TERJÄRV SKYDDSKÅR OCH
FRIHETSKRIGET 1918

Den upplevda verklighet som Finlands frihetskrig 1918 innebar, känner numera endast ett fåtal till, de flesta av frihetskämparna har gått bort. De tidsbilder som nutida medier ger oss om händelserna för 65 år sedan har ofta främmande drag över sig, vi serveras både medvetet och omedvetet snedvridna vinklingar av skeendet när landets frihet och självständighet förverkligades.

Därför kan det vara av intresse för oss - som nu njuter frukterna av frihetskämparnas verk - att ta del av vad terjärvborna, samt andra med, tänkte och hur de handlade när krigets flammor svepte runt landet 1918. -Tidningen "VÅRT VÄRN", utgivare staben för Vasa skyddskårsdistrikt och med Gunnar Dahlbo som chefredaktör, har i nummer 9 av år 1942 en artikel med rubriken "Några drag ur Terjärv  skyddskårs historia". Ur ifrågavarande tidning - som Rurik Byskata välvilligt ställt till förfogande - har undertecknad saxat det viktigaste ur artikeln, uppläggningen och vissa formuleringar har ändrats för att göra den lättlästare. I sak följes dock originalet. Vem som skrivit ar­tikeln i nämnda tidning är inte känt, underskrift saknas.

*****

Före år 1917 fanns inte någon organiserad aktivistverk­samhet i Terjärv, Karl Björk medverkade, dock när det gällde vapendistribution från "John Grafton", ett femtiotal gevär och samma antal revolvrar av de schweiziska vapnen kom sålunda till Terjärv.

När signalen till samling kring den aktivistiska organi­sationen Terjärv brandkår ljöd, var ortsborna redo och all­män uppslutning skedde, när den grundades sommaren 1917. Initiativtagare var Karl Björk och han fungerade också som dess chef intill frihetskrigets utbrott. Från och med krigets början stod Lennart Kulenius i ledningen för orga­nisationen som nu kallades för "Terjärv skyddskår". Intresset för rörelsen var mycket stor, inga motståndare till skyddskåren fanns på orten.

Terjärv skyddskår var en fristående organisation ända tills kort före frihetskrigets utbrott, då underställdes den kretschefen i Gamlakarleby A. Roden. Kåren i Terjärv stod också i förbindelse med ledningen för Vindala krigs­skola samt med de s.k. Saxaniemipojkarna i Lappajärvi. Vår ort var dessa tider en viktig etapp för alla vapen som på hemliga vägar nådde Lappajärvi och Vindala, många var de lass av gevär, mauserpistoler, handgranater och ammuni­tion som via Terjärv fördes till de nämnda utbildningscentralerna.

DE MILITÄRA ÖVNINGARNA 

Kårens medlemmar samlades till övningar en gång i vec­kan i varje by. Samövning hölls några gånger, en gång var det gemensam samling med Kaustby skyddskår på Kortjärvi sjö. Efteråt var det en stor gemensam fosterländsk fest i Kaustby.

Alla samhällsklasser var med i skyddskåren. Sida vid sida stod bönder och drängar, arbetsgivare och arbetare, torpare och löntagare. Terjärv var vid denna tid till övervägande del jordbrukarort, därför var de flesta i le­den bönder och bondsöner.

Anslutningen till kåren var frivillig. Beväpning och utrustning var bristfällig, 150 gevär stod till förfogande, de övriga använde hagelbössor, trägevär och gymnastikstavar. Kåren höll en välorganiserad nattpatrullering i kommunens centrum, där sågs bl.a. ortens kyrkoherde och kyrkvärd vandra sida vid sida i nattens mörker, mycket väl beväpnade. Dessutom hölls ett vaket öga på misstänk­liga personer i kommunens gränsbyar och gårdar.

VAPENTRANSPORTER   

En natt meddelades per telefon från Nedervetil att en rysspatrull på 20 man med en finländsk färdledare var på väg mot Terjärv. Härifrån sändes då en patrull mot Neder­vetil med uppgift att om möjligt kringgå och tillfånga­taga ryssarna. En annan patrull - i samma syfte - sändes via Kolamby mot fienden. Dessa två patruller behövde dock inte ingripa, ryssarna riskerade inte att gå längre än till Kärrända där de slutade sin utfärd med pokulering. En annan gång kom en rysk kavalleripatrull om 6 man på rekognosering till Terjärv. Patrullen snokade här och där men fann ingenting misstänkt, dock fanns det just då flera hundra gevär gömda på olika ställen i kyrkbyn. 

De militära övningarna och vapentransporterna var belagda med stor sekretess. Allt gick så hemligt till att många nygifta kvinnor började bli oroliga över sina karlars nattliga utflykter. Småningom fick de dock vetskap om vad som var i görningen, de kunde andas ut när det klarlades att männens hemlighetsfulla beteende inte hade något att göra med lustbetonade sidosprång utom den äktenskapliga ramen.

