Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken 

Tiden före Freudenthal Del 2 (2)

Av Arvid Mörne

Emellertid upplöstes studentnationerna år 1852. Och när sedermera den västfinska återuppstod i form av en illegal förening, gjorde sig helt andra opinioner i språk- och nationalitetsfrågorna gällande inom densamma. Led­ningen övergick till Walfrid Alftan och denne utveck­lade med åren en egen uppfattning, den "västfinska fär­gen", som visserligen tog avstånd från den snellmanska ståndpunkten — i studentdiskussionerna numera kallad "den österbottniska färgen" — men å den andra sidan obe­tingat förkastade idéen om en svensk nationalitet i Fin­land, som utgjorde huvudbeståndsdelen i "den nyländska färgen". Denna förmedlande åsiktsriktning propagerades med stor iver under ett årtionde framåt. Wecksells dikt Svenskan och Finskan gav ett varmt och poetiskt fint uttryck åt densamma. Karl Viktor Bremer lade den till rätta i studenttidningen Veritas et Jocus i en stor, förträfflig artikel Om idéen af Finsk nationalitet och denna idées historiska utveckling. Alftan själv slog fast sin ståndpunkt i en mängd yttranden och tal; ännu på våren 1868, då han vid jubelfesten i Lund håller det med en bifallsstorm mottagna talet om Sveriges och Finlands oupplösliga inre förening, gör han sig till tolk för åskådningar, som gå tillbaka till denna "västfinska" studentopinion.

Men fastän ett rikligt material står till buds, blir lika­fullt en sammanfattande karakteristik av den västfinska färgen rätt så vansklig. Enligt Alfthan skulle alla na­tionaliteter småningom gå under och sammansmälta till en mänsklighet och man borde därför icke särskilt hänga fast vid en nationalitet för att icke komma att utöva förtryck mot en annan. Men när hans avdelning våren 1867 slår fast sin ståndpunkt i språkfrågan, företedde den västfinska färgen en annan skiftning. "Vi vestfinnar", hette det här, "älska högst i detta lif vårt finska foster­land och den finska nationaliteten samt anse derjemte att finska språket icke längre är någon bisak utan ett all­deles oundgängligt och väsentligt medel i vår nationella utveckling." Det bör arbetas oförtrutet för finskan, "för att i grund lära detta älskade modersmål och använda detta muntligt och skriftligt, för att så mycket som möj­ligt befordra dess större utbredning samt såsom en naturlig följd deraf den finska nationalitetens seger".

Detta å ena sidan. Men å den andra:

"Vi hysa icke i något afseende hat till svenskan och den svenska nationaliteten i vårt land och ännu mindre äro vi så oförnuftiga att vi skulle hoppas deras fullstän­diga försvinnande från det finska landet."

Den bästa sammanfattningen av dessa aboensiska åsik­ter gavs måhända i en artikel i Veritas et Jocus hösten 1861. Här heter det:

"Jag säger icke som vissa språkfanatici: Svenskans tid i Finland är förbi, finskan allena är framtidens. Men jag säger: svenskhetens tid är i Finland förbi, finskheten allena har en framtid. Ty ingen finnes väl mer bland oss, som ännu vill gälla såsom en son af Sverige, nej, det är för våra lagar, våra institutioner, vår litteratur vi intressera oss, för deras framtid, också då vi strida emot dem, som vilja förkasta allt som vi vunnit genom Svenskan, emedan det icke skedt genom Finskan. Svenskhe­tens tid är förbi, men en finskt nationell litteratur på sven­ska kommer alltid att existera. Facta från vår nyaste historia bevisa häri bäst." — —

Sådan var den härskande meningsriktningen inom den illegala aboensiska avdelningens icke-fennomanska majoritet. Edelskölds och hans meningsfränders opinioner av år 1852 hade upphört att göra sig gällande.

I nyländska studentavdelningen genomgick åsiktsbild­ningen en rakt motsatt utveckling. Här sutto de snellmanskt-fennomanska tänkesätten i orubbat bo vid tid­punkten för nationens upplösning. Och vid en sista nationsfest den 30 november 1852 sjöngo nylänningarna sina inbjudna gäster till med följande ord på Vårt lands melodi:

Vår varma afskedshelsning tan
Med sorg vi bjuda den I bröder,
som er hemort ha'n
I Savon maa, i Hämen maa
Der finska sinnet lefver än
Och fostrar finske män. 

Men när Nylands nation år 1857 lever upp som en illegal sammanslutning, visa sig snart förebud till en ny opinionsbildning. Samma plattform, som åbostudenterna hade övergivit, skall i en nära framtid intagas av nylänningarna. Och under 1860-talets studentdebatter kallas den sålunda återuppståndna edelsköldska  riktningen den nyländska färgen.

