Ett triangeldrama i Terjärv år 1808

Ibland kommer man att fundera över ett ovanligt namn på en vanlig plats, ett namn som måhända gömmer en gåta. . . När jag var barn, färdades jag ibland förbi MÖRDARÄNGEN. På dikesrenen växte helt idylliskt smultronstånd, men mor sa alltid "plocka dem inte!" och far svarade inte, när jag ville veta varifrån det fascinerande namnet kom. Senare kom jag att gå förbi i sällskap med en morbror och på min fråga "varför?" svarade han att en man säges ha blivit ihjälslagen av en kosack på denna äng. Ännu senare har jag hört berättas en annan version: en dräng slog ihjäl sin husbonde.

Sedan dess har jag försökt forska och ta reda på, vad som egentligen hände på MÖRDARÄNGEN den 9 oktober 1808. Tingsprotokoll, fånglistor, kyrkböcker samt i viss mån tradition får berätta.

Men först en liten geografisk orientering:

Den största sjön i Terjärv heter REKIJÄRVI, i folkmun RÄTSJÄR. Gårdarna runt om sjön heter Döfnäs, Gistö och Strömsnäs. Från mitten av 1600-talet bebyggdes alla tre av Kieurkall-söner.

Vid 1800-talets ingång har Strömsnäs spjälkats upp på två boplatser, genom att systrarna Anna och Malin Carlsdotter med respektive mågar Johan och Daniel Gabrielssöner från Kaitajärvi flyttar över på andra sidan Skata eller Strömsnäs- udden.

Johan Gabrielsson och Anna Carlsdotter flyttar snart bort, kvar blir Malin Carlsdotter och Daniel Gabrielsson. Deras barnaskara är inte stor, endast tre döttrar ser dagens ljus på RETSIBACKA, som deras gård kallas i dagligt tal. Kyrkböckerna talar fortfarande om Strömsnäs och efter storskiftet som går fram över nejden, blir hemmanets namn NÄSE. Daniel Gabrielsson förefaller att ha varit en sjuklig person, han dör i kallbrand, 58 år gammal, och då finns en­dast yngsta dottern Maria Elisabet i livet, de två äldre Anna och Margareta dog redan på 1790-talet.

Det tycks således gälla för Daniel Gabrielsson att se om sitt hus, och det gör han genom att i god tid skaffa sig en måg. Den just 15 år fyllda Maria Elisabet, MAJA-LISA kallad står brud den 6.12.1805 i full skrud. Brudgum är bondeso­nen ANDERS MARCUSSON TARFVONEN från Lapp­fors i Esse. Vigselförrättare är kapellanen Abraham Fontell.

Han får också döpa deras första barn, en gosse som kallas Daniel efter morfadern, och är född 13.2.1807.

Modern M-L är då 16 år och några månader. Säkert ser Daniel Gabrielsson Strömsnäs med lugn tillförsikt framtiden an för de sina när han går till sina fäder kort därefter i april 1807. Hans måg Anders Marcusson får gården och blir hus­bonde. Han tycks ha utövat sitt värv med allvar och flit. Jämförelser mellan svärfaderns bouppteckning 13.4.1807 och A.M.s senare 1808 ger vid handen att åtminstone lösegendomen utökats märkbart, bl.a. med smidesverktyg, ett vägguhr med gök, en ny bibel, andaktsböcker och psalm­böcker. Hösten 1807 anställer A.M. en dräng sjömannen Fredrik Westman från Lappfjärd.

Enligt egen utsago är Westman född 1780 i Gamlakarleby, föräldrar är soldaten Eric Risberg och hans hustru Ulrica Kurtell. Säger sig i sin "spedare ålder blivit lämnad i LAPPFJERD, där tillbragth någon tidh, varit ömsom på re­sor, ömsom tienat dreng på olika ställen. Har god hälsa och kroppsstyrka. Men med honom kommer olyckan till går­den."

Och nu är de presenterade, dramats tre huvudpersoner: MAJA-LISA, 17-årig vacker kvinna, enligt sägnen smärt och högrest. Hennes man ANDERS MARCUSSON, 24 år som för "en god och stilla lefnad i allt sitt umgänge förliklig", som Abraham Fontell skriver i sin attest Sjömannen Fredrik W är 28 år, den tredje.