FRIHETSKRIGET BRYTER UT

Vid frihetskrigets utbrott hade kåren omkring 250 medlemmar. Till deras förfogande stod 150 gevär och 10 mauserpistoler, de senare fördelades till chefer och underbefäl. Vid striden om Gamlakarleby avdelades en handgranatsgrupp som fick 4 granater per man. I övrigt var utrustningen bristfällig, ingen enhetlig uniformering fö­rekom och i början av kriget var den vita armbindeln det enda militära märket, senare angavs skyddskårens namn på armbindeln och vissa truppenheter hade egna märken för sitt manskap.

Kårens manskap utsåg sitt befäl, här kom de som avtjänat finska militären först ifråga. Två ynglingar, Heribert Granbacka och Lennart Kulenius sändes till krigsskolan i Vindala där de utbildades under tiden 1-26 januari 1918.

Terjärv skyddskår fick sitt första elddop i striderna kring Gamlakarleby. Före avfärden dit hölls en fältgudstjänst utanför folkskolan i kyrkobyn kl. 8 på morgonen den 28 jan. Församlingens kyrkoherde Isidor Eriksson höll bön och ett kort tal och som avslutning sjöngs "Vår Gud är oss en väldig borg".

Kårens första uppgift blev att besätta en del av Hakalax förstad. Uppdraget gick galant och kåren ryckte fram ända till Hakalax bönehus och fabrikör Nylunds hus där försvars­ställning intogs. Striderna kring staden och gruppens andel däri blev dock inte de väntade. Förbindelse saknades mellan de olika avdelningarna runt staden, de opererade enskilt och terjärvkåren hade i sin iver avancerat ganska snabbt och låg långt inne på fiendens område och fick därför or­der att inte skjuta innan tillstånd gavs, något som för­argade pojkarna och som en del bröt emot.                          

Skyddskårernas försök att storma staden misslyckades denna första gång, motståndet var starkare än väntat. Utvecklingen av stridsförloppet kunde ha fått ödesdigra verkningar för terjärvkåren. Övriga truppenheter hade reti­rerat långt ifrån stadens närhet men terjärvpojkarna hade inte fått någon reträttorder utan låg kvar i sina ställ­ningar några timmar efter de övriga. Två av kårens medlemmar, M.L. Björkbacka och Frans Hästbacka föll här för lönnliga fiendekulor. 

- Sedan staden besatts av de förenade skyddskårerna, del­tog terjärvkåren i vakthållningen därstädes.

TAVASTLÄNDSKA FRONTEN

I övriga delar av landet rasade blodiga strider. Vid en fosterländsk fest på hemorten blev det fråga om att fort­sätta med landets befrielse. Kårens chef, Lennart Kulenius, riktade till skyddskåristerna frågan: Vem är redo att följa med till fronten och fortsätta striden.  - Ett trettiotal frivilliga steg fram och anmälde sig genast. När det så den 8 febr. gällde att resa hade antalet frivilliga utökats så att hela 60 man reste till Filppula-fronten. Före resan hölls en gripande gudstjänst i församlingens kyrka. Förbandet som avreste utrustades med strumpor och underkläder som ortens kvinnor förfärdigat.

Av de sextio som reste avdelades 15 man till en maskingevärskurs i Filppula 22.2. - 6.3. De övriga bildade en egen truppformation kallad "Terjärv skyddskår". Ledare för truppenheten blev Lennart Kulenius och det blev till först vaktuppdrag i Haapamäki 20 febr. - 5 mars. Därefter kom förbandet till Filppula och fortsatte till Välikoski där pojkarna deltog i en uppmjukningsdrabbning. Sedan blev det order att följa med de framryckande truppenheter som hade Tammerfors intagning som främsta mål - terjärvgruppen fungerade här som eftertrupp med uppgift att bevaka viktiga positioner och vara med i upprensningsarbetet.

Vid Messukylä inträdde kåren i kapten Nordensvans bataljon som dess tredje kompani  och nu var dess tid som reserv slut, kåren blev en av de många stöttruppsenheter som med heder var med i striderna om Tammerfors. I dessa strider förlorade kåren sin tappra och avhållna ledare, Lennart Kulenius som stupade den 3 april på en gata i utkanten av staden åt Messubyhållet.

