke betraktas som blott ett inslag i den hundra­åriga språkdiskussionens stora väv. Att så är fallet, skall inledningsvis bekräftas genom en hastig återblick på språkstriden under 1840- och 50-talen.

När Snellman på 1840-talet i Saima yrkade svenskans avhysande som bildningens tungomål i Finland, betingades kritiken av hans åsikter icke av svensknationella utan av konservativa och kulturaristokratiska synpunkter. De kända insändarne i Åbo Tidningar, som voro typiska för motståndet mot Snellman, framhöllo dels blott i förbi­gående, dels icke alls att svenskan ägde ett berättigande som modersmål för en del av Finlands folk. Åbo Tidningar, som beredde rum för gensagorna, företrädde likaså en­bart konservativa åskådningar. Bladet intog en avvisande hållning till Snellmans tillvägagångssätt. Men det gick med på att finskan var den svensktalande, bildade klassens rätta modersmål, en tanke, som nu fördes fram av Snellman, men som tidigare hade förfäktats av Arwidsson och andra romantiker i Åbo och för övrigt har kunnat skönjas redan under den porthanska tiden. Finska fol­ket, yttrade Åbo Tidningar för sin egen del, ville visa världen "att dess länge glömda och förbisedda språk har ord, varma och hjertliga, ord, som kunna tolka Finska folkets känslor af vördnad för Gud och Regent, kärlek för rätt, sanning, upplysning och den Finska fosterjorden. Det är det unga uppväxande slägtet förbehållet, att gifva glans åt detta vårt modersmål; vi, som nu verka, kunna endast bana dem väg, och önska dem lycka."

Då och länge framgent betraktade sålunda den bildade klassens övervägande flertal finskan som sitt "modersmål", oberoende av om den enskilde förstod detta språk eller icke. Striden gällde lämplighetssynpunkter i fråga om tidpunkten och sättet för de snellmanska yrkan­denas förverkligande men icke Snellmans nationalitetslära. Och det kunde under sådana förhållanden icke bliva tal om någon finlandssvensk nationalitetstanke.

Men Arwidssons och Snellmans kamp för finskans framskjutande och svenskans undanrödjande blir dock i sina verkningar betydelsefull för den finlandssvenska na­tionalitetsrörelsens uppkomst. Den första anmärknings­värda påföljden visar sig däri att befolkningsförhållan­dena i landet gång på gång tagas upp till skärskådande. Den svenska kust- och skärgårdsbefolkningens storlek, utbredning och. nationella egenart blir föremål för en allt livligare uppmärksamhet. På denna väg uppväckes hos den finlandssvenska nationalitetsrörelsens föregångsmän en tankeriktning, som slutligen leder ut i nationalitets­idén. I Axel Olof Freudenthals utvecklingsgång inträder ett avgörande moment, då han finner sig tvungen att taga ställning till ett förslag att inleda ett förfinskningsarbete bland Nylands allmoge. Det är då icke längre tal om svenskans berättigande som ämbets- och bildningsspråk. Språkfrågan undergår en förvandling: den bleknar bort och ersattes av en nationalitetsfråga.

Dessa omständigheter belysa förhållandet mellan den finska språkfrågan samt språkstriden å den ena sidan och den finlandssvenska nationalitetstankens uppkomst å den andra. De första tecknen, som antyda att en dylik tanke håller på att gro, framträda då och då under loppet av 1840- och 50-talen, än i tidningspressen, än i studentdiskussionerna. Och de gå nästan undantagslöst tillbaka till en och samma grundorsak: att under språkstridens gång den egentliga svenska befolkningen i Finland blivit lämnad åsido åt "en oförlåtlig glömska" eller, för att fort­farande citera Otto Höijer, "åt ett ofattligt förakt."

Den i tidsföljden första av dessa blankare är en insänd uppsats i Helsingfors Morgonblad år 1844, i huvuddragen återgiven av Axel Lille i Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse. De svenska "kolonisterne" — så kallas på den tiden kust- och skärgårdsbefolkningen — få icke förbises, menar insändaren, oaktat de utgöra "det ringare antalet". Vore man konsekvent i sitt nit för fol­kens med deras språk innerligt sammanvuxna nationali­teter, så borde man medgiva svenskans bibehållande som officiellt språk i Nyland och i andra orter, där den talas, även sedan finskan vunnit denna rang i det övriga landet. "Annars kunde ju folket i Nyland, på Åland, i Pargas, i Nerpes med flere orter i sin ordning börja klaga öfver undertryckande af deras språk och nationalitet. Skall åter Staten betraktas som en enhet, med majoritetens af medborgarne språk, som det officiella", då må man ej för­tycka att svenska språket i Finland i det förgångna inne­hade samma ställning som man fordrar för det finska i Nyland, på Åland o. s. v.   "Eller vore det lofligt att söka förfinska, ehuru det gällt som ett stort förtryck att vilja försvenska ?" 1

