Forsjungfrurna

Ett stenkast från Rankforsen i Terjärf-å fanns i forna dagar en sank äng och på den växte prästkragarna stora på höga stänglar. Där syntes en kväll i juni 1722 jungfru Sigrid Karlsdotter långsamt skrida fram mellan grästufvornas svällande kuddar.

Jungfruns fina, bleka anlete var sorgfullt, och gladare blefvo ej dragen, ehuru solskenet bröt fram mellan molnen och hon plockade daggfriska, glänsande blomster, örtstänglarna, dem hennes vänsterhand om­slöt, vägde ej stort, och dock såg det ut som Sigrid Karlsdotter gått och burit på en börda, alltför dryg för en så fin liten jungfru.   Så tunga tycktes hennes tankar.

Om någon utsocknes vägfarare stan­nat vid landsvägsbron öfver ån och där­ifrån sett Sigrid Karlsdotter, där hon med krokig rygg och magra armar vandrade i vår herres örtagård, skulle han hafva sagt vid sig själf: Se där går en 3o:årig änka i sorgen. Men om främlingen sport henne själf om hennes ålder, hade han fått veta, att hon var 17 år och jungfru.

Ovisst är dock, om den frågande hade fått något svar, ty jungfrun talade sällan med främlingar och nästan aldrig om sig själf.

I hennes tankekammare var det dock aldrig ro. Där snodde sig röda och hvita, gula och blå, svarta och grå tankar lik­som band om hvarandra, och sorgligt att säga kommo de svarta ofta öfverst. Och dock ägde hon från barnaåren i behåll minnen, som lyste i blått och gult.

När jungfru Sigrid samlat nog af bloms­ter, reste hon sig i sin fulla längd och strök sitt svartglänsande hår från ögon och panna. Hon lät blicken ila förbi vägkorset och kyrkan och hängbjörkarna vid storstenen och Nils Olofssons stuga bort mot skogen. Det var åt väster hon såg, ty dit — öfver skog och fjärran strand och det stora Bottenhafvet — stod hennes håg.

Hon   tänkte: Ack, om mig så vingar bure, visst flöge jag bort till mitt land! Men åt sin kropp kunde jungfrun ej lika­som åt sin själ gifva vingar; därför suc­kade hon, och på prästkragarnas hvita kron­blad föllo ett par stora droppar. Det var ju kvällstid, då daggen faller.

Jungfru Sigrid lämnade ängen och vandrade bort längs gångstigen, som upp­för södra åbranten ledde fram till stugan. Denna såg grå och förfallen ut, såsom det höfdes en boning på Fors ödeshemman, men rätt stor var den och beboelig nog för förnöjsamma människor.

På andra trappstenen satt Sigrids äldre syster jungfru Elisabet Karlsdotter och pac­kade in torra doftande örtblad i en liten sidenpåse. Den skulle ännu samma kväll hvila på gamle Daniel Olofssons solbrända nacke, ty där hade flygvärken bitit sig fast mellan muskler och halskotor, och värken pinade gubben svårt. Jungfru Eli­sabet lät sina knubbiga fingrar löpa snällt vid arbetet, och hon var väl nöjd, eftersom ögonen logo.

Systrarna   hälsade  hvarandra med en blick. Ord behöfde de ej byta, ty den ena visste hvad den andra gjorde,  och i de flesta   ting kände de ock hvarandras tan­kar. De förstodo hvarann utan samtal. Det kunde dock Sigrid  icke  rätt förstå, huru hennes syster orkade lefva nöjd i en så liten fattig vrå som Terjärf, då världen ändå var så stor och rik.    Hon älskade ej som  systern att stå vid spiseln eller sitta nedhukad öfver nål och handsöm.

Jungfru Sigrid trädde in i storstugan och satte prästkragarna i stopsbägaren af silfver, som hade sin plats på fönsterbrä­det mellan näfverskepporna med geranierna. Genom den öppna dörren till kam­maren kunde hon se sin äldsta syster, sa­lig kapten Gunnar Botvidssons efterlefverska, i färd med att trösta hustru Ann-Brit Nybacka, hon som i 17 runda år gått och bidat att hennes man, som drog i fält med konungen till Påland, skulle vända åter eller åtminstone låta höra af sig.

