Terjärvbor och terjärvättlingar i förskingringen
höll stormönstring i Helsingfors

I början av november 1974 samlades 130 terjärvbor och terjärvättlingar i Helsingfors med omnejd för att hålla ”tärjäräfton”. Detta är den vedertagna benämningen på TERJÄRVGILLETS sammankomster i huvudstaden, som hållits sådan 1919, i tjugo års tid 2-3 gånger i året. Också efter kriget fortsatte dessa tärjäraftnar, om ock­så icke så regelbundet, men dock så ofta att kontakten mellan terjärvfamiljerna och med hemkommunen aldrig brus­tit.

Denna tillställning gick i jubileets tecken med olika händelser i Gillets liv som jubileumsorsak och -motiv. En historik över verksamheten under 55 år hade utarbetats av ordförande Elnes Andersson,, som förresten själv gav träffen ytterligare jubileumsstämning, då han i sitt häls­ningsanförande erinrade om att gillets egen ”tärjärvisa” i år fyller 50 år och att han gjorde visan vid 20 års ål­der och med anledning därav skulle bjuda deltagarna på  sjuttioårs jubileumskaffe.   

Historiken, som utgjorde stommen till dagens program, inleddes med en släktöversikt över terjärvkolonin  i  slutet av 1800-talet utvisande hur kolonin utökades med barn, barnbarn och barnbarnsbarn samt nyinflyttade.

Någon egentlig sammanslutning av terjärvbor fanns icke förrän under Finlands första självständighetsår. Liksom nationalkänslan föddes i det nymornade Finland, fick också lokalpatriotismen sin näring ge­nom medvetandet om att man var österbottning  och hade sina rötter i Terjärv, som hade en öppen famn och fyllda sädesbodar för fränderna i förskingrin­gen.

Man kände ett behov av att komma tillsammans och ”dryfta läget”. Något protokoll finns inte som skulle utvisa när den första ”tärjäraftonen” hölls, men många av oss nulevande minns att man år 1919 började komma samman i Terjärvs tecken för att musicera och sjunga de kända låtarna och höra senaste nytt från Terjärv.

Historiken berättar om hur dessa aftnar alltid inled­des med Terjärv brudmarsch och så inleddes även den­na jubileumsträff. En orkester bestående av tre bröder Backman och tre bröder Andersson med fru Else An­dersson-Backman vid pianot och fru Ethel Sillfors-Carlsson vid gitarren spelade med rutin och känsla den medryckande marschen, som bär på så många minnen från svunna tiders bröllop och fester.

En hälsningsdikt på äkta tärjärmål upplästes av fru Gun Wistbacka-Nordström.  Dikten var skriven av avlidna frk. Lise Hedman till en terjärvafton 1957. Elnes Andersson talade till de avlidnas minne och Lars Backman sjöng; -Säg minnes du psalmen vi sjöng, med cellospel av Lars Anders­son och med Else Andersson-Backman vid piano.

Historiken berättade vidare om de första tärjäraftnarnas program, hur man då fick en högre lyftning, när t.ex.Alex Winqvist, ”hjältetenore” lät de högsta tonerna av lystringssången "Österbotten" välla ut över salen i full har­moni med de övriga kvartettsångarna. Den berättar om Urmakar Fransas skickliga hantering av sin fela och om det spelmanslag han samlade omkring sig och om hur de roade publiken med sina låtar. 

Storyn i historiken gick vidare till år 1926 då den stora helsingforsinvasionen till Terjärv ägde rum. Med tåg, bilar, motorcyklar och trampcyklar företogs denna 'pilgrimsresa' för att tillsammans med hembygds­gästande amerikaemigranter vara hedersgäster vid hem­bygdsföreningens midsommarfest. Det blev en stor upplevelse för terjärvättlingarna i Helsingfors att få framföra sitt program bl.a. uruppförandet av Terjär-visan.

Denna händelse i Terjärv för 48 år sedan gav ordf. Anders­son anledning att på jubileumsfesten kåsera om tärjärvisans tillkomst för 50 år sedan. Med ungdomarna som försångare sjöngs sedan visans alla åtta strofer.

Den s.k."Operation Tärjärkartan” omfattade en epok av liv­lig, ungdomlig verksamhet under hela 30-talet då gillet upplevde sin glanstid.  Två färder gjordes till fädernebyg­den, åren 1932 och 1935 där ungdomarna anordnade midsommar­fester med rikhaltigt program, bl.a. en serie Elnes-signerade visor: Tärjärvisan, Tärjärkartvisan, Lodjursvisan och Guldvi­san. Bland dessa ungdomar, som fann en glädje och ambition i 30-talets "pro Terjärv" arbete, uppstod med åren ett kamratskap och en samhörighet, som i många fall ledde till trohetseder och byte av ring med äktenskap och nya terjärvättlingar som följd.

På 40-talet ivrade gillet för ett ”torp” i Terjärv för såda­na helsingforsare som inte har några släktingar i Terjärv. År 1948 ägnades en tärjärafton helt denna idé, en insamling gjordes bland helsingforsarna och rimsmeden skrev "Tärjär-torpvisan”.

Vid jubileet läste fru Brita Backman-Andersson dikten "Ryt­taren rider”  i repris från midsommarfesten i Terjärv år 1935. Trots den fyra decennierna som gått gjorde hon det med schwung och fick stormande applåder.

Till sist sjöng man unisont en sång tillägnad Gillets äldsta nulevande medlem på hennes 85-årsdag den 15 april 1972. Hon är nu Terjärvs näst äldsta dams 87 år och he­ter Irene Svartsjö, hemma från den by där bonden Matts Jo­hansson Svartsjö hade sitt hemman, han som blev anfader till vår nationalskald J.L. Runeberg.

Elnes Andersson

Ur "Släkt och Hävd nr 17/1974"