Terjärv får sin första kyrkoherde

På väggen i Terjärv kyrkas sakristia hänger en rad försto­rade fotografier av präster, som tjänstgjort i församlingen. Allvarligt och uppfordrande blickar de på sina sentida efterföljare. Intelligens och tankeskärpa präglar dragen. En gång styrde och ställde de ganska självständigt i för­samlingen. Kanske det myndiga draget kommer sig därav. En av dem saknar det. I stället finns där något mjukt och näs­tan drömmande över ansiktet. Det är C.A.Hellberg, Terjärvs första kyrkoherde.

År 1868 blev Terjärv ett självständigt pastorat efter att tidigare ha varit kapell under Kronoby moderförsamling. Den nya församlingen tillerkändes av Domkapitlet i Åbo är­kestift rättigheten att utan val till kyrkoherde kalla den prästman man önskade, om överenskommelse kunde träffas. Och kapellanen i Nystad, vicepastor C.A.Hellberg var den personen. Man hade aldrig sett honom eller ens hört honom tala. Men adjunkten i Lappajärvi, Johannes Bäck, hade rekom­menderat honom. Bäck kände man och litade på. Han tillhörde den evangeliska väckelsen, som utgående från F.G. Hedberg spritt sig över stora delar av landet. Johannes Bäck, seder­mera prost, är än i dag välkänd för terjärvborna genom sin bönbok "Främlingarnas hemliv”. Hans dotter Elsa Eriksson, kom att som prästfru under många år leva och verka i Terjärv. Hans sonsöner, som gått i farfaderns fotspår, är lika­så välkända och uppskattade som talare.

På Johannes Bäcks inrådan tog man kontakt ned C.A. Mellberg i Nystad. Men meningarna inom församlingen var delade. En stor del av kyrkbyborna höll på dåvarande t.f. kapellanen, vicepastor Johan O. Bergroth. Sålunda måste det trots allt komma till ett slags val. Det föregicks emellertid av täta brevkontakter med Hellberg. Många av hans brev till förtro­endemännen i Terjärv med Matts Abrahamsson Döfnäs i spetsen finns bevarade. Likaså finns kopior - eller rättare koncept till dennes brev med informationer från Terjärv. Den 17 sept.1872 skulle kyrkostämma hållas, och där skulle församlings­borna välja mellan de två kontrahenterna.

Då man trodde, att valet skulle bli enigare, om församlingen dessförinnan bleve i tillfälle att höra Hellberg predika, så hade man vänt sig till honom med vädjan därom. Men Hell­berg hade givit ett nekande svar, kanhända på grund av det långa avståndet, kanske på grund av hustruns ohälsa. I ett brev av den 5 sept. 1872 beklagar Matts Döfnäs detta och skrivers: "Men loksom den kananeiska kvinnan af Jesu afslag icke lät skrämma sig, så vågar jag ännu begära om Ni skulle komma hit så snart sig göra låter och sist mikaelidag för att predika i Teerijärvi kyrka och med samma vilkor, som utlofvats. Det är visserligen en svår begäran, men för att dess bättre försäkra sig om enighet vore det af nöden. Många finnes innom församlingen som vågade kalla Eder till själaherde i följe af ryktet om Eder men alla önskade likväl höra för att försäkra sig om ryktets san­ning. Tiden under vilken vi får kalla vår första kyrkoher­de räknas ifrån 21 sistlidne Juli 90 dagar. Ännu är således tid, om Herr Pastor kommer hit. Will Gud tror jag säkert att Ni skulle blifva vår kyrkoherde, ty redan Edert första bref då det upplästes för församlingen gjorde att många förut stridiga, villrådiga hjertan blevo vända till Eder. Kommer icke Herr pastor hit att predika - är min önskan att få åtminstone säkert svar om Ni antager vår slutliga kallelse om den vid stämman tillfaller Eder, som holles den 17 den­nes, Gifve Gud att vi skulle af Eder mun få höra predikas Jesum Kristum nu snart och sedan framdeles efter Hans eget evangelium.”

