ETT LITET ÖDE

Små notiser i kyrkböckerna, ovanliga namn i dokument kan ibland va­ra ledtrådar till att ett mänskoöde glimtar fram. Frågor och svar griper in i varandra i en lång kedja. Kanhända får den nyfikne frågaren slutligen veta, vad som en gång hände.

I Terjärv församlings första dopbok, bland "Födde 1728", står anteck­nat för 28 dec. "DANIEL, Fader MATTS MATTSSON SANDKULLA" . Tjugo år se­nare gör sacellanen Lars Häggman en anteckning i marginalen: "Död i flussfeber 5/1 1748".

Nu börjar frågorna. "Som student i Uppsala"?  Tidigare har ett ovan­ligt namn i gamla Anders Carlsson Gistös testamente varit förbryllande. Sysslingen DANIEL ÅKERSAND är lovad "5 Plåthar eller 30 daler Krmt (kopparmynt), vilket löfte arvingarna vill hålla. Släktförbindelserna måste granskas: Och se!  Daniel Åkersands mor befinnes vara en gistöflicka, Anders Carlssons dotter.

Men studenten, som dog i Uppsala, han hette Åkersand? Kallar han sig så, eftersom han kommer från Sandkulla?  Studentmatriklar måste kunna ge svar. Först Österbottniska nationens matrikel: -Daniel Åkersand, student i Upsala 3/9 1747, föräldrar de redan nämnda Matts Mattsson Sandkulla och Anna Andersdotter Gistö i Terjärv. (Uppgiften om härkomsten meddelad av Gösta Näse).

Även i Uppsala Akademis studentmatrikel för 1700-talet har något att förtälja: "DANIEL ÅKERSAND OSTROBOTHNIENSIS, inskriven 3/9 1747 hos Sub Rectorus Nikolai Rosen Majtis Archiatri Med & Anatom Prof." Den första bondestudenten från Terjärv ville således bli läkare, vilket är något förvånande, eftersom allmogesönerna oftast studerade teologi. Kanske är han påverkad av sin lärare Sacellanen Häggman, som omvittnas vara icke blott en lärd man, utan också en framstående jordbruka­re, vilken lärde bönderna att uppgräfta stenbackarna och rada pryd­liga stengärden. Hade de iakttagit den stora späd- barnsdödligheten denna tid och sett hur föga trollkonster hjälpte. Det är ganska tro­ligt, att Häggman varit Daniels lärare, eftersom ingen skolmatrikel upp­tar hans namn. Så är då "både eleven och läraren vakna barn av sin tid, upplysningens och nyttans 1700-tal.

Men varför släcktes detta unga lovande liv inom kort? Endast en ter­min var Daniel studiosus i Upsala. De yttre betingelserna för allmoge­studenten från Finland måste ha varit svåra. Över det skiljande vatt­net kom han väl med en ved-el tjärskuta, som denna tid ofta seglade på Stockholm. Kanske var hans ressällskap en kronans timmerman på väg till skeppsvarven i Kalmar och Karlskrona? Säkert hade mor Anna gjort i ordning en försvarlig vägkost, och fader Matts hade med förfaren hand snickrat reskistan. Och gamla morfar tänkte på reskassan redan 1745, då han lät skriva sitt testamente. Likväl hör allehanda umbäranden till bondestudentens vardag. Handräckning hemifrån kan dröja. Vad som riktigt hände vår Daniel, får man märkligt nog veta genom en brevväxling mel­lan två professorer, Dr. Jacob Gadolin i Upsala skriver till den "Högwyrdige och Höglärde Herren Mag Carl Friedrich Mennanderi Åbo". Han daterar "28 Januar 1748" och skriver på prof  Linnes anmodan och anhåller om disputationer, utkomna under Mennanders presidium. En passus i brevet lyder: "Några av våra landsmän, som näst för Julhelgen avreste till Stockholm att se Riksdagen slutas hafva vid återkomsten så starkt menagerat reskostnaderna, at de ådragit sig swåra siukdomar, hwaraf nu re­dan tvenne, nemb l den äldre Löfgren och en ÅTERSÄND ifrån Cronoby måst med lifvet quittera, och de öfriga är föga hopp om."

Menagerat reskostnaderna ?" Ett lexikon upplyser om att det är att mycket sparsamt hushålla. Den äldre Löfgren är från Vasa, också han in­skriven hos samma professor som Daniel Åkersand.

Spåren av vår första terjärvstudent är icke många. Hans handstil är bevarad i en bouppteckning på Byskata hemman den 31 Martii 1747, där Daniel fungerar som skrivare, medan fadern, nämndemannen värderar egendomen. Hans arbete är redigt och prydligt, namnteckningen utan vanliga krusiduller.                                     

Mera hann Daniel Åkersand icke. Men måhända visade han väg för någon annan genom att med frejdigt mod trampa nya stigar till lärdomens då svårtillgängliga källor. Hans liv blev " ett litet öde endast", som väckt forskarlust och gripit i hjärterötterna hos sentida fränder i atomålderns mycket annorlunda tid.

Elly Westerlund

Släkt och Hävd nr 10/1966