JÄMNA PLÅGOR 3

Gumman tog med sig gubben till doktorn, så illa där­an var han. Doktorn gav gumman ett pulver som hon skulle ge sin sjuke make.

— Tag så mycket som ryms på en tioöring, sa doktorn. Efter en tid träffade doktorn gumman och undrade hur gubben mådde.

— Han dog allt han! sa gumman.

— Men han fick väl medicinen?

— Oh jadå, precis som doktorn sa. Men jag hade ingen tioöring så jag tog två femöringar i stället.

Anders på Sundet har blivit sjuk. Men en olycka kom­mer sällan ensam. Även en häst på gården blir illa där­an. Veterinär och läkare anländer, och båda skriver ut recept. Anders maka betraktar oroligt proceduren och säger förmanande till båda receptskrivarna:

— Skriv nu riktigt tydligt på medicinen vem som ska ha vad — så att ingenting händer med hästen!

— Min man är så förkyld, doktorn.

— Säg åt honom att dricka mycket och att vila sig of­ta!

— Om det är bra mot förkylning, begriper jag inte hur han nånsin har kunnat bli förkyld!

En småbrukare har blivit sjuk, och gumman har skic­kat efter doktorn, som till en början ordinerar en kon­jak om dan.

— Men se konjak, det har vi då rakt inte hemma, pro­testerar gumman. Doktorn funderar och får plötsligt syn på en helflaska på en hylla.

— Men här står en flaska som räcker långt, säger han glatt.

— Jo jo, visserligen, menar gumman. Men den hade vi liasom tänkt ha te begravningen.

Mor Gustava råkar bli påkörd av en bil. Ur bilen kli­ver den föge populäre provinsialläkaren, som har ryk­te om sig att vara tämligen ekonomisk. Mor Gustava har bara fått en liten knuff av bilen, men är ändå täm­ligen ilsken. Hon fräser:

— Jaså! Det är till att vara ute och samla patienter, kan jag tänka.

Rörmokaren kom hem och lagade en rätt så enkel läc­ka. Efter tio minuter var han klar och begärde 150 kronor för jobbet.

— 150 kronor, protesterade husfadern indignerat. Vå­ran husläkare tar bara 50 kronor för ett hembesök.

— Jag vet, sa rörmokaren. Jag var själv läkare förr i tiden när den branschen lönade sej.

En provinsialläkare hade rykte om sig att raskt klara av sina samtal och undersökningar med ett »30 kronor tack». En dag träffar han en av sina patienter på stan.

— Goddag fru Ericsson, hur står det till idag?

— Kostar det nåt, om jag svarar?

— Vad använder ni för läslampa? undrade doktorn.

— Min självlysande armbandsklocka.

Till provinsialläkaren kommer gamla byskomakaren Jonas. Hans syn börjar bli dålig. Läkaren undersöker länge och väl men måste konstatera att den här saken klarar han inte. Man måste skicka Jonas till professor S. på lasarettet för operation. Jonas tackar och avlägs­nar sig, men doktorn påpekar att han nog vill ha sitt vanliga arvode på 15 kronor.

— Femton kronor! Men doktorn har ju ingenting gjort!

— Jonas har konsulterat mej, och det kostar 15 kro­nor.

— Det ska jag säga doktorn, att om folk kom till mej med skor som jag inte kunde göra något åt, så inte skulle jag då ha mage att ta betalt för det!

— Det är väl ändå skillnad på mej och en skomakare!

— Kan så vara, avgör Jonas, men är man en odugling så är man!

Doktorn tittade begrundande på sin patient.

— Ert fall, sa han slutligen, kommer att i oerhört hög grad berika hela den medicinska vetenskapen.

— Oj då! Jag som trodde att jag skulle komma undan med högst en hundralapp.

— Det här var roligt, säger doktorn belåtet. Ni har fak­tiskt blivit en helt annan människa sen jag fick hand om er.

— I så fall, säger patienten, kan ju doktorn sända räk­ningen till den här andra människan!

Släkt med alla de redan nämnda var den skotte som vid en läkarundersökning medförde ett väl tilltaget urinprov i en flaska. Efter undersökningen fick han beskedet att det inte var något fel på urinen. Han for hem och kunde glatt rapportera:

— Ingen av oss har nåt fel på urinen — varken jag eller min kära hustru, eller far eller mor eller barnen.

På den gamla tiden, före sjukförsäkringen, hade Ols­son kommit in för att opereras för magsår. När dok­torn går ronden, undrar Olsson:

— Vad kostar egentligen en sån häringa operation?

— Tja, så där en hundra kronor, säger doktorn.

— Om jag då lägger till en femma, så kan han väl ta bort sju blyhagel som sitter i vänstra skinkan. Di har suttit där sen älgjakten i höstas.

— Ska ni verkligen ha 20 kronor bara för att ni har penslat min gubbe lite grann i halsen! För några år sen fick jag hela vebon målad för 30 kronor!

— Vad tar ni för att dra ut en tand?

— 40 kronor!