I Ilmarinen, den svenska Vasatidningen, ingick den 1 och 5 april 1848 en insänd, oundertecknad artikel Till fosterlandsvänner, som i syfte att tillgodose ett forskarintresse förde på tal denna förgätna del av Finlands folk. Uppsatsen var författad av Johan Oskar Immanuel Rancken, pedagog, folklorist, flitig forskare på historiska och litteraturhistoriska områden. 2

Ranckens hänvändning till "fosterlandsvänner" avsåg att sätta i gång en insamling bland den svenska befolk­ningen i Finland av fornsånger, visor av alla slag, sagor, ordspråk, gåtor, provinsord och talesätt samt ur historisk eller etnografisk synpunkt värdefulla upplysningar. I den mycket långa artikeln dryftades olikheterna mellan österbottningarnas och nylänningarnas folkdiktning. Förfat­taren gjorde antydningar om motsättningen mellan de två landskapens sociala förhållanden och skärskådade den finländska allmogesvenskan, ordande om dess fornnor­diska tycke. Slutligen övergick han till folkupplysnings­spörsmålet. "Den Finska bonden har de sista åren hälft tvungen låtit bearbeta sin intelligens, den Svenske vore i tillfälle att från Sverige, der flera af vetenskapens ko­ryféer ej draga i betänkande att sprida bildningens fruk­ter till mängden, få sitt förråd, men impulsen härtill kan ej väntas från honom sjelf. I detta förhållande ligger till en del orsaken dertill, att jordbruk och hushållning öfverhufvud följa mera traditionella åsigter i Österbotten än på åtskilliga andra orter-----------."

Detta är artikelns innehåll, kort återgivet. Men den uppvisar därutöver några moment, som förtjäna att sär­skilt framhållas. Sålunda ordar Rancken på tal om Fin­lands svenska befolkning om den finska nationaliteten i Värmland, som blivit försummad och till och med motarbetad, anseende att "svenskarnes" hållning därvidlag "uti intet fall" får "för oss utgöra exempel eller led­ning att i vårt handlingssätt följa dem, betalande med samma mynt". Denna jämförelse med värmlandsfinnarna visar tydligt att den finlandssvenska allmogen för förfat­taren ter sig som nationellt avsöndrad från den finska, som en enhet för sig. Och att hans syn på saken verk­ligen var sådan styrkes av flera enskilda uttryck i denna artikel. Han talar om "den Svenska nationaliteten så­dan den i Nyland, södra skärgårdsorterna och södra Ös­terbotten bland allmogen visar sig". Just det, yttrar han vidare, bildar en lucka i forskningarna över såväl Fin­land som svenska språket och därmed sammanhängande omständigheter, att de "delar af Svenska folket, som bebo flera trakter på Finska kusterna och i skärgården" icke blivit uppmärksammade, åtminstone ej i lika hög grad som befolkningen i "det egentliga Sverige".

Finlands svenskspråkiga medborgare, för så vitt de ut­gjordes av landsbygdernas allmoge, förklarades alltså vara i besittning av svensk nationalitet. Ja, de utgjorde delar av svenska folket! Ett sådant betraktelsesätt var visser­ligen icke fullständigt nytt. En lika skarp gräns mellan svensk och finsk kustbefolkning hade dragits redan i Erik Gustaf Ehrströms stora artikelserie Finska språket, betraktadt såsom Nationalspråk (Åbo Morgonblad 1821); denne författare hade uttryckligen medgivit att en del av Finlands kustbyggare så till språk som härstamning voro verkliga svenskar. Men saken i sig själv var av en ringa betydenhet ur Ehrströms synpunkt. Han hade berört denna orsak till vår bristande "nationalenhet" i den liv­liga förhoppningen att vårt land "i allmänhet" en gång måtte bliva "hvad det bör vara, det vill säga finskt", medan Rancken lämnade därhän, vad Finland "borde" vara, och rentav yrkade en del åtgöranden för den svenska nationalitetens befästande.