Denna gång var det dock icke sorgen öfver makens uteblifvande som behöfde för­jagas. Döden hade under natten smugit sig in i hennes koja och fört bort hennes 16-årige sons själ. Visst hade gossen länge hållit sängen, och icke ens jungfru Elisa­bet, som ändå var så mångkunnig i alla sorters sjukdomars botande, hade kunnat försäkra, om det onda satt i lefvern eller i njurarna, men ändå hade döden kommit för hastigt uppå.

Ann-Brit snyftade våldsamt och skylde sitt anlete i kaptenskans famn. Fru Bengta strök henne öfver hjässan och sade:

— Efter mycken bedröfvelse skolen I ingå i Guds rike.

Hon uttalade de samma orden en andra och en tredje gång, och öfver de skarpa dragen i hennes fårade ansikte lade sig ett skimmer af ett stort hopp, och hon blickade långt utöfver rummets gränser.

Då upphörde hustru Ann-Brit att snyfta; hon log genom tårarna och utbrast:

—  Syster Bengta talar som Guds mo­der själf! —

Bondkvinnan kallade henne syster, ty ingen i hela trakten fick benämna henne fru kaptenskan. Men fru Bengta, som hit­tills suttit rak i ryggen som ett altarljus, böjde sitt hufvud och hviskade:

—  Ann-Brit skall icke föra ett hädiskt tal;  jag liksom  hon  själf  är en stackars syndig människa.

Sedan   steg   hon   upp   och   lyfte  på locket till den järnbeslagna kistan under sängen. Hon upptog en tung skinnpåse, men gjorde det så varligt, att dess inne­håll icke skramlade.

—   Se  här, Ann-Brit, har du 3 dalers hjälp  till  gossens  begrafning.   Skaffa nu en kista från Anders Ersson i Kolom.   Jag vill i öfvermorgon, då solen gått ned, vika in hos dig. Då skola vi kistlägga sonen din. Signe Gud!

—  Och jag vill hämta mor en vacker svepskjorta med spetslinning, tillade jung­fru  Sigrid,  där hon stod i kammardörren och nickade.

Då grep Ann-Brit jungfruns hand och kysste den häftigt, men för kaptenskan föll hon på knä och sträckte sig efter hen­nes svarta klädningsfåll. Fru Bengta slog utåt med båda händerna och steg hastigt tillbaka inåt rummet. Då förstod Ann-Brit att det var på tiden för henne att gå, och hon lämnade huset.

Efter en stund kom jungfru Elisabet in i storstugan, hängde för sig ett förkläde af blångarn och begynte tillreda aftonmål­tiden. Då denna en timme senare under tystnad  blifvit  intagen, reste sig kapten­skan och satte ett svart huckle öfver sitt gråsprängda hår, men de yngre systrarna påtogo lätta hvita  hufvor, som skuggade panna och ögon. Sedan vandrade alla tre, såsom deras sed varit, inpå andra året bort öfver bron och körvägen fram förbi den lilla  kyrkan, som de första svenska ny­byggarena i Terjärf uppfört för 100 år sedan.

Nordväst om kyrkan lågo ett par släta jordfasta   stenar  i  skuggan   af  en  reslig björk,   och där satte sig de tre kvinnorna så att de hade utsikt öfver vägkorset och sjön.

Klockan var redan öfver tio, men $en sol, som till människans fröjd länge lyser midsommartider, hade icke än hunnit gå ned. I dess sken kastade aspar och björ­kar långa skuggor  åt  sydost.    Trädtopparna på holmen i Hemsjön glänste som förgyllda, men vattenspegeln på andra si­dan låg stilla och svart.

—   Det   är   förvisso   en   fager nejd vi hamnat i, sade  kaptenskan  långsamt och blickade  bort mot holmen, dit hon ibland ensam plägade ro i båt.

—   Hellre  sutte jag dock på Vätterns strand  under äppelträden i fars trädgård, invände jungfru Sigrid sakta.

—   Far  är  död och trädgården är en annans.  —  Detta sade fru Bengta kort, utan att se åt systern.

Då suckade Sigrid Karlsdotter åter och såg bort mot väster.           .

När de så en lång stund bidat i tyst­nad, drog kaptenskan fram ur sin kjortel­säck ett sammanviket papper och sade, mera dröjande än hennes vana var:

—   Medan I voren utgångna från stu­gan, sände mig pastor Werander detta lång­väga bref.

—  Är brefvet från vår farbror, sporde Elisabet med glad röst.