— Vad säjer ni! 40 kronor för bara några sekunders arbete?

— Tja, om ni vill kan jag dra ut den riktigt långsamt.

En engelsman skulle opereras i Skottland. Det var nöd­vändigt med blodtransfusion. En ung skotte stod till tjänst. Han fick 40 pund för första flaskan och 20 pund för den andra. När man kom till den tredje flas­kan, hade engelsmannen fått så mycket skotskt blod i sig att han nöjde sig med att ge blodgivaren ett myc­ket varmt rekommendationsbrev.

En skotte ska för första gången i sitt liv till doktorn. På dörren till mottagningen läser han ett anslag, där det står: »Första besöket 2 pund, följande besök 1 pund.» Han kliver in till doktorn och hälsar:

— Se goddag doktorn! Nu är jag här igen!

— Kan doktorn hjälpa mej med en sak? För fem år sen svalde jag en tvåkrona.

— För fem år sen? Varför kom ni inte samma dag som det hände?

— Jag har inte behövt den förrän nu.

— Tycker ni verkligen att det är dyrt att betala 30 kronor för att jag tog ut det här gruskornet ur ögat på er?

— Dyrt och dyrt! Det blir i alla fall ett rejält pris räk­nat per kubikmeter.

— Tack snälla doktorn för alla utmärkta mediciner och behandlingar!

— För alt del. Men jag kan faktiskt inte minnas att ni har varit patient hos mej.

— Nej, men min farbror! Jag fick ärva drygt en mil­jon.

— Kunde doktorn verkligen säga precis vad du hade?

— Ja närapå. Han sa 30 kronor, och jag hade 31:75.

En annan skotte undrar försiktigt, innan undersök­ningen börjar:

— Jag undrar hur mycket doktorn kan bota för så där ett halvt pund?

— Jag känner mig verkligen frisk, säger en patient. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna tacka doktorn.

— Det är ingen större konst sen fenicierna uppfann pengarna.

Det var tre månader efter olyckan, men skotten gick fortfarande med armen i band.

— Har din läkare förbjudit dej att ta av bandaget? undrade en vän.

— Nej. Men min advokat!

Gamle skotten McMillan skulle opereras. För att spa­ra kostnaden för narkosen bestämde han att det skul­le räcka med att han fick hålla en av sköterskorna i handen under operationen.

Eftersom detta hände i Skottland, hade man förståelse för hans begäran, som bifölls — om ock med tvekan. In i operationssalen trädde två sköterskor av förvisso mycket god, men gammal årgång. McMillan granskade dem under tystnad. En av sköterskorna sa:

— Nå, vem av oss vill ni hålla i handen?

— Mjaa, sa McMillan, jag tror nog jag kostar på mej narkos i alla fall.

En doktor på ett stockholmssjukhus för länge sen ut­förde en svår operation med lyckligt resultat på en äldre kvinna. När konvalescensen var slut, skulle räk­ningen göras upp. Den kvinnliga patienten undrade vad hon var skyldig. Doktorn var verkligen så billig han någonsin kunde vara när han med viss tvekan sa:

— Åttifem, tack.

— Det var det verkligen värt, sa patienten med över­tygelse. Men för å inte va knusslig, så ger jag honom en krona jämnt.

Så var det skotten som gick till ögonläkaren och kla­gade över sin dåliga syn. 

På »den gamla goda tiden» hände det ofta att läkare svarade att patienterna kunde betala för en operation »efter behag». Detta råkade också fru Johansson ut för.

— Ni kan betala efter behag, envisades doktorn.

— Men hur mycket?

— Alldeles efter behag.

Då halade fru Johansson fram en hundralapp och läm­nade den till doktorn med orden:

— Kan jag få tillbaks på den här?

— Hur mycket då?

— Efter behag.

— Min doktor har ordinerat mej att tvätta håret i öl.

— Hjälper det?

— Nej, men jag har stans gladaste mjäll.

Två pojkar sitter i doktorns väntrum. En vänlig dam frågar:

— Vad är det för fel på er då?

— Jag har råkat svälja en femtioöring, säger den ene.

— Och du då? säger damen till den andre.

— Det är min femtioöring.

— Nu har jag suttit så länge i väntrummet så jag har glömt bort vad det är för fel på mej!

En förgrymmad sjukling som väntat länge kommer ut från läkarens mottagningsrum efter en mycket kort konsultation:

— Det enda den där doktorn gjorde var att beställa tid för mej hos en specialist. Vad är det här för något

— en läkarpraktik eller en förmedlingsbyrå?

Det var en gång en liten pojke som hade tryckt ner en potta över sitt huvud. Mamman rullade in hans huvud i bandage och gick till doktorn. I doktorns väntrum rullades bandaget av. En man som hade gapat käken ur led, blev så full i skratt att käken kom rätt igen. Glad över detta gav han pojken en hel femma i näven. Och då blev pojken så snopen och lång i ansiktet att pottan lossnade av sig själv.

— Det var väldigt vad du ser sjuk ut. Hoppas du får nån bra medicin.

