Prästen mitt i dansen i Norbergs kyrka (Västmanlands Läns Tidning)

Schottis i koret

Kanske detta verkar en aning främmande för oss och att vi har svårt att smälta den sista raden, men detta är någonting nytt un­der de svenska kyrkvalven. Det har ju den senaste tiden diskute­rats huruvida balettdans i kyr­kan överensstämmer med Bi­belns lära och åsikterna har gått isär som väntat.

Anledningen till ovannämnda - något chockerande rubrik - var att man kunde läsa i ett aktuellt nummer av Västmanlands läns Tidning (VLT) om en virvlande folkdans i ett kyrkokor. Löpse­deln i denna tidning för nämnda kyrkliga evenemang "Nattvard i hambotakt". Det gällde folkdans­mässan "Träd in i dansen" som hölls i Norbergs kyrka. Orten Norberg ligger ca 15 km nordost om Fagersta. Det är en kyrkomu­siker vid namn Susanne Bågenfelt som står bakom den svenska folkdansmässan. För drygt ett år sedan skrev hon verket tillsam­mans med prästen Per Harling.

Premiären hölls i fjol vid körstämman i Skinnskatteberg. Med sång dans och glädje, men också med värdigt kristet budskap kul­minerar mässan i nattvardsgång. Susanne Bågenfelt anser - enligt VLT - att den folkliga musiken har haft en lång status i den svenska kyrkan - för att inte tala om folkdansen(!). Hon gläds över att det äntligen lossnat och att man fått in dansskon mellan kyrkdörren. Knätofsen har redan hunnit etablera sig i svenska kyr­kan (det sista min kommentar). Hon berättar att över 300 grup­per runt om i landet arbetar med mässan denna vinter.

I föreställningen i Norbergs kyrka är 40-50 sångare, dansare och spelmän engagerade i mäs­san, berättar församlingens till­förordnade kyrkoherde Lars Gö­ran Lannergård, själv folkmusi­kant och nyckelharpsspelare. Lannergård säger att Västerås stift i decennier gjort sig bekant för spännande grepp i utformningen av gudstjänsterna. Stiftet har en särskild person utsedd för denna uppgift att förnya kyrkan och nämnde Per Harling, en mycket omtyckt präst, fick den första äran.

Säkert kan det kännas en an­ing främmande för oss mera kon­servativa österbottningar att tän­ka sig att man svänger om på ko­rets tiljor i vals-, schottis- och hambotakt och sedan avslutar det hela med nattvard. Hambons "Tjo och tjim" stämmer illa med nattvardens blod och lekamen. Med det menar jag inte att alla tjo- och tjimmare inte skulle vara värda nattvarden eller att de skulle vara sämre människor. Om man sedan betänker att da­gen innan hade kanske där på samma tiljor/korgolv stått en vit kista. Säkert har den kyrkans vaktmästare sett till att inget "jordiskt" knaster av i går hördes under dansskorna - påföljande dansdag.

Utvecklingen har visat att kyr­korummet mer och mer visar sin förträfflighet som "arena" och vill användas av sekulariserade konstutövare i samarbete med to­leranta kyrkomän som luckrar upp bestämmelserna för att göra sig moderna, märkvärdiga och omtyckta av sin omgivning. Det behövs inga rökeffekter i kyrkan, inga rörliga strålkastarkäglor, likt de föreställningar man fått höra att har förekommit även i detta län.

Från stora världen får man hö­ra om att världsevangelisten Bil­ly Graham värmer upp sin mass­publik i en mörklagd stor hall med sofistikerad, datastyrd belys­ning och lasershower, följt av hip-hop musikgrupper. Enligt Graham behöver den äldre gene­rationen en "tolk" för att kunna få kontakt med och attrahera nu­tidens ungdom (s.k. Baby Busters) för budskapet och då behövs laserstrålar, rök och hip-hop.

Efter att man "berusat" och "stämt upp" sina åhörare på rätt våglängd är man redo att säga det som det hela går ut på. På tal om dans i kyrkliga sammanhang är det vanligt att man i USA an­nonserar efter s.k. fördansare. Det gäller bara för en intresserad att sända in sin hemmagjorda vi­deo med egna framträdanden, samt bifoga rekommendationer av sin egen församlings pastor el­ler kyrkoherde.

Det är klart att om världen skall ta över i kyrkan så kommer det att ske via den världsliga kul­turen. Vi börjar med de ädlare formerna balett och klassisk mu­sik, sedan följer folkmusik och folkdans och sedan följer - vem vet vad? På vissa håll har man börjat med att ropa i kyrkan, på andra håll med att skratta. All­ting för att märkvärdiggöra sig själv och sitt framförande av bud­skapet och kanske man efteråt kommer in i regiontidningarnas artiklar och hålls med i någon de­battspalt på gräsrotsnivå tills chefredaktören tröttnar och anse att ämnet blivit urvattnat.

Då gäller det för överkreativa och opinionsbildande nutidspräs­ter att komma med något radi­kalt och chockerande. Dessa per­soner vet att kritiken för deras nyfunna beteenden inte kommer från samhället i stort som vädrar efter förändring, utan från bakåt-strävarna i de egna leden. Många av nutidens ljumma kyrkomän och -kvinnor tycks skämmas för "the old-time religion" (gamla ti­dens religion - inte asatro i detta sammanhang) och vill komma med sina egna bibelöversättnin­gar och -tolkningar.

Förr talade prästerskapet en och samma lära, men med tiden kommer det att finnas lika många läror som lärare och då blir det ett enda rådderi för lärolystna lamm mellan de många utkastade hötapparna.

Elof Granholm

Öb 26.02.1995