—  Är brefvet från Torsten i Tobolsk, frågade Sigrid, och ett vackert hopp lyste ur hennes bruna ögon.

—  Brefvet är kommet från vår faders broder.   Han skrifver nu och bekräftar det vi i tysthet  anat, att vår herr fader varit en  oärlig  man  och  att en stor del af de många penningar han lämnat oss är orätt­fånget gods.

Detta sade kaptenskan lugnt, men bit­terheten   trängde   igenom    talet,   då   hon tillade:

—   Fars sinne var hårdare än silfverdalern, den han öfver allt älskade!

—   Syster, utbrast jungfru Sigrid häf­tigt,  han var dock vår fader och mot oss var han god.

—  Men hård mot sitt folk och sig själf. Mycket af hans guld var taget från de arma.

—  Men vi hafva ju beslutit, att de arma skola  få  det  igen,  och  mycket är redan gifvet, tillade jungfru Elisabet.

—  Tänk! om våra gåfvor icke medföra välsignelse, utbrast jungfru Sigrid och blic­kade   uppskrämd   mot  sin   äldsta   systers hårda ansikte.

—  Det tror jag icke, ty ondt kan vän­das i godt.   Faller dalern i rått hand, gör han nog sin nytta.   Men vidare måste jag säga  eder,   systrar,  att  vi  —  sedan  vår faders  skam  kommit i öppen dag — icke kunna resa tillbaka till Sverige.   Jag skulle icke kunna lida, att vårt gamla goda adliga namn  förhånades   och  utpekades.

Glöm­mas må det för alltid och med vår gamle barnlösa  faderbroder  gå i grafven. Här kunna vi lefva i fred och dö i frid.

—  I ödemarken, tillade jungfru Sigrid vemodigt.

—   Det  är  icke nödvändigt att vi för alltid  dröja  just här; .Finland är ett stort land med många gömställen för dem, hvilka vilja  sky  ljuset,   svarade  kaptenskan  och gömde brefvet i sin kjortelsäck.

—  Skrifver farbror något mer? sporde Elisabet.

—  Ja, han frågar, hvarför vi slagit oss ned i Terjärf, och därtill vill jag svara så­som sanningen är, att vi efter våra irrfär­der  för att söka rätt på vår broders graf till sist hamnade i Gamlakarleby, där den vänlige Daniel Olofsson fick tag i oss och föreslog,  att  vi  skulle följa honom ut till den  yttersta svenskbygden och här verka bland det fattiga, okunniga folket.

—  Du  tillägger intet om att vi vänta, det  Torsten skall återvända från Tobolsk, inföll Elisabet.

—  Nej, det är icke nödigt, svarade kap­tenskan kort.

En  lång  stund  förflöt under tystnad. Dagen  led  mot  sitt slut, men än var det   ljust, som det, människorna till fröjd, plägar vara vid midsommartider.

Omsider reste sig fru Bengta och de andra följde exemplet. Systrarna vandrade sida vid sida tysta hemåt.

Från sin trappa nere i dälden såg Gö­ran Andersson de två hvita och det ena svarta hucklet skrida fram förbi fattiggub­ben, som hängde fastspikad vid kyrkdörren, och bonden tänkte vid sig själf:

— Där komma de heliga tre kvinnorna, som aldrig gå i egna ärenden, utan alltid gå på Guds vägar.

Och eftersom hvarken prästen eller någon annan såg det, slog han korsteck­net öfver sitt bröst. Gick så in i sin stuga för att söka hvila.

* * *

Två år och tre veckor efter det bref­vet anlände — dombrefvet brukade jung­fru Elisabet kalla det — gick det stora åskvädret fram öfver Terjärf och gjorde slut på hemmet vid Rankforsen och där­med på mångas glädje och tröst.

Ingen skulle rätt hafva vetat, huru det tillgick,   om  icke   gamle  Daniel   Olofsson suttit inne i storstugan hos jungfrurna och sett förödelsens styggelse. För alla, som ville höra, berättade gubben den sorgliga histo­rien, och eftersom  alla   vuxna   kapellbor ville höra den, kom den visst hundra gån­ger  fram   under  ett  par dagar  och stel­nade i följande form.