Redan år 1858 finna vi i litteraturen ett belägg för svensknationella tänkesätt inom denna krets. Otto Henric Reinhold Höijer (född i Stockholm år 1834, promove­rad filosofiemagister i Hel­singfors 1860) utger med underrubriken Skildringar af Nyländska skärgården den första delen av sina Bilder ur folklifvet. Den andra delen, Nyländska folkegendomligheter ser dagen 1859.

Såsom rubrikerna antyda, beträder detta verk den finlandssvenska folklivsskild­ringens fält. Den yttre litterära formen växlar nyck­fullt:   än   kommer   författaren   med rent novellistiska saker,, än med kåserande   skildringar av färder i västra Nyland, än med långa utläggningar om folklyn­net, än med folkvisor och   dialektprov. I alla dessa hänseenden kan verket betraktas som ett nyländskt svar på den ranckenska maningen  av  år 1848. Dock, för så vitt Höijer betraktas som en — visserligen oskolad och otillförlitlig — meddelare av nyländsk folkkunskap,  är han   icke   den förste på platsen. Den svensknyländska allmogens språk, härstamning, utbredning och "egendom­ligheter" hade redan under seklets förra hälft — och ändå tidigare — blivit berörda av flere forskare på språkve­tenskapens, etnografiens, geografiens och statistikens fält.

Men under Höijers skildringar förnimmer läsaren rö­relsen av en svensknationell känsla. Han säger i företa­let till verkets senare del att arbetet med dessa "folk­bilder" utgör hans "andra lif". Och vad denne glade och pratsamme nyländske vandrare ytterst vill få gjort, när han låter sina färdminnen flyta ur pennan, är icke den litterära teckningen för dess egen skull, ej häller en meddelelse av kunskap om bygden för kunskapens skull. Han söker oavlåtligt efter utvägar för allmogens andliga upp­ryckning. Detta gör hans framställning på ett egendom­ligt sätt tendentiös: alltjämt skymtar det fram en avsikt att göra läskretsen bekant med livet på landet, på det att densamma måtte fatta folkupplysningens nödvändig­het och en hel del rådande förhållandens bakvändhet och orättmätighet. Och dessa bemödanden hade sannerligen skäl för sig. De högre samhällskretsarnas "förakt" för den svenska allmogen, vilket upprörde Höijer, var ett obestridligt faktum. Att den för finskhet och finsk all­moge svärmande överklassen verkligen betraktade denna lantbefolkning med något slags motvilja hade A. J. Hipping redan år 1846 slagit fast i sin avhandling Om Sven­ska språkdialecten i Nyland. I all synnerhet ringaktades det nyländska folkmålet; det betraktades som en "råd­bråkad och förderfvad Svenska". Och såsom Otto An­dersson har visat i Brages årsskrift IV, låg orsa­ken till denna företeelse dels i "de bildades" djupa okunnighet om allmogemålets verkliga karaktär, dels i en påverkan från Anders Warelius synnerligen skeva upp­gifter om den svenska befolkningen och dess kultur i Suomi år 1847.

Just denna befolkning står Höijers hjärta nära. När han på sina resor kommer in i det finska Nyland, utvisar skildringens ton att han här känner sig på främmande botten. Det är också i främsta rummet det svenska han vill gripa och karakterisera liksom han lägger sig vinn om att i den första delens början sanningsenligt åskådlig­göra de starka känslor av avoghet svenska allmogen hyser mot den finska. Höijer själv gillar alls icke "hatet till finnarna", men han återger likafullt "gammel Kobbens" berättelse "I Logen" för att "lägga i dagen detta finnhat, hvilket såsom karakteristiskt bör erhålla sin plats bland skildringarna".

Förordet till skildringarna ur nyländska skärgården av år 1858 anger redan denna allmänna stämning hos Höijer. Han tar avstånd från den "fantastiska" riktnin­gen hos strävandena "för det finska folket, för allt hvad finskt heter". "Vi tyckas alldeles ha förgätit", yttrar han, "det inom våra landamären finnes ett folk, som, icke mäktigt det finska tungomålet, dock äro bröder af samma land och stad. De hafva under de vackra finska intres­sena blifvit lemnade åsido, åt en oförlåtlig glömska, ja hvad mer åt ett ofattligt förakt. Inga tidningar, inga tidskrifter söka bibringa dem det minsta grand vetande om verldshistoriens gång, nutidens uppfinningar, civilisationsarbetet, rörelserna, som genomgå den stora verldskroppen. Är då denna gren af vår folkstock begåfvad med ett töckenomhöljdt förstånd, är den ej emottaglig för bildning och kultur? Vi kunna med trygghet besvara hvardera frågorna med nej. Hvad är då orsaken till denna uraktlåtenhet, detta förbiseende af den svenska be­folkningens förstånds utbildning och omvårdnad?