Den utlysta kyrkostämman hölls den 17 september, utan att någon hört Miellberg predika. Men han hade förklarat sig villig att emottaga kallelsen. Vid stämman avgavs 1759 rös­ter för Mellberg, medan församlingens kapellan, Johan Oskar Bergroth erhöll 477 röster. Därmed lät sig inte Bergroths anhängare nöja. Bonden Gustaf Andersson Timmerbacka m.fl. anförde besvär hos Kejserliga Senaten ”öfver kyrkostämmans olaga grunder". Detta gav Domkapitlet i Åbo ärkestift an­ledning att "befordra alla församlingsmedlemmar, som icke deltagit i besvären, till underdånigt, utlåtande och förkla­ring.

Som följd av denna uppmaning, sändes ut listor, som skulle cirkulera i alla läslag. De upptog "byns namn först, till vänster i en smal kolumn fanns hemmansnumrets namn, som tillika var läslagets. I den mellersta och bredaste kolum­nen skrev insamlaren de villigas namn, och då de flesta in­te var skrivkunniga, fick de sätta sitt bomärke under nam­net. Kolumnen längst till höger visade antalet röster, den namngivne ägde att avge. Ingressen fanns på listan för Hästbackaby och lydde: "Förteckning över de av Teerijärvi för­samlingsmedlemmar hvilka önska erholla Kapelänen uti Nystad, Herr vice Pastorn Magister Carl Agust Hellberg, till deras blifvande första Kyrkoherde, hvarföre de uppgifvit sina namn och underskrifvet sina bomärken uti början af Juni 1873." 

Av ett brev till Carl Johansson Emet framgår, hur brådskan­de ärendet var. Brevet, som samtidigt utgjorde namnlista, var skrivet den 5 juni och förväntades bli returnerat till avsändarna, Gustaf Hästbacka och Carl Gustaf Fors, inom en vecka. På vilka vägar det nådde "Bäste vänn och Broder Kyrkosexmannen Carl Johansson Emet vet man inte, men genom postverket var det ej. Brevet hade vederbörligen plomberats med rött brevlack, men saknade frimärke. Inte heller var det lagt i skilt kuvert. Papperet räckte både för avsändarnas redogörelse för ärendet, för listan och den ingress, Emet skrev med sin prydliga stil, samt för såväl avsändarnas som mottagarens personliga kommentarer. Sist var papperet vikt i formatet 10 x 8. På ena sidan fanns adressen: ''Kyrkosexman Carl Johansson Emot tillhanda angeläget", på den andra sidan adressen: ''Gustaf Hästbacka eller Carl Gustaf Fors tillhanda angeläget Hästbackaby.”

En kommentar, som torde vara avsändarnas av stilen att döma, lyder: ”Dett är stor under att mäniskor bekymrar sig icke dett minsta om huru den lärare är i församlingen ty de tro icke alla Christum utan förackta salighetens medel.'' Vid sidan om avsändarnas namn har mottagaren skrivit sin bekräftelse: ”Eder Önskan tillvilljes Bonden broder Carl Emitt å ömse sidor.” Och under denna anteckning: ”Dett är mer än underligt att här blefv en sådan strid mellan åhö­rare om Predikanter och Lärare Ja den ena tucker väll godt den andra illa och stront som är mera Dumt. En tillgifven Christendonsbrodor Carl Emett.” Det förslag till ingress på Enet-listan, som avsändarna formulerat vid papperets hö­gerkant, har inte till formen, men väl till innehållet följts av Emet, som skriver överst på listan: "Alla som åstunda den Nystads Presten  C.A.Mellberg till siälasörjaro så måstar han under sitt namn sätta bomärken.” Listan och svarsbrevet slutar: ”Carl Emett säger, De är Jo sielfve Orsaken till sitt Fördärfv den där icke tror Han skall varda Fördömd ock Guds Vrede blifver öfver hånom. På yttersta dagen skall han framkomma För Christe domstol att få efter som han handlat nedan han lefvde sin besta tid för Drifv, adiö.” Det var hårda ord av en 'kristendomsbroder”, men de motiverar striden mellan de olika lägren. Man ansåg tydligen, att vicepastorn - kapellanen inte gav nådemedlen - ordet och sakramenten - tillbörlig plats i sin förkunnelse. Om C.A. Mellberg visste man, att han hörde till den evangeliska väckelsens folk, och då som nu betonade denna riktning nå­demedlens betydelse i kristenlivet.

