Ödermarkskvinnan Hannusas  - Ann´

Borta i en av Evijärvi kommuns utbyar Sydänmaankylä, någonstädes i en av de små kojorna, som bildar gårdsgruppen Hannus, föddes den 19 september 1832 Anna Jukantytär. Utan en närmare kännedom on saken kan man anta att Hannusas-Annas barndom förflöt i fattiga förhållanden och vid vuxen ålder fanns ingen annan möjlighet än att "ba­na sig en väg den hon själv skulle dana".

Då tjänarinnekallet inte stod som någon lysande hägring vid hennes förestående yrkesval och Ann´ av naturen var djurvän så skaffade hon sig en hästkrake varmed hon tjänstgjorde i gårdarna. Hon s.a.s. ”tog aska i skorna”  (ifall hon överhuvudtaget någonsin begagnat sådana) från sin hemsocken och var och förblev med själ och hjärta terjärvbo.

När Ann´ anlände till en gård i syfte att hjälpa till och toa­letten bestod av s.k. ”Beilingar” eller ”lonsor" , en avlagd päls omsurrad i midjan av en långhalsduk, huvudduken korsslagen under hakan och fastknuten i nacken, då frågade hon icke om Diors A- eller B-linje gällde för det eller det året.

Nej. Livet hade andra krav på henne och hon vägrade icke att uppfylla dem. Månget stenlass från bondens åker har av henne fors­lats bort till stengärdslena, och då Lytzbackaborna år 1880 brände den samfällda stor-dalen i Långforsskogen då var även Ann´ med och körde dalläggningsvirket (Törvi) till dalplatsen.

Nya möjligheter

i kampen för tillvaron erhöll Hannusas-Ann' när Näse-borna be­hövde vakt för sina vidsträckta skogsmarker intill Evijärvi socken-rå. De erbjöd henne timmer till en egen stuga jämte brännved om hon åtog sig skogsvaktarsysslan vilken tjänst hon även villigt antog.

I djupaste vildmarken, drygt 5 km från bebyggelsen Särs i Terjärv och 1 1/2 km från Elgbacka i Evijärvi utstakades boplatsen på en björkskogsbevuxen kulle där Höj-bäcken rann porlande fram nedanför. Där utsikten för övrigt möttes av starrbeväxt kärrmark.

Boningsstugan blev en enrummare med ett enda litet fönster. Den öppna spiseln i densamma var sammanfogad av gråsten liksom skorstenen på spjältaket. Bakugnen var förlagd ute i det fria. Det lilla fähuset intill bäcken var även uppfört av torv och gråsten. Fähus skulle det naturligtvis vara. De trofasta djuren blev hennes utkomstmöjlighet. Ann' var mycket öm om sina kreatur och höll dem tjudrade i ladugården - insektskyddade - året om. På somrarna gick hon dagligen ut på kärret och skar med handskära kornas behov av foder och på vintrarna for hon omkring i socknen med en större kälke med påfäst "svepskrinda" vilken av välvilliga människor fyll­des.

-Det kvinnligt veka i människosinn, var kanske intet särdrag i Hannusas Annas väsen. Blev hon under sina vandringar tillfrågad vem som byggt hennes stuga och om den var varm, så svarade hon med hög och barsk stämma på äkta terjärvmål: - Nå hä' var hate' Öleback' mindär Smörastje å ha timbra ä så gliis så vattni frysär i ämbari.”

Men Ann's lott var ju inte heller drömmarens. Då hon fattade tag i kälkens dragrep och som självdragare anträdde återfärden till skogskojan ibland en 2 mil lång väg, därav 3 km fullständigt obanad sådan, så erfordrades en kropps- och viljestyrka av stora mått.

Tårar på julafton

Det var en julaftonsdag då tvenne unga män på Backman, Herman och Gideon Backman, kom på idén att fara och hugga julved åt Hannu­sas –Ann´. Efter fullföljt värv bjöd Ann' sina vedhug­gare också på kaffe - men tårarna strömmade ohejdat nedför hennes kinder. - - - Var det tårar över kargheten i hennes ensliga liv? Var det andras hjälpsamhet som bragte hjärtesträngarna i dallring? Eller var det en fläkt av julens andedräkt? - - - I varje fall klappade det un­der trasorna ett kännande människohjärta.

Skyddslingarna kom med bud

Dag för dag rådde tystnad i Hannusas-Annas stuga. Och då korna kom att få en mer än vanlig känning av hunger, arbetade de sig ut igenom fähusväggen och kom med kedjorna dinglande om halsen i fullt galopp till Elgbacka. Den medfödda instinkten hos djuren hjälpte dem att uppsöka en människoboning oaktat deras kofötter inte förut trampat vår moder jord. - - - Det hela gav vid handen att något hänt deras matmor och då Elgbackaborna gick att uppsöka henne återfanns hon på kärret. Skäran låg bredvid jämte en hop­samlad bunt av ”Tuvlocken” - botanisten kallar grässlaget Ängsull. På ljungtuvan som gömde hennes ansikte ringde tusentals små blomklockor - andra dödsklockor hade hennes vistelseort inte att ge henne. Året och dagen för Annas upphittande har i Evijärvi sockens kyrkböcker annoterats som den 5 juli 1909.

I den oändliga ödemarken, på det s.k. Hannusas-Annas kärret - omkring platsen där Ann´ återfanns - blommar ängsullen över vidsträckta fält. Jarl Hemmer skriver:

Ängsullen nickar på ensliga tuvor.
Spoven ropar i kvällen sen.
Molnen vila som trötta duvor
stilla kring vidden i blekrött sken. 

Skymnningen sjunker, och tjärnarnas blickar
slockna likt ögon som falla igen.
Mjukt och blekt genom dunklet nickar
ängsullen än.

På ljungtuvan har upprests ett kors sammanfogat av kullfallna trädstumpar - minnande om att här har en människas liv ändats, en människas, vars livsföring i tiden var den mest primitiva som i modern tid förekonnit inom socknens gränser.

Emma Björkbacka

Ur ”Släkt och Hävd nr 2/1961”