Kosacker

Ofärdstider var det också för vårt land i övrigt, år 1808. Kri­gets segrar vänds som bekant i nederlag och våra bygder ha­de då och då påhälsning av kringstrykande, ridande kosack­er, som behöver mat och foder. Efter drabbningarna i Alavo och Kauhajoki synes de ha sökt sig längs älvdalarna mot kusten. Ibland åstadkom de skadegörelser. Herr GREVEN BUXTEHÖFDEN lät genom kungörelser i kyrkorna höggunstigt försäkra att dylika skador skulle ersättas, blott all­mogen ville inkomma med sina krav och "all möjlig bevisfö­ring".

Vid urtima ting i Cronoby tingshus 21.11.1808 tas såda­na krav till prövning. Bland de bönder som framställde er­sättningsyrkanden fanns dock ingen, bosatt vid den lands­väg som löper från Kaustby till Terjärv Kyrkby, vilket är av betydelse att veta, när man tar del av det ärende, som tas till behandling på eftermiddagen samma tingsdag.

Då anmäler allmänna åklagaren, kronolänsmannen JO­HAN OLOF YHRMAN ett brottmål. Hans anmälan lyder:

"AT BONDEN ANDERS MARCUSSON STRÖMSNÄS I TERIJÄRFVI BY AF CRONOBY SOCHN SISTLIDNE OKTOBER FRAMFÖR EN LADA PÅ DESS ÄGANDES ÄNG LÅNGBACKA LINDAN KALLAD FUNNITS LIG­GA IHJÄLSLAGEN: STRÖMSNÄS SKALL DAGEN FÖRUT I SÄLLSKAP MED SIN DRÄNG FREDRIK WESTMAN GÅTT HEMIFRÅN ATT UNDERSÖKA HU­RUVIDA HÖLADORNA PÅ BERÖRDA ÄNG BLIVIT HEMSÖKTA ELLER ICKE OCH DÄRVID MEDTAGIT EN YXA, HVARMED HANS BANE TROLIGEN BLIVIT VERKSTÄLLD: OCH SOM FLERE OMSTÄNDIGHE­TER GÅFVE ANLEDNING TILL MISSTANKAR OM VEM SOM KAN VARA ANDERS MARCUSSONS BANE­MAN, YRKAR ÅKLAGAREN ATT RÄTTEN VILLE UNDERSÖKA DETTA GROVA BROTT."

Obduktionsprotokollet inlämnas även: Dr STAUDINGER från Gamlakarleby har gjort besiktningen och uttalar sig bl.a. sålunda:

"den på ett rysligt sätt mördade Anders M-son Strömsnäs har 1) et yxhugg på venstra sidan av ansigtet 2) et kraftigare hugg framifrån som gått in och afkluvit hela luftstrupen, jämte flera artärer och muskler och stannat uti framsidan af halskotan 3) tvenne hugg i huvudet skadande såväl stora som lilla hjärnan 4) några lindrigt sårade fingrar, uppfläkta och avskavda, under det det olyckliga offret försökt möta den påkomna faran.

Beskaffenheten av dessa skador, tillkomna med huggyxa, förorsakade döden, varom intet tvivel kan råda. Den döde har för öfrigt varit av frisk och sund kroppskonstitution.

Gud hjälpe till liv och själ.

Gamlakarleby den 7 nov. 1808   G. Standinger

'Utan ondska'

Först höres änkan Maja-Lisa Danielsdotter:

Hennes man hade söndagen den 9 oktober försedd med huggyxa vid halvtretiden begivit sig hemifrån åtföljd av drängen, vilken han tilsagt om sällskap till Långbacka lin­dan. Ingendera hade varit dryckesrörd, icke heller hade nå­gon träta dem emellan förut förefallit, men väl hade de på den avlidnes anmodan före bortgåendet brottats med var­andra, varunder Westman en eller två gånger lagt omkull sin husbonde, varvid brottandet upphört utan någon ondska på någondera sidan. I huset hade ej funnits andra personer än hennes moder änkan MALIN CARLSDOTTER och hennes enda barn en goss om ett och ett halft år. De andra var farna till kyrkan.