— Tala inte om medicin. Hästen skulle ha medicin i morse — ett pulver som veterinären hade skrivit ut. Jag skulle blåsa ner det i halsen på hästen — men häs­ten blåste först.

En läkare har vid sin mottagning varje måndag i vänt­rummet en äldre dam som tåligt väntar på sin tur me­dan hon stickar och virkar och samtalar med andra i väntrummet. Hon är pigg och nyter egentligen, men hittar alltid på någon ny anledning att gå till doktorn varje måndag.

En måndag när doktorn tittar ut i sitt väntrum, ser han att »stamkunden» saknas. Bekymrad vänder han sig till sköterskan och säger:

— Vi har inte fru K. bland patienterna i dag. jag hop­pas verkligen att hon inte har blivit sjuk.

Två patienter sitter i öronklinikens väntrum och små­pratar om sin dåliga hörsel.

— Vem vet, säger den ene. Di kan så mycket nuförti­den, kanske di byter ut mitt dåliga öra.

— Di kanske byter mer än så, säger den andre. På vä­gen hit såg jag en dörr, och på den stod det »Huvud­förråd».

I läkarstationens väntrum sitter ett äldre par. För att det ska gå undan visar den jäktigt effektiva systern in båda gamlingarna på en gång. Doktorn kommer, lika jäktad han, och ber kvinnan ta av sig kläderna. Vänd till mannen utbrister han:

— Kära nån, har hon alltid varit så här mager?

— Inte vet jag, svarar gubben förläget. Jag har aldrig sett kärringen förrän i väntrummet.

Gamle soldaten Karsk for till stan och satte sig i po­liklinikens väntrum för att få reda på orsaken till att han mådde så illa. Timme efter timme satt han där. Ingenting hände. Då reser sig Karsk och går muttran­de mot utgången:

— Nä, nu går jag hem och dör en naturlig död.

På väg till doktorn träffar Olsson sin vän Pettersson. Han har hela benet i gips och Olsson undrar hur det har gått till.

— Sir du trappen därborta? undrar Pettersson.

— Jaaa...

— Det gjorde inte jag.

— Men inte behöver du väl gå med hela huvet i paket bara för ett litet myggbett.

— Min bror slog ihjäl myggan med en spade.

En energisk mansperson i karriärsåren har befordrats till ett ansvarsfullare jobb som innebär mycket resor, ofta övertid och en hel del hemarbete. Han blir stres­sad och får besvär med sömnen. För att reda ut sina problem går han till doktorn. Många personer väntar på sin tur. Mannen sätter sig bekvämt tillrätta i en få­tölj och insomnar djupt. Den ena patienten efter den andra går in till doktorn och kommer ut igen. Till sist är den sovande ensam kvar i väntrummet. Doktorn kommer ut, tar honom försiktigt i axeln och frågar:

— Nå, vad har ni för problem då? Patienten rycker yrvaket upp sig och svarar:

— Jag söker doktorn för att jag har så hemskt svårt att sova.

Minst femton personer sitter tysta i väntrummet och väntar på att komma in till doktorn. Inget händer. Plötsligt kommer en mörkhyad mansperson, tydligen utlänning, och går rakt genom väntrummet mot dok­torns dörr. En hetlevrad norrlänning hoppar upp och griper utlänningen i armen. Han säger långsamt och tydligt:

— Ni vänta på er tur, förstått? Vi vara här före. Ni vänta er tur, begripa? Inte sant?

Utlänningen trycker ner norrlänningen på en stol och säger vänligt och lugnande:

— Ni vara patient, ja? Jag vara doktor, ja! Ni begripa, inte sant?

En söt ung flicka satt i väntrummet och grät och snöt sig, helt rödögd. Vid sidan sätten ung man. Han be­slöt sig för att ge tröst och la armen om flickan.

— Finns det inget jag kan göra som kan få er att sluta gråta?

— Jag tror inte det. Jag har hösnuva. Men låt inte det hindra er från att försöka.

Doktorn öppnar sin dörr och ropar ut i väntrummet:

— Nästa!

En liten man kliver fram och säger stammande:

— Jo doktorn, jag har komplex för att jag är så liten till växten och för att ingen lägger märke till mej, utan...

Doktorn höjer rösten och ropar på nytt:

— Nästa, sa jag. NÄSTA!

— Det var en ful bula. Hur har ni fått den?

— Jag har fått tomater i huvet.

— Det kan väl inte åstadkomma en sån bula.

— Det var tomater på burk.

Väntrummet är överfullt, och väntan blir lång för pa­tienterna. Fru Pettersson har följt med sin make. Han stannar länge inne hos doktorn, och fru P. vill gå och ringa hem och meddela att de blir försenade. För att inte maken skall undra vart hon har tagit vägen, om han kommer ut medan hon är borta, vill fru P. be en av de andra i väntrummet tala om för maken att hon bara har gått för att telefonera. Hon vänder sig till en bredvidsittande dam och säger:

— Förlåt, men kommer ni möjligen ihåg hur min man såg ut?

