Lanthandlanden
Karl Johan Granholm 1866-1920

Karl Johan Granholm föddes den 14.3.1866 i Granöby i Terjärv. Hans fader hette Anders Johansson Granholm men kallades i vardagslag Jonnas Ant. Anders Gran­holm hade i Granöbyn ett mindre jordbruk men bedrev därtill ett slags lanthandel, kanske kunde man kalla det kammarhandel, på vilket han jämte jordbruket livnärde sig. Han hade handel i blodet, ty ofta drog han åstad med sitt pick och pack, i syfte att sälja de varor han hade, men också köpa för att kunna bedriva nya affärer.

Anders Granholms lanthandel hörde dock inte till dem som bedrevs enligt gu­vernörens tillstånd, förmodligen var det så att man kunde bedriva så kallad kring­vandrande affärsrörelse utan vederbörligt tillstånd.

På fädernet härstammade Anders Granholm från den kända släkten Granö. Han var född 25.10.1841 och gift med Brita Kajsa Andersdotter Djupsjö f. 5.7.1840. Anders dog den 10.2.1901 medan hustrun levde till den 9.5.1903. I äktenskapet föddes åtta barn av vilka Karl Johan var äldst. Fadern tog ofta den unge sonen med sig på sina resor. Ett ställe där man ofta höll till var Vindala. Här hade Gustav Rudbäck en av sina filialbutiker. Här fick den unge Karl Johan början till sin affärsmannabana. Eftersom han även gick i skriftskola i Vindala, innebar detta att han lärde sig finska redan från unga år.

Efterhand utsträcktes de resor som Anders Granholm gjorde allt längre hemifrån. Det har berättats att den unge Karl Johan redan som 11-åring fick följa med på en resa till S:t Petersburg. Här fick far och son arbete med att tillverka patronlådor (rysk-turkiska kriget pågick) och man kunde på detta sätt förtjäna pengar. Mia Jansson (f. Granholm) har berättat att Anders råkade en hög rysk officer som var mycket förmögen. Denne fäste sig vid den unge pojken och försökte övertala fadern till att sonen skulle få lämna kvar i Ryssland och stanna där som hans fosterson, samt samtidigt erhålla en gedigen utbildning. Men Karl-Johan föredrog att följa med fadern tillbaka till Finland och Terjärv. Själv har Karl-Johan berättat om hemresan som skedde sedan han hade fyllt tolv år. Man tog vägen via Helsingfors och nu blev den unge Karl-Johan ensam kvar på förtjänst i huvudstaden. Hans arbete var att märka plankor i Sörnäs brädgård. Han ville förtjäna så mycket att han kunde köpa ett par riktiga formstövlar, som han fått syn på i någon butik. Han var själaglad när han fått ihop så mycket pengar att han kunde köpa dessa skor. Men snart nog märkte han att han blivit lurad, ty efter några dagar märkte han att sulorna var gjorda nästan uteslutande av bark, och det innebar att skorna var så gott som värdelösa.

Dit for förtjänsten och den unge pojken grät strida tårar över sitt öde, enligt vad han själv berättat efteråt.

Men Karl-Johan lärde sig både läsa och skriva. Han blev riktigt skicklig som skri­vare, ty han hade en vacker handstil och begynte småningom fungera som byskrivare, förutom annat arbete som han hade. Det skulle visa sig att hans kunskaper sedan kom väl till pass i olika sammanhang både för honom själv i hans egna affärer och som förtroendeman i byn i olika sammanhang.

Beträffande Karl-Johans moder, framgick redan att hon hette Brita Kajsa och var född på Djupsjö. Enligt Mia Jansson skulle hon ha varit en avlägsen släkting till både president P.E. Svinhufvyd och Mannerheim (?) samt även haft en släktgren tillbaka till samma släkt som nationalskalden Runeberg. Huruvida detta stämmer borde utredas genom närmare forskning.

Att Karl-Johan eller Kalle, som han oftast kallades, var kunskapstörstande har man också berättat. När han tjänstgjorde som praktikant på Rudbäcks filial i Vindala beslöt han att skaffa sig mera boklig bildning utöver de kunskaper han hade fått i skolan på Forsas i Terjärv. Då han inte ansåg sig ha råd att anlita de fortskaffningsmedel som fanns den tiden, beslöt han att vandra till fots den långa vägen från Vin­dala till Helsingfors! När de skolkurser, han sökt sig till var genomgångna återvände han till hembygden. Han fortsatte med praktiken åt Rudbäck i Kållby, på dennes fi­lial där. Där träffade han den flicka, Karolina Kåll, som snart blev hans hustru. Bröl­lopet firades i Kållby den 24 mars 1887. Redan följande år, var Karl-Johan mogen att starta affärsrörelse på egen hand. Detta skede då han enligt köpebrev av den 20.10.1888 övertog Gustav Rudbäcks filial i Hästbackabyn. Hit flyttade makarna med sin förstfödde son Lennart från början av 1889, då de arrenderade en stuga (hyr­de) av Gustav Rudbäck på andra sidan av vägen och vilken gård då ägdes av Rud­bäck som nämnda år ägde hemmanet på Smedjebacka, vid Nybondas eller tidigare Mas Jaks gården.1889 arrenderade också Karl-Johan ett markområde strax norrom vägen till Kolamby där han kunde bygga sig en gård - den som senare kom att kal­las Granholms. Med ett köpebrev av den 8.2.1895 övergick tomtens äganderätt till Karl-Johan, som då allmänt kallades handlande.