Om aftonen samma dag hade Westman hemkommit och på fråga var husbonden lämnat sig fått till svar, att de vid bortgåendet vid den s.k. Dalviken, belägen 1/8 mil från går­den skilts från varandra, då den avlidne sagt sig vilja gå en­sam till ängen. Av denna anledning hade Westman fortsatt att gå till Kortjärvi hemman, belägna likaledes en åttonde­dels mil från Dalviken. Den öfvriga delen av dagen ävensom den påföljande natten hade hon väntat mannens hemkomst. På morgonen hade hon tillsagt Westman ävensom grannen Anders Mattsson Strömsnäs att gå och söka den avlidne, hvilken sedan på eftermiddagen ihjälslagen hemförts från Långbacka lindan. Vem som tillskyndat döden hade hon alls ingen kännedom om.

Efter det Enkan Strömsnäs avträtt framfördes drängen Westman: Han instämmer i enkans utsago att de på den av­lidnes önskan brottats, och att han tre resor slagit omkull sin husbonde. Sedan hade denne yttrat sig vilja gå till Lång­backa lindan, varvid Westman utan någon tillsägelse åtföljt honom till Dahlviken, där vägen tager av, samt sedan fort­satt sin gång till Jakob Andersson Kortjärvis gård, där han kvarblivit 3/4 timme, och derifrån begifvit sig till Johan Kortjärvi där han dröjt till över 6 på aftonen, varefter han förfogat sig hemåt. Husbonden var ej återkommen, och då han även förblivit borta hela påföljande natten, hade han på sin matmoders uppmaning i sällskap med Anders M-son gått att uppsöka den avlidne, varpå de funnit honom ligga framstupa framför ladan på Långbacka lindan, ungefär 5 famnar från laddörren. Hatten, böxorna och pjexorna voro honom fråntagna, ävensom yxan. Westman säger sig om sin husbondes baneman ingen kunskap hava.

Åklagaren observerar, att W. sade sig utan att bli tillsagd åtföljt sin husbonde, medan enkan sagt att husbonden an­modat honom att medfölja, då han ville efterse, huruvida ryska kosacker gjort åverkan på hans egendom. Enkan S in­kallades, men sade sig ej minnas annat än hon redan sagt.

Enkans moder, MALIN CARLSDOTTER, barnfödd i socknen, hördes därefter. Hon förklarade sig ej varit hemma då den avlidne och drängen bortgått. Ej heller hade hon märkt någon avoghet dem emellan. Hon tillade, att hon bett Westman vara sig åtföljande till kyrkan, men denne sade så­dant vägrat, ehuru det var söndags förmiddag, han hade ej uppgivit närmare orsak. Någon uppfattning om vem som var den dödes baneman hade hon ej.

Malin Carlsdotter fick avträda.

Westman yttrar nu att ehuru den avlidnes baneman är ho­nom okänd, det kunde vara någon av de ryska kosacker hvilken haft sin qvartering i trakten och mot vilken den av­lidne visat en besynnerlig avoghet. Detta vill han genom tvenne vittnesmål av bonden Michel och Nils Johansson ådagalägga.

Åklagaren Yhrman menar nu, att vad honom är bekant har Enkan Strömsnäs och drängen Westman umgåtts gans­ka förtroligt, varigenom en viss misstanke om något brotts­ligt faller på dem båda och att till äventyrs någon förutfat­tad plan skaffat den avlidne ur vägen. Enkan hade ock vid Westmans tagande i säkerhet gråtit och visat mycken medlidsamhet och deltagande i hans öde.

Båda nekade dock på det högsta att de med varandra plä­gat något olovligt umgänge eller haft någon del i detta drå­pet.

Åklagaren Yhrman lät nu till sakens upplysning höra icke mindre än 31 vittnen hvid detta ting. Det är husbönder, hus­trur, söner och döttrar från gårdarna runt om sjön denna gång som komma till tals. Ingen av dem glömmer edens vikt och betydelse, ingen far heller med skvaller och förtal så vitt man kan förstå. Det gäller ju liv nu också, för här tillämpas ännu dödsstraff. Ovanligt många människor tycks också ha varit i rörelse denna oktobersöndag 1808.

