Korporal Sluk - eller en swensk storätares bedrifter |
Skrivet av Kapten Gulliver / Kalmar | |||
2012-06-12 11:54 | |||
Korporal Sluk - eller en swensk storätares bedrifter Skildrade af Kapten Gulliver. (Ur Dag. Nyh.)
Swenskarne ha i alla tider gjort sig kända som ett
storslaget, öfwerdådigt och "yfwerboret" folk, och bland dem ha män
och qwinnor täflat och wunnit werldsrykte så wäl på slagfältet som wid husliga
härden och på arenan, allt ifrån hedenhös till wåra dagar. Hwem minnes ej, hur för knappt twå weckor sedan kring hela
werlden flögo med lokomotivisk hastighet berättelserna om de wermländska
storätarne och gummorna som drucko 53 koppar kaffe? Allt detta förswinner dock i ryktbarhet och storhet mot
korporal Sluks bedrifter. Denne märkwärdige man war korporal wid kungl.
Dalregementet och bodde i närheten af Elfkarleby. Troligen bor han qwar der
ännu, men har afsked och hwilar på sina lagrar. Tystlåten, blygsam och
tillbakadragen som han är, berättar han af fina många äfwentyr blott fyra,
ehuru han liksom Herkules nogsamt skulle kunna räkna minst 12 storwerk.*) Hans fyra storwerkssagor heta: Mathistorier. Frukost: l:o. Historien om laxen. Middag: 2:o. Historien om kalfwen. Dryckeshistorier. Aftonward: 3:o. Historien om aborrarne. Sängfösare: 4:o. Historien om punschbålen. Som man ser af tabellen, uträttades alla fyra storwerken på
en enda dag, men det war också på midsommardagen, årets längsta dag. På midsommaraftonen hade korporalen warit hos sin kapten,
der en resande engelsman i forsen fångat den största lax, som i mannaminne
warit sedd. Engelsmannen trodde, att laxen under den rådande hettan skulle blifwa
skämd, och tänkte på att dela ut den bland socknens fattiga. Kaptenen yttrade då,
att hwilken swensk soldat som helst skulle kunna äta upp laxen i ett mål. Ett högt wad hölls, och korporal Sluk efterskickades,
besigtigade laxen och åtog sig att försöka. Försöket blef en frukost följande
morgon, då laxen fans anrättad på 13 olika sätt, inbegripet twå sorters
laxsoppa. Kaptenen och engelsmannen sutto wid bordet med och smakade på och slogo
i supar på fisken. Korporalen åt och drack och åt igen, allt i den tron att han
hade för sig ett smörgåsbord såsom förrätt till laxen. När det började lida mot
slutet, yttrade han mycket trohjertadt till kaptenen: Gud beware kapten, men kommer inte den stora laxen snart,
så wete tusan huru det kan gå. Kaptenen och
engelsmannen brusto i skratt och talade om att laxen redan war uppäten. Den
trohjertade korporal Sluk war allt för fin diplomat för att wisa det han gjort
en missräkning. Han swarade med ädel stolthet: Så mycket bättre. Jag får då äta så mycket mer hos majoren
till middagen. Så wandrade han af till majoren, der han på samma sätt
lofwat försöka äta upp en årsgammal gödkalf, också i följd af wad med en annan
engelsman. Der war också kalfwen anrättad på mångahanda sätt, men den gången
lät korporalen ej lura sig. Han länsade lugnt alla faten, tackade för att han i
förbigående hade fått färskt tilltugg till supen, steg så upp och gick widare
till öfwerstelöjtnanten. Hos denne bodde den tredje engelsmannen, hwilken hade
förwånat sig öfwer en ofantligt stor ölstånka af' trä, ett wäldigt ämbar, i
hwilket, enligt hans förmenande, ölet skulle surna innan det hunne blifwa
urdrucket. Öfwerstelöjtnanten uppgaf då, att stånkan war måttet på soldaternas
middagsöl under mötena på heden och att den ansågs wäl knappt tillmätt. Så
efterskickades i följd af ett högt wad wår korporal Sluk. Han kände wäl till
stånkan och dess innehåll, och som laxen och kalfwen warit wäl saltade, kom nu
ölet wäl till pass. När engelsmannen fick se korporal Sluk, blef han litet
ängslig för sitt höga wad och gick ned till sin fisksump, ur hwilken han upptog
tre aborrar, som han en timme förut fångat i nät. Dessa tre lefwande fiskar släppte
han ned i ölstånkan helt oförmärkt. Den trohjertade korporal Sluk fattade stånkan med båda händerna,
lyfte den på sina starka armar i höjden och drack i wäldiga klunkar och stälde så
stånkan till baka på bordet. Engelsmannen tittade nyfiket efter i bottnen. Der fans ej en
droppe öl och ej en enda af de tre abborrarne. Men kände ni ej, att det war något som tog emot när ni drack,
bäste korporal? Gud beware engelsman. Jag tror wäl att det war några
humleknoppar, men det slank ned lika lätt ändå. Så bar det af widare, efter denna lätta aftonward, till öfwersten,
der supén skulle intagas, och der den fjerde engelsmannen wäntade. Nu war frågan ett wad om en oerhördt stor punschbål, fyld med
den wälbekanta swenska dragonpunschen. Öfwersten påstod att hwarje rekryt bjöds
tömma en dylik bål innan han ansågs wärdig att blifwa soldat. Ett wad ingicks
och korporal Sluk kom. Bålen stod tom, och öfwersten frågade i engelsmannens
närwaro korporalen, om han trodde sig om att kunna dricka ur denna bål fyld med
punsch. Olyckligtwis hade korporalen aldrig sett bålen, och ej heller hade han
någonsin druckit punsch. Han war försigtig och kallblodig och wågade ingenting
lofwa. Han gjorde blott ställningssteg, gick fram till bordet, tog den wäldiga
tomma bålen och gick ut med den utan att säga ett ord. Om en stund kom han till baka med bålen, tom som förut, stälde
den på bordet och gjorde åter honnör, sägande: Gud beware herr öfwersten, jag tror att det skall gå. Punschen bryggdes och bålen stod der bräddad. Korporalen
lyfte den till munnen och drack wäldiga klunkar samt stälde så bålen tom till
baka. Det blef jubel bland gästerna, och när munterheten lagt sig,
frågade öfwersten: Men hwad gjorde korporalen med bålen när han bar ut den? Gud beware herr öfwersten, jag war inte rigtigt säker på
mig. Jag gick ut i köket och profwade först med bränwin. Sedan omtalade korporalen, att han på wägen mellan
överstelöjtnantens och öfwerstens bostäder haft swåra magknip. Detta tillskref
han de lefwande aborrarne, som hade trångt utrymme i ölet och ej wille låta
laxen eller kalfwen sig wäl smaka. Efter punschbålens tömmande hade han mått som
en kung, och underlät derefter aldrig att supa på fisken. ----- *) Han påstods härstamma från Herkules och war född på dennes stamgods i Hertulsberga socken i Upland, annex till Långtora. Ur tidningen Kalmar, no 128, sid 3, 24.08.1885
|
|||
Senast uppdaterad 2012-06-12 11:58 |