I dag är vänster hand den rätta

Skrivet av Niklas Schiöler

2007-01-20 12:15

Publicerat i SvD 13 augusti 2006

Rubriken hade varit roligare på tyska eller engelska, där ordet för höger också betyder rätt. I de flesta traditioner har vänsterhänthet betraktats som ett lyte som - ofta med våld - måste tränas bort. Numera finns en aura av kreativ utvaldhet kring de vänsterhänta.

Nära vägen på höger hand lät Athena en häger
plötsligt flyga förbi; de såg den inte i mörkret
ty det var ännu becksvart natt, men hörde den
skrika.
Varslet gjorde Odysseus glad /.../

Varför blev Odysseus glad när han tillsammans med Diomedes i Iliadens tionde sång nattetid skall nästla sig in i trojanernas läger? Jo, för att gudinnan lät fågeln uppenbara sig till höger, den gynnsamma sidan. Under antiken kunde man jubla åt förestående välgång om en fågel kom inflygande från höger i spåmannens blickfält. Och den goda högern liksom den olyckliga vänstern gällde även den mänskliga kroppen.

I tiden nästgårds, men geografiskt något åt öster, berättar Domarboken att en ogärning hade begåtts i det benjaminitiska Gibea. Vid uppgörelsen med andra israeliter mönstrades 27 000 svärdbeväpnade benjaminiter och bland dessa ställdes 700 vänsterhänta i fronten mot fienden. De kunde döda många, "kunde med slungstenen träffa på håret". De fördes fram främst i leden, för att döda och bli dödade.

Domarbokens krigare bar kollektivt Benjamins namn. De hade fått det efter den son som först hette Ben-Oni, min smärtas son, då modern Rakel dog i barnsäng. Men pojkens far, Jakob, valde att kalla honom Benjamin, lyckosonen. Ättlingarna kunde alltså uppvisa synnerligen dugliga yrkeskrigare som valde vänsterhanden, dessa män som genom Guds ord sedan slaktades i strid tillsammans med sin boskap. Ironiskt nog betyder Benjamin också högersonen.

De avrättade krigarna, de vänsterhänta, har Bibeln dömt till evig namnlöshet. Tidigare i Domarboken har däremot en vänsterhänt namngivits individuellt. Vi möter honom vid den tid när kung Eglon regerade över Israel. Herren skickade då den vänsterhänte Ehud att stöta sitt svärd i Eglons liv, så ordentligt att både klingan och fästet "omslöts av fettet".

Nu är missaktad vänsterhänthet knappast något parentetiskt avsteg i Bibeln. Snarare urskiljer man ett mönster, där allt som har med vänster att göra obönhörligen befläckats av onda krafter.

Patriarken Jakobs yngste son fick således namnet högersonen. Den näst yngste, Josef, är den mest berömde. När Jakob skulle välsigna Josefs söner, hade Josef avsiktligt ställt den förstfödde Manasse närmast Jakobs högra sida. Men Jakob placerade sina händer korsvis och hans högra hand landade på den yngre Efraims huvud. Josef blev mäkta upprörd av detta och ville förgäves få fadern att flytta om händerna. Så satte Jakob Efraim först av sonsönerna.

Om Manasse själv var vänsterhänt vet ingen. Ehud, mördaren, var det i alla fall. Det finns emellertid fler vänsterhänta illgärningsmän. Andra Samuelsboken berättar livligt om Joab, Davids främste strateg, en militär begåvning, ohämmat falsk i sin mordtaktik. När Davids systerson Amasa, som ledde en rebellstyrka mot David, ändå lockades över till David för att efterträda Joab gick denne till Amasa och frågade belevat: "Står det väl till med dig, min broder?" Därvid grep han med högerhanden tag i Amasas yviga skägg, som för att kyssa honom. Utstuderat och ohöljt, som i en sentida våldsfilm, borrade han i samma stund med vänsterhanden in sitt svärd i Amasas underliv "så att hans inälvor runno ut på jorden".

Bara två vänsterhänta i Bibeln är namngivna: Ehud och Joab. Båda är mördare.

Den bibliska historien har smetat ner vänsterhanden med blod. Och alltid med sanktion från högsta ort. I en av sina lyriska hymner ber David om den oskyldigt förföljdes tillflykt, om beviset på Guds "underbara nåd, du som frälsar undan motståndarna dem som taga sin tillflykt till din högra hand". När Guds tempel hade blivit vanhedrat klagade man högljutt: "Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem". Men då lyckan vände åter förvissade man sig om Herrens frälsande segerkraft, att "Du gav mig din frälsnings sköld och din högra hand stödde mig" eller att "Herrens högra hand gör mäktiga ting".