Carl Emet fick 9 namn på sin lista, fastän två av dem synes ha bortfallit på den samlingslista, som skickades in till Donkapitlet. Det var inte dåligt för ett så litet läslag. Det kan inte ha funnits många obesuttna, för de ägde ju in­te rösträtt, inte heller kan torpare ha funnits på Emet, ty de ägde endast två röster var. En storbonde inom socknen kunde ha upp till 41 röster. På Carl Emets lista hade han själv de flesta rösterna, hela 22.

I detta sammanhang bör vi erinra oss, att kvinnorna saknade rösträtt, ifall de inte satt som huvudman på en lägenhet. Sålunda kom det sig, att endast 7 kvinnor fanns med på samt­liga listor. De var alla bondeänkor med minderåriga barn. Emet med vidhängande gårdsgrupper hörde liksom hela Kolam till Hästbackaby. Den största bonden inom byn och socknen tycks Axel Mattsson (förut Hans Henrik) på Smedjebacka nummer ha varit. Det var han, som stod för 41 röstar. Röste­talet grundade sig på hemmanets storlek, 728 röster avgavs i denna by för Mellberg. Kortjärvi med Småbönders, Högnabba och kringliggande gårdsgrupper samlade 1208 röster. I Kyrkoby, där Bergroth hade sina flesta anhängare, fick likväl Mollberg 601 röster. 

Men det behövdes också på den tiden pengar för en sådan kampanj. Den långa resan med häst till Nystad och Åbo, som förtroendemännen Döfnäs och Byskata företog i för sanlingens intresse, måste enbart den ha kostat en hel del. De för­mögnaste bönderna tecknade därför sina frivilliga bidrag samtidigt ned namnet eller bomärket på den cirkulerande listan. Summan varierade mellan 10 och 20 penni. Endast Matts Johansson Grannabba bidrog med hela 60 penni. Sist justerades listorna och intygades vara riktiga ”såwäll från förteckningarna, der de underskrifvit sina bomär­ken så ock ifrån wahlröstlängden intygar Teirijärwi den 19 de Juni 1873 Gustaf Forsander Egenhändigt, Bonden Carl Mattsson Ahlsved Egenhändigt. I brådskande ordning tillställdes Domkapitlet listorna."

Matts Abrahansson Döfnäs och Carl Gustaf Fors hade ålagts att till Kejserliga Senaten avge förklaring över de besvär bonden Gustaf Andersson Timmerbacka m.fl. anfört angående besättandet av kyrkoherdetjänsten i Terjärv. En Evald Lind­qvist i Gamlakarleby tycks ha varit dem behjälplig med det krävande uppdraget: ''Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste” börjar den vördsamma skrivelsen. Och sedan re­dogör de ”i underdånighet det vi anse att besväranderne i enlighet med domkapitlets förberörda utslag försuttit sin talan, och anhålla vi förty, anseende det förresten ej mödan värdt att närmare bemöta de till en del osanna och om oss förklenande uppgifter besvärandena i deras ändringsansökan förebrakt, att Eders Kejserliga Majestät måtte lemna, hvad besväranderna i saken anfört utan afseende. Gamlakarleby den 3 Juli 1873 Framhärda ned djupaste undersåtliga trohet och vördnad Stormäktigste Allernådigste Kejsare och Storförste allerunderdänigste och tropliktigste undersåtar Matts Abrahansson Döfnäs Carl Gustaf Fors gm. Evald Lindqvist Gamlakarleby." 

Nu var svårigheterna i stort sett avklarade för församlingens del. Men för den tilltänkta kyrkoherden var de det in­te. Hustrun var fortfarande sjuk, fastän en tillfällig för­bättring hade inträtt. Dessutom hade C.A.Mellberg även varit uppställd på förslag till kyrkoherdetjänsten i Mouhijärvi, där fadern en tid tjänstgjort I ett brev av den 25 mars 1873 skriver han till: ”Min käre vän Matts Abrahamsson Döfnäs.

