| Lilla-Janne |
| Skrivet av Ingvar Dahlbacka |
| 2015-11-23 15:18 |
|
Lilla-Janne
I november 1989 befann jag mig i USA. Vid den tiden skedde stora omvälvningar i världen. Jag minns att vi i TV-nyheterna såg hur stora skaror östtyskar tog sig över Berlinmuren. Vi var ändå för långt borta och för inne i våra egna cirklar för att riktigt förstå vidden av det som genom några korta sekvenser förmedlades i de amerikanska TV-sändningarna. Världskartan höll på att ritas om.
Vi var i New York när vi såg hur Berlinmuren föll, men vi sökte oss också till sydligare breddgrader. Den 17 november 1989 befann jag mig i Florida. Tillsammans med mitt ressällskap åt jag middag på en enkel restaurang i staden. Till ressällskapet hörde bl.a. Ebba och Hilding Widjeskog, som vid den tiden var bosatta i Terjärv i norra Österbotten, men som under långa tider hade bott i USA. Jag kommer inte exakt ihåg vad vi samtalade om, men en sak minns jag tydligt. Ebba och Hilding berättade om Hildings barndomshem, som fanns i Småbönders i Terjärv. Det var ett litet torp som stod tomt och som de försökte underhålla så gott det gick. ”Vi skulle nog sälja det, ifall någon skulle vara intresserad av att köpa det”, sade de. För mig lät detta som en gåva från himlen. Vi hade länge funderat på att vi gärna skulle ha ett ställe i min barndomsbygd, där vi kunde tillbringa en del av våra somrar medan barnen var små. Jag minns att jag därför sade att jag vet åtminstone en person som är intresserad av att köpa torpet, ifall det är till salu.
Så kom det sig att vårt samtal i Florida ledde till att vi följande sommar köpte torpet i Småbönders. Det blev ett kärt tillhåll för vår familj under många somrar framöver. Det var inte i särskilt gott skick, men vi trivdes där och barnen fick uppleva något av de somrar i lantlig miljö som vi hade längtat efter och drömt om.
Hilding Widjeskog var mycket intresserad av historia och särskilt lokalhistoria. Han kunde berätta intressanta minnen från sin barndom och i synnerhet olika människoöden fascinerade honom. Det gjorde att han bl.a. samlade in gamla Amerika-brev av folk i Terjärv. Han skrev också ner hågkomster om olika personer som han hade mött under sitt liv både i sin hemtrakt och i Amerika. En del av dessa berättelser finns återgivna i boken Emigrantvägar, som Hilding Widjeskog tillsammans med Ole Granholm gav ut år 2006.
En person som Hilding Widjeskog berättade om, men som han mig veterligen inte har skrivit något om, är en person som kallades för Lilla-Janne. Denne Lilla-Janne var en kringvandrande gårdfarihandlare, som gick från gård till gård i Hildings barndom och sålde olika prylar, bl.a. Luthers katekes samt knappar av olika slag. Eftersom Lilla-Janne inte hade några släktingar, måste han på sin ålderdom omhändertas av kommunen. Till priset av en säck råg fick han mat och husrum hos Hilding Widjeskogs familj, som skötte om honom under hans sista tid i livet. Hilding var född år 1917 och Lilla-Janne dog den 12 juni 1924. Enligt Hildings berättelse dog han i kammaren i den stuga som vi köpte år 1990.
Vem var Lilla-Janne?