Den avdelta Filppulagruppen på 15 man fick sitt elddop redan där, orten var en av motståndarna mycket eftertraktad position. Sedan fick olika delar av maskingevärsgruppen vara med om många strider. Endel av gruppen deltog i Mänttä, Juupankoski, Melinkylä, Orivesi, Suinula, Teisko, Messuby. Två man var med om heta strider i Yli-Pohja, Orivesi, Suintolan-kylä och tre av gruppen kommenderades till Pekkala gård där en av männen stannade kvar som ledare för ett maskin­gevär, de två andra fortsatte till en fältvaktpost i Jääminki. Samtliga dessa deltog också i striderna om Pekkala, Jääminki, Orivesi, Suinula, Haihaara, Vehmainen, Turtula, Tre av maskingevärsgruppen stred vid Kärkelä, Pekkala och Ki­mola samt Suinula och Haihaara. De två återstående av 15-mannagruppen var stationerade i Ratalahti och Rauhamäki där de deltog i drabbningarna. 

- Av maskingevärsgruppen var sedan 13 st med om striderna i Messuby och vid Tammerfors intagning. Som ett slutomdöme om terjärvgruppens insatser i striderna kan sägas att varje man gjorde sin plikt. Sällan begärdes permission och ännu mera sällan beviljades sådan.

Förutom de sextio frivilliga som den 18.2. reste ut för att befria landet, var också andra terjärvbor med i stri­derna. Fem ynglingar från Terjärv skyddskår deltog med "Kokkolan Vapaajoukko” i befrielsekriget och två av kårens män tillhörde Vasa grenadjärbataljon, den ena av dem stupade utanför Tammerfors. Vidare hade fyra unga män varit med i Tyskland samt med stor iver deltagit på olika frontavsnitt i frihetskriget. Hela antalet frivilliga från Terjärv som var med i striderna på den tavastländska fronten utgjorde sålunda 71 man.

De skyddskårister som föll i frihetskriget var: Frans Hästbacka, M.L. Björkbacka, Artur Ahlsved, Lennart Kulenius. 

I Tammerfors omorganiserades trupperna och Terjärv skydds­kår bildade första kompaniet i första bataljonen av Vasa regemente. Maskingevärsgruppen utgjorde stommen i samma bataljons fjärde kompani, I dessa formationer deltog terjärvborna sedan i de strider som ledde till Viborgs erövring. Maskingevärskompaniet gjorde här sin mest ärorika insats i kriget genom att bringa tre fiendekanoner till tystnad inom det befästa området. 

När permissionerna efter slaget om Tammerfors var över togs som sagt kurs på Viborg och nu följde också tre flickor med, Ina Hästbacka, Hildur Furu och Naima Sågfors. Dessa  tre lottor - de första från Terjärv - omhänderhade matlagningen, såg till att karlarnas strumpor och kläder var hela och rena samt skötte om pojkarna ifall de blev sjuka och sängliggande. De tre lottornas hjälp blev mycket uppskattad av gossarna, det smakade så bra med hemvana maträtter och det kändes så lugnande att bli ompysslad av mjuka kvinnohänder när man var trött och nere eller behövde omplåstring.

DE SOM FÖLLO I STRIDERNA

De som föllo i striderna nerbäddades i hembygdens jord under gripande hjältebegravningar. Då var Herrens hus fyllt av en allvarsmättad menighet när Isidor Eriksson predikade och jordfäste de stupade. Vidare förekom hornmusik, körsång, kransnedläggning och uppvaktning av frontkamrater. Vid dessa begravningar förstärktes och fördjupades kärleken till hembygden och fäderneslandet, viljan att offra och ge bidrag till landets befrielse breddades - alla kände att fosterlandet var värt det största offer en människa kan giva - sitt eget liv.

Efter Tammerfors intagning hölls en stor medborgarfest för de på permission varande soldaterna. Festen slutade med en middag där frihetskämparna var hedersgäster. Likaså hölls en avskedsfest för två ungerska officerare som lyckats rymma ur rysk fångenskap och efter många strapatsrika äventyr hamnat hit till vår avlägsna bygd. Ungrarna voro till stor nytta under kårens tillblivelse, bl.a. deltog de med oförskräckt mod i striderna vid Gamlakarleby. Därför var det naturligt att bygdens folk visade sin och landets tacksamhet för den hjälp dessa främlingar gett den vita armen i dess födelsetimma.

HEMMAFRONTEN

Flitiga kvinnohänder var i full verksamhet när det gällde att anskaffa kläder åt soldaterna. Av "ryssmantlar" som togs i krigsbyte vid Gamlakarleby syddes präktiga unifor­mer som tilldelades alla kårens medlemmar när de var på permission efter Tammerfors intagning. Tilldelningen var mycket välkommen, de gamla vapenrockarna voro ganska illa medfarna samt långt ifrån enhetliga. Annars så vävde, sydde och stickade kvinnorna dag och natt, allt gjordes med glädje för frihetens skull. Ett par gånger sändes personer från hemorten till fronten med kläder, proviant och annat nödvändigt. Allt som gjordes, alla uppoffringar var frivilliga ifråga om kläder, matvaror, skjutsar o.s.v.   