Kontinuerligt blir bibelhjältarna uppläxade om vilken hand, sida och riktning som är den enda handen, sidan och riktningen. Och i Nya Testamentet berättar Jesus om hur Människosonen skall återvända i all sin härlighet, på Maktens högra sida. Då skall han skilja på folk, "såsom en herde skiljer på fåren ifrån getterna". Och "fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på sin vänstra". Och till dem på höger sida kommer han att säga milt: "Kommen, I min faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse." Sedan skall han rikta sig till dem som står till vänster: "Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar."

Att ensidigt skylla på Bibeln för hållningen gentemot vänster och höger, den hotande avvikelsen och den regerande normen, vore emellertid djupt orättvist. Långt innan de bibliska berättelserna nedtecknades hade ondskan deporterats till världens vänstra planhalva. I egyptisk mytologi kan man hemsökas av Solens vänstra öga, ett av namnen på stormguden Set som sprider ondska och oordning, medan Horus skänker livets goda och förlänas epitetet Solens högra öga.

Även buddhism och hinduism överför hållningen. Bland annat vänder den troende sin högra sida mot heliga föremål; man går medsols runt dem, till exempel stupor, de buddhistiska kultbyggnaderna. När jag i Varanasi, alldeles vid strandkanten av den brunsolkiga Ganges, kände den söta köttdoften från de döda som brändes på bål, kunde jag se hur den sörjande familjen gick fem varv medsols runt den i dyrbara silkestyger avlidna anförvanten. De anhöriga hade den bortgångne till höger om sig.

På många håll i världen samma fasa och fobi, samma gudomliga förbud mot att anträda fel planhalva. Och tabut råder även i döden. I ett efterlämnat testamente av Muhammed Atta, en av kaparna som så fatalt rammade World Trade Center i New York, fanns direktiv att han vid gravsättningen skulle läggas på höger sida med ansiktet mot Mecka.

Högerinriktade ritualer har likaså utformats av mayaindianer och azteker. Genom att röra den högra långfingertoppen i jorden och sedan föra den till läpparna kunde de få välsignelse. Apropå handens åtbörder undervisar folkmedicinen att allt rörande måste ske åt vänster. Rör den kloksluge trollgubben om bland medikamenterna i den hemliga grytan måste det ske motsols. Handgesten åt vänster vänds mot det godas antipod och därigenom konfronterar man och förhoppningsvis lockar bort sjukdomsmakarna.

Det har naturligtvis gjorts eftertryckliga försök att bota själva vänsterhäntheten, den fördömda. Bland zuluerna i södra Afrika har man gått fram skoningslöst. En behandling bestod i att hälla kokande vatten i en jordhåla och tvinga ett osaligt barn att lägga vänsterhanden i vattnet för att därpå packa in den med jord. Handen skadades och barnet lär inte ha använt den på ett tag. De hårda bestraffningarna berodde på att den vänsterhänte befarades vara pukarnas lakej. Rekommendationen blir då att dölja besudlad vanskaplighet. I Nordafrika och i Mellanöstern har på vissa platser en naken vänsterarm i offentliga sammanhang genast beivrats och man har i den vänster-fysiska särarten anat eländet förkroppsligat. Något musealt är detta inte. Under sin franska exil skrev Ayatolla Khomeyni en rad pamfletter riktade mot shahen av Iran, varav en innehöll en förbannelse med hänvisning till att shahens äldste son var vänsterhänt.

Bland Nordafrikas sanddyner eller kring polcirkelns isberg spelar tydligen ingen roll, för även hos eskimåer har vänsterhänta betraktats som latent gudlösa. Trosuppfattningar kan då verka universellt och tidlöst.

För något så vardagligt som måltider föredras självfallet höger hand. I Kina kallas högerhanden äthanden. Så lyder påbudet även där islam och hinduism utövas. Vid ett muslimskt bröllop i Kashmir sträckte jag efter lång och hungrig väntan fram min vänsterhand för att ta för mig av den kryddiga taffeln. Gästerna vid mitt bord tystnade tvärt, såg oroligt på varandra. Och med ens förstod jag. Efter viss förlägenhet sa jag till dem att jag var så enhänt, så urbota vänsterhänt, att jag inte hade tänkt mig för. De lugnade sig, visade överseende med en exotisk främling som inte var hemmastadd bland urgamla regler, och sedan började de fnissa.

