ONNI HÖGNABBA -ett spelmansporträtt

I fager högsommartid gifte sig Albert Alfredsson Högnabba från Högnabba med Naima Irene Joelsdotter Sågfors från Hästbackaby. Båda var helt vanligt bondfolk och något stort bröllop lär inte heller ha firats. Men båda två förde med sig i boet en sak som senare skulle komma i dagen.

Albert och Naima var nämligen mycket musikaliska och båda två kom från utpräglat musikaliska släkter. Albert var både sångare och fiolspelman. Alla hans fem bröder var sångare och spelmän, det berättas att under en tid sjöng alla sex bröderna i samma kör, vilket torde vara något av ett rekord.

Den musikaliska ådran kan lätt spåras bakåt. Alberts mor var Matilda Andersdotter Skytte. Hon var en god sångare och det berät­tas att hon brukade "talder" d.v.s. tralla på stor­danser. Matildas musikbegåvning har således ärvts av barn och barnbarn och barnbarnsbarn.

Naima Sågfors å sin sida var också en god sångare. Två av hennes bröder spelade fiol och många av syskonbarnen, som systrarna Britta, Maj-Len och Inger Sågfors, Boy Rönnbacka och Mats Sågfors, för musikarvet vidare. Ett visst musikintresse kommer också i dagen hos Naimas brorssöner Bernhard och Gustav Såg­fors, som båda dokumenterat sig som skickliga fiolbyggare.

Onni Sämund föddes den 10 mars 1926. Redan som liten pojke visade han sin begåv­ning och det berättas att när han var så liten att han knappt kunde gå, då satt han framför spisen med ett vedträ under hakan och "spelade fiol'". Och Onni var förstås också en god sångare, som redan som tvååring fick lön för sin sång. Skogsförmannen Emil Granqvist, Peckas-Emil, som var mycket intresserad av musik, lovade Onni en peng för att han skulle sjunga. Onni var blyg och ville inte stå mitt på golvet och sjunga utan kröp under bordet och därifrån sjöng han för sin mark.

Onnis farbror Edvin var den, som kom att lära Onni spela fiol. Edvin hade en mindre fiol och med den började Onni sin spelmansbana. Det var också Edvin som från början lärde Onni låtarna alltifrån '"Fämtti pänn hä had ja" till Haudanmaas polka. Edvin satte också sin prägel på Onni spelstil. Den var speciell. Föru­tom att Onni hade ett osvikligt öra betonade han rytmen på ett särskilt sätt som gjorde att hans musik hade "flyt". Därför tyckte folk att det var lätt att dansa när Onni spelade. Och han var en verklig bygdespelman. Professor Heikki Klemetti skriver i en artikel att de viktigaste kännetecken på en verklig bygdespelman är att han inte fått någon konstnärlig musikalisk skolning, utan på egen hand utvecklat sina färdigheter och att han lärt sig de melodier som han spelar efter gehör. Jag anser att Onni ganska långt fyllde dessa kriterier.

Någon gång på 1930-talet köpte Edvin Högnabba ett orgelharmonium, vilket lär ha betytt ett litet uppsving för musicerandet på Högnabba. Det var inte heller svårt att hitta "stammare" åt en fiolspelman. Man hade ju er, hel släkt att gå till och det kom att bli Onnis kusin Frida Högnabba, som oftast satt på orgelpallen då Onni spelade. Men också far­bror Einar eller kusin Bruno fick rycka in vid behov.

Onni var ju en självlärd gehörspelare och han kände på sig att han borde vidareutbilda sig. Seminarielektorn Rafael Ahlbäck i Nykarleby åtog sig att ge honom lektioner, men det visade sig snart att avståndet och de dåliga trafikförbindelserna skulle göra det svårt i längden och därför avbröts studierna efter en tid.  Men något  senare kunde Onni  fortsätta studera nu för kompositören Erik Fordell i Karleby. Vintertid reste Onni med bussen till staden varje vecka och förkovrade sig huvud­sakligen i notkunskap. Erik Fordell lär vid ett tillfälle ha sagt: "tänk vilken framstående vio­linist vi skulle ha haft om den kar'n hade fått börja studera musik från det han var liten!"

Hur som helst kom Onm att ha nytta och glädje av sina notkunskaper. Han spelade första violin i Terjärv stråkorkester under Ver­ner Lindsjös ledning och man kommer ihåg hans solostämma i Albinonis Adagio. "Det är roligt att höra en som verkligen spelar rent, sade Verner Lindsjö om Onni.

Under 60 och 70-talen verkade Terjärv spelmanslag, en kvintett som spelade gammal dansmusik, och där var Onni den tongivande.

Småningom fick dock Onni problem med sin hälsa och han blev tvungen att trappa ner sitt spelande. Han varken orkade eller ville uppträda offentligt, men det hindrare inte att han ibland kunde ta fiolen under armen och gå till vårdcentret för att där glädja patienter och anställda med sin musik.

Ett välförtjänt erkännande fick Onni vid Karlebynejdens sång- och musikförbunds tonfest i Terjärv 1988. De förenade hornorkestrarna uppförde då under förbundsdirigenten Hans-Erik Andtbackas ledning "Augustas vals". Onni hade spelat upp valsen för Andtbacka, som tecknade ner den och gjorde ett arrangemang för hornorkester.

Onni lärde sig alla melodierna efter gehör och han lär inte ha behövt repetera en ny melodi många gånger förrän den satt. Likadant var det när han hörde en nya låt spelas i radion. Den liksom fastnade med en gång. Detta visar att Onni måtte ha haft ett fenomenalt musikminne. Genom åren hade han lärt sig ett otal melodier efter gehör och han kunde plocka fram dem efter behov.

Onni skapade också egna låtar och hans första komposition lär ha kommit till under något ovanliga omständigheter. Mor Naimas far hade rymt till skogs och ett uppbåd letade och fann dem till slut. I glädjen över den lyckliga upplösningen gick Onni på hemvägen och trallade på en melodi. När han kom hem tog han ner fiolen från väggen, spelade trallen några gånger. En låt hade fötts och Onni kallade den förstås "Fårschottis". Han spelade den senare vid något tillfälle, men den blev aldrig upptecknad och föll därmed i glömska.

Senare har många av Onnis melodier upp­tecknats och kommer inom en snar framtid ut i tryck. Flera av melodierna har också fått er­kännande av experter på området och han skulle säkert ha placerat sig högt upp på en prislista om han deltagit i en låttävling.

Ett antal inspelningar med Onni, söm vittnar om hans färdighet och kunnande, finns bevarade, men dessa är tyvärr inte tillsvidare tillgängliga för en allmänhet.

En ovanlighet med Onnis melodier var att han ofta spelade dem i tonarter, som ofta hade många b:n, något som bland andra radio­redaktören Åke Grandell fäste sig vid under en radioinspelning. Och Onnis svar på varför han använde tonarter, som var ovanliga för spel­män i allmänhet var enkel; de passade bra för honom. Och då han inte fått någon mera långt­gående skolning i lägesspel, hade han utvecklat ett eget system som fungerade och som gjorde det möjligt för honom att spela klockrent också i svåra lägen.

I Onnis produktion hittar man namn på låtar som klart visar var han fått inspiration. Hemviken, Peckassjöns vågor, Heimsjön. Det var hembygden, hans hembygd med allt vad den betydde som gav Onni uppslagen. Därför är hans musik ett viktigt stycke hembygds- och bygdehistoria, väl värd att ta vara på.

Bygdespelmannen Onni avled 6.10.1999.

Jan-Erik Granbacka

Ur ”Släkt och Hävd 32/2001"