Fem år senare kommer en liknande syn på den fin­landssvenska allmogens nationella ställning fram i en in­sänd uppsats i Morgonbladet, riktad mot Litteraturbladet och undertecknad E—s. Bakom denna signatur döljer sig en utpräglat finsksinnad man, D. E. D. Europaeus, runo­samlaren och språkforskaren. Att han författat den nämnda artikeln är förvånande men kan icke betvivlas efter den utredning, som förebragts av dr Harri Holma i dennes teckning av historisk-filologiska studentfakulte­ten i kalendern Joukahainen XV. Europaeus torde så­lunda vara den förste bland den finska nationalitetstan­kens bärare, som i rättskänslans och humanitetens namn offentligt yrkar att något bör göras till förmån för sven­ska allmogens upplysning på dess eget språk. Den andre blir Fredrik Cygnaeus. Europaeus yttrar: "Det är icke utan orsak jag skrifver Finlands allmoge i st. f. finsk allmoge. Det finnes ett i sanning besynnerligt för­hållande, att under det för den finska allmogen sju tid­ningar och folkskrifter i mängd årligen utgifves, och tid­ningarne allt efter litet berätta om nyinrättade sockne- och byskolor samt socknebiblioteker i landets finska socknar, likväl ingen tidning, troligen icke ens böcker för landets svenska allmoge utgifves, och skolor samt biblioteker i landet svenska socknar omtala våra tidningar i samklang med det öfriga alls icke eller ock högst spar­samt. Är detta förhållande det rätta, då måste vi fullt och fast önska, att vid den tid, då den finska bildningen och litteraturen hunnit till den höjd, som den svenska nu innehar, den finska allmogen hos landets bildade borde vara så totalt förgäten, att en framtidens historiker endast af något i Helsingin Sanomia----------förekommande ytt­rande, 'att man förnekat den finska allmogens betydelse för Finland' med temlig sannolikhet skulle kunna sluta till, att en finsk allmoge i Finland den tiden existerat. Men månne denna totala glömska af folkets intressen då vore till heder för den så upplysta finska bildade klassen ? Jag tror det ingalunda.

Derföre vore det redan tid på, att de som stå landets svenska allmoge nära, eller annars äro i tillfälle att fästa en tanke på densamme, dock skulle kasta ett ljud in i denna stendöda tystnad."

Från  dessa tillfälliga  och  i nästa   stund   av   den   härskan­de opinionen överröstade åsikts­yttringar är steget långt till August Sohlmans broschyr Det unga Finland, utkommen i  Stockholm i slutet av året 1855. Sohlman   hade   i   sina  unga år som redaktör för Studentbladet i Uppsala dryftat "fennomanien" och han ägnade som med­arbetare, senare chefredaktör i Aftonbladet de finländska frå­gorna en oavlåtlig uppmärksamhet. Likaså i Nordisk Tid­skrift (1852—53), vars förläggare och utgivare han var. Där behandlades Finlands litterära liv med varmt intresse i artiklar, kortare anmälningar och notiser, men tillika blevo en del finsk-nationella tidsföreteelser skarpt kriti­serade. Att Sohlman vid årsskiftet 1855-—56 ryckte fram med sina opinioner om Finland, stod i samband med flere maktpåliggande omständigheter. Västmakternas krig mot Ryssland hade brutit ut, den politiska atmosfären hade blivit allt hetare och meningsutbytet gällde ingen­ting mindre än Sveriges påtänkta deltagande i kriget, ut­sikterna att återvinna Finland och detta lands egen håll­ning i den brännande frågan.I Stockholm höjdes även finländska röster, som yrkade krig för Finlands återta­gande ; Emil von Qvantens broschyr Fennomani och skandinavism lade oförskräckt sådana önskningar i dagen. Alla dessa omständigheter bidrogo till att i de båda länderna länka en spänd uppmärksamhet vid den sohlmanska broschyren. Och författarens ställning som en av skandinavismens förgrundsgestalter skänkte hans ord en ökad vikt.

Själva det grundläggande faktum att en svensk na­tionalitet i Finland överhuvudtaget finnes till, fastslås här i en utredning, som enligt Hugo E. Pipping är ett om­tryck av ett tidigare uttalande i Aftonbladet. 3 Den ly­der: "Någonting, som i väsendtlig mån bidragit till f ramalstrandet och underhållandet af de fennomanska öfverdrifterna är tvetydigheten af orden finne och finsk. På samma gång som finne utmärker en bestämd nationalitet, sträckande sig långt utom Finlands landamären, skall det tillika utmärka detsamma som finländare, in­vånare i storfurstendömet Finland. På detta språkbruk grunda fennomanerna sina påståenden om en storfurstlig finsk nationalitet, oaktadt Finland har och från uråldriga tider haft tvenne nationaliteter. Svensk nationalitet har existerat i landet norr om finska viken långt före den historiska tiden och långt innan begreppet Finland upp­kom."

För den senare uppkommande svenska rörelsen i Fin­land bli Sohlmans åsikter förebildliga i flere hänseenden. Så i fråga om det påstådda finska lynnesdraget hos Finlands svenska diktning; Sohlmans argumenteringar vid utredningen av den frågan gå sedermera ofta igen. Det framdeles ivrigt dryftade spörsmålet, huruvida den svenskspråkiga överklassen är att betrakta som svensk eller finsk till sin nationalitet, får hos Sohlman en belysning, som blir vägledande för Freudenthal och hans an­hängare. Och vad Sohlman yttrar om den inre motsägelsen i de fennomanska ledarnes hållning till det svenska språket blir likaså grundläggande för Freudenthals åsikter.