Felet dertill kan ej vara annat än: att de icke tala finska."

Den andra delen av Bilder ur folklifvet inledes med en uppsats på sextio sidor: Några iakttagelser under en resa i vestra Nyland sommaren 1859. Här överraskar oss den muntre skildraren med ett tvärsnitt genom ett landsbygdssamhälle, som lämnar i behållning en hel del för tiden nya synpunkter. Höijer är, så vitt vi veta, den förste, som gjort ett försök att besvara Edelskölds fråga "Äger den svenska nationaliteten i Finland en framtid?" genom att tränga ned till själva "folket" och klargöra de socialt betingade villkoren för dess framtid. I detta hänseende berör framställningen icke skärgårdarna, där hans artistiskt taget bästa teckningar gjorts, utan de västnyländska näj derna längre upp från kusten. Det folk han där lär känna har icke fått röna någon som hälst förståelse från de högre bildade samhällslagrens sida. Det hålles för "ogint, ovänligt", men dessa egenskaper, om de finnas, bero av nylänningens "misstänksamhet, inbundenhet, afvoghet emot allt, hvilket kan komma under benäm­ningen herreman och hans tillgöranden".

Den sociala klyftan mellan "herremännen" och allmo­gen vore enligt författaren bottenlös. Den senares obot­liga misstroende mot de förre karakteriseras till dömes av följande lilla händelse. Höijer besöker en het julidag den förnämste bonden i en västnyländsk by. Efter en stunds förlopp frågar honom värden om hans namn. "Jag sade honom hvem jag var. 'Hva', inföll han, 'de ä' väl inf herrn, som ha skrifvi boken om skäriboarna?' Frå­gan bejakades. Nu var det icke mer förhållandet af gäst och värd, som rådde oss emellan, utan vänskap och förtrolighet hade intagit det förras plats. Jag undfägnades med kaffe, en god pipa Gefle Vapen; ty 'ja' måste vara en förunderlig herreman, som kund 'tycka om folke."

Detta folk, anser Höijer, har i nyare tid undergått en viss slipnings- och förfiningsprocess. Förr var det råare, men kraftigare, hurtigare, mera härdigt. "Slag­gen tyckes vilja bortskymma de få korn af ädlare art, hvilka ligga dolda på djupet af dess lynne."

"Hvad är det då", spörjer författaren vidare, "som sålunda har försämrat, förslafvat, förlamat den Nyländska folkstocken?"

Svaret gives i flere skilda punkter. Först och främst pekar han på de nyländska bruken, dessa "menniskorådbråknings-instituter".

»Man är snarare känslig för machinens nycker och ojemnheter än menniskans; ty arbetarens små kantighe­ter i lynne och karakter, dem nöter man bort med stryk, hot, hårda ord. Utom denna passion att nöta ut sitt folk, som förefinnes på bruken, har man äfven ett sys­tem, efter hvilket man krafsar åt sig lägenheterna, som omgifva dessa depoter för menniskodemoralisering. Vi vilja litet närmare belysa detta systems innehåll. I närheten af bruket bor en välmående, om också icke rik, hemmansegare, som med arbete och idoghet samlar i la­dorna sitt lifs goda. Hemmanet besitter utom sin mark äfven en god skog, som kittlar bruksegaren i ögat. Någ­ra års missvext råkar inträffa. Hvad händer? Bonden som kanske med njugg nöd skulle kunna uthärda de svå­ra åren, kan nu ej motstå den sig så nära och så lätt erbju­dande lockelsen, att få låna penningar ifrån brukets kassa, hvilken i slika fall alltid står öppen, I stället för ränta på sitt kapital förbinder han sig att t ex. leverera så och så många läster kol. Denna onus fullgör han ganska or­dentligt de första åren, men då ledsnar han vid denna brandskattning, isynnerhet som han till sin ånger och stora grämelse märker att skogen glesnar och förminskas ganska betydligt. Vill olyckan riktigt förfölja honom, händer att han ännu gör ett litet besök i kassan. Emel­lertid märker han hvart det bär. arbetslusten ger vika för bränvinslusten, och sålunda går det undan för undan, till dess en vacker dag hemmanet går under klubban för patronens räkning, i fall ej bonden stackare, dertill loc­kad af bruksegaren, säljer sig och sitt hemman, för att undslippa bekymrets och bråkets svåra dagar, hvilka just nu taga sin beklagansvärda början. Den för några år sedan fria bonden utbyter nu sin rol emot den bundne landbondens lott«.

