Porthans hägg i Teerijärwi.

Teerijärvi, af en del skrifvet Teirijärvi, Terijärvi t.o.m. Tervajärvi, tillkännager redan genom sitt namn att det tillhör Finland och den del deraf, som ännu i en, så att säga, historisk tid varit bebodd af finnar, ehuru sedan här, såsom å så många andra ställen nära våra kuster, det finska elementet, gifvande vika för det svenska, qvarlämnat förnämligast blott de egentliga traktnamnen, t.ex. på sjöar, berg, höjder o.s.v., men tvungits låta granska många i synnerhet af de nyare lägenheterna uppkallas af den befolkning, som, så långt säkra underrättelser gå tillbaka, bebott och ännu bebor dessa nejder. Ett olika förhållande eger deremot rum med åtskilliga andra delar af våra kuster, särdeles de södra delarna af den vestra, som väl ock i urminnes tid varit en finsk befolknings tillhörighet, men sedan fått vika för en svensk, så stark och så gammal, att t.o.m. orternas namn blifvit rent svenska och i den dag, som är, bibehålla sig så, oaktadt redan sekler af en ny finsk bosättnings tideräkning gått öfver desamma och i den flesta af nämnde orter icke sparat ens en gnista af den svenska befolkningen till våra dagar. Nog! vi hoppas blifva ursägtade för vår finskt-antiquariska digression på grund deraf, att vi vågat sätta den odödlige finske häfdeforskaren Porthans namn i öfverskriften till denna obetydliga uppsats.

Teerijärvi har således svensk befolkning och är, sp som hvar och en torde vetas, ett kapell under Kronoby socken, hvars kyrka och kapellansbol, der föremålet för vår närvarande relatin finnes, äro belägna ungefär 3 ½ mil från hafvet och från moderkyrkan, nära till utloppet af Kronoby-å ur ett träsk. På detta kapellansbol, kalladt Häggmans, konditionerade Henr. Gabr. Porthan under sin studentatid såsom lärare för dåvarande kapellanens barn. Dn, som vill veta namnet på sagda prestman, hänvisa vi till Strandbergs Åbo stifts Herdaminne, hvilket vi för ögonblicket ej hafva tillgång till, att der efterse namnet å kapellanen för åren 1756-60, ty emellan dessa år var Porthan student och planterade, enligt sägen, då den stora, nu således 100-åriga hägg, som bär hans namn. Att dock denna, fastän kanske enligt vår generations uppfattning det anmärkningsvärdaste å hela lägenheten, skulle varit upphofvet till dess namn, påstå vi för ingen del, utan har väl detta varit fallet med någon af dennas förfäder. Denna hägg var, eft vår pålitlige sagesmans ord, redan för ett halft sekel ett det vackraste träd, man kan föreställa sig. Denne sagesman talar än med ungdomens hela liflighet och förtjusning om, huru han och hans syskon under somrarna i sina lekar mest bott uppe i densamma, emedan mellan dess fyra stora grenar en luftig boning, en lafve eller balkong, var uppförd, der de, omgifna av den med hvita blommor bland de gröna bladen fullsatta häggens dofter, njöto försommarens fröjder, hvilken förnämligast i norden efter en lång, mörk och kall årstid är så tjusningsfull. Deras fader, en samtida vid akademien i Åbo med Porthan och likasom andra fordna studenter af österbottninska nationen, hvars inspektor den på sin tid vid akademin nästan allrådige, till börden tavastländske Porthan hade varit, älskande honom och hans minne, plägade ofta sittande under denna hägg samspråka med den redan åldrige kyrkoväktaren, som i sina ungdomsår här mycket lefvat tillsammans med Porthan och haft sitt största nöje uti att ihågkomma och berätta deras ungdomssamlif. Intresserar det någon att veta vidare om denne P:s barndomsbekante, så kunne vi ej upplysa annat än att hans dåvarande boplats var helt nära prestbolet, att han nu enligt naturens ordning är död, men att kanske någon av hans söner, som kunde bevara hågkomster från gubbens tidigare år, ännu lefver. Hans namn känne vi ej, ty från den tid, vår sagesman kan påminna sig, innehade han sin kommunaltjenst och var känd endast och allenast under densammas vanliga benämning: ”Väckaren”. För öfrigt – emedan vi åter äro inne på det historiskt-genealogiska fältet – kunna vi gifva vid handen, att han var en broder till den sockenskolmästare i Teerijärvi, som, ett par decennier före vår nuvarande politiska tideräkning, ansedd för rik, en natt i sitt hem öfverfölls och mördades af de, genom det grymma i sjelfva gerningen, genom sin afrättning å Kronoby-åsen och genom det äfven tryckta talet vid afrättningsplatsen *) af denna tids kanske mest framstående och snillrike prestman i Österbotten, prosten And. Chydenius i G:la Karleby, ryktbarblefna soldaterna Frisk, Modig och Lindström, hvilka, för att sätta skolmästaren ur stånd till försvar, först kastade aska i hans ögon, sedan nedstucko honom och hans hustru, efter att dessförinnan aftvingat henne bekännelse om hvar det äkta paret hade sina penningar förvarade.