För de svenskfödda och svensktalande i Finland fram­ställer fennomanien, enligt Sohiman, "ett sjelfvilligt tillintetgörande och utrotande" av deras egen nationalitet såsom "ett ädelt och nödvändigt offer på fosterlandets altare". "Och de som hufvudsakligen föra ett sådant tal äro dock svenskar till sin härstamning, till sitt moders­mål, till sin bildning och hela tankegång; de kunna ofta i svenska språkets ypperliga behandling mäta sig med de förnämsta mästare i Sverige, då deremot ett åläggande för dem att för framställningen af sina tankar uteslu­tande begagna finskan säkerligen skulle försätta dem i en pinsam förlägenhet. Det är denna omständighet och icke det finska nationella sträfvandet i allmänhet, som i Sverige framkallat bedröfvelse och förundran. Det är en obeskrifligt smärtsam känsla man erfar vid den tan­ken, att då t. ex. tysken i alla länder hvarest han får in­steg söker att, der det låter sig göra, vidmakthålla och befästa sin nationalitet, så skulle svenskt modersmål och svensk bildning, långtifrån att vara det käraste och dyr­baraste, tvertom vara så likgiltiga för en gren af svenska stammen, att de som skulle föra ordet för densamma till och med kunna uppträda fiendtligt mot svenskheten, pre­dika mot sitt eget andliga lif och väsende.-------Denna företeelse är så egen i sitt slag, att man förgäfves söker ett motstycke i Europa eller i hela verlden. I alla län­der, der tvenne olika nationaliteter befinna sig, der käm­par den, som är underlägsen till antal men öfverlägsen i intellektuell kraft, med brinnande ifver för att bevara sitt lif. Så kämpar i Böhmen den tyska nationaliteten med mycken energi mot den czechiska, som dock har att uppvisa en i många hänseenden storartad historia och en rik fornlitteratur. Icke göra de tyska kolonisterna i Siebenbürgen sig några samvetsskrupler deröfver att tyskt språk, tyska bildningsanstalter och till en del tyska institutioner finnas vid sidan af de magyariska och wallachiska, och icke är det bristande vilja hos de tyska sydsleswigerna, som gjort att det danska landet Sleswig ej blifvit helt och hållet förtyskadt. I Irland är det icke den dervarande engelska befolkningen som predikar hat mot och skiljsmessa från England och i Belgien är det icke Fransmän och Walloner, som klaga öfver den flandriska nationalrörelsens långsamma framsteg."

Sohlman ger härpå en antydan om svenskhetens ställ­ning i Estland. Redan i Nordisk Tidskrift hade han skri­vit om de baltiska svenskarna och än mer: han hade me­dels ett upprop till förläggare och bokägare satt i gång en verksamhet till förmån för ett svenskt folkbibliotek i Hapsal.   I Det unga Finland säger han:

"Har en svag spillra af svensk nationalitet kunnat un­der en följd af århundraden och under de mest missgynnsamma omständigheter upprätthålla sig i Esthland, så bör man med ännu större säkerhet kunna hoppas, att detta, oaktadt fennomanernas underliga utgjutelser, äfven skall bli fallet i Finland. Äfven der hänger den svenska befolkningen med innerlig kärlek fast vid det svenska väsendet och fennomanerna tala till och med förebrående om 'en viss sjelfbehaglig stolthet', hvarmed innevånarne i de uteslutande svenska trakterna betrakta sin svenskhet."

Längre fram skärpes yttermera denna argumentering. Sohlman berör en uppsats Om den svenska bildningens ställning till den finska (Fosterländskt Album II), där författaren, Sven Gabriel Elmgren, radikalt tillämpande en majoritetsprincip, kommer till slutsatsen att finskan såsom flertalets modersmål har en 'oemotsäglig rätt' att helt undantränga svenskan. Med hänsyn till denna rätt anser Elmgren att de svensktalande, om de vilja handla i fosterlandets intresse, böra arbeta för sin egen under­gång: "det är en fröjd af hög och sublim art att uppoff­rande förneka sina egenheter och sin själs inre sympathier för sitt folks väl;-------det är en ljuf tillfredsställelse att veta sig åtminstone genom försakelsen af sin subjek­tivitet i någon mån hafva återgäldat hvad förgångna sekler, om ock omedvetet, brutit."

Härtill Sohlman:

"Förunderliga villfarelse, att genom en poetisk fiktion vilja göra ett nationelt sjelfmord, företaget med berådt mod och otvifvelaktigt endast ledande till obotlig skada för dem, för hvilkas skull uppoffringen företogs, — att, säga vi, vilja göra detta till någonting sublimt, någonting tragiskt upplyftande!"

