PRÄSTDOTTERN

GUSTAVA HENRIETTA FONTELL född i Replot den 19 Martius anno 1783 och död i Terjärv den 12 september år 1867.

"Skriv, skriv du härliga liv'.
Skriv vad du vill
ont eller gott, stort eller smått.
Blott ingen oskriven tom, vit sida

Och livet skrev, med färger.
Där kom en skrift uti blod.
Den kom, och rev alla
vita blad bort ur boken".

I kryddgården på kapellansbostället i Terijerfwe vandrar en 12-årig flicka med ovanstående namn. Hon är dotter till kapellanen Sven Abrahan Fontell och hans första hustru Kristina Eberhardt (dotter till regementsfältskären Eberhardt). Det är året 1795 och familjen är nyss kommen till orten, där fadern skall tillträda kapellanstjänsten efter året förut avlidne kapellanen Mattias Köping.

DEN NYKOMNA FLCKANS iakttagande barnablick uppfångar allt med varmt intresse. Vid ena hörnet av karaktärsbyggnaden, just intill det branta stupet av byggnadsgrunden växer ett äppelträd och runt det samma är anlagd en rabatt med inplanterade liljekonvaljer. Åh! så de frodades och blommade. Hon skall plocka ett fång av dem - Gustava Henrietta bröt konvaljerna, och med ett glatt språng var hon inne och med en näpen nigning överlämnade hon dem till sin - sedan tre år tillbaka - nya mor Anna Katharina Hultman (dotter till rådmannen Hultman). Konvaljerna skall pryda matsalsbordet i den gamla prästgården.

OCH LIVET GÅR VIDARE. Det är år 1806 och vi finner Gustava Henrietta på nytt i prästgårdens trädgård som 23-årig ungmö, vilken där håller en tyst monolog: - Så mycket har hänt de senaste åren. En ny, ståtlig prästgårdsbyggnad är uppförd. Det har också kommit något nytt in i mitt liv. - Det är som en rolös pockande längtan ömsom glädje och ömsom kval. — Pappa tycker inte om att jag um­gås med honom - bondpojken - han, som varit en så skicklig byggnadsarbetare här nu, han, som har ett så fördelaktigt utseende, be­gåvning och umgängeskonst framom den övriga allmogen. Det är ock­så så att man ibland undrar huru livet gestaltar sig utanför prästgårdsgrindarna - - Vad skall jag följa ? - min fars ? eller mitt hjärtas anvisning?

HON FORTSÄTTER SIN PROMENAD till höger längs gången mot trädgårdsbrunnen och stannar vid Porthans hägg. Det blir en ny monolog: - Denna hägg, nu något över 50 år, är egenhändigt planterad av den berömde vetenskapsmannen Henrik Gabriel Porthan - honom som far studerat för vid akademin.  Under Porthans uppväxttid hos sin morbror Juslenius i Kronoby arbetade han även som informator hos Laurentius Häggman, här på detta kapellansboställe, var vid han utfört planteringen. Professor H.G.Porthan skall även ha blivit så betagen i detta idylliska inlandskapell att han gav det dess förnäma binamn "österbottens pärla".

DET ÄR PINGST OCH HÄGGEN BLOMMAR Alldeles översållad av skira blomhängen i vitt, vitt. Kan också livet självt gestalta sig i den vita färgen? Kan .... Någon ropar från trappan: - Henrietta har brev!  Hon betraktar adressen på det hopvikta brevet; - "Till Demoiselle Gustafva Henrietta Fontell i Terijerfwe”. Adressa­ten bryter lackförseglingen, och läser:

"- Aimable Demoiselle ! (älsk­värda fröken). Då ropade Horace till Macenas. - När skall du upphöra att tänka på mig? Aimabla, jag har än större skäl att säga: När skall jag kunna glömma Gustafva? - - Gustafva, hvars ögon kla­ra som himmelens stjärnor och intagande såsom våren - åter tändt i mitt hjärta den låga hennes hårdhet redan en gång slägt, men kärleken är stark, trotsar alla hinder och tager vid första afslaget icke till flygten. Öfvertygad därom att all min vältalighet ja, om det vore Demostenes, icke kan draga Eder ifrån det beslut Ni en gång fattat - att glömma mig - vågar jag ännu afsända dessa nätta drag min panna i min själs hänryckning ristat. Ty Gustaf­vas älskvärda bild, så djupt inskriven i mitt hjärta, kan visst aldrig tiden utan endast döden utplåna.

