Bonde i Småbönders

- Jag har alltid blivit accepterad därför att jag aldrig försökt vara något annat än en svensk bonde från Småbönders. Jag har aldrig försökt spela herreman.

Ragnar Granvik, 75 år, pensionär med hederstiteln kommu­nalråd, är stolt. Men mest är han tacksam för, som han säger, allt han fått lära sig i livet.

Cirklarna blir nu snävare. Han är inte längre fullmäktiges ordförande i Kronoby storkommun. Snart lämnar han ordfö­randeposten för gemensamma kyrko- fullmäktige. Men pensio­närsföreningen i Terjärv skall han ha kvar.

-  Man måste ha förstånd att lämna medan man har förstån­det i behåll, säger han skrattande.

Ragnar Granvik utstrålar det man med ett slitet ord kallar förnöjsamhet. Han talar på ett naturligt och självklart sätt om storvulna ämnen. Om gudstro, fosterlandet, modersmålet, hemmet. Han porlar av skratt.

En gång satt han i riksdagen. Var kommunikationsminister åren 1976-77.

Jag nämner arbetet med vägen till Småbönders, som gör den nästan ofarbar för dem som inte känner skogsvägarna mellan kyrkbyn och sidobyn. Kunde han inte ordnat detta när han regerade?

—  Det är nog mitt vägbygge, säger han utan blygsel. Men byråkratin tar sin tid. Det lär man sig i regeringen.

Han återkommer ofta till allt det han fått lära sig av livet. Han är bonden från Småbönders med fyra år i folkskolan i en klass med 51 elever i ett enda klassrum. Han nämner det med stolt­het. Lärarinnan hette Edit Svartsjö. Hon gav oss inte bara kun­skaper utan fostrade oss också till nykterhet och kristna seder, säger han.

Fadern började med ett arrenderat tunnland i en by med många backstugu- sittare. Sonen har nu tagit över en gård på 18,5 hektar, med arrendena har han totalt 25 hektar samt 40 hektar egen skog. Ragnar Granviks nöje är nu att träna sonens travhästar.

Ragnar Gran vik har gjort sina beting i livet. Hårt arbete på hemgården, arbete för Småbönders ungdomsförening. Förlov­ning 1936 samma år fadern dog. Fästmön dog i lungsot liksom hans egen mor.

Han är veteran från vinterkriget 1939—40 och fortsättnings­kriget 1941-44. Ragnar Granvik var först eldledare i främsta linjen och sedan två år pjäschef i artilleriet. Han vill inte tala om den tiden, nämner i stället hemmafronten.

"Mången kvinna kämpade lika tappert som männen. Utan mat hade det snart varit färdigkrigat. Heder åt dem som pro­ducerade mat. De skulle ju också både föda och fostra barn under krigsåren."

Själv gifte han sig efter vinterkriget med Birgit, född Häst­backa från Hästbacka by. Barnen föddes 1941, 1944, 1949 och 1951.

Ragnar Gran vik återvände till livet. Med sig från fronten hade han en enkel evangelisk gudstro.

— Kriget lärde mig. Jag började bekänna min tro på den Gud som har livet och döden i sin makt.

Nu skulle den lilla gården som var sterbhus lösas in. Förtro­endeuppdragen hopade sig, bl.a. skötseln av hästavelsföreningens avelshingst. Men också styrelseuppdrag i Österbottens svenska producentförening, Svenska Lant brukssällskapens för­bund och Finlands svenska 4H.

Hälsan började svikta på grund av angina pectoris. 1954 köp­tes med bankkredit en traktor och en mjölkmaskin till gården därför att läkaren hade förbjudit Ragnar Granvik att utföra tungt arbete. Riksdagsmannaskapet 1966 kom nästan som en befrielse, säger han.

Att bli riksdagsman i Finland är inte bara att komma med på en lista. Finland har enmanslistor vilket innebär att väljarna genom sina personliga röster graderar kandidaterna inom par­tiet eller valförbundet. Det är inte som i Sverige där en inre cirkel av aktiva partimedlemmar placerar kandidater på valbar plats medan väljarna bara väljer mellan partierna.