Den allra första svensknationellt betonade utrednin­gen av hithörande spörsmål utgör den sohlmanska skrif­ten emellertid icke. Redan tidigare hade samma frågor dryftats i en finländsk studentkrets, den västfinska avdelningen, och här givit anledning till en lång polemik i den handskrivna tidningen Kaukomieli. Denna ägde rum år 1852, kort före studentnationernas upplösning. Enligt August Schaumans vittnesbörd i memoarverket Från sex årtionden i Finland framträdde då för första gången en svensk opposition mot det med större eller mindre iver uppburna, men aldrig tidigare principiellt motsagda finska nationalitetssträvandet. Talesmannen för denna nya idé­riktning var den tjuguettårige studenten Karl Johan Edelsköld.

Edelskölds uppträdande var riktat mot Karl Gabriel Leinberg, som i en lång artikel Om Fennomanien hade lagt till rätta den finsknationella väckelsens uppkomst­historia. Och denna leinbergska artikel ledde tillbaka till tidigare meningsutbyten vid ett "västfinskt" novitiekalas, som var denna första språkstrids egentliga upphov.

"Jemfördt med dylika tillfällen förut", berättar Lein­berg, "erbjöd detta en anblick såsom skulle man stundom alldeles förgätit ändamålet hvarföre man samlats, åtmin­stone förblefvo glasen långa stunder ovidrörda och i stallet för en hjertinnerlig fraternisering varsnade man här och hvar mindre grupper införlifvade i de häftigaste disputer, några snart sagdt kämpande på lif och död. Yt­tersta anledningen till alla dessa diskurser var väl tanken på afdelningens närmaste framtid-------men de ifrigaste dispyter föranleddes af ett lumpet namn, ett hjernspöke från föregående tider. Midt under en diskussion mellan några medlemmar, rörande det ändamålsenligaste sätt för afdelningen att uppgöra sitt testamente, betecknades af någon den motsatta åsigten med ett föråldradt, det förhand varande begreppet alls icke motsvarigt, partinamn. Detta ord, engång uttaladt, antog likt ett spöke i en an­nans hjerna gestalt, och nu hände genom en slags nervös infektion i den psykiska atmosferen att visionen öfverfördes till flera och sålunda eudemiskt fortplantades. Den första gruppen tillväxte i hast och förgrenades, de mindre kotterierna visade samma utveckling, och ett tu tre var större delen af sällskapet i ljusan låga. Kroppar, hvilka befinna sig i upplösningstillstånd äro lätt antändbara, och denna gång var den verksamma gnistan det blotta ordet: Fennomani."

I fortsättningen gjorde Leinberg till sin uppgift att påvisa att detta ord var föråldrat, olämpligt och på inget vis betingat av den pågående finsknationella rörelsen, detta innerliga finskhetssträvande, varav Finlands väl berodde. För övrigt präglades artikeln av filosofiska be­traktelser, färgade av hegelska och snellmanska satser. Dessa möttes sedan av Edelsköld med en vanvördig kri­tik — ett av de första beläggen för att i studentkretsarna en kritisk syn på den filosofiska grunden för Snellmans nationalitetslära håller på att vinna insteg.

Det första av Edelskölds inlägg mot Leinberg bär rubriken Äger den Svenska nationaliteten i vårt land en framtid? "Enligt en del nyare logikers deduktioner borde denna fråga ungefär så här af göras: i Finland måste finnar bo: dessa finnar måste tala finska: alltså: i Finland måste talas finska. Men då nu de skarpsinnige 'på em­pirisk väg' komma till den obehagliga vissheten att i Fin­land på ett ologiskt sätt äfven Svenskar bosatt sig, så är ingen af dem så 'enfaldig' att han ej genast hittar på att abstrahera från en sådan småsak, som för 'idén' är af ingen betydelse. Deri göra de onekligen slugast från sin ståndpukt, och så göra äfven vi från vår, om vi fördrista oss den frågan: äro månntro ordlekar på sin rätta plats i Logiken?"-------

Efter ett långt strövtåg på historiefilosofiens vidder kom­mer Edelsköld slutligen till ett påstående av motståndaren att det vore motsägelsefullt att hål­la fast vid en åtskillnad "mellan folk och land".