I fortsättningen berör Höljer flyktigt motsvarande förhållanden i Sverige. Pehr Thomassons En arbetares lefnadsöden äger full tillämpning på våra nylänningar.

»Den andra orsaken, som hämmande inverkar på folklynnet är det hårda, tryckande förhållande, som rå­der emellan egendomsherren och hans underhatfvande. Vänlighet, hyggligt bemötande, vädjande till hans bätt­re känsla och vetande, är allt saker, om hvilkas tillvaro torparen eller statdrängen får ganska ringa erfarenhet. Man snäser till honom, rättar honom vid begåendet af hans felsteg ofta sålunda, att i stället för ånger öfver hans dåliga uppfförande, inträder der afvoghet i sinnet emot den docerande herremannen. Hjelper ej detta, be­gagnar man sig af den råa kraftens häftyg för att få ho­nom in på den väg. man vill att han skall gå. God aga gör beskedliga barn, säger ordspråket, och det är troligen efter denna maxim herremännen uppfostra sitt tfolk. Här­till torde återigen invändas: men vårt folk är nu en gång för alla ett sådant 'rackarbyke' att man hvarken får ar­betet i deras händer att lida framåt, eller annars kan hålla det inom marginalen, utan fogde- eller inspektors-pådrifning. Väl möjligt, men försöken att vara menni­skor emot menniskor, herrar potentater, och vår fasta tro är att resultatet, om också ej i början, likväl under tidernas lopp, skall blifva helt annat än nu är förhållan­det. Ni behöfven ej gå så särdeles långt ifrån edra egna hemknutar, för att finna de olika behandlingssättens verkningar, genom att aktgitfva på bondens ställning till sin dräng, der naturligtvis också förhållandet af husbon­de och tjenare eger rum. Här på bondgården för man ett slags patriarkaliskt familjelif, drängen eller tjensteflickan räknas här till medlemmarnas antal uti detta   lilla husesamqväm.-------Vi vilja nu ingalunda påyrka ett sådant otänkbart jemnlikhetsförhållande, det är endast hygglighet, humanitet, erkännande af tjenstehjonets rät­tigheter, ett vettigare behandlingssätt af folket, som vi skulle vilja antyda såsom den rätta methoden för den Nyländska befolkningens förädling».

En tredje nyländsk landsolycka ser Höijer i den över­handtagande pietismen. "Man har velat omskapa den muntre, glade Nylänningen och gjort honom till ett förbättradt och omvändt får. Att ifra för folkupplysning är en sak, som förtjenar allt erkännande, men då denna lär­dom skall uteslutande blifva andlig, så då torde dess frånvaro nästan vara bättre än dess tillvaro. Ty ett folk, så tillgängligt och öppet för bildning och läsning, som Nylänningen, skall, genom ständig beröring med städernas inne­vånare, nog hålla sig i jemnbredd med de öfriga af landets innevånare, men slår han sig nu på religionsgrubbel, för­aktar han allt, som tilldrager sig omkring och omgifver honom; ja han ger allt, till och med sitt arbete hin i våld, undantagande presten, bibeln och synden."

Till dessa reflexioner över pietismens och läseriets följder fogar författaren längre fram ytterligare en: att folkvisan dör ut! Det har han fått lov att slå fast många gånger, då han fört de nyländska visorna på tal.

Slutligen ordar Höijer såväl i denna uppsats som i andra sammanhang om allmogens förhållande till litte­raturen och i all synnerhet till tidningarna. Tanken på en svensk folktidning ligger honom om hjärtat — samma tanke kommer ju också under de närmaste åren att livligt sysselsätta den studentkrets han tillhör. Han slår fast att ganska få exemplar av de i Finland tryckta svenska bladen finnas spridda bland den svensknyländska allmo­gen. Finnarna i Nyland hålla och läsa tidningar i större utsträckning. Men som ett bevis för finnens större läs­lust får detta förhållande icke fattas. Orsaken är helt en­kelt att de svenska tidningarnas språk är så inmängt med utländska ord att det blir svårbegripligt för den svenske bonden.