— På torsdagskvällen — berättade Da­niel — då klockan gick på sju, gick jag till syster Bengta med en knippa abborrar. Hon tackade och bad mig sitta ned. Jag satte mig på trebenastolen vid spiseln. Syst­rarna hennes sutto och sömmade som de­ras vana var, men själf satt hon med pos­tillan uppslagen på fällbordet. Men se läste gjorde hon inte, utan hon sprakade och var glad. Hon nästan småskrattade, när jag talade om den gången jag skulle fånga gäddan med händerna, och jungfru Elisa­bet skrattade riktigt högt, för en lustig historia var det ju, att jag skulle hamna i sjön och gäddan på torra landet.

Bäst jag satt där skrällde det till med kraft. Tordönet hade gått upp i öster. Halfva himlen blef i ett nu blåsvart och luften kändes tjock att andas. Då steg jag upp för att gå, men jag stannade dock, ty jung­fru Sigrid bad mig så innerligt vackert. Jag såg nog, att den stackars lilla jungfrun var rädd, ty hvar gång det smällde i knu­tarna, såg hon bort till mig, där jag satt i vrån. Jag nickade för att hon ej skulle rädas.

När det så blef tyst för en stund, bör­jade jungfru Elisabet tala om de fångna officerarna i Tobolsk, huru de där lärt sig att tjäna Gud, huru de i bref manat andra att göra detsamma och att de snart hop­pades få komma hem.

Jungfru Sigrid talade ock om en, som hon kallade Torsten, och det såg ut som om hon hållit honom riktigt kär, fastän syster Bengta skämtade med henne och sade, att Sigrid icke sett hans bruna ögon sedan hon var liten flicka. Men jungfru Sigrid svarade, att det som man gömmer innerst i hjärtat, det kan man aldrig tap­pa bort.

Då blixtrade det igen så starkt, att, fastän jag är gammal karl, klack det i sjä­len, och jag visste ej, hvart andan tog vä­gen. Endast fru Bengta syntes ej förfärad. Hon tröstade systrarna och började läsa ur boken. Jag minnes icke riktigt hvad hon läste, ty — Gud förlåte mig mina syn­diga tankar — jag funderade på om stört­regnet skulle lägga ner min hafre på strand­tegen.

Då kom det grufliga.

Genom skorstenen slog ljungelden bra­kande ner och fyllde hela storstugan med eld och, som jag tyckte, brinnande damm. Jag satt afdånad en stund, och när jag åter kom till mig, såg jag syster Bengta ligga framstupa öfver bordet. Väggpapp­ren och gardinerna brunno, men underligt långsamt tyckte jag. Det var som om el­den väntat, att jag skulle raska på. Mina ben darrade och armarna skakade, så jag trodde att jag skulle falla öfverända. Men jag kom till mig igen. Först bar jag ut fru Bengta och lade henne på gräset i regnet. Jag hade ju ej annat råd. Sedan lyfte jag upp från golfvet den stackars jungfru Sigrid och sist jungfru Elisabet; hon stönade likasom hon haft stor andnöd. Då jag höll henne i mina armar, fick jag skynda mig, ty elden svedde mina kläder och hela stugan stod i lågor. Jag sprang utåt landsvägen och ropade på hjälp, och i ett nu kommo kyrkobyboarna löpande och vi buro de tre systrarna in i Henriks­sons bod. Syster Bengta och jungfru Sig­rid lågo redan döda och efter en stund hade ock jungfru Elisabet upphört att andas. Hon hade en blå strimma långs kindbenet och halsen, och fru Bengtas hår var illa svedt, men på jungfru Sigrids fina hvita kropp syntes ej så mycket som ett synålsstygn. Jag tror hennes hjärta stan­nat af idel förskräckelse. Blixten tordes ej göra den kära jungfrun illa. Där hon låg så fin och vacker på Henrikssonskans kyrkschal på fallen i boden, såg hon ut som en Guds ängel i den fagraste juldröm.

Ja visst var det en gruflig händelse, och hvarför skulle jag ensam komma un­dan med lifvet? Jag hade bort få dö och systrarna lefva, slutade gamle Daniel sin sorgliga berättelse.

***

Fem dagar efter den torsdag, då det stora åskvädret drog fram öfver Terjärf och bragte sorg i alla byar och gårdar, stod kapellprästen Werander omgifven af bygdens folk vid randen af en stor öppen graf. Däri hvilade sida vid sida tre kistor af skimrande hvit björk.

