Minnen från Terjärv
”Österbottens pärla” 

Under strålande sol och blånande himmel styrdes färden till Terjärv, ”Österhottens pärla”, som det kallas. Ju längre den 4 mila färden gick över slätter och mossar, genom byar och skogar, dess mer höjde sig terrängen, och dess mer kuperad och omväxlande blev den. Träden reste sig resligare på kullarnas krön och vida sandmoar  blevo synliga. Det virvlade av dammoln då och då. Den ena bilen efter den andra rusade fram med ilande fart mot det fjärran målet. Ju närmare vi kommo detsamma, dess talrikare blevo de festklädda skarorna, som voro på väg till den stora nord-österbottniska sång och hembygdsfesten i Terjärv. Framkomna till kyrkobyn mötes vår blick av biler och busar i långa leder och mullrande människoskaror, som styrt hit sin färd från alla nord-Österbottens bygder ända från Vasa och långt norrut från Karleby. De vackra och brokiga folkdräkterna gåvo åt det hela en färgrik prägel.

Till först styrdes färden till Terjärv korskyrka, som ligger på en hög, lummig kulle, nära stranden av en stor insjö, därifrån man hade den härligaste utsikt över leende höjder, lummiga lunder, dälder och dalar och främst över den i sol ljuset glittrande Heimsjön med dess natursköna omgivningar och växlande vyer. Terjärv gör i sanning skäl för sitt namn Österbottens pärla. Det är en annan mera rik och omväxlande natur, som möter en däruppe i den sista, svenska utposten mot öster, än i slätternas och viddernas land närmare kusten.

Då vi trädde in i kyrkan, var den nästan redan fullsatt av en allvarsstämd åhörarskara och allt flere strömmade till, tills alla platser voro upptagna, så inte behövde man här eller i Kronoby beklaga sig över den fåtaliga åhörarskaran. Sedan psalmsången tonat och altargudstjänsten för- rättats, trädde kyrkoherde Eriksson upp i predikstolen och talade med kraft över dagens text, tagen ur Johannes brev och innehållande en allvarlig maning till kärlekens gärningar på jorden och ett liv i människokärlekens tjänst. Den, som säger sig älska Gud, men hatar sin broder, är en mandråpare och lögnare. Texten  var i  och för sig en kraftig fredsförkunnelse och vittnade om kristendomens sanna väsen och kärna som är kärlek.

Det gjorde ett gott intryck att se den djupa allvarsprägel, som vilade över församlingen i de österbottniska kyrkorna och som vittnade om den varma gudsfruktan, som bor i de mångas hjärtan, men ävensom den krävande kamp människorna fått utkämpa i dessa karga och kalla trakter, där sommarn så hastigt flyktar och det gäller att utnyttja alla möjligheter för att säkerställa sin existens och få sitt levebröd. Dessa stumma allvarsansikten vittnade ofta om en hård kamp för tillvaron och stum resignation inför livets prövningar, att livets ytliga glamm och glädje så litet här haft att göra. De flesta kvinnor buro vita hemvävda dukar, som så vackert omramade deras allvarsansikten och väl harmonierade med den enkla svarta dräkten. Männen voro även i regel mörkklädda. Om hur många underbara människoöden hade icke dessa allvarsandar kunnat förtälja, om man haft tid att dröja häruppe och lyssna till de gamles många minnen.

Ifrån kyrkan gick färden till nya utsiktsplatser och en stunds åskådande invid f. d. Åkerblomska bönehuset, därifrån man hade en vacker och vidsträckt utsikt och likaså från den vackra prästgården nära invid. Långsamt vandrade vi tillbaka till ungdomshuset, prytt med vimplar och girlander och så vidare genom kyrkobyn med dess många ståtliga och välbyggd gårdar, som man knappast väntat att få se här i höga norden. I en av dessa hälsade vi på en kollega och kamrat från fordom, som numera var välbeställd fru. Här i Terjärv kyrkoby hade även den kände läraren och kompositören, herr Arthur Hedlund sin i vacker stil uppförda villa med den mest förtjusande utsikt. Ej under att herr Hedlund varje sommar styr sin färd hit upp. Även riksdagsman, dir. Hästbackas hem är här.

Längs hela vägen till festplatsen lyste rödgula vimplar, som sakta fladdrade för vinden. Och massor av människor tågade fram efter de i folkdräkt klädda sångarskarorna och musikorkestrarna. Snart var den vackra sluttande av björkar omkransade festplanen vid den glittrande insjöstranden fylld av en mångtusenhövdad festklädd festpublik. På sångar- estraden invid stranden hade sångarna ställt upp sig och mäktig och klangskön klingade sången, uppstämd av månghundra unga själar under festdirigenternas vana och insiktsfulla ledning.

Sedan sången tonat och applåderna tystnat, trädde festskalden, häradshövding Sandkulla fram och reciterade en högstämd och formskön festdikt med stålklang i lystringsorden. Därefter höll direktör Hästbacka hälsningstalet och så tonade åter sången, hembygds- sången. Festtalet var väckande, manande och formfulländat. Efter detsamma följde stråkorkesternas utmärkta prestation och så åter klangskön sång gång efter annan. Härliga rosor överräcktes till festskalden, festtalarna och festdirigenterna av älskvärda damer, sedan applåderna tystnat. Det var ett rikt och omväxlande program, som denna dag erbjöds på sång- och hembygdsfesten i Terjärv, den mest svenska socken i Österbotten. Och de flesta av de mest framträdande och medverkande krafterna voro hembygdens söner, som i sanning hedrade sina hembygd.

Ett märkligt och hedrande faktum, att bland denna 6,000 hövdade festpublik den mest mönstergilla ordning hela tiden var rådande och att inte en enda berusad eller påstruken kunde upptäckas bland 6,000 personer och ytterst få med cigarrett, trots att t.o.m. många stadsbor från olika österbottniska städer voro närvarande. Österbottens folk hade hedrat sig, och det hade varit lyckligt, om några av dem, som ständigt klaga över spriteländet och förbudslagens fiasko i tal och press, hade varit häruppe och sett ett folk med kärna, som vet att respektera lag och rätt och giva åt andra ett efterföljansvärt exempel, som icke blott talar om folknykterhet utan lever nyktert och förverkligar totalavhållsamheten i sitt eget liv. Heder åt ett sådant ansvarsmedvetet släkte!

Samma var förhållandet i Kronoby, trots att besöket där varade en vecka och själva midsommarhelgen firades i socknens centrum. Inga berusade och högljudda personer på stigar, vägar och festplatser, utan ett nyktert och hyvsat släkte. Då undertecknad förundrad häröver ledde samtalet in på detta ämne med den kände herr Storbjörk, sade han att Österbottens släkte i regel var nyktert och att nykterhetsarbete här icke vore nödvändigt, de äro nyktra ändå, men det gällde att understöda idén och stå med i ledet för att giva nödigt stöd åt det organiserade nykterhetsarbetet för hela folkets och fosterlandets väl. Det uttalandet jämte många andra och de syner man skådat och det intryck man fått av Österbottens folk beredde en djup glädje åt en nykterhetsvän.

Rikare på minnen och intryck från viddernas och slätternas land och från det natursköna Terjärv återvände jag tillbaka till södern igen till mötet, som väntade.

 J—e  F—holm  i  V. Nyl.

 Öb 29.07.1927