Ladan orörd

Vittne nr 1, huvudvittne, är grannen bonden ANDERS MATTSSON STRÖMSNÄS som tidigare nämnts. Han be­rättar följande: "Om måndagsmorgonen hade enkan Strömsnäs anmodat honom att jämte drängen Westman sö­ka den avlidne. Westman hade under vägen omtalat, huru­som han från Dahlviken gått vägen vidare fram och sagt sig vilja uppsöka kringvandrande ryska soldater och av dem tillhandla sig något till köps. Westman ville genast gå till Lång­backa lindan medan vittnet föreslog att de först skulle gå till Grannas fåräng, som ligger åt ett annat håll, och som den avlidne ägt, men som numera tillhör Långbacka hemman. Men Westman visade sig angelägen att de skulle gå raka vä­gen just till Långbacka lindan, varvid Westman yttrat något som om han menat att husbonden ej mer vore vid liv. Han hade bl.a. undrat, hur de skulle bära sig åt för att få honom hem till gården. Westman var ock angelägen om, att vittnet skulle gå ända fram till ladan. Därvid hade vittnet varsnat något som såg ut "som ett hvitt lamb" liggandes framför la­dan, vidpass 6 famnar från landsvägen, utan böxor, skor och hatt, ihjälslagen. Laduklabbarna var orörda, spår av häst eller kärra ej synliga, hö och gärdslen orörda. Mycket blod fanns där den dräpte låg. Vittnet varsnade att den döde var illa huggen i bröstet men yxan syntes ej till. Inne i ladan befanns löfkärvarna ligga över höet och tillsynes allt orört af någons hand, icke heller blodspår syntes därinne. Då vittnet ville gräva litet i höet, hade Westman tillsagt honom att upp­höra därmed "yttrande att allt skall ligga som den avlidne lämnar det efter sig."

Båda hade tyckt sig behöva hjälp med den avlidnes bort­förande och i sådant ärende gått till Kortjärvi gårdar. Till likvittnen infann sig Matts Persson Kieurkall och Johan Mattsson Kortjärfvi, och sedan de återkommit till mordplatsen hade Westman utlåtit sig, att den döde blivit "hug­gen med sabel", varvid Johan Kortjärfvi svarat att sådant synbarligen skett med huggyxa, varvid W. först starkt rod­nat och straxt därpå blivit alldeles blek i ansiktet.

'Et Satans verk'

Vittne nr 1 Anders Strömsnäs berättar vidare, att Westman den 12 om morgonen sedan avlidne Anders Marcusson til dess gård varit hemförd, under uppkommet samtal med vitt­net omtalat som skulle han natten förut ha drömt, hurledes han på en marknad träffat den avlidne och därvid utlåtit sig om den avlidne, att denne hade en stark natur då han med sådana sår kunde vandra omkring, han hade tillika frågat vem som skadat honom så illa, hvarvid den avlidne småleen­de sett på Westman och svarat "Et Satans verk, hvem annan än du har gjort det."

Beträffande Enkans och Westmans bekantskap hade vitt­net sig ej annat bekant än att han sett dem nojsa med varann och Enkan hindra drängen i hans arbete, varvid hon visat sig mycket yster och överdådig och varvid Westman hade ytt­rat: Skall du ej snart blivfa klokare i huvudet. Äfven hade Enkan nu i höst, då hon jämte Westman skurit åkrar yttrat sig till vittnet och sagt, att denne mannen är en rigtig qvinnfolkskarl, hvarförutom vittnet många gånger, märkt henne mycket hänga efter Westman. Den avliden hade vid flere tillfällen beklagat sig för sin granne över den förtrolighet, som syntes råda mellan hans hustru och drängen, samt vid ett tillfälle sagt sig ha fattat beslut att överge dem och resa bort själv. Från denna tanke lyckades vittnet dock avstyra honom.

För övrigt tillade vittnet att från hans lada på samma Långbacka äng befanns löfkärvarna vara utkastade såsom Westman honom tillsagt, men ladan var tillsluten.

Överfallen

Bonden Johan Mattsson Kortjärvi bekräftar jämte Per Mattsson Kieurkall, som befann sig på den förstnämndes gård den omtalade söndagen, att Westman vid 4-tiden kom­mit till kortjärvigårdarna, mycket uppriven, blek och svet­tig, och som orsak angivit hursom han blivit överfallen av kosacker, tvenne stycken, under det han gått från Dahlviken till Jakob Andersson Kortjärvis gård, men att han räddat sig springande. Westman hade dröjt vidpass 2 timmar hos Jo­han Mattsson Kortjärvi, varvid han 4 gånger erinrat om, att ifall hans husbonde ditkomm skulle de säga honom att Westman gått hem.

