Vid midsommartid i Teerijärvi

En grupp unga flickor i ljusa dräkter och hvita musslinsdukar, som inramade täcka solbrända ansikten, hade lägrat sig vid foten af några skuggiga björkar.

-  Från hvilken trakt äro de här sångfåglarna hitflugna? sporde jag.

-"Från Teerijärvi", svarade den modigaste leende och sände en förstående blick åt en yngre man hvars dirigentmärke lät mig ana, att han var körens ledare.

Vi bytte handtag och ord, och en stund senare befann jag mig i samspråk med en folk­skollärare, som hade den vänligheten att in­bjuda mig till en midsommarfest i sin hem-ort.

- Hvart skall jag då resa, sporde jag.

- Till Teerijärvi, naturligtvis.

- Äro då alla människor här hemma från denna socken? frågade jag undrande..

-  Nej, icke alla, men ett par personer från hvarje gård torde nog finns här.

-   Det måste vara ett vaket  och  för  sång intresseradt folk, som bor i er socken, sade jag.

-  Jag vill ej skryta med de våra, men var så god och hälsa på oss. Vår socken, om består sig ett 40-tal små sjöar samt höga berg och djupa dalar, liknar ej alls de vanliga öster­bottniska slättmarksbygderna: det är vackrare där, tycka vi.

Vi skiljdes åt. - Efter att jag under de följande dagarna betraktat dynerna vid Yxpila, besökt Pedersöre 650-åriga gråstenskyrka. vandrat längs Esse-å, svettats på Kronoby-slätten och njutit av gästfriheten i det dammiga Jakobstad, befann jag mig aftonen den 21 juni på ett godståg som från Kållby station rasslade i väg norrut. Några helt ruskiga och halfrusiga "propsjassar" vräkte sig på bänkarna, spottade åt alla väderstreck och använde med förkärlek och öfvertygelse såsom tilltalsord inbördes: saatananperkele.

Jag vände misslynt sällskapet ryggen och upptog ett samtal med min granne, en fryntlig medelålders svenskatalande man.

- Jag ämnar resa till Teerijärvi, för att där hålla ett föredrag i ungdomsföreningens lokal, ytt­rade undertecknad inledningsvis.

-   Det var trevligt att höra,  inföll  mannen leende; dit reser äfven jag, och jag är för resten ordförande i föreningen.

-  Se det var god tur; nu följas vi åt och jag och jag vet att jag kommer i goda händer!

Följande morgon vid 8-tiden vände vi ryggen åt Gamlakarleby och kuskade af åt sydost samma väg, längs vilken Otto v. Fieandt efter nederlaget vid Karstula retirerat. Vi avancerade emellertid i den mån, den lata skjutshästens goda vilja det tillät.

Slättbygdens solstekta magra ängsmarker ersattes småningom av sköflade skogsbygder, och en och annan däld omväxlande med kullar. Till höger framskymtade efter en timme spetsen af Nedervetil kyrktorn, och icke långt därifrån svängde vägen fram vid foten af Slotte-släktens stamhemman. Sedan följde ett fagert vägstycke utmed   stranden av Storå, kantad af lummiga björkar.

Löfbacka finska gästgifveri i Kaustby passerades vid 1-tiden, och en half timme senare Timmerbacka i Teerijärvi. Därifrån var färden ej mera lång till målet, Teerijärvi kyrkoby, vackert belägen på Hemsjöns norra strand. Jag erhöll ett godt kvarter hos vänliga människor i skolhuset och skyndade mig att se mig omkring i kyrkbyn, "staden" kallad.

Vid sidan av hufvudlandsvägen reser sig på en kulle den gulmålade sockenkyrkan, uppförd 1774. Innan jag nådde fram till kyr­kan, hade jag att passera förbi klockstapeln, vid vars vägg fattiggubben i brun kolt och hvita strumpor hängde fastspikad. Jag skänkte honom en undrande blick och en slant, som skramlande reste ned i hans bröst. Trädde så in i det ljusa templet för att taga dess märk­värdigheter i skärskådande. De voro dock ej många: en altartafla för 130 år sedan utförd af någon icke-konstmålare, ett par ljusstakar af mässing från 1600-talet och en åldrig mäss­hake.

Ur kyrkoarkivets historiebok gjorde jag följande anteckningar.

Teerijärvi kapellförsamling under Kronoby pastorat daterar sin uppkomst från år 1669, då den första kyrkan den 31 januari invegs af kyrkoherden Jacobus Brennerus och upp­kallades "Vår Frälsares kyrka". År 1671 fingo de då ännu fåtaliga boarena rätt att kalla en egen predikant, och kung Karl XI skänkte dem en kyrkklocka. Sexton år senare donerade äfven en af stambönderna, Daniel Olofsson, en klocka såsom ersättning för, att hans hustrus lik fått lägerstad under kyrkgolfvet: 1701 byggdes en klockstapel och kyrkan för­storades. Jag läste vidare: "År 1714 föll denna församling tillika med hela Österbotten under ryssarnes svåra öfvervälde, hvilka här som annorstädes grufveliga framforo intill 1721, då Gud åter förlänade oss fred ".