Damen ser förvånad upp från sin sönderlästa Vecko­journal och utbrister:

— Kära nån då! Menar ni att han har varit där inne så länge?!

— Vad du ser ut i huvudet! Har du råkat ut för en trafikolycka?

— Nej, det var en mygga som bet mej bakom örat.

Lars Petters hustru Emma, som i sin krafts dagar var en mycket bestämd kvinna med skarp tunga, ligger svårt sjuk. Ännu på sjukbädden kan hon ge luft åt sitt humör då och då. Den gamle provinsialläkaren tar Lars Petter avsides och bereder honom på att Vår Herre snart kommer att ta Emma hem till sig.

— Ja, säger Lars Petter, Vår Herre må väl göra som han vill, men jag undrar om han inte kommer att ångra sej.

Bilverkmästare Johansson har ont i ett ben, och dok­torn säger efter undersökningen att benet är gammalt och utnött:

— Johansson själv är 45 år, men benen är åtminstone 60.

När Johansson kommer hem undrar hustrun vad dok­torn har sagt.

— Äsch, svarar Johansson, den blir man ju inte klok på. Ska man tro honom så föddes jag med begagnade ben.

— Vad ska jag göra åt att min man pratar så mycket i sömnen?

— Låt honom prata färdigt under dagen.

— Doktorn måste hjälpa min man. Han blåser stora rök­ringar genom näsan.

— Det är väl inte så farligt.

— Jo, han röker inte.

Herrn i huset blir lätt inbillningssjuk och skaffar sig för säkerhets skull en stor läkarbok, som han stude­rar ingående. En kväll säger han till sin fru:

— Du, jag tror faktiskt att jag har fått malaria. Det står här att man får hög feber och yrsel och frossa, och så förekommer svimningar och kräkningar.

— Men du har ju inte ett enda ett av alla de där sym­tomen.

— Nej, men det står här i boken att i sjukdomens in­ledningsskede så märker man praktiskt taget ingen­ting.

— Tyvärr kan jag faktiskt inte göra nånting åt er mans vana att tala i sömnen.

— Men kan doktorn inte ordna så att han talar lite tyd­ligare.

— Det enda råd jag kan ge er är att ni slutar dricka och går och lägger er tidigare om kvällarna.

— Doktorn har talat med min fru, kan jag höra.

Doktorn: Hur är det med er mans halsbesvär? Han

skulle ju sluta röka?

Frun: Det har han faktiskt gjort.

Doktorn: Fantastiskt! Det fordrar stor viljestyrka.

Frun: Visst. Men det har jag.

Jon i Åsen har lagts in på lasarettet för operation. Samma dag har hans gumma fått hem en halv gris. Al­la händelser av vikt i familj och hushåll antecknar hon i sin almanacka. När Jon kommer hem från ope­rationen, kan han i almanackan läsa följande: »I dag blev Jon opererad, och jag styckade fläsket och la i frysen.»

Svensson kommer in på apoteket och frågar efter nå­got bra medel mot hicka. Apotekaren sveper omedel­bart till med högerarmen och ger Svensson en rejäl smäll. Säger sen urskuldande:

— Ta inte illa upp, men det bästa medlet mot hicka är faktiskt en chock av något slag. Och ni blev väl or­dentligt skrämd?

— Absolut, säger Svensson, men det är min fru som sitter därhemma och hickar.

Lars i Kroken har gått bort efter en tids sjukdom. Mor Stina prisar hans dygder inför grannfrun.

— Sparsam och punktlig, det var han alltid. Som nu till exempel. Tänk, han dog precis när medicinen var slut, och innan jag hade hunnit köpa nån ny.

— Vad är det för fel på min man, doktorn?

— Det är magen som är i oordning.

— Ja, han är då en riktig slarver. Doktorn skulle bara se hans skrivbord därhemma.

— Fru Ohlsson får absolut inte ge maken starkt kaffe. Det gör honom upphetsad.

— Då skulle doktorn se honom när han får svagt.

— Jag hör att din hustru ligger sjuk, Anders. Har hon hög feber?

— Oh ja! Minst en tretti-förti grader.

Läkaren till den äkta mannen, vars hustru just klarat en svår kris:

— Upp med humöret! Ni kommer att ha en ny kvin­na därhemma när er fru kommer hem från sjukhuset.

— Kan så vara. Men vad händer när min hustru upp­täcker det?

En ung snygg skådespelare har blivit så förkyld att han bara kan viska. Sent på kvällen knackar han på hos en läkare som bor i huset bredvid. Frun öppnar, och skådespelaren viskar ansträngt:

— Är doktorn hemma?

— Nej, det är han inte, viskar doktorinnan tillbaka. Så det passar bra att smyga in ett tag.

Ett äkta par, båda nervösa och irriterade, får av dok­torn rådet att försöka skaffa sig barn, så ska det nog bli bättre. En väninna till frun kommenterar:

— Ja men det var väl en bra medicin. Och tänk så lätt att ta in.

— Min hustru har fått kronisk frontalinsumit, säger hon.