Vänsterhanden torkar man sig i stjärten med, men man äter absolut inte med den. Förlorar man sin högerhand i en olycka, bör man likafullt vägra att använda sin vänsterhand vid måltider. Vänsterhanden är kroppens paria, den är till för smutsiga värv. Till stjärten duger den. Inte till mycket annat.

Allt detta har dessutom upptagits av språken, aktiva såväl som insomnade. De vittnar om diskrimineringen. Engelskans "left-handed" anger, utöver vänsterhäntheten, att man är tafatt, defekt och ond. En "left-handed compliment" levereras ironiskt och en "left-handed diagnosis" önskar man ogärna, då den är felaktig. Man bör passa sig för såväl komplimang som diagnos, särskilt om den kommer från en företagare som bedriver "left-handed business", det vill säga olaglig och omoralisk affärsverksamhet. Faran föreligger att hans idéer svävar "out in the left field", borta i det synnerligen extrema. Tar man honom fåvitskt på orden lär man införskaffa en "left-handed wisdom", vilken snarast innefattar en samling missuppfattningar. Och med religionshistorien i bagaget blir man inte direkt tagen på sängen av att man inte kan vänta goda råd från en "left deity", ogynnsam som den är.

Tyskan dementerar inte engelskan. "Link" konnoterar avig och oriktig, och som med engelskan är recht recht - rätt, sant och passande.

Man kunde ha fortsatt med vilket språk som helst. Svenskan då? Jo, dessvärre brottas åtskilliga med ångestridet vänsterprassel. Den som prasslar till höger lär inte få magkatarr av osedliga utflykter. Och som humanist klarar man knappt att ordna en anständig ekonomi utan att vänsterknäcka. Man tänker att på nåt jäkla vänster skall det gå! Ibland utför man så enkla och oviktiga jobb att man nästan kan göra det med vänster hand, och blir det mer komplicerat får man anlita någon som ens högra hand

Historiens traderade föreställningar om vänster har likväl inte helt retuscherats genom upplysning och rationell vetenskap. Visserligen har mycken forskning dementerat de värsta olycksprofetiorna, men samtidigt verkar man inte helt säker på vad vänsterhänthet verkligen är, hur den fungerar, varför den uppstår. Den svartsynte kan få intrycket att beskrivningen av oss har gått från undermålig moral till undermålig biologi. I några fall har vi nämligen utkorats till offer för en utvecklingshistorisk fadäs eller medicinsk hemsökelse och skall om inte förr ansättas av allehanda åkommor och besvär. Livslängden riskerar alltså att bli förkortad om man föredrar vänsterhanden. Synsättet smyger sig in lite varstans. Den ökade frekvensen av vänsterhänthet som tillskrivs ultraljudsbehandling uppfattas i Lennart Nilssons "Ett barn blir till" som negativ fostertillväxt (i 2003 års utgåva).

Ändå är det svårt att tala om vänsterhäntas status, dels för att det finns en (tvivelaktig) aura av originalitet över dem, dels för att de som tämligen okänd - och ändå helt självklar - grupp inte märks. Hjärnforskningen gör visserligen kontinuerligt nya upptäckter om hänthet, särskilt i anslutning till språkcentrums gåtor. Men till vardags känner man inte igen oss vare sig på ras, etnicitet, nationalitet, religionstillhörighet, kön, sexuell läggning, fysiskt synligt handikapp, samhällsklass eller utbildning. Vi formar ingen naturlig grupp, vi är inte socialt konstruerade, vi är kanske inte heller, inte helt entydigt i alla fall, biologiskt determinerade. Vi klyver gränserna och inget verkar underligt. Utöver vårt handval, som sällan uppfattas som ett minoritetsdrag, är vårt enda kännetecken att vi i en högerinrättad värld verkar försvinna fortare.

I dag är det världen över den internationella vänsterhandsdagen, vilket åtminstone torde kunna uppmärksamma den ännu oavgjorda frågan om var tionde av oss representerar en ofarlig särart, en ödesdiger avart eller en egen egenart.

Niklas Schiöler är litteraturforskare och författare. Han skriver för närvarande på en bok om vänsterhänthetens historia.

(under strecket 13/8 2006)

Senast uppdaterad 2007-01-20 12:16