Då jag efter en stund besökte kyrkoherden, gaf han mig följande upplysningar om ortens befolkning i närvarande tid.

Den kyrkskrifna menigheten utgjordes vid utgången af 1905 af 3,434 personer. Af dessa torde ungefär 500 vistas i Amerika. Dit afresa många, men äfven många vända åter. En tur till nya världen betraktes såsom en småsak, och i hvarje gård finnes det någon familjemedlem, som varit där borta en tid. Några skadliga inverkningar af emigrationen kunde ej påvisas.

Teerijärviboma äro ett rörligt och vaket folk, men detta har icke hindrat dem från att bevara gammaldagsseder och sitt egendomliga byg­demål. Gudstjänsterna besökas träget, och en underström af den evangeliska riktningen gör sig på troslifvets område flerstädes gällande. Bruket af rusdrycker har till den grad aftagit, att nykterhetsbröllop(med 600-800 gäster) äro vanligaste. På det högsta gladde det mig att höra, att hvarken pastorn eller hans företrädare under summa 15 tjänsteår sett någon berusad Teerijärvibo och att det allmänt anses för en skam om någon visar sig ute i dryckesrördt tillstånd.

Detta var allt goda nyheter för mig som i min egenskap av Helsingforsbo tyvärr ofta fått se de mest afskyvärda superiscener utspelas i Finlands hufvudstad. Jag begav mig nu förbi det lilla prydliga kommunalhuset åter till kyrkbyns folkskola och iakttog där bland annat, att skolhuset inrymde en stor tambur, långt större den de s.k. normalritningarna förorda. I byggnaden finnes plats för dubbelskola (öppnad 1891); de öfriga folkskolorna äro placerade i Småböndersby, i Kortjärvi, i Kolam och i Hästbacka. Min sagesman, folk­skolläraren K.J.Sundell , en af Svenska Folk­skolans Vänners ombud på orten, kunde ock i egenskap av kassör vid kommunens sparbank uppgifva. att insättningarna vid senaste års slut uppgingo till den betydande summan af 576,657 mark. I sanning ett vackert bevis på de goda Teerijärvibornas sparsamhet och omtänk­samhet! Sockneborna hålla väl samman i lust och nöd; det bevisade sig under de politiska ofärdsåren och äfven däri, att idén om andels­verksamhet uppbäres. Man visade mig ett nyss rest långt gärde, utfördt af ett dussin bönder såsom talkoarbete. En af dem sade skämtande, att nu kunde ortens kapitalister, d.v.s. folkskol­lärarna, kantorn och prästen gärna bestå litet röd färg, så skulle det nya staketet vackert pryda upp hela kyrkvägen.

Ett annat bevis på resultatet af samverkan var det i kyrkbyn placerade mejeriet, Insjö andelsmejeri, en fullt modern inrättning, där dagligen 3-4000 kilo mjölk separeras och tjärnas och därifrån hvarje vecka 16 á 17 drittlar "fint smör expedieras till Hangö. Anläggningen, som arbetat endast detta år, hade kostat c. 35.000 mark; den lönar sig godt, och det förmärkes redan, hurusom bönderna börjat vinnlägga sig om ängsskötseln och anskaffandet af bättre mjölkkor än de förut fostrat i fähusen.

Långt från kyrkbyn besökte jag en bonde, som ej är delägare i mejeriet; han menade, att han och hans husfolk vill ha "frisk mat", de vilja ha smör och ordentlig mjölk för att kunna arbeta. Därför "släppte" han ej åkern att gå i linda", utan odlade fortfarande råg och hafre till husbehof. Det föreföll nästan, som han ansett, att mjölkpengarna från mejeriet icke skulle hafva någon stadig välsignelse med sig, ty han sade, att de hastigt gingo åt, när hela brödfödan och annat måste köpas.. Mannen i fråga var alltså ingen vän af idén om andelsmejeriets behöflighet och nytta, men vare det hans ensak, som ej bör klandras.

Af en annan sockenbo erhöll jag flere uppgifter om det med framgång på orten bedrifna nykterhetsarbetet. Jag minnes han uppgav, att kyrkoherden J.W. Fontell år 1895 tagit initiativet till stiftandet av Teerijärvi nykterhetsförening och att denna vid sitt senaste årsmöte räknade 336 medlemmar, den högsta siffra någon likartad svensk förening i vårt land har att uppvisa.