— Jaså. Var har hon fått det ifrån?

— Från tidningens läkarspalt.

— Har er make blivit frisk från sin sjukdom?

— O ja, men han har inte börjat arbeta än.

— Jaså inte?

— Nej, det är så mycket medicin kvar som han måste dricka ur först.

Jourhavande samtalar med en man som kommit in på akuten med svåra skador.

— Jo, berättar den skadade, jag låg där helt lugnt och sov i sängen bredvid min fru. Plötsligt ropar hon i sömnen: »Hjälp, min man kommer! »

— Det var naturligtvis en chock, säger läkaren. Men skadorna?

— Dom fick jag när jag kastade mej ut genom fönst­ret.

— Min hustru har plötsligt fått såna hemska mindervärdeskomplex, förstår doktorn. Vad ska man göra för att hon inte skall bli av med dom?

— Självklart att vi ska betala telefonräkningen före läkarräkningen. Doktorn kommer ju i alla fall inte hem och stänger av blodomloppet.

Doktorn har undersökt hr Nilsson och ber efteråt att få tala med fru N. Han skakar bekymrat på huvudet och börjar:

— Jag tycker inte alls om er mans utseende ...

— Inte jag heller, inskjuter fru Nilsson. Men han är hemskt snäll mot barnen.

Skogstorparen Emilsson har varit i slagsmål av våld­samt slag och fått en butelj söndersmulad mot bak­huvudet. Såret är besvärligt, men läkarbesök kan det inte bli tal om, tycker Emil som inte är pjåskig. Till sist tappar hans hustru tålamodet:

— Nu får du allt ge dej av till doktorn i alla fall. Glas­flisorna du har i huvet har skurit sönder tre örngott för mej.

— Jag tror att min man är sjuk, doktorn. Jag har talat till honom hela dan, och det verkar som om han var­ken hör eller ser mej.

— Det är ingen sjukdom, kära frun. Det är tålamod.

Det ringer på jourhavandes telefon. Han svarar. En mansröst i andra ändan uppger namn och adress och undrar om doktorn kan komma på sjukbesök nån gång i nästa månad eller så, det brådskar inte direkt. Det är inte honom själv det gäller utan hustrun, men hon kan inte tala.

— Varför inte det då?

— Nej, hon har råkat få käken ur led. Men nån bråd­ska är det som sagt inte, så doktorn behöver inte jäk­ta alls.

— Er mans hörapparat blir tyvärr inte klar förrän i morgon.

— Synd! Jag har ett och annat att säga honom redan idag.

— Jaså, din gumma har åkt in på lasarettet. Vad är det för fel?

— Det är visst gallsten, säjer di.

— Jo jag tackar jag! Samma sjukdom som prostinnan!

Stefan träffade en verklig toppenbrud på diskoteket. Det blev snabbt kontakt och ömsesidigt tycke upp­stod. Just när de senare på natten skall krypa i säng suckade flickan:

— Det här får jag egentligen inte göra för doktorn.

— Du är väl inte sjuk? undrade Stefan försiktigt.

— Inte alls, svarade hon, men jag är gift med honom.

— Nu börjar våran husläkare bli i nonchalantaste la­get, berättar en fru för sin make. Idag när jag var på hans mottagning så bara tittade han på min tunga ett tag, och så skrev han ut något stärkande.

— Milda makter! stönar maken. Inte för tungan väl??

En äldre man läser högt ur tidningen för sin gumma.

— Här står det att ett läkarlag i London bytt sex or­gan på en karl.

— Ack ja, suckar gumman. Om bara inte resan vore så lång och dyr!

— Här ska du se, lilla gumman, sa Svetsar-Olle. Nu har jag tagit en rejäl livförsäkring. Om det nu händer mej något, så är du väl försörjd!

— Det var väl rart av dej, sa hustrun. Då behöver du inte springa till doktorn mer, om du skulle bli krasslig.

Fru Hansson känner sig krasslig och går till sängs med oroande sjukdomstecken. Maken ringer till doktorn och förklarar symtomen.

— Jaha, säger doktorn, det verkar faktiskt som om det vore en liten angina på väg ...

— Snälla doktorn, säg inte det! Vi har redan fyra stycken.

Det var idel glädje i familjen efter den senaste tillök­ningen. Men lille Axel vägrade delta i jublet.

— Är det inte roligt att du har fått en lillasyster? und­rade en besökande tant.

— Jo vars, sa Axel, men nog är det en hel del annat som vi hade behövt bättre.

Kvinnoläkaren avslutade sin undersökning och sa:

— Jag ska be att få gratulera er och er man.

— Jag är inte gift, sa damen surt.

— Er fästman då ...

— Jag har ingen fästman heller.

— Men någon mansperson måste ju i alla fall ha ...

— Hör nu doktorn! Jag känner över huvud taget in­te en enda karl! Punkt och slut.

Doktorn reste sig och gick fram till fönstret och tit­tade ut mot himlen. Fem minuter förflöt. Till sist frågade damen varför han stod där och stirrade.