Edelsköld finner för sin del en sådan distinktion själv­klar. I överensstämmelse med den då gängse uppfattnin­gen går han ut från att de svenske "kolonisterne" in­vandrat senare än finnarne och trängt dessa undan från, kustlandet. Men — "ingen motsägelse finna vi deri, att dessa icke till sin nationalitet blefvo andra än de voro före sin utvandring från moderlandet, ehuru de kommo att bosätta sig i ett land, som, i anseende till sina flesta inbyggare, benämnes Finland. Så har det heller föga nog fallit någon in att påstå, det de till Amerika utvandrade Engelsmännen nödvändigt borde vara Indianer, emedan dessa voro de ursprungliga invånarne, och ingen har här varsnat en motsägelse i att fasthålla åtskilnaden mellan folk och land. Men detta är för vår förf. en mägta svårfattlig punkt; han är härvid vida angelägnare derom att den filosofiska ordlekens 'möjlighet med inre nödvändig­het' må realisera sig, än derom, att det enklaste faktum må i sin riktiga dager uppfattas."-------

I slutet av denna första artikel betonar Edelsköld att han icke utdömer fennomaniens positiva strävanden.

"Vi hafva-------aldrig påstått, att det Finska folket icke skulle äga fullkomlig rätt att fordra, det bildningens resultater på eget språk blefve det meddeladt.-------Men vi yrka blott att man icke måtte gå till en annan ytter­lighet och förneka den Svenska nationaliteten samma oförytterliga rättighet och det gör man om man förnekar den en framtid — om man förnekar dess rätt att existera och fritt utveckla sig i vårt land. Och detta gör Fennomanin och derföre förtjenar den fullkomligt sitt namn och derföre är den falsk, skreke än den herrskande passionen aldrig så häftigt mot detta resultat. Vi högakta enthusiasmen för det sanna, men enthusiasmen för det oriktiga förkasta vi och benämna mani. Vi bry oss om ingen auk­toritet, vi fråga icke efter om den har sagt så och den så, men vi skulle tycka, att hvar och en i denna fråga har en auktoritet som han borde låta göra sig gällande och det är" hans sunda förnuft. Och det att säga sig föra natio­nalitetens talan och i samma andedrag fördöma sin egen nationalitet eller neka en annan nationalitet sin rätt — det är dock väl mera sofistiskt än sundt förnuftigt. — Den skefva åsigt vi här sökt afslöja har äfven naturligt­vis visat sig uti frågor, som röra Universitetet. Vore inga hinder den nyare logiken i vägen, så skulle nog 'idén' snart sagdt förvandla hela Universitetet till en filial-afdelning af Finska Litteratursällskapet. Ehuruväl nu Univ. intet har att göra med nämnda sällskap, så har dock saken sitt moderna berigtigande, ty huru vore eljest det verkliga 'förnuftigt'."

På detta angrepp svarade Leinberg i korthet följande:

Grundstenen till den oförgängliga 'ärestod' Edelsköld velat i vårt land uppresa af sin dominerande 'Svenska nationalitet' är ett behändigt krokodilslut af följande ly­delse: "I Finland finns Svenska kolonister, Dessa tala Svenska, Ergo: Alla de som i Finland tala Svenska äro — Svenska kolonister."-----------"Historien upplyser väl om finska kusttrakters kolonisering af Svenskar och att påtruga dessa Finskt språk och nationalitet samt sålunda utkräfva hämnd för det våra förfäder fått vidkännas af Svenskarnes herravälde — har aldrig varit Fennomanins afsigt. Men historien bär också ett annat vittnesmål, och detta är: Utom kolonisterna finnas äfven andra i vårt land som tala Svenska, ehuru på ett ursprungligen onaturligt sätt. Ty i följd af den mägtiga rol Sverge spelte på den pålitiska teatern blef under 17de seklet finska språket våldsamt af Svenskar förträngdt från Finlands bildnings­anstalter och bildade umgängeskretsar. — Dessa finska språkets 'naturliga posessioner' såsom bildningens språk i landet är det som den s.k. Fennomanin med sina sträfvanden vill återköpa, och dertill må enhvar som icke blyges för att heta Finne fritt bidraga.

Vi säga fritt med afseende å den närvarande omot­svarigheten mellan form och innehåll, finsk nationalitet och svenskt språk samt deraf uppkomna ömsesidiga in­flytelser. Innehållet, det att vara Finne till själ och hjerta är för oss det hufvudsakliga, det samma skall nog sjelfmant i framtiden afskudda sin oegentliga form.------- Ännu nödgas vi meddela Rec. den upplysning att om äfven 'idéen' aldrig haft för afsigt att förvandla Univ. till en filialafdelning af Finska Litteratursällskapet så har dock Finlands Studentkorps genom frivilliga subskriptio­ner tillräckligt ådagalagt sina sympatier för nämnda sam­fund, för att det 'förnuftigas verklighet' i detta fall behöfde sättas på prof."

Nu ingrep August Schauman i striden. Fem år äldre än de två tvistande nationskamraterna och förfogande över en ledig och fängslande stil, kunde han uppträda med en skiljedomares auktoritet. Hans inlägg erbjuder intresse ur många synpunkter. Det är utomordentligt väl skrivet, det bildar en bakgrund för de senare artiklar i Papperslyktan, med vilka han utkämpar en hård dust med Snellman, och det framlägger samma grundsyn på de finländ­ska språk- och nationalitetssporsmålen, som senare skall bliva liberalernas, till vilkas falang August Schauman ju också rätteligen bör räknas.