Om Lilla-Janne vet jag inte mycket. Förutom Hilding Widjeskogs berättelse har Erik Granvik skrivit en dikt om honom, där han försöker fånga den kringvandrande gårdfarihandlarens fattiga och ensamma liv. Dessutom finns i publikationen Släkt och hävd nr 4/1962, utgiven av Släktforskarna i Terjärv, en kort minnesteckning över honom. Minnesteckningen är skriven av Emma Björkbacka. Enligt den var Lilla-Janne frukten av ett kärleksförhållande mellan en tjänstepiga från Terjärv och en rysk kosack. Lilla-Janne växte upp under fattiga förhållanden och det gjorde att han till en början vandrade omkring från gård till gård och fick sitt uppehälle genom att hjälpa till med olika sysslor i gårdarna. Senare blev han gårdfarihandlare. Om den tiden skriver Emma Björkbacka följande:
Med en liten kälke vinterid och en dito kärra på sommaren, lastade med kappsäcken som innehöll små handelsvaror, jämte en pärtkort med kaffepanna, for han omkring i sin hemsocken samt i grannkommunen Esse. Purmo var emellertid liksom hans favorit eller fadderort, ty där vistades han i omkring 20 års tid, tills han år 1914, då första världskriget bröt ut och alla i förskingringen sändes till sina respektive hemorter. Så blev även Lilla-Janne återförpassad till sin hemsocken.
I kyrkböckerna i kyrkoarkivet i Terjärv finns en del uppgifter som kan kasta ett visst ljus över hans levnadssaga. Enligt födelse- och dopboken födde ”Gistö Deijan Anna Johansdr” ett ”oäkta barn” den 25 juni 1838. Barnet nöddöptes två dagar senare av torparehustrun Maria Persdotter Widjeskog och fick namnet Johannes. Dopet konfirmerades i prästgården av kapellanen J.R. Granlund. Som dopvittnen och faddrar antecknades Wikbacka sytningsmannen Jacob Andersson och hans hustru Maria Andersdotter Wikbacka, samt drängen Johan Nilsson Skytte och pigan Brita Jacobsdotter Drycksbäck. Enligt den första anteckningen i kommunionboken finns Johannes, eller Lilla-Janne som han kom att kallas, antecknad tillsammans med sin mor under Gistö hemmansnummer i Kortjärvi by. I den följande kommunionboken hittar man dem under rubriken ”Inhysesfolk”, men de är troligen fortfarande bosatta vid Gistö i Kortjärvi. Efter Johannes namn i kommunionboken finns anteckningen ”Rotfattig”. I kommunionboken för åren 1854–1860 har för Johannes del antecknats ”enfaldig” i marginalen.
År 1857 gick Lilla-Janne i skriftskolan. Det finns ingen notering om vilken dag han admitterades till nattvarden, men förmodligen skedde det midsommardagen 1857. Om vi utgår från detta, skulle alltså Lilla-Janne ha fyllt 19 år dagen efter sin första nattvardsgång. I ”Förteckning öfver Skrift Skole Barnen i Teirijärwi Församling från år 1840–[1889]” finns Johan Annasson Gistö eller Lilla-Janne upptagen bland dem som gick i skriftskola i församlingen år 1857. Detta år var konfirmandernas antal 37, av vilka 22 var pojkar och 15 flickor. Tre av dessa, två pojkar och en flicka, gick andra året i skriftskolan och en av pojkarna gick tredje året. Lilla-Janne tycks dock ha klarat av skriftskolan under ett och samma år, trots att han i anmärkningskolumnen betecknades som ”enfaldig”. Även en annan pojke bland hans skriftskolkamrater har karakteriserats som enfaldig, men för honom finns också tillägget ”sv. hörfel” i marginalen, vilket förmodligen betydde att han var döv.
Trots att Lilla-Janne fyllde 19 år under det år när han besökte skriftskolan, var han ändå inte äldst av de 37 konfirmanderna. I skaran fanns nämligen tre pojkar som var äldre än han. Till dessa tre hörde två av dem som var tvungna att gå om skriftskolan. Den tredje var den pojke som i likhet med Lilla-Janne betecknades som enfaldig och som hade svårt hörfel. De flesta andra av Lilla-Jannes skriftskolkamrater var födda år 1839 eller 1840, vilket betydde att de hade fyllt 17 år när de konfirmerades. Någon enstaka konfirmand var endast 16 år.