Med några ord, vill jag underrätta, att jag nu afsändt min skrifvelse till Domkapitlet med en anhållan om att få tillträda tjänsten i Teerijärvi, dit jag nu blivit befullmäktigad. Får nu sedan se huru det går. Nog tycks Domkapitlet ändå tänka förordna mig till det andra stället (Mouhij.), men i Senaten kunde kanske ändring ske. - Herren styr saken till en god utgång, då vi lemna den i hans vård.”

Mellberg hade ännu aldrig varit i Terjärv. Men det hade hans vän Olander. Han och hans fru hade gästat handlanden Elfström, och nu skickar han sin hälsning och tack till denne i Mellbergs brev till Döfnäs. Vi får även veta, att fru Olander under resan försträckt sitt ben och ännu ''krasslade”. Mellberg berättar, att han även fått ett annat brev ”innehållande den önskan, att jag måtte lämna platsen i Teerijärvi ledig för en annan, men som jag sagt, vill jag låta Herren styra i den saken.--- Då jag en gång antagit Eder kallelse, så hvarken kan eller vill jag mera afsäga mig densamma - men väl förslaget i Mouhijärvi, då jag erhöll Eder kallelse". Detta brev avslöjar i hög grad Mellbergs personlighet.

Utan agg och bitterhet, liksom i förbigående, nämner han det andra brevet, som dock måtte ha berört hans känsliga person illa. Sitt givna löfte känner han sig varken tvingad eller frestad att bryta. Framför allt litade han på att Herrens vilja ändå till sist skulle ske.

Mellbergs brev liknar till sitt yttre det redan beskrivna brevet från C.G.Fors & Gustaf Hästbacka till Carl Emet, utan skilt kuvert, men frankerat ned 40 Kopek (?) Stilen är driven och ortografin självfallet riktigare, än i de brev, han besvarade

Följande brev från Mollberg till Matts Döfnäs är da­terat 28 oktober 1873. Däri tackar han sin "Käre Vän i Herranom" för dennes senaste skrivelse, som likväl inte blivit besvarad, då han väntade på utgången i Senaten. "I senast utkomna Tidningar från Åbo står nu, att Kejserliga Senaten bifallit till min ansökan om befrielse från förslaget till Mouhijärvi, äfven hörde jag nyligen i Åbo, att de senaste besvären ifrån Teerijärvi blifvit af Senaten förkastade. Således tycks det vara Guds vilja, att jag skall komma till Eder för att efter den nåd mig Gud förlänar, ibland Eder förkunna Hans Heliga Ord.”

Också från Mouhijärvi sändes en besvärsskrift till Senaten med anledning av Mellbergs beviljade avhopp från förslaget. Även det besväret förkastades, men han synes dock ha varit oroad över att ha gjort sina fränder i Mouhijärvi besvikna. Dock hoppas han, att också deras bön varit: ''Ske Guds vilja."

Både Döfnäs och Elfströn hade inbjudit Mellberg att komma och bekanta sig med den blivande församlingen. Donna inbjudan avslogs. Först efter halvtannat år trodde sig Mellberg kunna tillträda sin nya tjänst — och mycket kunde hända dessförinnan.

Den 7 april 1874 är följande brev daterat och riktat "Till mina Wänner Matts Abrahamsson Döfnäs och Henrik Gustaf Byskata i Teerijärvi." Han tackar för deras besök hos honom i Nystad och för deras senaste skrivelse. Han gläder sig över att de­ras långa resa slutade lyckligt, men om sin egen påtänkta resa till Terjärv kunde han ännu ingenting säga.