Schauman förkastar den etnografiska iver, som icke vill erkänna någon annan bestämningsgrund för nationaliteten än språket. Ett många sekler långt samliv, samma religion, samma seder, samma institutioner be­tyda mer och ha här i Finland verkat därhän att finnar och svenskar äro blivne ett folk. Och med ett folk menar Schauman alldeles detsamma som med en nation.

Att säga att en nation har flere nationaliteter låter besatt. Man kan tala om endast en nationalitet i Finland och denna kallar Schauman den finska, tilläggande till Edelskölds tröst att han benämner den så efter Finland, icke efter finnar.

De bildade klasserna betraktar Leinberg förbehållslöst som finnar, Edelsköld som svenskar. De ha emellertid uppstått från både finnar och svenskar och de hithörande individerna ha oupphörligen blandat sig inom varandra så att, enligt Schauman, knappt någon enda skall kunna säga: "jag är af rent finsk stam", eller: "jag är af rent svensk stam". Och just dessa klassers sammanblandning är det oupplösligaste band mellan finne och svensk i Fin­land. Slutligen: Det är naturligt att svenskan skall för­lora mycket genom finskans uppstigande. Och August Schauman förmodar att det är en sådan fruktan för ett älskat modersmål, som framdrivit den unga oppositionen mot fennomanien.

Även enligt Schauman och i motsats till den finska, leinbergska ståndpunkten var svenskan alltså dock ett älskat modersmål! Emellertid, till detta erkännande åt Edelsköld fogar han de karakteristiska slutorden: "Det är vackert att älska sin moder, men det är icke vackert att derföre glömma, att också ens nästa har en moder." 4

Edelsköld kommer nu med en Final-Inlaga. Leinbergs fasta tro vill han icke skaka; denne må gärna, "så ko­miskt det än i sanning är, tro på den Hegelska filosofin så som den religiöse tror på Gud". Väl instämmer Edel­sköld i Schaumans yrkande att finskan må erkännas rätt att en gång uppträda som ett bildningens språk, men rö­rande dennes åsikter i övrigt hyser han de svåraste tvivel.

»För att tala med Schauman: är Finnen i Finland till sin själ mera befryndad med Svensken i Finland än med sina stamtförvandter på andra sidan Ural? Ännu en gång: Nej. Vi tillhöra alltså den stränga ethnografiska skolan, skall Sch. invända, vi vilja att blott ethnogratfiska idéer skola regera verlden. Ja, i frågan om nationaliteten. Vi äro alltså ohjelpliga. Men låtom oss dock iför ro skull litet nogare efterse hvad grunder vi kunna hafva för denna vår envishet.

Vi säga till att börja med: det är icke den yttre poli­tiska tillyxningen som skapar nationaliteten, utan denna skapar sig sjelv efter egna lagar. Skall det vara fråga om någon individuel nationalitet, så finnes för dess be­stämmande ingen annan bestämningsgrund än just språket. Ty ett folks kärlek till sitt språk är dess kärlek till sin individuela nationalitet, som derförutan icke skulle existera. Här få vi stanna, ty språket är något omedelbart gifvet. Men vi kunna fråga om icke denna åsigt är tillfredsställande om den ej bestämmer nationaliteten efter en inre giltig princip utan att behöfva gripa till yttre förhållanden och bestämningsgrunder? Så skulle vi anse för vår del.«

Icke så Schauman, som går ut från "yttre bestämnin­gar" och "tillyxar nationaliteten efter geografiskt poli­tisk måttstock".

»Det håller derföre också streck blott sålänge de poli­tiska [förhållandena bli oförändrade, d. v. s. det håller i grunden alls icke streck. Ty en nation bör väl förblifva en nation om den än komme i hvilka politiska förhållanden som helst, en folkstam bör väl förblifva en folkstam om riksgränsen än uppdrages si eller så. Och skulle väl Sch. den tid Finland lydde under Sverige på frågan: hvad är det Finska folket, hafva svarat såsom han nu gjort: allt folk som i Finland bor. Vi tro det ej. Men hvarföre skulle han ej svarat så? Jo derföre, att skilnaden mellan den Finska och Svenska stammen i Finland framträdt så mycket skarpare derigenom att den sednare haft ett ryggstöd i Sverige. Och derigenom skulle insigten i na­tionalitetens egentliga väsen betydligt blifvit underlättad och den sanna bestämningsgrunden vida mer fått framte sig. Skulle så Finland lyda under Tyskland, och ett om än aldrig så fåtaligt antal Tyskar bosatt sig i Finland, så skulle dessa aldrig utgöra en nation tillsammans med den Finska, om de än fritt skulle dela så ljuft som ledt med denna. Detta bevisar, att Sch:s nationalitetsidé är falsk i sin princip, eftersom den blott under vissa politiska för­hållanden äger rum, men icke under andra. För att den Svenska stammen i Finland af nu gällande förhållanden är manad att närmare än förut sluta sig till den Fin­ska stammen, menar Sch. att dessa båda utgöra en enda nation. Men de äro det i sjelfva verket icke mera nu än de förut varit det. Deras förening är en politisk [förening, som visserligen ock har sin bindande makt, men som dock aldrig är detsamma som den nationela frändska­pen».