På sidan om handelsrörelsen skaffade Karl-Johan sig också ett jordbruk. Detta inköptes i flera repriser. År 1894 arrenderade han ett område vid "Rödbron". Den 8.2.1896 köpte han en hemmansdel av Viktor Smedjebacka och den 16.12.1905 utökades hemmanet med en annan del som köptes av Herman Smedjebacka (en del av det s.k. Hansas-hemmanet).

Småningom kunde hemmanet föda 10-12 kor och därtill höll sig Karl-Johan med fina hästar, ty hästintresse varjämte handeln hans favoritintresse. För Hästbackabyn innebar Granholms inflyttning att byn fick en injektionsspruta. Granholms butik blev småningom samlingsplatsen för byns gubbar. Här smiddes nya planer för att utveckla jordbruk och andra näringar.

Med åren växte också familjen. Makarna fick nio barn, av dessa fem söner, vilka alla blev handelsmän. Från den början som lanthandeln i Hästbackaby innebar grun­dade sonen Teodor en affärsrörelse i Jakobstad, vilken senare med brödernas hjälp utvidgades till Firman Granholm & Kall med affärsställen i Gamlakarleby m.fl. orter i norra svenska Österbotten, Terjärv var helt naturligt med i kedjan. Under vissa perioder av 1930- och 1940-talen och även något senare var firman en av de större partifirmorna i området, med bl.a. eget kafferosteri. Sonen Elis var kamrer i Terjärv Sparbank under ca 20 år, men i praktiken arbetande direktör då vd. J.E. Hästbacka på grund av riksdagsmannauppdrag var förhindrad att handha uppgiften.

Då Terjärv Spinneri (senare Terinit) grundades i slutet av 1940-talet tillhörde båda bröderna Elis och Uno Granholm jämte krigsinvaliderna Kurt Forsbacka och John Högkvist, initiativtagarna till denna småindustri, som senare blev en av ortens större arbetsgivare. Av döttarna var det Mia (Maria) som betydde mest för fadern. Det är de av henne nedtecknade minnena, vilka utgör grunden för denna levnads­beskrivning.

Då Karl-Johan Granholm efter en tid i Hästbackaby blivit "varm i kläderna" begynte förtroendeuppdragen ramla över honom. Han blev nämndeman under en period i slutet av förra seklet, men armbågades bort av någon orsak. I kommunen blev Granholm rätt snart ordförande i kommunalnämnden (dagens kommunstyrel­se). Han invaldes också i sparbankens styrelse och satt med som medlem ända till sin död, åren 1917-1920 ordförande.

Då nya saker skulle introduceras var det självklart att "Kalle" som han kallades var med. Då folkskolan skulle byggas invaldes Granholm i dess direktion och blev ordf. sedan prosten Appelberg avgått. Då man under 1890-talets sista år, i kommu­nen ville få fart på kreatursaveln och beslöt att grunda en ny tjurförening för hela socknen blev Granholm dess första ordförande. Likaså blev han styrelseordförande då Insjö Andelsmejeri grundades år 1905. Det var också helt naturligt att Granholm hörde till initiativtagarna då telefonbolaget Vetelin Ym Kuntain Telefooni grunda­des och var en dess första aktionärer. Då Hästbackaby elektrifierades med början år 1918 var det självklart att KJ. Granholm skulle vara den ledande i det företag som hade att genomgå många svårigheter och prövningar innan man nådde målet.

Emellertid blev Granholms livstid, mänskligt sett, alltför kort. Han insjunkade i diabetes och bröts ned hastigt. Han sökte vård på Diakonissanstaltens sjukhus i Helsingfors, men måhända kom hjälpen för sent ty han avled där den 22 juni 1920 endast 54 år gammal. Det var "landssorg" i byn då han begravdes, ty han hade på ett genomgripande sätt medverkat i byns utveckling under seklets första årtionden.

Helge Smedjebacka

Ur "Hästbackaby från 1500-tal till nutid" - 1995