Vid den tidpunkt, då de höijerska skrifterna sågo da­gen, hade diskussionen i finska språkfrågan åter inträtt i ett av sina kritiska skeden. Tidningarnas spalter stodo åren 1859—60 fulla med uttalanden om de finska syftena och deras främjande samt, framför allt, teoretiska utred­ningar av nationalitetsbegreppet. På sidan om allt detta låg den — efter tidens sätt att se — betydelselösa om­ständigheten att det svensknyländska folket levde i and­lig isolering. Ändå mindre, om möjligt, kom detta folks sociala läge den "bildade" allmänheten vid. Höijers arbete rev visserligen upp en ettrig presspolemik, men denna föranleddes av hans misshugg i enskilda punkter, av hans skrivsätt, som väckte förargelse, av hans franka påpe­kanden av mindre uppbyggliga sidor hos livet i bygden, av hans beskyllningar mot pietismen. Anders Svedberg angrep honom i Helsingfors Tidningar. Och i samma blad påstod en Nylänning i en insänd kritik att Höijer beskyllt landskapets allmoge för "sturskhet, oginhet, ovänlighet, misstänksamhet, inbundenhet, afvoghet mot herremän, penningebegär, lättja, dolsket, hämndlystnad, falskhet, prålsjuka, omensklighet  mot hus- djuren och osedlighet."

Emellertid, de vid femtitalsslutet ovanligt häftiga tidningsfäjderna spredo sina verkningar vida omkring och påskyndade den svenska tankens genombrott i den nyländska studentkretsen. Dessa strider vittnade i sin mån om en ny anda inom samhället och de voro betingade av en betydelsefull förändring i de allmänna villkoren för nationens liv. Den nikolajska perioden låg redan ett stycke bakom, Alexander II :s frisinne gjorde sina verkningar gällande. Freden var sluten, krigsårens aktivistiska rörelse var tillbakaträngd och hos medborgarne vak­nade förhoppningarna om en lantdag, redan för några år tillbaka utsagda i Frans Ludvig Schaumans tal samt i Gabriel Reins rektorsprogram. Den brännande frågan om det finska språkets rätt att rycka fram på samhällslivets alla skilda områden måste snart få en eller annan lösning. Därom rådde icke någon meningsskiljaktighet. Men förnimmelsen att tiden för en övergång från ord till hand­ling verkligen var kommen gav tidningsfäjderna en ny prägel; de uppvisade ett allmännare deltagande än förut, en större mångfald av synpunkter och en häftigare, ner­vösare ton.

August Schauman, numera publicist till yrket och re­daktör för den pigga Papperslyktan, utvecklade år 1859 i sitt blad de idéer vi lärt känna från den första student­polemikens tid i den västfinska nationen. I det stora och hela var hans opinion densamma som tidigare i Kaukomieli. Icke ett gemensamt språk utan gemensamma his­toriska öden och en gemensam kultur bildade nationali­tetens grund. Finskan skulle bliva det härskande språket i litteraturen och intaga sin tillbörliga plats vid lärover­ken, domstolarna och administrationen. Men svenskan kunde dock aldrig bliva ett främmande språk för de bil­dade i Finland redan av det skäl att en del, Schauman förmodar anspråkslöst en tiondel, av landets befolkning var svensk. Dessutom stode finskan ett par sekler efter svenskan i litterär utveckling. Och slutligen yttrade Schauman med en liten udd mot Snellman, att det visser­ligen stod skrivet "i de tyska filosofernas böcker" att "en nation måste ha ett språk" men den store världskonstruk­tören hade icke alltid gått "fullt så systematiskt tillväga".

Dessa vanvördiga ord träffade Snellman på hans sår­baraste punkt. Rein understryker i sitt biografiska verk på tal om den nu utbrytande våldsamma och obehagliga polemiken mellan Litteraturbladet och Papperslyktan att Snellman kände sig angripen i den grundövertygelse, som motiverat hela hans ställning i språkfrågan.

Till sin andliga sida bestod enligt Snellman nationali­teten av en gemenskap i vetande och sed och denna ge­menskap förutsatte enhet i språk. Därförutan var na­tionaliteten icke fullgången. Vidare: "Med språket mot­tager   individen   ett visst nationellt sätt att känna och tänka, en andlig typ, liksom han genom födelsen mottager en lekamlig." Och folket erhöll en betydelse genom att i sin kultur erbjuda något av "nationell egendomlighet och originalitet". Endast under denna förutsättning ägde dess tillvaro "ett värde för mänskligheten". Dessa sedan Saimas tid upprepade grundsatser voro för den härsklystne Snellman ett slags tabu. Att röra vid dem var otillåtligt. Och slående röjde sig nu en brist på inre jämvikt, en avsaknad av lugn i omdömet i de långa ar­tiklar som under polemiken mot August Schauman flöto ur hans penna.