Ibland tusend' dem jag ser,
mitt hjärta endast helgas Er. 

-och om Gustafva icke kan älska mig som för henne är färdig att våga lifvet, så ber Eder tjenare att hon visar mitt bref den högaktning att lågorna få blifva dess graf och icke Gabriels kritiska ögon dess archiv. (Tro­ligen är den åsyftade Gabriel kapellansadjunkten Gabriel Häggqvist som tjänstgjorde i Terjärv åren 1805-20). Aimabla, anse min för myckna uppriktig­het för en enfaldighet; men mottag den icke med föragt, ty om så sker skall mitt förut sårade hjärta blöda sig till döds som vid förstnämnda uppfattninge endast skulle sucka.

Förlåt Eder tjenare, be­täck mina fel med glömskans slöja och tillfredsställd - om icke lugn - skall jag sluta mina sorgetimmar då jag först fått tillgift af Er emot hvilken jag brutit och som emot mig endast felat. Och mon' Ni väl ännu ser fel på hjälpens vigtskål under vägen.. Nej, om Gustafva himlens välde nått, hon afgrunden sjelv gjorde god.                                          

Aimabla, de tvenne bref jag af Eder fått skola i min enslighet vätas med tårar, de skola minna mig min olyckliga kärlek till Er och säga; - Det var Gustafva, som beröfvade  dig din sällhet.

Jag kunde väl vara mer ordrik; men ho hör den öfvergifnas klagan - sårad af många, helad af ingen. Mon' Henrietta vill svedan lätta?

Utan att våga hoppas en vänlig blick för mitt bref än mindre ett gynnande gensvar på min klagovisa, har äran förblifva aimable demoiselles.

tillgivna och ödmjuka tjenare ".

SEDAN GUSTAFVA HENRIETTA LÄST BREVET gick hon in till sin far för att delge honom innehållet, och sedan den vördade kapellaneen tagit ett par års funderingar på saken, samtyckte han till deras äktenskap enligt sin tankes utstakade plan: "Gustafva kan ju bibringa allmogen kunnighet i skrivning och räkning, sjukvård m.m. och därigenom fullgöra en mission i samhällets tjänst.  På pingstdagen den 6 juni 1808 knöts det hymens band som beseglade hennes framtida liv. Och kapellanen Sven Abraham Fontell köpte Lytts hemman åt sin dotter och hennes man och lät uppbygga en an­senlig stugubyggnad på hemmanet.

OCH LIVET SKREV,  MED FÄRGER
DÄR KOM EN  SKRIFT. .."

LIVET SKREV UT SORGEN med sina bottenlösa kval på Gustafva Henrietta Fontells levnadsblad. Gustafvas första sorg i hennes påbegynta nya liv skrevs i den förkolnade askan av hennes tilltänk­ta drömhem.  Hennes fars dyrbara gåva ringlade i svartblå rökmoln. Efter branden sålde mannen Matts sitt ägande Lytts hemman och förbehöll sig den under hemmanet lydande, i utskogen belägna plat­sen Frögdlund.  Han flyttade med familjen dit och antog namnet Fröjdlund.