— Jo, sa doktorn. Förra gången det här hände så steg en stor stjärna upp i öster på himlen. Den stjärnan vill jag förbaske mej inte missa den här gången.

Görans mamma ligger på BB och har just fått en dot­ter. En sköterska ringer hem för att tala om vad som hänt. Göran svarar.

— Din mamma har fått en dotter, säger systern.

— Oj då, ropar Göran, och hon som inte är hemma!

Lille Per får vara med och se på när hans lillebror kommer till världen. När barnmorskan klappar den nyfödde i baken för att få igång andningen, hörs Per mumla:

— Det borde han väl begripa att det blir smörj när han gömmer sej på ett sånt fånit ställe.

— Det var väl roligt att du har fått en lillasyster, säger distriktssköterskan till fyraårige storebror.

— Nä. Jag hade hellre velat ha en lillebror.

— Jaså. Ska jag ta med henne nu då och byta ut hen­ne.

— Det går väl inte. Vi har ju redan använt henne i tre veckor.

En fabriksarbetare och en bonde, båda nyblivna fä­der, möts på BB.

— Hur mycket vägde din son? undrar bonden.

— Fyra kilo. Och din då?

— Knappt tre, suckar bonden. Det är nätt och jämnt man får igen utsädet.

En man söker läkare och lägger fram sitt bekymmer. Han har varit gift i flera år, men det har inte blivit något barn.

— Jahaja, säger doktorn. Ni får väl skicka hit er fru då, så ska vi se vad vi kan göra.

Mannen tackar och går men stannar i dörren och fun­derar. Så säger han ilsket:

— I hondan heller...

Jourhavande till den nervöse förstagångsfadern på BB.

— Bara för att ni nu har fått vänta några timmar, så är det ju inte säkert att det blir en flicka.

En lite bekvämlig BB-sköterska brukade alltid visa att den baby som låg närmast när nyblivna pappor ville se vad de hade åstadkommit. En annan sköterska tyckte att det var ojust mot fäderna.

— Inte alls, svarade den lättjefulla. Idag har jag visat upp samma unge för sju olika pappor, och allihop sa att det var pappa opp i dagen.

Från ett sjukhus i Göteborg berättar en mottagnings­sköterska om den nervösaste blivande pappa hon mött. Han var nervös på gränsen till sammanbrott. När han kom in på BB försökte han rycka upp sig och sa till den något lugnare hustrun: »Sitt du, så ska jag tala med syster här.» Redan första frågan om vad barnaföderskan hette fick honom på fall. Gråtande stapplade han bort till sin fru och sa:

— Snälla snälla du — tala om vad du heter!

En liten grabb har fått följa med pappa och hälsa på mamma som ska få en liten. Den lite högtidlige grabben klappar försiktigt på mammas stora mage och säger till henne:

— Gapa morsan! Jag vill snacka med lillbrorsan!

Alldeles handfallen betraktar Hansson sin nyfödde son på BB. Hansson själv är kritblond, hans hustru likaså — men ungen är svarthårig som en spanjor. Hansson glor ömsom på ungen och ömsom på hust­run. Ingen säger något. Till sist bryter hustrun tyst­naden.

— Ja, där ser du själv! Du som alltid ska ha lyset släckt. . .

Annas mamma har kommit hem från BB med en lil­lasyster. Anna tittar eftertänksamt på nykomlingen och säger till mamma:

— Synd att inte pappa var med. Han hade nog valt nån snyggare.

Bekymrad patient till doktorn:

— Det är tredje gången jag har fått tvillingar, och nu undrar både jag och min man om det kan ha nåt att göra med att han stammar.

Lillebror har fått titta på mamma och nya lillasyster på BB. Båda hade sina nummerbrickor kvar runt hand­lederna. På hemvägen säger lillebror till pappa:

— Dom kunde väl ha tagit bort prislapparna tills vi kom.

Den klassiska gruppen en sen kväll på BB. Bleka och nervösa väntande, blivande fäder. Äntligen kommer en sköterska ut och säger till en av de nagelbitande herrarna:

— Gratulerar! Ni har blivit far till en riktigt präktig pojke!

Han som suttit längst rusar upp och protesterar:

— Vad vill det här säga? Går ni inte i tur och ordning här!

Doktorn besöker torpare Bengtssons hustru för att förlösa hennes elfte barn. När han efteråt går ut ge­nom grinden kommer en anka spatserande.

— Vems är ankan? frågar han torpare Bengtsson, som suckar och svarar:

— Det är ingen anka. Det är en stork med utslitna ben.

Läkaren till en liten nyfiken femåring:

— Vill du se din lillasyster som storken just har varit här med?

— Nä, svarar grabben, men jag vill gärna se storken.

En flicka satt på bussen och snyftade. En snäll dam på stolen intill undrade hur det var fatt.

— Jag har varit i stan hos doktorn.

— Jaså, du är sjuk?

— Nä inte precis, hulkade flickan, men doktorn sa att jag är med barn.

— Oj då! Och vem är far till barnet?