Även om Lilla-Janne, såväl i konfirmandlängden som i kommunionboken, har betecknas som enfaldig, är det intressant att notera att han hade fått tämligen goda vitsord både för sina katekeskunskaper och sina kunskaper i den kristna läran. En granskning av de vitsord som kapellan Häggström har tilldelat sina skriftskolelever ger vid handen att Lilla-Janne i stora drag har fått lika goda vitsord som sina skriftskolkamrater. Han har nämligen vitsordats med ett helkors (X) för sina kunskaper i ”Luthers Lilla Cateces”, ”Hustaflan”, ”Athanasii Symbolum”, ”Svebilii Spörsmål” och ”Davids Psalmer”. I ”Innanläsning” och ”Abc Bok” har han fått ett halvkors (Y.) med en prick i högra nedre kanten, vilket kan tolkas som ett gott vitsord. Det var endast när det gällde ”Förstånd” som vitsordet var något sämre. I den kolumn som angav hur konfirmanderna hade förstått undervisningen har Lilla-Janne erhållit endast tre punkter av ett kors (⋮).
Vi kan också i kommunionboken notera att Lilla-Janne och hans mor har tilldelats ungefär lika goda vitsord från läsförhören. Av allt att döma kunde såväl mor som son läsa i bok, eftersom de båda har fått hela kors (X) när det gäller ”Läsning i Bok”, samt ”Läsning ur minnet i Abc-bok” och ”Läsning ur minnet i Luth. Cat.”. Lilla-Janne tycks också ha klarat av ”Hustaflan och A. Symb.” samt ”Spörsmålen”. I dessa har han vitsordats med halva kors (Y). Till och med läsning ur David Psalmer tycks han ha klarat av. Så vad attributet ”enfaldig” egentligen innebar i hans fall är svårt att avgöra.
I samtliga kommunionböcker fram till slutet av 1850-talet finns Lilla-Janne och hans mor upptagna under Gistö hemmansnummer. I den kommunionbok som omfattar åren 1861–1868 finns de inte längre under det hemmanet. Nu finns de däremot antecknade under ”Furu hemmansnummer (nr 13) i Kortjärvi by, Småbönders Nattbohl”. Modern Anna Johansdotter benämns nu ”Backstugueg.” vilket förmodligen betyder att hon räknades som backstugusittare och bodde i egen stuga. Det är av allt att döma därför som Emma Björkbacka i sin minnesteckning kallar Lilla-Jannes mor för ”Furu Gambäl-Ann”. För ”oäkta” sonen Johan Annasson finns fortfarande anteckningen ”enfaldig” i anmärkningskolumnen. I denna kommunionbok finns också anteckningar om såväl Lilla-Jannes som moderns nattvardsgång. I regel gick de en gång till nattvarden per år, men åren 1864 och 1865 mottog Lilla-Janne nattvarden vid två tillfällen. Modern dog nödåret 1868. Enligt Emma Björkbackas berättelse skall Lilla-Janne då ha sprungit ut på trappan till moderns lilla stuga vid Furu och meddelat grannarna om dödsfallet med orden: ”Nu er nänno döö, nu fåår ja ita allt päärona ur faate”.
I övrigt flyter källorna ytterst sparsamt när det gäller att få uppgifter om Lilla-Jannes liv och verksamhet. Efter moderns död tycks Lilla-Janne ha bott kvar i stugan vid Furu under hela 1870-talet. Åren 1870–1880 gick han enligt anteckningarna en gång per år till nattvarden, något som var vanligt i Terjärv vid denna tid. I de fyra följande kommunionböckerna, som omfattar åren 1881–1920, finns det inga anteckningar om nattvardsgång för Lilla-Janne. Han är vid denna tid upptagen under ”Lösa efter byn” i Kortjärvi by. Det är troligen under en del av denna period av sitt liv som Lilla-Janne färdades längs vägarna och som han under långa tider höll till i Purmo. I kommunionboken för åren 1921–1930 finns anteckningar om Lilla-Jannes kunskaper i den kristna läran, vilket tyder på att han hade deltagit i läsförhören i Terjärv. Den 12 juni 1924 dog Lilla-Janne i en ålder av 85 år 11 månader och 17 dagar. Dödsorsaken angavs ha varit ”ålderdom”.