Praktiska ärenden synes ha diskuterats vid träffen i Nystad, ärenden,som berörde bostället i Terjärv Vid en efter hemkomsten verkställd auktion utarrenderades boställets marker och betingade sig ett högre pris än de hade beräknat. Mellberg såg utgången som en Guds styrelse fastän det kanske var led­samt för dem (berörde förtroendemän) och församlingen att han hoppades att ingen därigenom komme att lida någon förlust. Resten av brevet är en enda utläggning av bibelns huvudsannin­gar, enligt hans synsätt. Och han slutar brevet: "Gud välsigne Teerijärvi församling och utgjute sin ande över Eder alla."

Ett brev av den 20 juni 1874 är ställt enbart till Matts Döfnäs. Fortfarande kan Mellberg inte uttala sig om den till­tänkta resan, ty nu var hans huvudman krasslig och ämnade vis­tas vid en badort (Nådendal) under sommaren och Mellberg hade lovat sköta hans predikoturer. Även detta brev utgör en kort kärnfull predikan, utom på slutet, där han försynt yrkar på en ännu flitigare brevväxling. Den 19 september samma år svarar han samtidigt på flere skrivelser från Döfnäs av vilka den senaste hade ankommit dagen innan. Nu kunde ingen resa komna i fråga. Hustrun som en tid varit kryare och sänt vänliga hälsningar i varje brev, var nu sängliggande och ganska svag. "Det ser mörkt ut med hennes tillfrisknande, men för Herren är ingenting omöjligt. Han göre oss undergifvne Sin goda vil­ja och styrke vår tro, vårt hopp och vår kärlek." 

Mellberg hade läst det senaste brevet från Döfnäs vid sin hustrus säng "och hon bad med tårar mig helsa och tacka Eder för all godhet som hon icke finge lefva och se Eder i Teerijärvi." Det fick hon inte. Redan samma månad avled hon efter många års svårt lunglidande.

I ovannämnda brev tackar Mellberg sedan för underrättelserna om bostället och hälsade samtidigt till prästgårdens landbonde, att han vore nöjd, om denne stannade åtminstone över första året. Sist ber han Döfnäs besvära sig med att anskaffa nödiga enkla möbler till bostaden i Terjärv, Han förmodar att  herrskapet Elfström kunde bistå, om så behövdes. Vägen var lång och tran­sporten ställde sig dyr. Dessutom ägde familjen så litet i möbelväg efter en förödande brand som drabbade hemmet i bör­jan av I874,så åtgärden synes motiverad. 

Vännerna i Terjärv hade deltagit i sorgen vid hustruns död, I ett brev av den andra mars 1875 tackar han hjärtligt för deltagandet i hans prövningar. Litet överraskande meddelar han så. att Herren, som slår och helar, av sin nåd beskärt honom en ny följeslagerska under hans framtida vandring här nere. Han var nu trolovad med en av sin hustrus bästa vänner, äldsta dottern till prosten Heikel i Nystad. Hon hette Lovisa liksom den första hustrun, och var fem år yngre än denna. Han ställde i utsikt "att deras förening skulle fullbordas innan flyttningen" vilket också skedde. 

Redan den 9 mars svarar Hellberg på ett brev från Döfnäs som anlänt samma dag. Däri tackar han för vännens omsorg om hans behov. Själv hade han inte kommit att tänka på utsäde, emedan arrendatorn (eller landbonden) tillsvidare skulle omhänderha prästgårdens jordbruk. Nu påminde han sig, att Döf­näs och Byskata vid besöket i Nystad nämnt, att boställsinnehavaren brukat delta med hälften, och nu ber han Döfnäs vara beskedlig och anskaffa det han skrev om i sitt brev. "Men huru mycket jag borde hafva utsädespotäter, vet jag icke. Kanske vill Ni vara god och köpa så mycket Ni tycker, potäterna äro dyrare här än Ni skriver om priset där på orten." Vidare skriver Mellberg, att han troligen komme att bege sig från Nystad omkring den 1 maj, landvägen. Sängkläder och and­ra persedlar fick bli där, tills det blev öppet vatten, så att de kunde skickas med båt. Om väglaget det tillät, ville han helst ta sina barn med sig. Men han var inte bekymrad. Herren skulle nog styra allting väl. "Skulle hit anlända någon forkarl ifrån Edra trakter, t.ex. från Jakobstad och återvända tom, såsom stundom lär ha skett, så skulle jag avsända något lass redan i vinter, men bäst lär i alla fall vara att lemna tills sjöfarten begynner, då vägen är så lång."