Midsommaraftonen nalkades, och inom min nyssförvärfvade lilla vänkrets blev det beslutet, att vi kl.8 skulle samlas i Ungdomsföreningens nya hus. Vägen dit var likaså kort som lätt att finna, ty det prydliga huset står inom kyrkbyns område, öfver taket svajade flaggan, det af gammalt öfverenskomna tecknet att med­lemmarna borde samlas.

Medan midsommarsolen ännu stod högt uppe öfver den nordvästra horisonten, kastande sitt klara sken öfver landskapet och Hemsjöns stränder, vandrade vi till vårt mål, och en af föreningens ifrigaste medlemmar förtäljde för mig följande drag ur dess historia.

Initiativet till bildandet av Teerijärvi ung­domsförening togs 1894 af studeranden H. Alfr. Forss och Alfred Wiik, folkskolläraren K.J.Sundell samt föreningens nuvarande ordförande bondesonen J.E. Hästbacka, nume­ra prokurist i Jakobstad.

Bestyrelsens uppgift blef ingalunda lätt. Brist rådde på, snart sagdt, allt, som behöfdes, för att den nya föreningen skulle kunna arbeta, och de gamlas fördomar voro till en början rätt starka. Många hinder som ställdes i vägen, öfvervunnos dock, tack vare ledarenas hän­förelse för sin sak och deras enighet.

Sina första möten höll föreningen i en bondstuga å Hästbacka hemman. Behofvet af ett eget hem gjorde sig alltmer märkbart, och i juni månad år 1895 invegs Teerijärvi ungdomsförenings nya "Ungdomshem ", som det första i sitt slag i svenska Österbotten.

Efter 2 års ordförandeskap nödgades den energiske initiativtagaren Alfr. Forss afsäga sig ordförandeskapet. Läraren K.J.Sundell öfvertog ledningen af densamma och innehade ord­förandeskapet under flere år, intill år 1901 då J.E.Hästbacka öfvertog platsen.

Allt efter som föreningen arbetade, begynte fördomen mot dess sträfvan vika. Anslutningen blef större och det första i största hast uppförda "ungdomshemmet" visade sig alltför anspråks­löst att fylla de kraf man ställde på ett ungdomens hem. Helt plötsligt, uppenbarar sig ett gynsamt tillfälle att förverkliga tanken på ett eget rymligt hus. Ordföranden J. E Häst­backa meddelade, att konsul Wilh. Schauman i Jakobstad lofvat skänka icke mindre än 670 timmer.

Så beslöts byggandet. Ritningen uppgjordes af en sockenbo, byggmästare J Högdahl, och förärades åt föreningen.

Ur förlägenheten vid tomtens anskaffande hjälptes föreningen av Hästbacka, hvilken in­köpte det hemman, under hvilket platsen hör och skänkte tomten samt dessutom 500 mk till byggnadskassan.

Sålunda uppbyggdes föreningens nya hem, som det nu står. Det kostade ungefär 14.000 mark, förutom det arbete föreningsmed­lemmarna själfva nedlade, hvilket torde belöpa sig i kontanter till omkring 1.100 mark. Det nya vackra huset invegs för sitt ändamål den 3 september 1905.

Föreningens skuld utgör f.n. 9.900 mark. Medlemsantalet utgjorde vid ingången af år 1906 147. Föreningen sammankommer till månadsmöte i regeln andra söndagen i hvarje månad. Mötet börjar kl.5 e.m. och fortgår till 11 på aftonen. Endast en timme af denna tid är tillmätt dansen. Ett möte får dock icke afslutas med dans, utan är denna vanligen förlagd i midten af programmet.

Föreningen är delad i 6 kretsar, och de skilda kretsarna sköta turvis om programmet.

Allt detta fick jag höra, och det var ju idel goda nyheter. Lifligt intresserad trädde jag in i ungdomsföreningens hus; där såg jag den stora prydliga salen med scen (där följande dag Ett skärgårdsäfventyr af Z. Topelius skulle spelas) snart fylld af en talrik ungdomsskara, hörde hornkapellet spela, sångkören sjunga och såg några gammalmodiga folkdanser utföras. Där blef ock taladt, och man förstod hvarann godt.

Då midsommardagen bröt in, skildes vi åt, och när jag några timmar senare lämnade Teerijärvi, medförde jag ytterst angenäma minnen från en bygd med dess hurtiga, vakna svenska befolkning. Det förtjänar att lägga märke till, att socknen på tre sidor är omgifven af rent finska trakter, men ingen förfinskning har ägt ram. Teerijärvibon håller med rätta styft på den svenska kulturens rätt till utveckling och fortbestånd.

Fil.dr. P. Nordmann

Ur ”SFV:s årskalender 1906”