Lilla-Jannes andliga värld
Lilla-Janne vandrade fattig och ensam genom livet. Han hade enligt minnesteckningen inte heller ”så starka andliga förnödenheter”. Men han hade av sin mor fått en grundlig undervisning i den kristna tron och han hade en barnatro som bar honom genom livet. Lilla-Janne använde ett uttryck som tycks ha varit så karakteristiskt för honom att Emma Björkbacka lyfter fram det som något av Lilla-Jannes valspråk i sin minnesteckning över honom. Uttrycket lydde: ”Tå a haar Kristus i hjärta, å Lotter i påsa, tå kombär int silpkvärnä i ostjick”.
Lilla-Janne hade en sörpkvarn eller sörpmaskin av trä som han drog från gård till gård och med hjälp av den malde han halm som sedan kunde tillredas till sörpa för kreaturens behov. Det är förmodligen därför som han lånar bilden av en fungerande ”silpkvärn” för att karakterisera en livshållning var hållbar och äkta. ”Att ha Kristus i hjärtat” är ett uttryck som han förmodligen hade lånat från den förkunnelse och den teologiska vokabulär som var vanlig i de väckelsekretsar där han hade vuxit upp och där han framlevde sitt liv. Men uttrycket ”att ha Luther i påsen” är inte lika självklart. Av Erik Granviks dikt vet vi dock att till det sortiment av varor som fanns i Lilla-Jannes kappsäck när han kom på sina handelsfärder hörde ”Swebilii Cateches”. Så här skriver Erik Granvik angående Lilla-Jannes bokförråd i boken Ristat och rimmat från år 1979:
Så fri som fågeln under skyn
han vandrade från by till by.
Han förde med i lådan sin
vad bäst behövdes någonsin:
För kroppen ljuvlig stimulans
gav dropaknappar som där fanns.
För själen mången nyttig tes
erbjöd Swebilii Catheches.
Om huru levnadsloppet led
gav Almanackan klart besked.
Tack vare detta sortiment
var han på sitt sätt prominent.
Svebilii Cateches, dvs ärkebiskop Olaus Svebilii Enfaldig Förklaring Öfwer Lutheri Catechismus, Stäld Genom Spörsmål Och Svar från år 1689 användes i de svenskspråkiga församlingarna i Finland långt in på 1900-talet. Emma Björkbacka tror att det kan ha varit fråga om ”Luthers postilla”. I vilket fall som helst torde uttrycket ”Lotter i påsa” för Lilla-Janne ha handlat om vikten av att hålla sig till den teologi som fanns representerad i Luthers skrifter. När Kristus bodde i hjärtat och man höll sig till Luthers lära, då var livet enligt Lilla-Janne på rätt bog.
I övrigt vet vi med säkerhet inte så mycket om Lilla-Jannes religiösa åskådning. Som redan nämndes gick han i skriftskola år 1857 och hade då enligt anteckningarna i konfirmandlängden goda kunskaper både i katekesen och i den kristna läran. Han gick därefter till nattvarden lika flitigt som de flesta andra församlingsmedlemmarna i Terjärv. Också läsförhören besökte han och uppehöll av allt att döma de kunskaper i katekesen som han hade visat prov på i skriftskolan.
