Puken - Ett litet kapitel om gammal folktro |
Skrivet av Signaturen Kilian | |||
2012-06-18 17:27 | |||
PUKEN Ett litet kapitel om gammal folktro (För tidningen ''Kalmar) En art av gammal folktro, som tyckes ha varit egendomlig för
Norrland och särskilt Jämtland, är tron på p u k e n (på somliga håll kallad bäran,
bjäran eller beran), en sorts levande varelse, som drog välstånd till ägarens
hus men gjorde skada och ohägn hos grannarna. En person, som misstänktes att ha
puken, var därför hatad och föraktad, synnerligast som han, då han skaffat sig
puken, samtidigt försvurit sig åt den onde, vilket tydligt, framgår av den
besvärjelse, varigenom puken fick liv och kraft. Mycket inrotad och allmän var tron på att puken sög mjölk ur
grannarnas kor och bar den till sin ägare eller ägarinna. För övrigt
"drog" han allt möjligt till förmån för sin husbonde. Från hölador,
källare och visthus förflyttade han grannarnas matvaror, säd och foder. Den som
hade puken blev vanligen välbärgad, och hans kreatur blevo feta och trevna,
medan grannarnas boskap blev sjuk och mager och det gick bakåt för dem med både
hälsa och ekonomi. Huru såg puken ut? Sägnerna härom överensstämma i att han
såg ut som ett ullgarnsnystan, som förflyttade sig med stor snabbhet och sällan
visade sig. Det var f.ö. om nätterna den var ute och drog. Min farmor var fullt
och fast övertygad om pukens tillvaro. Hon dog då jag var 12 år gammal, men jag
minns mycket väl huru hon även för oss barn brukade berätta att hon i sin
ungdom sett puken. Det var en söndagsnatt, då hon och några andra ungdomar voro
på hemväg från en lekstuga (danstillställning). Då fingo de se ett grått
nystan. De sprungo efter för att ta fatt nystanet, men då det började rulla med
samma fart uppför backen som utför, förstodo de att det var puken, och då blevo
de rädda. Man tillverkade själv puken åt sig och det tycktes även, av
åtskilliga sägner att döma, som om den följde sin ägare och husbonde i graven.
Att göra puken var en hemsk och stygg procedur, och jag minnes ännu huru det
gick kalla kårar utefter min rygg, då jag i min barndom hörde de där
historierna. Men det var bara en person i varje släkt förunnat att äga den
kunskap, som erfordrades för att göra den, och denna kunskap gick i arv genom
muntligt testamente från den i släkten, som förr begagnat sig av puken. Likväl berättades det man och man emellan huru det gick till.
Berättelserna variera något. Det skulle vara nio (somliga säga sju) trådar
ullgarn av olika färg och de skulle stjälas under nio på varandra följande
lördagsnätter på så sätt, att endast en tråd av en färg för var gång skulle
tagas. Somliga berättelser rekommenderade i stället för garn nio olika
tygbitar. Dessutom skulle det vara nio olika sorters höstörter samt litet metall, som skulle skrapas ur det
inre av en kyrkklocka en torsdagsnatt. Vad som skulle ge puken liv och anda var
emellertid nio droppar blod ur tillverkarens eget vänstra lillfinger och den
förskräckliga besvärjelsen, som man blott med en känsla av rysning uttalade och
som gjorde ett hemskt och obeskrivligt uttryck på dem, som fingo höra den. Och
det gjorde väl de flesta. Besvärjelsen löd: "Jag ger dig blodet, fan ger dig modet, För mig skall du på jorden springa, för dig skall jag i helvete brinna." Författarinnan Rosa Arbman berättar att hon hört av en gumma
hurusom denna en gång som ung promenerat på kyrkogården tillsammans med en
annan flicka. Plötsligt sågo de båda ett föremål, som mycket liknade ett grått
nystan, att detta rullade ljudlöst men med en förunderlig snabbhet flera gånger
runt omkring en grav. Av solvärmen hade det i mullen uppstått sprickor. Genom
en dylik spricka, som gick tvärs över den grav, kring vilken det mystiska
nystanet rullat, kilade det ner, och flickorna hade båda lagt märke till huru
det, då det försvann ned genom sprickan, '"blivit platt som en
pannkaka". Den, som berättade detta, tillfrågades av författarinnan, om
hon visste vem som låg i den ifrågavarande graven. Jo, det visste hon väl, hon
sade namnet, '"och", tillade hon, "alla veta nog att hon hade
puken." Då korna genom svältfödning, som ju förr var mycket vanlig, sinade av, magrade och blevo ömma och såriga på ledknölarna av att ligga på det hårda trägolvet trodde man att de voro "puksugna". Man skulle då bränna bakom kon med nio sorters lövved, så skulle pukens härskarinna (det var i allmänhet kvinnorna, som sysslade med puken), infinna sig. Den svamp, som man ofta får se på gräs och stubbar o.s.v. och som är allmänt bekant under namnet "trollsmör" kallades i Jämtland pukskit och troddes vara pukens avföring. Om man brände pukskiten i en korsväg en torsdagsnatt, skulle den som rådde om puken, även komma tillstädes. På det sättet utrönte man vem som var den skyldige. Att det kunde hända att en oskyldig råkade komma vägen fram det tänkte man tydligen inte på. Min mor har ofta berättat en historia, som hon hört i sin
ungdom om huru man på ett ställe hade fått tag på själva puken. Man hade då
tänt ett bål, varpå man brände honom till straff för hans tjuvaktighet. Han
rullade oupphörligt ut ur elden, men de obevekliga hämnarna stodo runt omkring
med käppar och petade dit honom igen. Han svällde då ut och blev större och
större tills han slutligen var så stor som en nötvomb. Då kom en av traktens
käringar springande, halvnaken och med utslaget hår, jämrande sig av smärta och
började överösa dem med en skur av ovett. De blevo överraskade och glömde sin
påpasslighet, varför puken lyckades rädda sig ur elden och försvinna. Men de
hade nu fått klara bevis på vem som rådde om honom. Det är väl numera inte många som tro på puken och ingen nu
levande lär väl ha sett den. Men Rosa Arbman berättar, att hon på 1840-talet
hört talas om en bondgumma, som låtit en klok gubbe "bränna" bakom en
ko, som blivit illa tilltygad av puken. Kilian
Ur Kalmar, Tidning för Kalmar stad och län, n:r 168, 25.10.1916, sid 6. Scanning och redigering Elof Granholm 18.06.2012.
|
|||
Senast uppdaterad 2012-06-19 23:46 |