LIVET MÅSTE GÅ VIDARE. Gustafva Fröjdlund, Fröudlundskan, skildras som en mycket sympatisk kvinna, praktisk, vänlig och hjälpsam. Om­tyckt av allmogen kom hon allt som oftast att skriva brev åt bondhustrurna som hade sina män på ”bortarbete.”  Hon fungerade även som brudkläderska. Brudkronan hon därvid använde finns kvar på Lillbäck och begagnas inom släkten.  Mest verksam var hon som sjuksyster. Det berättas, att då hon en gång blev kallad till Små­bönders på sjukbesök och det rådde menföre, så gick hon till fots den 15 km långa vägen. (Av Alina Hansson, vars moder hade tjänat på Lillbäck, hos Gustavas dotter Anna, som då skötte sin mor, har uppgiften erhållits).

MEN SORGEN GJORDE SIG PÅMIND.   - - "Där kom en skrift uti  blod. Den kom och rev..." Så gott som genom hela deras 45-åriga äktenskap drogs den svartglimrande sorgetråden: makens otrohet.

GUSTAVA FRÖJDLUNDS LIV GICK VIDARE.  Prästdottern levde ett och ett halvt århundrade före vår moderna tid, då världens mest be­märkta kvinnor, filmstjärnorna, med stor förhoppning ser fram mot en ny skilsmässa.  Gustava Henrietta var uppfostrad i en annan miljö. Hennes ärliga hjärta hade danats bland blommande liljekon­valjer och vita häggblommor. Skilsmässa var en omöjlighet, för släktens skull, för barnens skull, dottern Anna och sonen Vilhelm. Dessa barn hade Gustava gett namn efter sin andra mor Anna Kata­rina Hultman - efter sin farfar i Vasa, magister Mauritz Vilhelm Fontell samt från båda sina bröder, sjökapten Sven Vilhelm (Eberherdt) Fontell  och provincialläkaren i Jakobstad Carl Vilhelm (Hultman) Fontell.

Gustava Henrietta Fröjdlund tog sedermera boskillnad och flytta­de med dottern Anna och hennes man, Anders Varg från Hästbackaby, som köpte sig hemman på Lillbäck.

-----BORTA PÅ LILLBÄCK SKATTEHEMMAN I  TERJERFWE kapell sitter en 84-årig gumma  - det  är samma  person varom kapellenen Sven Abraham Fontell antecknat i sin (i läderomslag ännu välbehållna)  almanack av år 1783: "Martius  19 föddes min lilla  flicka Gustava Henrietta half sjuf om aftonen". Hon sitter där skött och väl omhuldad av sitt enda i livet varande barn, medan tankarna brottas med tillvarons svårlösta  problem. De knotiga händerna sträckas efter tröstekällan, hennes nötta bibel, och hon läser skriftens ord därifrån? - Somlige äro satte till tugtan og anfägtelse, till varnagel og upp­rättelse för de månge."

EN HÖSTDAG ÅR 1867 infann sig liemannen och befriade henne från sorgen, den "kom och rev alla vita blad bort ur boken".                

PÅ EN SKOGSSTRÄCKA OM  1  km:s  längd mellan Kaitbacka och Lillbäck, förenad genom en slingrande  gångstig, ligger den s.k. Fröudlunds tontä".  Ögat möter där en odlad åker omkransad av åldrig barrskog samt några  enstaka  lövträd. Vid randen av åkern finns en övervux­en stensockel, mätande 6 x 4 meter och inom densamma en ansenlig grop som tjänstgjort som källare. Ett och ett halvt sekel gamla lämningar av Gustava  Henrietta Fontells hem. Boplatsen är den mest isolerade man kan tänka sig - inte en glimt av yttervärlden! Vid foten av de höga stammarna skymtar drivor av vita  blomsterklockor - Snödroppen -  symboliserande  barnaoskulden och tron på sanningen i  livet,  medan trädkronorna  däröver  susar  sina sorgesånger om en skövlad lycka, som finner sin förklaring bortom de vandrande sommarskyarna.

Emma  Björkbacka

Släkt och Hävd nr 3/1963