Här slutar brevväxlingen. Vi skulle gärna ta en titt in i prästgärden med de av Döfnäs anskaffade möblerna. Ock ännu hellre hade vi velat bevittna mötet mellan Terjärv församling och dess första kyrkoherde efter alla stormiga förberedelser. Ett förefaller säkert: Terjärv fick en kyrkoherde efter Guds sinne, och något klander kan inte ha försports, ty i så fall skulle även det ha gått till eftervärlden. "Det var en lyck­lig tid", skriver sonen Micael Mellberg i en minnesruna över sin far. Det var det säkerligen också för församlingen, där det andliga livet kom att blomstra. Om stridigheterna äntli­gen var förbi, har jag inte varit i tillfälle att konstatera, men man önskar, att så hade varit fallet. Visserligen kan det ha varit stimulerande för en del församlingsbor, men för fler­talet måste de ha varit nedstämmande. Allra svårast måste de ha tett sig för de två berörda parterna, kanske mindre svåra för C.M.Mellberg borta i Nystad. Stämningen på orten kände han ju till endast genom vännernas och förtroendemännens brev. Närmare berömde stridigheterna den tjänande kapellanen vicepastor Johan Oskar Bergroth, Och nu, med en distans i tiden om drygt 100 år har man svårt att förstå hätskheten mellan de tvås anhängare. Säkert finns det i kyrkoarkivet handlin­gar, som kunde kasta ljus över kapellanens liv och tjänstgöring, men här och nu är inte rätta platsen eller tillfället att fördjupa sig däri. Av det tidigare anförda, känner vi till Mellbergs uppfattning i trosfrågor. Mig tyckes att Bergroth deklarerat sin i ett bevarat griftetal vid Härads­nämndemannen Johan Johansson Sandviks jordfästning I871. Det långa talet är uppbyggt kring Fil.7:11 "Kristus är mitt liv och döden är min vinning. »Han ger klara besked om att människan genom eget salighetssträvande och yttre rättfärdig­het efter lagen icke kan finna det sanna livet i Gud.» Det tillfaller en syndare endast för Jesu Kriste förtjänsts skull.

Av kommentarerna i breven mellan förtroendemännen och sexman Emet framgick, att man tyckt sig märka, att han inte gav nådemedlen den plats i förkunnelsen, som den evangeliska rikt­ningen gjorde. Som personlighet måste Bergroth ha varit vin­nande och sympatisk, eftersom just kyrkbyborna, som såg ho­nom i både helg och söcken, mest höll på honom.

Terjärvborna hade i alla fall fått den kyrkoherde de fles­ta önskade. Kyrkan var fullsatt om söndagarna, trots de långa avstånden. Ett fulltonigt evangelium förkunnades från predik­stolen, utan att lagen för den skull eftersattes. "Lagen" predikades i all sin stränghet, evangelium i all dess ljuv­lighet enligt sonens uppfattning. Stugmöten s.k. bibel­förklaringar hölls i byarna. Söndagsskola startades och hölls till en början i prästgården varje söndagseftermiddag. Prästfrun undervisade, biträdd av kyrkoherden själv, då han var i tillfälle därtill. Snart fick de villiga medhjälpare. Dessa första söndagsskollärare samlades en kväll i veckan i prästgården för att med kyrkoherdens bistånd få texten för följande söndag förklarad, så att de sedan frimodigt kunde lägga ut den i söndagsskolan. 

Men innan man kom så långt, hade stora ting inträffat. Prästgårdssalen blev för trång för det växande elevantalet. Kyrkoherden besatt inte så utpräglade praktiska anlag, har vi sett, men anden måtte ha varit dessmera brinnande. Han tände församlingsborna för saken, och redan den 20 juli 1879 kunde det nya bönehuset invid prästgården invigas. Det torde vara ett av de allra första bönehusen på landsbygden, och sön­dagsskolan i Terjärv den första som hade eget hus till förfogande. 

