Skyddskårsverksamheten i Terjärv

Terjärv Skyddskår inledde sin verksamhet år 1917  under benämningen Terjärv Brandkår. En av de ledande krafterna vid kårens tillblivelse var lantbr. Karl Björk (också arbetsförman åt Oy Wilh. Schauman Ab). Då man under hösten 1917,  efter att överallt i landet ha inlett skydds­kårsverksamheten startade verksamheten på all­var i hela Karlebynejden, kunde Terjärv kåren också skicka två deltagare Herbert Granbacka och M.L. Kulenius till krigsskolan i Vindala, där man utbildade ledare för kårerna. I den lo­kala utbildningen användes dessutom sådana medlemmar som hade avtjänat den långa värn­plikten eller tre år i den ryska armén som ledare. Sedan frihetskriget utbrutit i slutet av januari 1918  deltog Terjärv Skyddskår jämte kårerna från Kaustby, Vetil,  Nedervetil, Karleby och Gamlakarleby i den uppmarsch, som från norr avsåg att anfalla och oskadliggöra den ryska garnisonen i Gamlakarleby den 28—29 januari. Hela operationen misslyckades liksom planerna på attack från södra sidan, med bl.a. Kronoby skyddskår  som  en  av  huvudaktörerna. Ope­rationen ledde dock till underhandlingar med den ryska garnisonsledningen och utmynnade i att ryssarna liksom de röda i staden gav sig den 30 jan. 1918 och internerades.

Under frihetskrigets fortsättning deltog Terjärv-kårens medlemmar på olika håll i striderna. På hemmaplan fortsatte skyddskåren att verka, främst i form av en stab. Som stabschef funge­rade William Furu från Småbönders, medan Ty­ko Hedlund var kanslichef och Frans Johansson stabsmedlem. Till stabens uppgifter hörde att ordna livsmedelstransporter, ordna och överva­ka uppbåden, samt ordna skjutsar för de permitterade från fronten och omhänderha allmänt understödsarbete. Staben var oavlönad.

Under hela denna tid var kåren uppdelad i två avdelningar. Kyrkoby med Hästbacka— Kolam området bildade den ena avdelningen med Tyko Hedlund och Konrad Johansson som ledare. Kortjärvi—Högnabba bildade tillsammans med Småbönders den andra avdelningen där William Furu och Alfred Manderbacka fungerade som chefer.  Så fortgick verksamheten under hela 1918.  Den 1 mars 1919 omorganiserades verk­samheten.   Albin Wickman, sedermera predi­kant och riksdagsman, blev nu lokalchef. Övri­ga i staben blev Otto Granö, Alfred Fogelström, Artur Timmerbacka och Hugo Backman.

Då Wickman avgick från lokalchefsposten den 1 nov. 1921 efterträddes han av N.F. Sand­berg. Denne tjänstgjorde som kårchef till 1927 då han blev kretschef, och efterträddes av Edvin Knutar. Denne fungerade sedan som lokalchef cirka 15 års tid.

Av de arkivhandlingar som återfunnits fram­går att åtminstone Alfons Hästbacka under vis­sa perioder också tjänstgjorde som lokalchef.

1922 fick skyddskåren i Terjärv en egen fana. Ritningarna gjordes av Mimmi Sundell och un­der hennes ledning syddes fanan av ortens lot­tor.

År 1926 inköptes ett jordområde på Hömossen som plats för en skjutbana. Köpekontraktet som återfunnits är daterat den 22.11.1926 och köpesumman var tretusen mark. Markområdet utgjorde 1,70 ha varav skjutområde 1,30 ha och skyddsområde 0,40 ha. Längsta skjutdistans var 300 m och banans bredd ca 28 meter. Den 1 nov. 1928 erhölls Länsstyrelsen i Vasa län resolution och godkännade till banan. Då torde banan ha varit i det närmaste klar. Den hade färdigställts genom talkoarbete av kårens medlemmar samt frivilliga understöd. Enligt en redovisning som återfunnits var antalet talkodagsverk ö.ver 200, medan dagsverkets pris uppskattades till 40 mk/dag. I anslutning till banan byggdes en stuga av stock för servering och annan service som be­hövdes i anslutning till verksamheten på banan. Vid skyddskårens upplösning 1944 såldes stugan till N.F. Sandberg och transporterades av ho­nom till Evijärvi, där den ännu i dag utgör fa­miljens sommarstuga.

Även i Småbönders iordningsställde skyddskåristerna en skjutbana på Taralampmossen, väster om Långbacka gårdsgrupp. Här hölls också skjutövningar.