»En nationalitet tillskapas aldrig på några år och öfverhufvud på ingen tid; Bottniska viken eller några fredsfördrag bestämma icke hvad som bör Iförstås med den Finska nationaliteten. 'Nej' säger måhända Sch., 'detta bestämmer icke hvad som bör förstås härmed, men ett sekler långt samlif mellan Finne och Svensk i Finland, samma religion, samma seder och institutioner bestämma detta'. Men då inse vi svårligen huru han skall kunna undgå att utsträcka denna sin nationela slägtskapsberäkning äfven till Svenskarna på andra sidan Bottniska viken, ty under sekler hafva ju Sveriges och Finlands öden varit [förenade och samma religion samma seder och institutioner förbundit de båda folken. Och dessutom — låt blott en gång Finska språket framträda som fil bildningens språk och vi skola se huru bestämdt det Fin­ska afsöndrar sig ifrån det Svenska och tvertom och vi skola se huru mycket institutioner m. m. betyda vid be­stämmandet af nationaliteten. Det är blott det Finska språkets andliga vanmakt som gör att accomodations-theorin mellan det Svenska och Finska ser till en viss grad sannolik ut«.

Dessa edelsköldska uttalanden gå som synes långt dju­pare in i frågan än hans sarkastiska inpass i tvisten med Leinberg gjorde det. Och lika märklig är hans argumen­tering i fortsättningen.

»Men den unga oppositionen? » — Ja, vi hafva blifvit ansedda såsom dess sakförare i denna strid och våra ord såsom uttryck för mångas tankar. Det tillhör icke oss att uttala om denna förmodan är sann eller ej; vår för­måga har åtminstone ej svarat emot detta värf. Men hvad vi kunna uttala rörande denna opposition är, att vi finna den helt naturlig. Den är visserligen närmast framkallad af några radikala bemödanden att blott sätta det Finska i tillfälle att lefva hos oss. Men i sig sjelf är den intet annat än en yttring af nationalkänslan, en protest emot det Svenskas utrotande från vårt land. Och häruti se vi icke onda utan goda tecken. Ty det är vackert att hjelpa sin nästas moder, men det är icke vackert att derföre glömma sin egen moder —«

Sådant var i huvuddragen den unge Karl Johan Edelskölds försök till utredning av den finlandssvenska nationalitetens ställning och av dess rätt att fortleva i detta land. Edelskölds huvudegenskaper som publicist ha läng­re fram karakteriserats såsom "konsiderationslös rätt­framhet förenad med mycken böjelse för satir och en ovanlig humoristisk talang". 5  I dessa lärospån i Kaukomieli finna vi endast få och svaga spår av den humoristiska talangen, men det satiriska draget framträder i stället tydligt nog och hans uppträdande präglas av en för­troendeingivande rättframhet. Det stödjer sig på en ge­nomtänkt övertygelse och denna står i samband med en förändrad värdesättning av den hegelska filosofien och av Snellmans på densamma grundade läror. Det framgår av Edelskölds bevarade brev till hans gode vän Walfrid Alftan att han under hösten 1851 begynte intaga en kritisk hållning till Hegels filosofiska system, vars studium under deras första studentår starkt hade upp­tagit dem båda.

Den opposition, vars talan fördes av Edelsköld, ägde av allt att döma en icke ringa omfattning inom den västfinska studentavdelningen. Den senare så utomordent­ligt inflytelserike Alftan intog ännu tre år efteråt en hållning, som tyder på att vännens tankeriktning då icke var honom osympatisk. Detta skedde under en strid i historisk-filologiska studentfakulteten mellan de två tid­ningarna Hittebarnet och Basilisken. Det sistnämnda bladets välvilliga anmälan av Sohlmans Det unga Finland föredrogs inför fakulteten av Alftan och föranledde en skarp vidräkning av Thiodolf Rein, som i Basiliskens uppträdande såg ett gott omen för studentfakulteten av samma slag som vårförebudet, när "grodorna begynna qväka i kärret". 6

NOTER i del 2

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse -1927

Redigering Elof Granholm 07.01.2007

Kapitel i samma bok samt artikel:

Forts Del 2 (2)>>>