Till Teerijärvi hade Porthan troligen kommit genom den tredje af sina morbröder, kyrkoherden i Kronoby Gust. Juslenius, som erhöll detta pastorat året före P:s födelse och innehade det öfver ett tredjedels århundrade. Af åtskilliga omständigheter visar det sig ock, att P. äfven efter sin Teerijärvi-vistelse underhållit sina förbindelser med Kronoby.

Den nu i fråga varande häggen står ännu, vi vet ej om fullt så vacker, ty den torde af ålderdom och stormar förlorat någon eller några af sina stamlika stora grenar, men mera vördig, majestätisk och minnesdiger nu vid sina 100, än vid dess nyss beskrifna 50 år. Månne icke på en tid, då den i sitt fack ej med Porthan i hans jemförlige Choraei minne fått sin gärd igenom att den källa som fått hans namn på Runsala, gjorts till medelpunkten för Runsalas herrlighet och omkring sitt nog sparsamma och grumliga vatten erhållit en huggen granitbassin och den förevigande gyllene inskriften:”Fons Choraei Phoebi perennis”, månne icke, säga vi, Porthans hägg i Teerijärvi skulle förtjena att omhuldas? dess stam och grenar, så mycket i mensklig fårmåga står, bevaras mot tidernas stormar åt efterverlden? Vi vilja ej påyrka en på flera håll i vårt land synliga förgudningen af snille, ty också det är ju menskligt och visar sig i sin glans egentligen på tillräckligt afstånd, seddt i sin helhet, ej i detaljerna, hvilka ofta äro lumpna, men med jemförelse af sagda snillen, månne icke det kanske enda qvarlefvande väsende, som man med säkerhet vet att Porthan uppdragit, åtminstone i hans studentnations hemland, i det enkla Teerijärvi, som likt det öfriga Österbotten, ej öfverflödar af naturskönheter, vara värdt att uppmärksammas lika mycket som den nämnda källan med dess traditionella poetiska färgglans, hvilka grannskapet af ett värdshus gör sitt till att rycka ur illusionernas till den prosaiska verklighetens verld; lika mycket som det äfven för Choraei och Eva Loffmans samt sin oaslika naturskönhets skull beundrade Jokkis?? Detta Jokkis, ett af de största herregods i Finland, utgörande med underlydande ensamt mer än ett helt kapell, med en den anspråkslösaste kyrka i verlden, som blygsamt döljer sig för den forskande resandens blickar bakom en skog; med ett gammalt ståtligt hus, ett minne från den godsegande, på sig sjelf endast tänkande, bondplågande och med bränvin bondförgiftade svenska aristokratin i vårt land; med en af de äldsta och för detta ståtligaste parker och orangerier i landet, med sina till hälften overksamma många bruk och fabriker, som sätts i gång af en mycket jordisk ås oklara bölja, ingalunda renadt af den ådra lifsvatten, som rikligt flödar å dess venstra strand; med sin närmaste omgifnings fattiga befolkning i en af naturen vällottad trakt – detta Jokkis, som förlorat sitt egentligast minne af Choraeus, inger blandade känslor, sällsamma intryck, hvilka synas alltför fremmande för ämnet och nu blefve för vidlyftiga att vidare utlägga. Allt nog: Jokkis har icke med sina armar af sjelfarbetadt jern kunnat fasttrolla detta döda minne af Choraeus: ”gubben i kojan”, återstår nu att se, om Teerijärvi ur sina nästan okända ådror af koppar skall kunna frammana band, att sammanhålla Porthans ungdoms lefvande minnesvård på en tid, då man är betänkt att resa honom en uppenbarare, praktfullare för att utvisa slutpunkten af hans fulländade lif. – Också dessa reflexioner måste synas mörka för den, som icke kan följa ref:s besynnerliga tankegång, som här har framför sig, huru man med band af jern är i stånd att sammanhålla stammen och grenarna af den enda kolossala, sekelgamla ek, som Karkku alstrat å det Creutziskt-Mellinska godset Kulju vid Kulovesis strande. – läsaren bedja vi ursägta våra vanliga dunkla sidosprång från vårt nu såsom vanligt – vi våga sjelf påstå det – välmenta, ja – vackra ämne för referatet.

R.

Ilmarinen, Notisblad för Österbotten

Wasa, 15 september 1855

(EG2005)

*)finns på Terjärv webben