Han fastslog att "vetenskapen och den allmänna öfvertygelsen, de bildades som de obildades" hittills har "sammanstämt deri att språket bevisar nationaliteten". På de nutida nationalitets- strävandenas fana står över­allt : "en nation — ett språk", och historien har "outplånligen inregistrerat desamma såsom för den nyare tiden utmärkande". Schauman kunde icke vara osäker om, i vilket läger han finner medhåll för sin lära att flere språk gott kunde trivas tillsamman hos samma folk. Hela den mäktiga österrikiska pressen, bland andra, ger honom ett fast ryggstöd. Och även annorstädes ses det utan tvivel gärna att såsom Schaumans ord fallit skilda stammar och språk må känna sig utgöra samma nation. Men, fort­sätter Snellman: "ingenstädes i verlden tror man sist­nämnda enhetskänsla verkligen finnas, förrän de skilda språken sammanflutit i ett gemensamt språk, bevittnande att äfven nationalkänslan blifvit en".

Schauman hade inrymt en viss betydelse åt det fak­tum att en svensk allmoge bodde inom Finlands gränser; det var ju till en del med hänsyn härtill han avvisade tanken att svenskan inom en skönjbar framtid kunde försvinna från Finlands jord. Snellmans polemiska ytt­randen i denna punkt erbjuda självklart ett stort in­tresse.

Å den ena sidan framhåller han i artikeln Svenska språkets framtid i Finland att det icke är denna befolkning som "nedhållit Finska språket", ej häller skall uppfyl­landet av den finska befolkningens önskningsmål göra minsta intrång på "den Svenska befolkningens nationali­tet". Frågan gäller endast den bildade klassens språk. Så långt är hans hållning sympatisk mot denna förbi­sedda del av nationen och även längre fram, när Fredrik Cygnaeus kommer med sitt "vågade" projekt om en svensk folktidning uttalar han sig i Litteraturbladet till förmån för ett upplysningsarbete på detta försummade fält.

Men å den andra sidan brytes den sålunda framskym­tande välviljan av yttranden, som vittna om kallsinnighet mot denna svenska allmoge och en allmän obenägenhet att komplicera problemet genom att taga dess tillvaro i betraktande. "Den fåtaliga egentliga Svenska befolknin­gens framtidsspråk" är för den föreliggande frågan "temligen likgiltigt", heter det i denna samma artikel, som dock bär överskriften Svenska språkets framtid i Finland. Och med samma kyliga ton fastslår han att ett na­tionellt samband i mycket ringa mån finnes mellan svensk och finsk allmoge, alltså just det, som den svenska na­tionalitetstankens företrädare framdeles komma att häv­da, men Snellmans anhängare stämpla såsom osant och härflytande ur ofosterländska tänkesätt. Bestridande rik­tigheten av Schaumans sats att sekellånga gemensamma öden gjort svenskar och finnar till ett folk", säger Snellman: "Om t.ex. Åländska öarne företoge sig att segla af till Svenska kusten, är det säkert att deras invånare icke alls skulle sakna Finnarne. Samma är förhållandet med den rent Svenska befolkningen öfverhufvud, både vid Fin­ska viken och vid Bottenhafvet. Troligt är, att Finnarne skulle sakna de goda landstyckena. Men en stor del af dem  skulle  för första gången höra talas om sagde sina Svenska bröder vid underrättelsen om deras afresa. Så­dan är historien i sin nakenhet, frigjord från exklamationerna. Land. och haf och det politiska bandet förenar båda stammarne — det är allt."

Så skarpt som här, i Litteraturbladets februarihäfte år 1859, har ännu aldrig den spirande finlandssvenska nationalitetstanken blivit utformad. Det kunde kanske sättas i fråga, huruvida icke Johan Vilhelm Snellman borde betraktas som denna tankes fader, bland annat där­för att Freudenthal stödjer sig just på honom, när han utvecklar sin nationalitetslära. Men å den andra sidan får det icke förbises att, när Snellman fastslår tillvaron av en svensk nationalitet i Finland, från vilken han ute­sluter hela den s.k. bildade klassen, så betraktar han den­samma som en betydelselös beståndsdel av det finländska folket. Det faller honom icke in att tänka denna nationalitetstanke till slut och erkänna att också det svenska kustfolket ägde rätt att utveckla sin nationalitet och sitt språk. Han besinnar icke att i sådant fall även dess bild­ningsgrad komme att steg för steg höjas, att således spörsmålet om den svenska bildningens avhysande från Finlands område hängde ihop med frågan om denna befolknings framtidsspråk, vilket enligt Snellman i före­varande sammanhang var någonting "temligen likgiltigt" En ohöljd, hård kulturaristokratism låg bakom dessa ord. Men alla de nämnda omständigheterna, som verkligheten inbjöd honom att begrunda, ingrepo på ett besvärande sätt i hans tankebanor och han sköt dem undan såsom oväsent­liga. På detta sätt slapp han valet att antingen tillämpa sin egen lära om språkets och nationalitetens oskiljaktig­het på Finlands båda befolkningsdelar eller också för­kasta densamma. Det uttalande vi anfört framstår så­lunda i det långa sammanhanget snarare som en tillfäl­lig, polemisk fint än som ett resultat av ett allvarligt begrundande av den svenska befolkningens ställning.

