Vidskepelse: Dalarnes kyrkklockor |
Skrivet av Lars Lunell | |||
2012-06-08 16:52 | |||
Dalarnes kyrkklockor Anteckningar för Dalpilen Av Lars Lunell
I avseende på Dalarnes kyrkklockor må först sägas, att de i
forna tider voro föremål för mycken både vördnad och vidskepelse hos folket. Ännu minnes det äldre dalfolket, hurusom det var allmän sed,
att alla under »de nio klämteslagen» (helgmålsringningen) på lördagens afton
stannade av med sitt arbete. Bonden på åkern hejdade plogen, blottade huvudet,
knäppte händerna och slöt ögonen, tills ringningen var förbi; mor stannade
spinnrocken och vallkullan, som mjölkade, lutade huvudet mot kon eller geten
och höll upp med dragandet på spenarne. Allmän var seden att männen
vördnadsfullt lyfte på sina hattar, när kyrkklockan på sabbatsmorgonen slog de
första slagen vid de olika ringningarne (»förstgång», »angång» och »samman»).
Oändligt kära voro de gamla i sina kyrkklockor och jättemusiken från dem.
Prosten Borg i Mora omtalede på sin tid, hurusom en snart hundraårig gumma i
nämnda socken med all makt ville, ehuru hon var döende och ytterst svag, leva
till nästa söndagsmorgon, så att hon än en gång skulle få höra Mora kyrkas
klockor. Den späda livstråden höll ock till den väntade och efterlängtade
morgonen. Man öppnade då dörren och lät klockeklangen tränga in till gumman.
Hon låg då en liten stund och hörde på med knäppta händer, och så somnade hon
under ringningen in i den eviga vilan. Synnerligen vacker var det äldre dalfolkets föreställning,
att hästens vidt ljudande pingla, kons skälla och även småkreaturens klockor
alla voro en imitation av kyrkklockan och därför hade makt att skrämma bort
icke blott den farliga Råndan utan ock vilddjuren. »Björnen vågade aldrig för
kyrkklockans skull slå skallkon», sade folket. Dalarnes kyrkklockor voro förr föremål för mycken
vidskepelse. Här och var i Dalarne visas på stora stenblock, somliga milslångt
avlägna från kyrkan, vilka vid sammanringningen, i synnerhet på julemorgon,
»vände sig» eller »rörde» sig. Så är till exempel förhållandet med ett väldigt
stenblock norr om Ytter-Malungs kapell. För icke mera än en mensålder tillbaka
stannade här kyrkvandrare för att få se denna stenens rörelse vid kyrkklockans
ringning. I älven nedanför Gagnefs kyrka visas ännu den stenen, som ock enligt
folktron rörde sig vid klockornas ljud. Från en annan dalsocken berättas, huru
en övermodig och vild yngling i juledagsotta gick med borr och slägga han
hade »slagit vad», som det kallades för att spränga sönder den heliga sten,
som rördes vid klockeslagen. Vid första slaget på borren sjönk ynglingens arm
maktlös ned och som ett varnande exempel gick han sedan, hela sitt liv med förlamad
arm och förlamad hand. Mindre vacker var
den hos dalfolket gängse föreställningen att s.k. »klockskaf» botade allehanda
sjukdomar. Man smög sig upp i tornet och skavde med något eggverktyg ned litet
spån av den helgade metallen och detta spån gav man sedan under varjehanda
besvärjelseformer sjuka människor och djur. I dessa djupt vidskepliga tider talte man ock om människor,
som blivit »bergtagna». Ännu nämnes i Malung namnet på en sådan »bergtagen».