Prästen hade just slutat jordfästningen och lutade hufvudet mot kyrkohandboken. Sedan gaf han en vink åt den väntande dödgräfvaren  och vandrade långsamt till sitt hem för att spisa middag. Men ensam fick prästen gå, alldeles ensam, ty fastän ingen annan än ätit middag, gjorde sig menig­heten ingen brådska med att gå. Nej, alla ville de stanna så länge som möjligt vid Forsjungfrurnas graf.

Dödgräfvaren med spade i hand steg betänksamt fram och redde sig att börja arbetet, men icke ens ett spadtag hann karlen taga, innan gamle Daniel Olofsson sköt honom åt sidan, blottade sitt kala hufvud och började tala:            

— Nu äro de alltså gångna våra vän­ner, gångna till det fjärran landet, därifrån ingen väg leder tillbaka. De hafva gått in i ljuset, men oss hafva de lämnat här i mörkret och i sorgen och i gråten. Så stige då enhvar fram för att vittna, hvad han bär på sitt hjärta, att vittna om det de tre främmande jungfrurna gjort för oss. "Vi vilja så göra och tala så högt, att vår Herre i himmelen må tydligt hörandet och teckna upp allt i lifsens bok.

Och Daniel Olofsson stod där rak som en präst, nej, bättre än så, som en bondehöfding och såg sig forskande omkring, och glädjen lyste ur hans öppna grå ögon. De andra stodo undrande och väntade att få se hvem som först skulle våga tala vid grafven, där endast prästens röst bru­kade höras.

Då kom bonden Erik Ersson, den stora starka karlen, som ägde åtta kor och tre hästar på sitt hemman östanledes sjön, fram till Daniels sida. Han blottade sin vänstra arm, där ärret efter yxhugget lyste blodrödt och långt, och han lyfte han­den likasom han velat slå eller svära en ed och ropade: 

— Denna starka arm skulle för alltid blifvit till intet, om ej jungfru Elisabet stillat bloden! Hon lade örter och välsig­nelse på såret. Si, Gud fader, att armen är helbrägda, sen det alla!

Knappast hade Erik Ersson slutat sitt korta griftetal, innan hustru Ann-Brit stod gent öfver på grafkanten och lät ett stort fång prästkragar falla ned i grafven. 

—   Goda som änglar voro de alla tre. Mig  gåfvo   de   penningar  och   stor själa­tröst.   Den hjärtans kära lilla jungfru Sig­rid -------

Ann-Brit förmådde ej fortsätta, ty grå­ten snörde till hennes hals, och hela hen­nes kropp skälfde i lefvande sorg.

Det var så ömkligt att höra hennes kvidan, att fastän karlarna icke sågo upp mot solen, utan stirrade mot gruset, stack det dem i ögonen, och många af kvinnorna gräto öfverljudt, men Stenbacka Vendla, hon som på två käppar plägade linka gård ut och gård in, ropade med skärande stämma:

—   Mig  eländiga människa var syster Bengta till bästa hjälp.   Hon lät resa min usla  koja och byggde ny ugn, hon bragte mig mat och dricka, och hon läste postil­lan för mig.   Herre i himmelen, hör hvad jag säger och minns det till evig tid!   Gif syster Bengta evig frid!

Sedan mumlade gumman något som ingen förstod, men alla sågo, huru hon aftog sin gamla buckliga vigselring och kas­tade den i grafven. Fastän ringen var simpelt gråsilfver, glänste den som klaraste guld, där den hamnat i gruset vid fotän­dan af kaptenskans kista.

Då sprang där fram en yngling som ropade:

—   Mig  lärde jungfru Sigrid läsa och skrifva.

—  Mig gaf syster Bengta 10 riksdaler att köpa en ko för, utbrast Arvid Hinders­sons änka och neg trefaldt.          

—  1 fjorton nätter vakade jungfru Eli­sabet  vid  min sjuksäng, bekräftade fiska­ren från andra sidan sjön.

Nu skyndade äfven andra fram, men de veko åt sidan, när den rika storbonden från Tallbacka rörde på sig, och alla und­rade, hvad han hade att förmäla, ty han var fåordig och stolt och gick helst bort från det ställe, där det fanns mycket folk.

Bonden stod länge tyst och blickade oafvändt mot korsvägarna bortom kyrkan.