Det erbjuder emellertid ett icke ringa intresse att se huru en av Snellmans hängivna anhängare inom den unga generationen i ett konkret fall förhöll sig till detta mo­ment i nationalitetsproblemet. Det inträffade samma år, 1859, på hösten, att historisk-filologiska studentfakulte­ten på dekanus, Fredrik Cygnaeus initiativ dryftade svenska lantbefolkningens bildningsmöjligheter. Då yttrade C. G. Brotherus, enligt protokollet, "att orsaken till det hittills varande försummandet af den Svenska allmogen var åsigten att densamma skulle försvinna eller — såsom han ändrade uttrycket — förfinskas och således kunde saklöst lemnas åt sitt öde".

Bland mängden av tidningsuttalanden, som föranled­des av striden mellan Snellman och August Schauman, påkalla Anders Herman Chydenius artiklar i Helsingfors Tidningar år 1860 en särskild uppmärksamhet. Chydenius står på samma linje som Schauman; det blir fram­deles han, som i Litterär Tidskrift teoretiskt utreder li­beralernas ståndpunkt i språk- och nationalitetsfrågorna, framläggande sina åsikter som en genomtänkt, filosofiskt grundad nationalitetslära.

Chydenius framhåller att man i denna nationalitetspo­lemik har velat se en ny upplaga av den gamla striden om det finska språkets rättigheter. Men det förhåller sig icke så. Den striden är i verkligheten längesedan avslu­tad och skall icke mer uppstå ur sin grav. Några hade i det förgångna motsatt sig det finska språksträvandet av inrotad vana vid det gamla, andra emedan de trodde det outförbart. Men de senare ha av utvecklingen blivit överbevisade om sitt misstag och de förra "försvinna allt­mer från jorden", medan ett nytt släkte håller på att intaga deras plats. Och inom detta unga släkte bestridas alls icke finskans påyrkade rättigheter; allra minst ha de blivit satta i fråga under den nu pågående striden.

Meningsolikheten ligger djupare. Den rör nationali­tetens väsen och betydelse och framkallar framför allt frågan: Varför och för vilket ändamål böra vi göra fin­skan till bildningens språk i Finland?

Papperslyktans betraktelsesätt innebär svaret: "för att derigenom sätta det finska folket i tillfälle att taga det i den allmänna civilisationen och bildningen samt tillegna sig densamma". Och Litteraturbladets: "för att vi böra. arbeta på att utbilda en egen finsk nationalitet, och en finsk nationalitet fordrar ett finskt språk".

Det redogöres därefter närmare för de med varandra oförenliga åsikter om nationalitetens väsen, som uppbä­ras av Snellman och Schauman, och konsekvenserna av de två ståndpunkterna dragas ut. Begreppet patriotism, framhåller Chydenius, måste uppfattas på olika sätt allt efter som man sluter sig till det ena eller det andra åskådningssättet. Enligt den schaumanska ståndpunkten krä­ver patriotismen av den enskilde att han arbetar på att hos sin nation införa den högre civilisation andra natio­ner redan förut uppnått eller att han själv för den all­männa bildningen framåt i världen. Den snellmanska uppfattningen däremot kräver av individens patriotism att han söker allt mera tillägna sig själv och hos andra inplanta sin nations egendomlighet samt utesluta allt som är främmande. Följer man den förstnämnda linjen bör man som ett medel för nående av målet: finska folkets indragande i den civiliserade världens gemenskap, arbeta för att göra den stora massans språk till ett medel för bildningen. Men efter Snellmans linje blir patriotismens fordran att vi, medan vi upparbeta den finska nationalitetens egendomlighet, avskudda oss all främmande bild­ning så som ett andligt förtryck. Och "såsom det första momentet dervid" böra vi verka för "svenskans afskaffande som bildningens språk i landet samt finskans in­förande i stället".

En till sådana följder ledande ståndpunkt kallar Chydenius exklusiv och konservativ. Han avböjer den i alla delar — nu. Senare kommer han att giva med sig och godtaga tanken att i framtiden göra finskan till det en­samt härskande bildningsspråket.