Den allmänna opinionen var under hela krigstiden seger­viss och förtröstansfull. Alla väntade ivrigt på den slut­liga segern, påå solen skulle lysa över ett fritt fädernesland och vårt land bli erkänt som en fri nation. Allt detta verkade uppmuntrande på de frivilligas humör och insatser vid fronterna, det gav dem mod och krafter, det stärkte dem i deras fasta beslut att kämpa tills hela landet var befriat från främmande styrkor.

Under krigstiden fanns en skyddskårsstab i Terjärv. Med­lemmar var William Furu stabschef, Tyko Hedlund kanslichef och Frans Johansson stabsmedlem. Till stabens uppgifter hörde att ordna livsmedelstransporter, att skaffa hästar och ordna skjuts för permitterade, att ordna och övervaka uppbåden och det frivilliga understödsarbetet i allmänhet. Skyddskårsstaben var oavlönad.

Skyddskåren på hemorten var delad i två avdelningar. En omfattade kyrkbyn, Hästbacka och Kolam och denna avdelning leddes av staben i kyrkbyn. Den andra avdelningen omfattade Kortjärvi, Högnabba och Småbönders. I spetsen för denna av­delning stod William Furu och Alfred Manderbacka.  

Den 1 mars 1919 reorganiserades skyddskåren i Terjärv. Initiativtagare härtill var Albin Wickman och Artur Timmer­backa, den förstnämnda valdes härvid till lokalchef för kå­ren. Övriga medlemmar i staben var: Otto Granö, Alfred Fogelström, Artur Timmerbacka, Hugo Backman. Albin Wickman avgick från sin ledarbefattning den 1 nov, 1921 och efterträddes av kårens instruktionschef, Fride Sandberg. Han ledde sedan kåren till den 1 okt. 1927 då Terjärv och Nedervetil skydds­kårer sammanfördes till tolfte skyddskårskretsen i Vasa skyddskårsdistrikt. Till chef för Terjärv-Nedervetil-avdelningen utsågs Fride Sandberg, lokalchef i Terjärv blev Edvin Knutar.

Redan år 1922 fick kåren egen fana enligt ritningar av Mimmi Sundell, Under hennes ledning syddes sedan fanan av ortens lottor och överlämnades som gåva åt kåren.

På initiativ av lokalstaben inköptes 1926 ett jordområde där en tidsenlig skjutbana uppfördes. Skyddskåristerna nedlade här över 300 frivilliga dagsverken på banans för­färdigande

Mellan kommunens ledande män samt den lokala pressen och skyddskåren, rådde alltid det bästa samförstånd. Samma sak var förhållandet till ortens "Lotta Svärd" som hade en huma­nitär verksamhet och annars samma målsättning som skydds­kåren - ett fritt Finland enligt demokratiska grundlagar.

Enligt en anhällig kommunalstämmas beslut utbetalades 10 mk per dag åt alla som var med i kriget, detta beslut gjordes utan att de frivilliga hade någon vetskap därom, de hade inte fordrat något. Den sammanlagda utbetalningen steg till närmare 80.000 mk.

Det lagliga uppbådet till krigstjänst 1918 blev till en viss del ett missförstånd. De som omhänderhade uppbådet på orten, anmälde alla de frivilliga som voro vid fronten som dugliga för värnplikt, oberoende av ålder och utan läkarundersökning - detta för att skona så många hemma­varande som möjligt från inkallelse. Följden blev att de frivilliga av uppbådsmyndigheterna hänfördes till B-klass inkallade och därmed hade mycket svårt att få hemförlov­ning när kriget var slut.

Hälsotillståndet och humöret under stridernas gång var mycket gott. På de orter som befriades ur fiendens händer var det uppbyggande att se och emottaga folkets glädje­yttringar. På flera orter ställde befolkningen till med fester och där var frihetskrigarna naturligtvis heders- gäster.                                  

Vad som mest saknades på de främmande orterna var den genuina hornmusiken som dessa tider nästan hörde till "dagligt bröd" i Terjärv. Också den uppbyggande religiösa vården var mycket bristfällig. På veckotal hördes ej ett Gudsord, något som saknades. Ty även - eller just på grund av rådande krig, saknade terjärvborna den fridsamma tröst som Guds ord hade kunnat ge. Men det som saknades ersattes med improviserade arrangemang, man sjöng och spelade på munharmonika samt läste om och om igen veckogamla tidnin­gar som förirrat sig till de främmande orterna.

När frihetskriget bröt ut hade skyddskårerna i vårt land omkring 38.000 medlemmar, därav 25.000 i landsdelar som låg på den vita sidan. Motståndarna hade 110.000 man under vapen, därav 80.000 man ryska trupper. Vi lever inte på stora minnen. Men de stora minnena leva.

Heimer Furu

Ur ”Släkt och Hävd nr 22/1983”