— Si, sade han slutligen och pekade bortåt, si dit: Där under björken synes fru Bengtas svarta huckle. Hon skuggar för ögonen med handen och ser på mig, där jag kommer rusig och ragglande vägen fram. Icke ett ord säger fru Bengta. Icke ett enda ord. Hon bara ser, ser på mina fötter, mitt bröst, mitt ansikte. Nu vän­der hon långsamt på hufvudet och går. —

Tack, fru Bengta för den blicken! Den skar djupt. Sedan du gaf mig den har storbonden på Tallbacka icke smakat en droppe af förbannelsens dryck.

Och storbonden viftade med sin hatt, såsom man plär göra åt någon vän som bortgår, och många af begrafningsfolket sågo tydligt fru Bengtas svarta huckle småningom försvinna mellan vägbjörkarnas kvistar och löf. Då förstodo de, att storbonden talat sant.

Sålunda vittnade män och kvinnor öm­som i sorg, ömsom i glädje, till dess af hela hopen endast återstodo småbarnen och döfstum-Anders från nybygget vid Krono­by rån. Ingen såg åt honom, förrän han plötsligt steg fram, kastade af sig rocken och hoppade ned i grafven. Där lade han rocken öfver jungfru Sigrids kista, ty denna stod i midten, och högerärmen öfver syster Bengtas kistlock och vänsterärmen öfver jungfru Elisabets.

När han gjort allt detta, kröp han som en stor hvit ödla tyst upp och började med båda händerna ösa sand och grus i graf­ven. Då följde storbonden hans föredöme. Ann-Brit, Daniel Olofsson, Erik Ersson och alla de andra togo händerna fulla med vigd jord och kastade ned den. Sålunda blef grafven fylld, utan att dödgräfvaren en enda gång behöfde lyfta spaden. Han kom ock   själf  på   sistone   fram, och med sina breda näfvar öste han mycket sand, men stenarna silade han ut mellan fingrarna för att de ej skulle bullra mot kistlocken.

När kullen var färdigt uppkastad, kom döfstum-Anders tagande med en ung asp och planterade den på grafven. Bygde­folket gillade detta och nickade åt Anders men han brydde sig ej om deras tack, utan gick sorgsen bort.

Det gjorde ock de andra och på hem­vägen talades ej många ord. —

Fyra år senare hade den asp döfstum-Anders planterat dött ut, men han sörjde icke, ty från dess rot hade där skjutit upp tre raka vackra telningar, och de växte till höga träd. Alla, som kände till Fors­jungfrurnas historia, kommo för att be­trakta de tre asparna, och de förtjänade det i sanning ty, underligt att säga, de stodo både sommar och vinter i full löfskrud.

Så tyder i hufvudsak legenden om Fors-jungfrurnas aspar. Jag hörde den för­täljas midsommarkvällen 1906.

Min sagesman, en ättling till en af de första nybyggarena i Terjärf, och jag stodo under björkarna på kyrkvallen och fägnade oss åt kvällsolen, som kastade sitt sista skimmer öfver Hemsjöns blanka yta. Framför oss slingrade sig landsvägen, där jungfru Elisabet så ofta vandrat; litet längre bort framskymtade en flik af den äng — nu åker — där jungfru Sigrid plockat präst­kragar och suckande skådat mot väster och allra längst bort höjde sig ur Hemsjön den lummiga holme, dit fru Bengta brukat ro för att få vara ensam med sina minnen och tankar.

Sägnen om asparna på grafven, hvilka aldrig stå löflösa, tyckes mig vacker, men otrolig. Jag ville själf se dem. Lång var vägen till dem ej: några steg längs en dikesren utmed kyrkoområdets yttre stengärde.

Där fann jag de underfulla asparna. Jag såg att de vuxit upp från samma rot, jag pröfvade deras ålder vara cirka 150 år och jag fann, att årets friska gröna löf sutto sida vid sida med stora massor af fjolårets gula löf. Dessa sutto dock än sta­digt fästa vid sina stjälkar, som ämnade de ej än på länge falla mot jorden.

Litet  längre  bort  från  de  gamla asparna växte en flock unga. De hade ärft moderträdets förunderliga egenskap att be­vara sin löfskrud. När alltså en gång de gamla träden dö ut, skola deras ättlingar för kommande släkten genom sitt sus för­tälja Forsjungfrurnas vackra saga.

Äro icke dessa aspar det vackraste vittnesbörd om, att minnet af det som i godhet göres skall evigt bestå?       

Ur ”Nike och andra historiska noveller” av P.Nordmann

(1907)