Alla vittnesmål från kortjärvigårdarna intygar detsamma. Vägen RETSIBACKA— DAHLVIKEN är ungefär lika lång som vägen till Jakob Andersson Kortjärvis gård, 1/8 mil. Westman säger sig ha sprungit en del av vägen, han kan ej förklara att han så långsamt tillryggalagt en del av vägen, mellan dess platser.

Följande vittnesmål rör sig om Enkans och drängens påståd­da samröre. Bl.a. säger ett vittne att de ofta suttit tillsam­mans i "hvistasstugan", sedan andra i huset gått till sängs på loftet. Westman har gett henne ett par guldörringar och tvenne silverpengar. Vid ett tillfälle, då den avlidne i något ärende var bortrest, hade de gått in i hans kammare och där framtagit en skrift, som kunnat vara hemmanet tillhörigt och vetskap om skriften velat hava. Enkan hade också nå­gon dag efter det hennes man blivit ihjälslagen grälat på drängen och varnat honom att befatta sig med starka dryck­er och endast förhålla sig som hon befallt honom
.

Mannen odugling

Varken Enkan Strömsnäs eller Westman bestred något av dessa vittnesmål.

Vittne nr 9 Jakob Andersson Lilltimmerbacka berättar att han den 9 sistlidne oktober varit gången hemifrån och kom­mit in i den avlidnes hus, och där träffat enkan S, som sagt att husbonden och drängen var gångna till Långbacka lin­dan, och därvid hade hon yttrat: "Få se hur det går för An­ders". Och en söndag förut då hon med båt rodde vittnet över sjön, hade hon under samtalet sagt, att hennes man vo­re en odugling och att hon borttagit det på honom utskrivna fastebrevet. Hon hade ock berömt Westman som rask och bättre arbetare.

Tillfrågad svarar Enkan att hon med yttrandet "få se hur det går för Anders" endast menat att han kunnat råka i slagsmål med kosacker, han hatade dem och ville avstyra all slags plundring. Även han hade funnit drängen vara raskare och vigare och därför velat ha denne med.

Av flera följande vittnesmål framgår, att den avlidne märkt, hur hans hustru blivit avog och kallsinnig sedan Westman kom till gården. Han hade även sagt sig vilja skilja Westman från gården nästa Mikaeli.

Bsn. Nils Johansson Kieurkall, som Westman åberopat ifråga om den avlidnes rysshat, omtalade att han någon dag innan dråpet, kommit i samspråk med den avlidne om hän­delser i kriget, och hade denne yttrat "att han skulle taga el­ler gifva liv i den händelse han ofredades av kosackerna".

Nytt ting

Åklagaren Yhrman ville genom andra ännu tillgängliga vittnen få sådan upplysning på vilken liv kan bero. De an­klagade lämnar han hemfallna till rättens prövning. Och RÄTTEN besluter om nytt urtima ting, vartill åklagaren äg­de låta inkalla alla tillgängliga vittnen. Enkan Maja-Lisa Strömsnäs såväl som Drängen Fredrik Westman kommer att på socknens försorg till Korsholms kronohäkte insändas och där förvaras.

Socknens högvördiga prästerskap skulle anmodas att ge­nom framställning av Guds heliga ord, förmå de anklagade till uppriktigt bekännande.

Fånglistan från Korsholms kronohäkte förtäljer den 25 jan. 1809 drängen Fredrik Westman och Enkan Maja-Lisa Strömsnäs afförde till urtima ting i Cronoby sokn, men däri­från ännu ej återkommit.

Det blev ytterligare två rannsakningar i målet om Anders Marcussons död. Urtima ting därom hölls både den 28 dec. 1808 och 6 febr. 1809. Johan Olof Yhrman är åklagare vid vardera tinget, de anklagade är underrättade och införda. Åklagaren meddelar vid det första av dessa ting att såväl ca­pelianen i Terjärv Abraham Fontell som magister Aulen i Cronoby försökt få de anklagade att erkänna, men båda ha­de enständigt nekat och sagt sig oskyldiga vara. Några vitt­nen hörs ytterligare, bl.a. utan ed Anna Mattsdotter Ströms­näs, syskonbarn till enkan Strömsnäs, emedan hon följt med Malin Carlsdotter till ladan på Långbacka ängen.