— Det sa han inte.

— Det sa han inte.

Britt skulle få sitt första barn. Maken Tommy var myc­ket ängslig, och när värkarna började komma allt tä­tare ringde han BB för att varsko personalen om att nu var Britt på väg.

— Hallå, stammade han i luren. Nu kommer jag med Britt. Hon ska ha ... hon ska ha en l .. l ... liten.

— Jaha, sa sköterskan lugnt i andra ändan. Är detta hennes första barn?

Oh nej då, sa Tommy. De ... de .... det är hennes man.

Mamma talar om för Göran att han ska få en lillebror eller lillasyster. Och så undrar mamma vad Göran helst önskar att det ska bli. Göran tänker efter:

— Ja, om det inte gör för ont, så skulle jag helst vilja ha en cykel.

Det skulle bli tillökning i familjen. Lille Per vistades j grannstugan när hans mor skulle till. Per är förvän­tansfull och lite ängslig. Grannfrun försöker trösta:

— Nu lille Per, kretsar allt storken över erat därhemma.

— Bara han inte skrämmer mor, säger Per. Hon ska ju till att ha barn.

— Ingen tvekan om den saken, sa doktorn. Ni är gra­vid!

Den kvinnliga patienten slog ihop händerna av förtjus­ning.

— Oh så glad min man ska bli. Han som inte kan få några barn.

Svensson är på tjänsteresa och får telegram från sin

hustru som ligger på BB.

»Trillingar präktiga pojkar mer i morgon»

Svensson blev aldrig densamme efter det telegrammet.

En dam kände sig illamående och gick till doktorn. Efter undersökningen konstaterade han:

— Ni är gravid.

— Det är inte möjligt. Jag är fröken och går aldrig ut nånstans.

Det enda jag är med i är luftskyddet.

— Men jag är alldeles säker på min sak, sa doktorn. Damen tänkte efter en stund och suckade djupt:

— Kanske var det den övningen som Jönsson kallade för konstgjord andning.

— Antingen är ni gravid eller också är det en enkel liten förkylning.

— Då är jag nog med barn, för nån förkyld har jag inte träffat.

— Det var en duktig krabat, säger barnläkaren. Har alla era barn varit så här stora?

— O nej, svarar den stolta modern. Med undantag för den störste, som var större när han var mindre, har ingen av dom varit stora när dom var små.

— Kan doktorn säga mej uppriktigt om rökning minskar möjligheterna för befruktning.

— Jo, det är klart — om man röker hela natten så ...

— Jag förstår att ni är förtvivlad över att ni ännu inte har fått några barn.

— Ja doktorn, det har kostat oss många sömnlösa nätter.

Barnmorskan till förstföderskan:

— Det här kommer att gå bra om ni gör precis som jag säger.

— Det sa min fästman också. Det är därför jag ligger här.

En lugn och trygg västgöte kommer in på Falköpings lasarett och blir hejdad vid stora ingången och tillfrå­gad om sitt ärende:

— Jo, jag skulle hälsa på Johansson i Storegården. Han ska ligga här.

— Det kan nog hända, men vi har så många som heter Johansson. Vad har han för sjukdom?

— Sjukdom? Det ska väl ni veta!

En lantbrukare från skånska slätten kommer till Lund för att besöka en sjuk anhörig. Men i stället för att gå till lasarettet råkar han hamna på Universitetsbib­lioteket, som ligger strax intill. Efter att ha tagit sig en titt på de bleksiktiga forskarfysionomierna kring borden i läsesalen, smyger han på tå fram till en av bibliotekstjänstemännen och viskar;

— Ursäkta, men ä ditta avdelningen for di invärtes sjuka?

Två sjukhusbakterier möts i en ändlös korridor:

— Kom inte nära mej, så du blir smittad, säger den ene. Jag tror jag har fått en släng av penicillin.

Karl Jonsson skulle besöka sin vän Liss Olof på det stora lasarettet i Mora. På väg dit slank han in i bok­handeln för att köpa en bok och ta med sig till Liss Olof.

— Jaha, sa expediten. Ska det vara nåt religiöst?

— Nej inte alls nå religiöst inte. Han lär vara på bätt­ringsvägen.

Lantbrukare Persson kommer till Borås lasarett för att hälsa på sin fru som har brutit benet. Han går runt i alla möjliga korridorer och hittar en skylt som det står BB på. Det betyder antagligen »brutna ben», tän­ker han och kliver på. Han möter en sköterska och redogör för sitt ärende.

— Då har ni allt kommit fel, säger sköterskan, det är här som alla små barn kommer till världen.

— Jaså, säger Persson. Då är det kanske självaste liv­modern jag talar med?

Mor Olga kommer till öronavdelningen för undersök­ning och lämnar fram sina papper.

— Men varför har ni redan ett kvitto på betald under­sökning idag? frågar mottagningssköterskan.

— Jag fick betala 12 kronor på medicinen, när jag var inne och frågade efter vägen hit.

Det ringer på telefonen hos portvakten på det stora regionsjukhuset.

