Dans till Guds ära

I senaste numret av Kyrkpressen fick vi läsa om att nu har den då kommit hit till Svensk-Finland, den väntade kyrkofolkdansen. För några månader sedan skrev undertecknad i denna tidning om urpremiären i Sverige, men artikeln väckte inga större reaktioner eftersom jag inte ansågs vara sakkunnig.

Sedan dess har “Träd in i dansen”, som verket heter, presenterats i olika tidningar. Nu har två modiga kyrkans män i Matteusförsamlingen i Helsingfors, kaplan Lars Lundström och kantor Degerman, skrivit sina namn i den finlandssvenska kyrkohistorien genom att upplåta Herrens hus till förfinad dans.

Säkert baserar de sina arrangörsgarantier från vår Herre på det som vi får läsa om i liknelsen om den förlorade sonen, som kommer hem, möter pappan och hör musik och dans i hemgården (himlen). Sång, musik och dans förekommer alltså i himlen, så ock i kyrkan. Punkt och slut för en del, frågetecken och utropstecknen för andra.

Jag har hållit på med “profan” dans i dryga tjugofem år och jag har ännu aldrig hört någon dansa till Guds ära. Inte ens när vi dansade till tonerna av Pelle Karlssons “När du går över floden”. Kavaljeren endast (för)ärar damen en sirlig bugg eller vals eller vad det nu kan bli. Sedan kan jag inte förstå att äran till Gud skulle förmedlas bättre då man drar på sig folkdräkt och sedan dansar samma dansstil i kyrkan som man gör i farmarbyxor på dansgolvet i Kerttus. För den som dansar bra blir sirligheten lika bra på båda ställena.

Vari består då skillnaden, och när inträder äran till Gud? Är det kyrkorummet som gör en profan dans till en helig dans? Får jag i kostym dansa en vals på korgolvet? Är det den nyskapade musiken eller koreografin som skapar känslan av “Guds-ära”? Är de vi som tittar på och ärar Gud för dessa lättfotade för deras prestationer? När har Gud börjat jämställa eller skilja på valser och psalmer?

Måste ju i sanningens namn också fråga mig när Gud godkänt allt i psalmboken eller Sions harpan och vilken sångform är den rätta. Det vet vi att Guds själv sagt att vi får ära honom med sång. men sedan vet jag inte när han sade att vi skall ära honom med instrumental musik och (folk)dans.

Jag vet att vi säger det att vi gör det till hans ära, men när sade han att han vill att vi spelar och dansar till hans ära? Om nu de sirliga kroppsrörelserna i dansen ärar Guds skapelser, dansarna eller konstformen dans, varför inte lika bra hänga några ringar underkyrkvalvet och bjuda in någon avdankad elitgymnast från öst som gör några obligatoriska övningar till Guds ära. Lika sirligt och vackert.

Hur kan en viss kroppsrörelse ära Gud? Klart vi borde tacka och ära Gud för rörliga lemmar och ett medfött taktsinne, men till det finns det tid för på dygnet övriga 23 timmar. Det går också bra att tacka och ära Gud utanför kyrkans väggar.

Jag tror att det är många aktiva gammaldansare som tycker att de danser de utför på dansbanorna inte har någon plats i kyrkan. Nu har föregångarna till dessa två kyrkans män, i århundraden inom kyrkans väggar fördömt den världsliga dansen, men nu om man klär sig i folkdräkt så duger det för prästerskapet. Folkdansarna får ursäkta, era gåvor är fina, men de behöver inte förevisas på korgolvet.

Har kyrkan nu plötsligt kommit på att man missat något? Det gamla är förgånget, något nytt har kommit, även i detta fall. Kyrkpressen skriver positivt om denna nya företeelse. Jag har fått det intrycket att många tidningar inte kritiserar så gärna och i många fall inte ger spaltutrymme för andras kritik av samhället (lika effektivt som den kung Herodes utövade för att tysta Johannes Döparens samhällskritik).

Vi vet alla att kyrkobesökarna minskat och att församlingarna gör nästan vad som helst för att snygga upp besöks- och kollektstatistiken. Då blir det folkdans och olika lättsmälta konserter med fyllda bänkrader. Dessa ledare har glömt att deras viktigaste uppgift inte är att ha kyrkans bänkrader fyllda av åskådare utan av sådana som söker eller redan funnit vägen till frälsning.

Det är inget fel på kyrkan och dess lära — det är fel på folket. Det är bara så att vi vill gå den lättaste vägen, bli roade hela tiden, livet skall bli en fullständig dans på rosor från vaggan till graven. Allt blir då så enkelt, vi behöver inte vara rädd för att dö, vi kan få dödshjälp på slutet, vi bara passerar genom en tunnel mot ett ljussken om vi så är ateist, kristen eller buddist, den onde och hans heta hemvist har prästerna snart avskrivit så dem behöver man inte rädas och om vi har tur kommer retur i ny skepnad och med större insikt.

Många säger att kyrkan skall ut i samhället, men det är ju samhället som vill in i kyrkan: Många säger att den sekulariserade världen förstör vår kyrka. Jag tror inte det om kyrkan är stark — men det är den inte. Saken är den att kyrkan förstörs inifrån. Kyrkans ansvariga lockas av det halvätna äpplet från Edens dagar.

 
Elof Granholm

(Insändare 01.12.1995)

(Följdartikel i debatten "I dansens virvlar")