Nya vittnen

I övrigas vittnesmål framkommer icke heller, utom att en­kan Anna Ericksdotter Kortjärvi sade sig söndagen den 9 oktober varit inne i den avlidnes gård, just då de bortgingo till Långbacka ängen, enkan Strömsnäs sade att Westman skulle idka köpenskap med de ryska soldaterna och köpa henne en halsduk som skulle kosta endast 12 banco ryskt mynt. Westman instämde i detta, men Maja-Lisa Strömsnäs kunde ej uppgiva någon orsak, varför hon ej anmodat sin man om köpandet.

Vid det slutliga avgörandet, Urtima ting i Cronoby 6 febr.1809  har åklagaren fortfarande instämt nya vittnen. Bl.a. skräddaren Anders Gustav Blomberg och hustrun Maja Sti­na Bjon som rört sig på orten den omtalade söndagen. An­nars är de hemma i Pedersöre sägs det i protokollet.

Inget nytt har de heller att tillägga, de hade bevittnat hursom Westman ömsom röd och svettig ömsom blivit blek då han inkommit i kortjärviböndernas hus.

Greta Lisa Chorin och Brita Store från Gamlakarleby be­rättade att de anklagade en dag i september varit i deras hus och av deras samtal hade vittnena förstått, att Westman äm­nade taga hyra på något till utrikesort avgående skepp, var­för enkan Strömsnäs varit mycket sorgsen och gråtit. Vittne­na trodde dem vara man och hustru.

Ett vittne hade också midsommaraftonen påträffat de an­klagade i färd med att rusta sig till att gå på någon dans i byn. Då vittnet, Matts Andersson Kortjärvi förundrade sig däröver, utlät sig Westman, att om någon uttalade sig och sade att drängen har med sin matmoder att göra, vore det ej så osant. Härtill hade Maja-Lisa Strömsnäs endast skrattat.

De båda anklagade vidhöll enständigt sitt nekande.

Mista hand och huvud ...

Åklagaren Yhrman ansåg dem båda brottsliga, och yrkar för Westman det straff grovt brott medför.

Häradsrättens utslag: Westman skall steglas, mista hand och huvud. . . Domen underställes Höga Kejserliga Hovrätten i Vasa. .

Westman hålles i fängslig vård tills slutlig dom fallit. Maria Elisabet Strömsnäs frias av rätten, emedan intet verkligt fällande mot henne framkommit, skall lösgivas och hemsän­das.

Fånglistan från Korsholms kronohäkte berättar att Fredrik Westman den 10 februari återkommit från rannsakan, målet för mord avgjort och domen underställd Kejserliga Hovrät­tens prövning.

Den 13 mars 1809 finns en ny anteckning rörande fången nr 17, den dödsdömde Drängen. Häradsrättens förrättning igenkommit, vilken Westman på begäran haft till genomläs­ning, derå han påminnelser i målet 2 st. skrifter inkommit inlämnat. Efter beslut den 18 mars, blev rannsakningen till domen återsänd för att behörigen underskrivas, hvilket skett, hvarefter häradshövdingen Sundius till vinnande av dom fört antal ledamöter ankommit, föredragit och avgjor­des den 5 maj. Utslaget expidierades den 13 juni.

UTSLAGET: Ett ganska märkligt sådant. Häradsrättens utslag beträffande Maria Elisabet Strömsnäs låter Kejserliga Hovrätten gälla. Men vad drängen Fredrik beträffar finnes endast ett hälft skäl tala för hans skuld. Målet bliver därför ställt på framtidens dom, då något kan bliva uppenbart.

16 juni kommer Hovrättens utslag till Korsholms krono­häkte. Samma dag, säger fånglistan entledigades Westman från häktet och förpassades till hemorten.

'Jag är fri'

Att där förse sig med laga årstjänst och sig ärligen förhålla."