Han lyfter luren och hör en fråga:

— Förlåt, men jag vill gärna få reda på hur det står till med Gösta Svensson på kirurgen avdelning 6.

— Ett ögonblick, blir svaret och så kommer beskedet att Gösta Svensson efter omständigheterna befinner sig väl och ska få åka hem om några dagar. Portvakten frågar också vem han får hälsa ifrån.

— Det är Gösta Svensson själv som frågar. För av lä­karna får man ju aldrig veta ett jota.

Två äldre damer träffas i entrén till det stora lasaret­tet.

— Vem ska du hälsa på?

— Min dotter. Hon kom i olycka under en bil. Och du?

— Också min dotter. Hon kom i olycka hon med. Men under en chaufför.

Doktorn: Jag har väl inte sagt till er att stå där med öppen mun och säga »aaaaah»!

Patienten: Nä doktorn. Men det var en sån jättesnygg sköterska som gick förbi.

Avdelningssköterskan har inpräntat hos den nya skö­terskeeleven att hon absolut inte får framhålla någon viss läkare framför någon annan vid samtal med pa­tienter. Någon timme senare hör sköterskan eleven svara i telefon:

— Jodå, vi har sex läkare här på avdelningen, men det är absolut omöjligt för mej att rekommendera någon av dem.

Den skönt kurviga sköterskan ber doktorn om ett råd.

— Varje gång jag lutar mig fram för att lyssna på den här patientens hjärta så ökar hans puls alldeles förfär­ligt. Finns det inget man kan göra åt den saken?

— Håll ihop kragen lite bättre!

En blivande sjuksköterska har just fått lära mun-mot-mun-metoden. På väg hem från lektionen får hon syn på en man som ligger utsträckt på marken invid en husvägg. Hon rusar fram, vänder honom på rygg och börjar raskt praktisera sina nyförvärvade kunskaper. Efter en stund sliter sig mannen lös och flämtar:

— Du, vi måste nog sluta nu, för jag måste vara klar med att rensa den här kloakledningen före lunch.

En gammal bruksläkare hade för vana att sätta alla sköterskor han anställde på prov för att undersöka deras sinnesnärvaro.

Till saken hör att han var buktalare, och så hade han, som alla gamla allmänpraktiker, ett skelett stående i hörnet av mottagningsrummet. När en ung arbets­sökande sköterska en dag anländer ger doktorn hen­ne i uppgift att gå ut i köket och laga havregrynsgröt. Med den ska hon sedan mata den tyste gestalten i hörnet.

Sköterskan går ut i köket, lagar gröt, kommer in med tallrik och tesked och börjar mata benranglet under doktorns överinseende. Plötsligt hörs en gravlik stäm­ma mullra:

— Gröten är för varm.

— Blås på 'n då! kommer det lugnt från sköterskan. Hon fick platsen.

Patienten som anser sig själv vara en stor charmör tit­tar längtansfullt efter den snygga, rödhåriga sköters­kan och säger till doktorn:

— Hon är underbar. Bara beröringen av hennes hand kyler ner min feber.

— Jag vet det, säger doktorn. Vi hörde örfilen ända ut i korridoren.

En vänlig manlig pensionär, ännu inte okänslig för kvinnlig fägring, kommer in på mottagningen och ro­par till sig en sköterska:

— Är det frun som ska hand om mej?

— Säg inte frun, farbror, säg syster!

Pensionären tittar på sköterskan uppifrån och ner och säger beklagande:

— Hur kan en sån granner tös ha gått och blivit gammeljänta!

Den här helt osanna och osannolika historian gör gäl­lande att det väckte en del uppmärksamhet bland sköterskorna när en av våra snyggaste skådespelare hamnade på sjukhus. Alla var så tjänstvilliga och uppmärksamma att skådespelaren till sist måste påpeka helt försynt att han gärna ville vara ensam då och då.

— Naturligtvis, sa den allra mest nitiska sköterskan. Men om ni vill något, så bara dra i den där snodden över sängen.

— Jaha, sa skådespelaren. Och vad är den snodden fäst vid?

— Vid mej, sa sköterskan och rodnade djupt.

Den snygga sköterskan till den nyintagne patienten:

— Hoppa ner i sängen nu, herr Karlsson, så kommer jag till er om ett par minuter.

Ett piggt litet vårdbiträde med osedvanligt korta kjo­lar ger anvisningar åt en lite tafatt patient som är ovan vid sjukhus och nu skall röntgas:

— Och så går vi in i den här lilla hytten och klär av oss!

— Vågar vi verkligen det?

En trevlig herre igenkänner på bussen avdelningsskö­terskan på ett sjukhus där han legat för operation och eftervård. Han närmar sig den mycket snygga repre­sentanten för sköterskeyrket och säger med sitt vack­raste charmörleende:

— Goddag, det var längesen!

Sköterskan blir lite överraskad men fattar samman­hanget och säger översvallande glatt:

— Även om jag inte kommer ihåg det, så förstår jag att ni är en av dom som har legat hos mej.