Det år som Lilla-Janne fyllde 25 år fick Terjärv en ny kapellan. År 1863 tillträdde nämligen Josef Wilhelm Fontell tjänsten som kapellan i församlingen. Fontell flyttade till denna nordliga utpost av svenska Österbotten från Åland, där han hade tjänstgjort i olika församlingar. Under sin prästtid på Åland hade Fontell tillägnat sig den trosåskådning som Fredrik Gabriel Hedberg hade gjort sig till tolk för i början av 1840-talet och som vid mitten av 1800-talet hade fått fotfäste inte bara i Åbotrakten, där Hedberg var verksam som präst, utan också i andra delar av Finland, framför allt på Åland och i Nyland. Fredrik Gabriel Hedberg brukar räknas som upphovsman till en av de större inomkyrkliga rörelserna i Finland, närmare bestämt den evangeliska rörelsen.
Fontells tillträde som kapellan i Terjärv innebar en ny tid i församlingens liv. Fontell har nämligen karakteriserats som en väldig predikant och kring hans predikstol samlades åhörare inte bara från den egna församlingen utan också från kringliggande församlingar. Redan samma år som Fontell kom till Terjärv uppstod en evangelisk väckelse i församlingen. Enligt uppgift var väckelsen särskilt stark i de södra delarna av Terjärv.
Det finns inga uppgifter om huruvida Lilla-Janne skulle ha dragits med i denna väckelse. Men den kan knappast ha lämnat honom oberörd, eftersom den tycks ha dragit med sig större delen av församlingen. År 1875 tillträdde Carl August Mellberg kyrkoherdetjänsten i församlingen och även under hans tjänstgöringstid drog en väckelsevåg fram över församlingen. Också Mellberg var ett barn av den evangeliska rörelsen. I synnerhet söndagsskolverksamheten fick under Mellbergs tid ett starkt fotfäste i församlingen och söndagsskolor grundades i olika byar. I början av 1900-talet fick de södra byarna i församlingen, dvs. i den del av Terjärv där Lilla-Janne bodde, uppleva en omfattande evangelisk ungdomsväckelse. Ledare för denna väckelse var läraren Gustav Vilhelm Pass från Purmo, som år 1901 hade tillträtt som lärare vid den nygrundade folkskolan på Djupsjöbacka i Kortjärvi by. Vid denna tid byggdes bönehuset vid Högnabba i Evangeliföreningens regi. Det stod färdigt år 1908, när väckelsen var som allra starkast. I början av följande år grundades en evangelisk ungdomsavdelning – Evangeliska Unga i Terjärv – som var en underavdelning till Evangeliföreningens riksomfattande ungdomsförbund. Vid det konstituterande mötet i Högnabba bönehus trettondagen 1909 inskrevs inte mindre än 72 personer i avdelningen och Gustav Vilhelm Pass blev dess första ordförande.
Lutherska Evangeliföreningen i Finland, som hade grundats år 1873 som en takorganisation för den evangeliska rörelsen, hade fått en stark ställning i Terjärv redan under slutet av 1800-talet, men denna ställning stärktes ytterligare genom bönehuset vid Högnabba och genom ungdomsavdelningen Evangeliska Unga. Väckelsens vindar blåste alltså starka i de trakter där Lilla-Janne växte upp och där han framlevde sitt liv. Som redan nämndes kom Lilla-Janne också under längre perioder att vistas i Purmo och Esse och även i dessa församlingar hade den evangeliska rörelsen ett starkt fotfäste. Det är därför inte långsökt att se det uttryck som tydligen var något av ett valspråk för Lilla-Janne som en narrativ förkortning för den evangeliska rörelsens teologi. Begreppet narrativ förkortning används inom historiebruksforskningen som beteckning för ett yttrande som på något sätt associerar till händelser eller fenomen i det förflutna. Den narrativa förkortningen bär i sig en större berättelse, som den som hör förkortningen kan associera till. Jag tänker därför att Lilla-Janne med sitt uttryck ”Tå a haar Kristus i hjärta och Lotter i påsa” omedvetet fångade något av det som var karateristiskt för den andliga miljö som han var en del av. Och jag tycker mig i detta uttryck känna igen något av de betoningar som var karakteristiska för den evangeliska rörelsen.