Eljest bestod skyddskårens verksamhet förut­om av skytte av olika slags utbildning, främst i militära färdigheter. Därjämte var idrottsverk­samheten en populär verksamhetsform. Om vin­trarna var det skidlöpning samt skidlöpning kombinerad med skytte. Vintertid tävlade man också förutom i skytte inomhus, i stående hopp. Sommartid var förutom friidrott även gymna­stik och boboll populära verksamhetsformer. Såväl 1930 som 1931 blev Terjärvkåren distriksmästare i boboll inom Vasa distrikt. Även gym­nastiken ägnades stort intresse och från anteck­ningarna i kårens handlingar framgår att man deltog i en gymnastikfest i Nedervetil år 1933. Vanlig fältskjutning strävade till att öka med­lemmarnas skjutfärdighet. Skyddskårens med­lemsantal varierade under åren, men torde dock konstant ha utgjort över 100 medlemmar. 1929 bokfördes 113 aktiva medlemmar. 1930 ökade de till 148, 1933 utgjorde de 130 st och ännu 1938 finns en anteckning om 129 medlemmar.

Intressant är att ta del av en kortfattad in­spektionsberättelse från 1930. Kretschef var res.fänrik N.F. Sandberg och insp. förättare mil.insp. W. Willa. Styrkan angavs till 148 man av vilka 94,24 % var närvarande vid insp.tillfället den 7 mars. Som lokalchef antecknades E. Knu­tar.

Av berättelsen framgår vidare, att kårens medlemsantal var 3,75 % av socknens befolk­ning som har antecknats till 3585(!) Som utlå­tande anges att underbefälet i formell utbildning fungerade stramt, medan manskapet i allmänhet konstaterades vara på rekrytnivå. Stridsövning­arna för manskap och u.befäl för svåra. Därtill antecknades att gevärsvården inte var tillfreds­ställande medan kansli och förråd antecknades vara i skick.

Skyddskåren skördade framgångar speciellt i skidlöpning och fältskytte under slutet av 1920-talet och hela 1930-talet. Det var ungefär samti­digt som Terjärv Ungdoms Sportklubb kunde inregistrera sina största framgångar inom skidsporten. Antalet utdelade intressemärken inom kåren var mycket stort och det tyder på att kå­rens verksamhet omfattades av stora allmänhe­ten och att ledningen var energisk och att man­skapet med hängivenhet och intresse deltog i ar­betet. Vid mobiliseringen hösten 1939 var det skyddskårsstaben som fick stå för den lokala verkställigheten. Så förblev under hela krigsti­den, staben var en central för den verksamhet som behövdes i kommunen för att sköta inkallelser, insamlingar av olika varor för arméns behov, övervaka permittenttrafiken o.s.v. Under hös­ten 1939 förrättades t.o.m. en insamling i Terjärv av skyddskåren, för att inköpa en lastbil och ge åt det s.k. Terjärv-batteriet på Karelska näset. Insamlingslistor från alla byar talar om stort intresse och ett insamlingsresultat som to­talt uppgick till över 12.000 mark är imponeran­de. Tyvärr finns ej uppgifter om huruvida med­len räckte till mera än en lastbil. Under krigså­ren låg annan verksamhet nere, men man bedrev ändå s.k. soldatgosseverksamhet i form av läger, idrott av olika slag och t.o.m. modellflygplansbygge. Sommaren 1943 var hela Vasa distrikt samlat till en soldatgossegymnastikfest i Kronoby. Soldatgosseledare i Terjärv var 1941—43 L.K. Hästbacka och under åren 1943—44 Bruno Sandvik. Skyddskåren hann än­nu medverka i samband med manskapets hem­förlovning hösten 1944, efter vapenstillestånd och fred. I början av november 1944 krävde emellertid den allierade kontrollkommissionen, att skyddskåren och Lotta Svärdorganisationer­na skulle upplösas. Genom en förordning som utgavs den 3.11.1944 gav president Mannerheim och regeringen order om organisationernas upp­lösning. Inom några dagar skulle allt material som under årens lopp samlats, förstöras eller gömmas. I paniken brändes och förstörde en hel del värdefullt arkivmaterial — medan en liten del kunde tillvaratas och förvaras i sparbankens valv.

En del papper gömdes t.o.m. i Oskar Holms hönshus! Det återfanns vid rivning under 1970-talet och har fogats till det som finns i bankarki­vet. Skyddskårens prissamling införlivades med TUS:s prissamling även om det finns enskilda föremål som gått förlorade. Skyddskårens fana, liksom Lotta kårens, bars en senhöstkväll till kyrkan, men har senare försvunnit. I dessa pe­restrojkans tider, borde åtgärder vidtagas ifall dessa föremål kunde återfinnas och fås till hembygdsmuséet och där på synlig plats påminna om en betydelsefull period i landets historia och om ett omfattade arbete för erhållande av själv­ständighet för vårt land och för bevarandet av denna under händelserika, men även tunga år! Men också minna om ett arbete som inne­bar fostrande av många generationer ungdomar till goda, ansvarskännande medborgare, vilka under en framgångsrik efterkrigsperiod kunnat utveckla vårt land till den välfärdsstat vi i dag ser förverkligad!

Helge Smedjebacka  

1989