Hur gick det sen? Traditionen berättar att Fredrik kom tillbaka till Rekibacka en regnig och stormig natt, bultade på Maja-Lisas fönster och sa: "Maja-Lis, Maja-Lis, jag är fri". Riktigt fri från misstankar blev han väl aldrig. Icke heller fick han genast bli vigd vid Maja-Lisa, trots att de var förelysta och hade barn tillsammans. När sonen Matts blir döpt, han är född 4/10 1810, antecknar kapellanen Fontell, "son till sjömannen Westman och hans förelysta fästeqvinna Maja-Lisa Danielsdotter". Först den 20/3 1812 läses i vigselboken: Efter tvenne år förut föregången klanderfri lys­ning sammanvigdes Sjömannen Fredrik Westman och Bondeenkan Maja-Lisa Danielsdotter Strömsnäs utan skrud i Prestegården av Sven Abraham Fontell.

Hemmanet fick de inte behålla. Efter Malin Carlsdotters död 1817, bebor de ett litet torp, hörande till Långbacka hemman. Kuriöst nog kommer nyskiftet som under dessa år går fram över bygden att ge just Mördarängen till Maja-Li­sas hem. Inte heller grannarna tycks trivas. Även de söker nya möjligheter. Dessförinnan berättas Anders Mattsson Strömsnäs strax efter Westmans och Maja-Lisas tagande i fängsligt förvar, tagit den mördades lille son Daniel Anders­son och burit honom på sin rygg till släktingar i Lappfors. Åtminstone 8 barn fick Fredrik och Maja-Lisa tillsammans. Fredrik dör 1842 i Karstula, säkerligen på något bortarbete. Maja-Lisa återfinns till sist i förteckningen över rotfattiga och inhyses tillsammans med de tre yngsta barnen.

Förvånande dom

"För att av framtiden prövas, då sanningen kan uppenbaras.

Mig tycks att framtidens och samtidens dom skulle utfalla tämligen lika, dvs. samma dom som Johan Olof Yhrman yr­kade på, att Fredrik Westman skulle dömas för dråpet, eller måhända planlagda mordet.

Men här chansar Fredrik övermodigt på att de förvirran­de omständigheterna i skarvet mellan ryskt och svenskt skall hjälpa honom och utpeka ryska soldater som Anders Marcussons banemän. Han lyckas till en del, Kejserliga Hovrät­ten ger en förvånande dom, och människorna blir villrådiga. Vad var sanning?

Fri kom ju drängen tillbaka.

Maja-Lisa med sina endast 17 år förefaller yr och tanklös, och dock är hennes berättelse om händelserna redig, hon varken lägger till eller tar ifrån, medan modern Malin Carls­dotter blir alltmer tillknäppt från ett ting till det andra.

Vid det sista tinget säges hon envetet vägra att ge flere upplysningar om sin mågs dråp.

För övrigt lägger man märke till protokollskrivarens klara och entydiga språk, vilket jag citerat i alla vittnesmål oför­vanskat. Små detaljer har jag fäst mig vid. T.ex. Maja-Lisa rodde ett av vittnena över sjön. Det är en gammal sed, vid Rekijärvistränderna. Annars blir vägen lång om vandraren tar vägen runt sjön.

Så kan man få fram hur folk gick klädda en oktoberdag för 164 år sedan. Anders Marcusson Strömsnäs hade hatt och pjäxor, och säkerligen vita ylleunderkläder. Maja-Lisa vill pynta sig med örhängen och ryssduk.

Sommartid sov man i det oeldade löftet och använde säl­lan "hvistasstugan". Tydligen fanns väggur i de flesta går­dar, troligen med en visare, eftersom de kunde ange tiden tämligen exakt. Både Fredrik och Maja-Lisa var läskunniga, de försöker stava sig genom fastebrevet med skrivstil, Fred­rik läste ju också genom samma tingsprotokoll från Cronoby häradsting, som jag nu använt som huvudkälla. Han kanske kunde skriva också, eftersom det sägs att han avfat­tade tvenne inlagor till Hovrätten.

I häktet sägs han också ha skrivit en 'sorgelig visa' om vad han upplevat, den har jag ej lyckats få tag i ännu.

Och nu vet vi varför Långbacka lindan bytte namn och blev Mördarängen.

ELLY WESTERLUND