Den evangeliska rörelsen var ett barn av pietismen, som i synnerhet betonade vikten av den enskildes gudsförhållande. Ingenting var viktigare i de pietistiska väckelsekretsarna än att varje människa hade sin sak klar med Gud. Att Kristus genom tron bodde i hjärtat var en central del av väckelsens identitet. Inom den evangeliska rörelsen och inom Evangeliföreningen har Martin Luther haft en stor betydelse. För den evangeliska rörelsens upphovsman Fredrik Gabriel Hedbergs andliga utveckling kom läsningen av Luthers skrifter att spela en mycket viktig roll. Framför allt bidrog dessa skrifter till att Hedberg fick upp ögonen för Ordet och sakramenten som nådemedel. När Lutherska Evangeliföreningen i Finland grundades år 1873 var det skriftspridningen som sågs som föreningens huvuduppgift och för föreningen var spridningen av Luthers skrifter så pass viktig att dessa till och med nämndes i föreningens stadgar. Under åren har därför en mycket stor mängd Lutherskrifter genom föreningens försorg sålts till olika delar av vårt land. Enligt Lauri Koskenniemis beräkningar hade föreningen under åren 1874–1970 sålt inte mindre än 850 000 exemplar av Luthers skrifter. Här torde han efter föreningens delning har räknat med enbart finskspråkiga skrifter. Om man till detta antal lägger alla Luthers skrifter i svensk översättning som genom Svenska Lutherska Evangeliföreningen har vunnit spridning, så torde man i dagsläget säkert med råge överskrida en miljon exemplar. Det är en mycket anseenlig mängd skrifter. En del av dessa Lutherskrifter fanns förmodligen i Lilla-Jannes kappsäck och förmedlades av honom till de personer som han mötte under sina vandringar i Terjärv, Purmo och Esse.
Slutord
Vi kan inte med säkerhet säga något om Lilla-Jannes förhållande till den evangeliska rörelsen och Evangeliföreningen. Men mycket tyder på att han hörde till ”de stilla in landet” inom denna rörelse. Vi vet att han sålde Luthers skrifter och vi kan anta att han skaffade sig dessa skrifter via Evangeliförerningens kolportörer eller ombudsmän. Hans uttryck ”Tå a haar Kristus i hjärta, å Lotter i påsa, tå kombär int silpkvärnä i ostjick” kan enligt min mening ses som en narrativ förkortning för den fromhet som gjorde sig gällande inom den evangeliska rörelsen. Uttrycket utgjorde i sig ett vittnesbörd om en stark gudsförtröstan och om en tro som bar mitt i all fattigdom och mänskligt elände. Lilla-Janne hörde av allt att döma till de människor som beskrivs i Psaltaren 84:6–7: ”Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar i sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.”
Emma Björkbacka slutar sin minnesteckning över Lilla-Janne från år 1962 med att ge en allmän karakteristik av hans liv. Hennes ord får avsluta vår betraktelse om Lilla-Janne. Så här skriver hon:
I vår tid förekommer inte mera sådana kringvandrande individer, men vi minns dem och skänker dem en ärans tanke för deras kamp för livet i de små världarna. Borta på Harju begravningsplats [i Terjärv], i det s.k. fattigkvarteret, torde Lilla-Jannes grav finnas. Ingen kan utpeka densamma bland sönderfallna träkors, över vilka gräset växer yvigare för vart år som går.
Men när julens snö – den är ju vitare och vackrare än annan snö – lägger sig signande över de dödas gårdar, så har den ingen åtskillnad på bemärktas och obemärktas sista läger. Och när julens stjärna, med budskap från den första julnatten sänder sina strålar ner till vår jord, så skall den också belysa hans okända viloplats, [han] som föddes till rysk medborgare, men dog som Lilla-Janne.
______ Artikeln är publicerad i Hemåt - Evangelisk årsbok 2015 |
| Senast uppdaterad 2015-11-23 18:12 |