Livet i prästgården blev ett föredöme för församlingsborna. Varje morgon och afton hölls andakter, där samtliga familje­medlemmar, men också tjänstefolket deltog. Därtill föregicks var och en av de tre obligatoriska måltiderna av en kort an­dakt inom familjen. Sång och musik övades flitigt. Mellberg själv var mycket intresserad härav. Sålunda kom det sig att då han första gången hörde sången "O vad sällhet då skall bliva" han blev så intagen av den, att han tyckte den hade bara ett fel, den var för kort. Det ville han avhjälpa genom att dikta två verser till de fem ursprungliga. I Andliga sån­ger och psalmer har man skalat bort dem, men i Sions harpan finns de fortfarande med.

Tyvärr blev Mellbergs tjänstgöring i Terjärv alltför kort. Redan 1889 blev han kapellan i Parikkala i Viborgs län. Det förvånar, att han, som redan 1881 erhöll prosttitel, lämnar ett kyrkoherdeämbete för en kapellanstjänst. Men det torde till en del ha berott på hans motvilja för kansliarbete. Som kaplan var han befriad från sådant. Men inte heller Parikkala blev hans sista arbetsplats. 1896 efterträdde han F.G. Hedberg som kyrkoherde i Kimito. Både Vestanfjärd och Dragsfjärd hörde denna tid som kapell under Kimito. Då krafterna småningom avtog lämnade han kyrkoherdetjänsten åt en vika­rie och flyttade själv med hustru (barnen var redan borta) till Vestanfjärd, där han skötte kapellanstjänsten. Han biträdde dock vid läsförhör, bibelförklaringar och sjukbesök i moderförsamlingen. Sin sista predikan höll han den 29 aug.1915.

Den långa arbetsdagen led mot sitt slut Samma gudsförtröstan som präglade hans liv, präglade hans dödsbädd. "Jag har inga sorger i världen", sjöng han. Då slutet var alldeles förestående läste han ännu utantill den 103 psalmen. Han stannade särskilt vid den 14 versen: "Han vet vad för ett verk vi äro. Han tänker därpå att vi äro stoft." Hans hustru äldsta dottern och trotjänarinnan stod vid bädden. De erin­rade sig, att han en gång hade önskat, att någon vid hans dödsbädd måtte läsa förklaringen till andra trosartikeln. Hustrun läste den tydligt och långsamt först en gång. Så läste hon den en gång till. Under läsningen somnade han in, lugnt och smärtfritt. Lördagen den 9 oktober 1915 blev hans hemförlovningsdag. Men ”deras gärningar följa dem efter

Mellbergs insats i Terjärv har inte varit fåfäng.

Sionsharpan -396. v. 6.o.7

Upp mitt arma sorgsna hjärta.
Du är också en av dem,
Som för Jesu död och smärta
Snart skall slippa lyckligt hem.
Fri från synden fri från synden
Skåda Guds Jerusalem".
 
Där i himlen, där i himlen
Får du vila ut en gång;
Där i himlen, där i him­len
Skall ej tiden bli för lång;
Där vi sjunga, evigt sjunga.
Guds och Lammets nya sång.

C.A.Mellberg

Tyra Sandberg
Släkt och Hävd nr 17/1974

Carl August Mellberg

f. 28.2.1832. i Lojo, Villnäs

d. 9.lO.1915 i Kimito  

Son till Carl Gustaf Mellberg o.h.h.Sofia (f.Lilius) 

Gift två gånger: 
1) 1856 med Ida Lovisa von Pfaler
2) 1875 med Ida Cecilia Heikel  

Student 1850

Fil.mag. 1853

Prästvigd 1856  

Adjunkt i Lojo 1856, nådårspredikant därstädes efter khde Pfalers död;
senare t.f. kapellan i samma församling   

Khde i Ikalis 1863 – 1864

Kapellan i tystad 1864 - 1875

Khde i Terjärv 1875 - 1889. Folksk.insp. jämsides 1878- 1882  

Kapellan i Parikkala 1889 – 1896

Khde i Kimito 1896 - 1915

BILAGA:

.