Ragnar Granvik från sidobyn i Terjärv, som i sin tur ligger så långt borta i svenska Österbotten man kan komma, ville bli vald. Hans svåraste konkurrent var Albin Wickman, också från Terjärv. 1958 avstod han på Wickmans uppmaning från kandi­datur, 1962 ställde han upp och föll igenom trots 2700 röster i hård lokal konkurrens. Samma år valdes han till elektor i presi­dentvalet med 4320 röster. Han stödde Kekkonen.

1966 blev han vald till riksdagen på ett program för en levan­de landsbygd, de kristna grundprinciperna och löftet att slå vakt om den svenska befolkningens särintressen.

Han plockar fram ett tidningsklipp ur lokaltidningen Österbottningen med foto taget den första valdagen 1966 när boarna i Småbönders mangrant gick till valurnan i folkskolan och rösta­de på sin Ragnar. Samtidigt fick han röster från hela den öster­bottniska valkretsen, av bönder, av landsbygdsbor, av kristna och blev återvald och satt i riksdagen tills han drog sig tillbaka 1979.        

Hans förhållande till det finska är okomplicerat.

-  Vi är erkända av våra finska bröder och systrar, säger han. Vi har fått ett förtroende som är större än vår numerär. Han nämner "lysande exempel för vårt folk" som Christoffer Taxell, nu justitieminister, och "goda förkämpar för vårt fosterland" som baron Ernst von Born.

Han minns när han vid fronten hörde Ernst von Born i egen­skap av tillförordnad statsminister 1944 i radio tala om vapen­stillestånd och fred. Biografin över baronen som nyligen publi­cerats ger en oblyg bild av baronens liv och inte minst privatliv. Ragnar Granvik har läst och tycker att den ger en djupare förståelse för ädlingen från Sarvlax, den konservative juristen som i regeringen var med om att krossa den halvfascistiska lapporörelsen och som kom att stå i spetsen när fred skulle slutas i öst och vapnen vändas mot tyskarna.

Själv har Ragnar Gran vik skrivit sina minnen. Det är en enkel nästan naivistisk skrift med titeln "Vallpojken till Rege­ringsborgen". Han säger om den att han helt enkelt för sina väljare ville berätta vad de gett honom möjlighet att lära och vara med om.

Ragnar Granvik lärde sig finska av en finsk dräng på hemgår­den, Viljam Kurula. På 30-talet, mitt under språkstridens da­gar, övade Småbönders ungdoms- förening in en pjäs på finska och turnerade i grannkommunerna Vetil och Kaustby för att få ihop pengar till föreningshuset.

—  Det var en verklig kassapjäs, berättar han. Småbönders har i dag ett 50-tal personer med finska som modersmål. Många är ingifta kvinnor. De flesta röstar "svenskt", alltså med Svenska folkpartiet, säger Ragnar Gran­vik. Men han ser det även som en fara att "den svenska jorden" kommer i finska händer.

En av hans döttrar är gift över språkgränsen.

Hennes barn talar finska hemma men med morföräldrarna svenska.

Ragnar Granvik är optimist inför framtiden. Pekar på Terinit, spinneriet i Terjärv. Det är nu en internationell industri för fritidskläder. En ny industri är Raniplast med stor export öster­ut. I Terjärv Sparbanks ledning har han suttit. Terjärv är en liten kommundel sammanslagen med Kronoby. Kronoby har
7 000 invånare. Men den egna sparbanken fusionerar man inte!

Terjärv har något av Småland över sig. Jordbruket ger inte bärgning åt alla. Men man biter sig fast, skapar småindustri.

Man behöver arbetskraft från också de finskspråkiga grann­kommunerna. Många finska kvinnor gifter sig med pojkar från Terjärv. Det finns finska kvinnor, som i Kronoby fullmäktige företräder Terjärvs intressen efter att ha blivit invalda inom Svenska folkpartiets valförbund. För Ragnar Granvik framstår detta som lika naturligt som att han med fyra år i folkskola kunde bli minister i republikens regering.

Han skrattar.

— Jag är lycklig. Finlands blåvita fana vajar över ett fritt land. Jag kan sitta här i mitt hem. Jag behöver inte trötta ut mig längre.

Erik Bagerstam

Ur ”Finlands svenskar – ett livskraftigt folk i Norden" -  1986