(Änika-Erik). Man trodde, att den leda, men bedårande sköna Råndan eller
trollen lockade in dessa människor i bergens salar. Från sin fångenskap kunde,
så trodde man, dessa människor befrias, om man trenne torsdagar ringde efter
dem i kyrkklockorna. Sådan ringning skall ock enligt gamla anteckningar
verkligen i förra seklet hava ägt rum. Om den försvunne återkom eller ej, nämnes
icke. Kring tornets klockor samlades så trodde man ock på
påsknatten häxorna, innan de på kvastar, ugnsrakor, getter, höräfsor velocipeder
funnos ej då begåvo sig av på sin luftiga färd till Blåkulla eller som
dalfolket mera allmänt sade »Josafats dal». Den, som ville se sällskapet och
möjligen i detsamma återfinna någon bekant, skulle denna natt sätta sig »grensle»
på stocken mellan klockorna, vilka han dock först skulle vidröra med sin mun
eller kyssa, liksom katoliken kysser Crucifixet. Så skulle det i all
vidskepelse betydelsefulla tolvslaget avbidas och då skulle hexorna synas. Från
Blåkullaepidemien i Gagnef och Mockfjärd 1858 berättas ännu i bygden, hurusom
en man i den sistnämnda församlingen »Fut-far» genom att muta kyrkvaktaren
»Spögubben» beredde sig en påsknatt tillträde till Mockfjärds kyrktorn och
så företog ridandet på »klockstocken» för att få visshet om, huruvida hans
hustru var med på Blåkullas stormiga fäster eller ej. »Fut-far» avbidade tåligt
tolvslaget och fick naturligtvis ingenting ovanligt se. Men nedkommen på
kyrkvallen vred han sitt huvud och såg upp till tomgluggen för att möjligen
ännu få syn på någon häxa, och såsom »Fut-far» då vred sitt huvud, blev detta
sittande under hans återstående liv. »Det var Guds dom över gubbens
vidskepelse», sade Mockfjärdsfolket, som ännu talar om denna tilldragelse,
vilken för ovanlighetens skull är fullkomligt sann, och torde väl fallet kunna
av läkare förklaras. Det äldre Mockfjärdsfolket minnes emellertid mannen och
vet, att hans lyte förskrev sig från natten i tornet. På den plats, där en häst,
ko, get eller får sist syntes före försvinnandet, brukade man infinna sig vid
sammanringningen och man kastade över platsen en yxa »stål» så, att kastet
bildade ett kors. Då trodde man, att det vilsekomna djuret, om det ännu var i
livet, skulle komma åter till platsen vid klockornas signade, manande ljud. Ännu kringvandrar i Dalarne sägnen om den stora Mora
kyrkoklocka, som vid transport över Siljans is i långt förfluten tid sjönk ned
i djupet. När kyrkklockorna kring »Dalarnes öga» ringa, så svarar deras syster
i djupet, och så skall hon där nere, dit ingen kan nå, även hon ringa till
domedagsotta. Då så mäler folktron
skall hon röras sista gången, och vid hennes ljud skola då alla döda i Siljan
stå upp. Alskarlarne gömde under »Klockekriget» 1531 sin kyrkklocka i en djup
bäck mellan Al och Gagnef och där skall hon enligt sägnen ligga än i dag. Hon
kunde ej mera återfinnas, men även hon skall i bäckens melodiska brus hava
blandat sin klang, när Als och Gagnefs klockor ringde hemlandsskrudad menighet
till templet. Mora storklocka, hon, som är med i den vackra bekanta
»treklangen», var föremål för en vidskeplig fruktan hos danskarne. »I Mora
finnes en däle stor klocka. När hon ringer sammen, kommer där sväre tusen i
tusental samlade. Gu' bäre oss för den Klukken!" skola de redan på Vasas
tid hava yttrat sig om Mora storklocka, vilken, som Morafolket säger, »hiar
blott en syster i Svea land». (Upsala
Domkyrkas?). Måtte dalfolket icke med vidskeplig utan med helig vördnad ännu lyssna till sina kyrkklockor, och hörsamma deras mäktiga, dallrande: »kom» när sabbatsmorgonen glimmar. De vilja ringa barnen hem, icke bort dessa klockeljud, vilka hänsovna fäder så högt älskade. Ur Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning, Falun,
|
|||
Senast uppdaterad 2012-06-08 16:53 |