Av största betydelse är emellertid den skarpa belys­ning, som i dessa artiklar gives den djupast liggande innebörden av den Snellman-Schaumanska konflikten. Den patriotiska känslan genomgår under 1850-talets senare halvt en differentieringsprocess; symptomen ha redan före 1859 kommit till synes i Carl Immanuel Qvists artiklar i tidningen Viborg. Och de två olika arter av patrio­tism, vilkas förekomst tidigare har anats, framträda nu i Chydenius utläggning fullt tydligt för betraktaren. Snellman och anhängarne av hans nationalitetslära skilja sig med avseende på patriotismens innebörd från de unga liberalernas ledande kotteri, den grupp, som bar spenamnet "De blodlöse" och till vilken Chydenius själv hörde. Med användande av Kurt Antells formulering i en artikel i Finsk Tidskrift, som skärskådar nationalmedvetandets utveckling i vårt land, kunna vi säga att snellmanianerna behärskas av ett finskt, liberalerna av ett finländskt nationalmedvetande. 7

Men Chydenius finländska patriotism är redan nu finskt orienterad. Om någon svenskt orienterad fosterlandskänsla har det vid betraktandet av denna tidningsfäjd hittills icke kunnat bliva tal, för så vitt man i en så­dan inrymmer hågen för ett positivt svenskhetssträvande. Men vi ha spårat ansatser i en dylik riktning i studentvärlden : hos Edelsköld och hos Höijer. Och vi finna så­dana även hos en insändare i Helsingfors Tidningar, mär­ket -er-  ----Edvard Bergh. Chydenius nämner denna arti­kel jämte tidningen Viborgs såsom i huvudsaken sam­stämmig med Schaumans uttalanden i Papperslyktan. Detta är riktigt.   Men det bör tilläggas att Bergh samtidigt som han med Schauman tar avstånd från Snellmans uppfattning om patriotismen, gör sig till tolk för en svensk nationalitetskänsla.

Han anser att satsen "en nation, ett språk" är lika ohållbar som satsen "en nation, en tro". "Patriotismen är en på insigt grundad kärlek till fosterlandets sed och institutioner, öfvertygelse om deras värde och vilja att värna och fortbilda dem''. Nationalitetskänslan — "nationalkänslan" säger Bergh längre fram — är åter "den mera oresonerade, på känslan byggda kärleken till dem, som äro af samma ursprung och som tala samma språk med oss sjelfva". Dem, som sträva för finska språ­ket, frånkänner han icke patriotism. Men de ha framkal­lat en schism mellan national (nationalitets)-känslan och patriotismen, emellan sig å ena sidan samt å andra sidan "den svenskatalande befolkningen i Finland, hvars natio­nalitetskänsla de sårat".

Hur djuptgående denna schism redan har blivit inom den nyländska studentkretsen, skall klarläggas i det föl­jande. Här framträder nu en ledande personlighet, lika inflytelserik i sin omgivning som Walfrid Alftan bland aboenserne, en studenthövding av stora mått — Axel Olof Freudenthal.

NOTER

1 Jämför härmed ett för tiden karakteristiskt uttalande i rakt mot­satt riktning i samma tidning i december samma år: "Vi beskyllas för inkonseqvens emedan vi ej medgivit Svenskarne i Finland samma rättighet som Finnarne. Men i det fallet hide vi ock bordt påyrka utom Svenskans äfven Ziguenar-språkets, Ryskans, Tyskans, Italienskans m. m. upphöjande till officielt språk, emedan sådana finnas i Fin­land, hvilkas modersmål dessa äro. Saken är den att ingendera af dessa tillfälligtvis i landet bosatta, hvarken Svenskar, Ziguenare, Rys­sar, Tyskar eller Italienare utgöra nationen, och vi hafva endast åt nationen velat vindicera dess rätt att se sitt eget språk vara det officiella och undervisningsspråket."

2 Jämför Otto Andersson: Ur den svenska folkdiktsforskningens historia i Finland i Brages årsskrift IV, s. 58—62 samt Arvid Mörne: Från Saima till Vikingen, s. 23—26.

3 Jämför Hugo E. Pipping: Finlands ställning till skandinavismen. Litteratursällskapets i Finland Förh. och upps. 1920, s. 182.

4 Uppsatsen finnes avtryckt i Från sex årtionden i Finland II, s. 59 f. (upplagan av år 1893).

5 Helsingfors Dagblads krönika den 16 januari 1879.

8 M. G. Schybergson: Historisk-filologiska studentfakulteten. Sven­ska Litteratursällskapets i Finland Förh. och upps. 1917, s. 261.

7 Se Kurt Antell: Finskt eller finländskt nationalmedvetande på 1800-talet. Finsk Tidskrift 1917.

Skrifter utgivna av Svenska Folkpartiets centralstyrelse - 1927

Redigering Elof Granholm 07.01.2007

Kapitel i samma bok samt artikel: