"BARA-GOBBI " på Byggningsbacka

Det rann mig i hågen att berätta något om Bara-gubben, som bodde på Byggningsbacka. Jag vet inte ens när han föddes och hans riktiga namn, men dunklet kring honom sporrar till vidare forskningar.

Enligt Lovisa Nygård skulle han ha dött, då hon var 11 år. Hon var född år 1862. Han låg lik i en ria på Byggningsbacka. Det var den tidens sed att ha sina döda hemma tills kistan blev färdig gjord och svepningen ordnad för jordsättningen. Detta tog ungefär en vecka i anspråk. Därför blev sådana rior mera skrämmande än andra där någon död haft sitt sista viloläger. I mörkret tog man helst en omväg förbi stället. Det kunde t.o.m. spöka där, sade de gamla, ty andarna bodde där. Man var rädd.

Nu är snart alla rior borta och därmed även troll och spöken, och tron på trollerier ett minne blott.

Varför frågade jag inte morfar om allt sådant. Nu ville jag så gärna veta mycket om detta. Han skulle säkert med fröjd berättat om Bara-gobbi, Kelagobbi, Klörnbraxen, Pingel-Eirik, Lang-Matt, Goddn, Bröms-Ant, Smack-Ant, Skvir, Elsa, Skån-Bigg, Doter-Bigg m.fl., m.fl.  - - Ja, varför inte fråga medan tid är? Varför?  
                                
Troligen stod Bara-gubbens vagga på Byggningsbacka. Där fanns många människor förr. De var ättlingar till Jacob Larsson Kortjärvi, f.1740 och hans hustrur Carin och Lisa. Allt eftersom barnskaran i familjerna ökade, måste de äldre ur boet för att själva tjäna för brödbiten, piga och dräng, det var mångas lott som måste ut i världen. Vad annat låg i fatet för allmogens barn på den tiden. Få hade råd att studera i andra skolor än fars och mors skola.

För mången, som dragit bort från hemmet, ledde vägen hem igen, för andra icke. Vår man kom igen och blev den s.k. Bara-gubben, Ordstävet säger; ”Ha kom från Gambäkarbi å haa blåå kläädä. Ha var bra klääd, men hä var bara fotraali."

I en liten stuga mellan Edsvik och Byggningsbacka gårdarna levde han tillsammans med sin kvinna. Lagvigd eller ej, vem vet det nu, men ett barn blev till i den lilla stugan. I lönndom föddes det, i lönndom blev det bortfört. Ingen av grannarna visste något därom. Också kvinnan dog.

På Edsvik levde den tiden gubben Johan, Jock kallad. Det var "min vän Marias" fader. Om det var Marias mor eller styvmor, Jockas första hustru, minns jag inte. Hon mötte vålnaden, i vårtiden vid Notviken där hon var sysselsatt med att räfsa bort vassen som vårflödet fört upp på landängarna. Det var inte så långt borta från gården. Då hon kom närmare kände hon igen Bara-gubbens kvinna. Något skrämd och underlig till mods, skyndade hon därifrån. Hon omtalade sin upplevelse och fick rådet, att i händelse vålnaden kom igen, fråga vad hon ville. Det hände också. Hustrun tog mod till sig och frågade; ”-Vad vill du när du inte hålls i graven?” Det är nämligen en utbredd tro, att om en människa dött med något ouppklarat på sitt samvete, så går hon "oppdaga". Hon måste få bekänna för en ännu levande människa vad som vållar hennes oro. Men den döde kan inte öppna samtalet utan att först ha blivit tillfrågad.

Vålnaden besvarade då hustruns fråga och sade: ”- Gå till stenen, som syns därborta och gräv fram det lilla fostret, som ligger gömt i jorden. Bär det till kyrkogårdens vigda jord och jorda det där.”

Hustrun fann barnets stoft och förde det till gravgarden. Kvinnan fick ro i sin grav och visade sig ej efter detta.

Gubben fortsatte sitt ensamma liv i stugan. Han gav sig mer och mer i brännvinets våld. Var sällan nykter och blev sjuk och underlig. En dag saknade men gubben som inte synts till på en tid. Man gick till stugan för att se hur det stod till. Där möttes de av en underlig syn. Allting var i oordning huller om buller. Kullvräkta stolar, bord och bänkar sönderslagna. Kåkståndaren i spisen hängde lösryckt från muren och grytan låg i askan. Stugu- och farstudörrarna halvhängde likaså på sina gångjärn, Men - var fanns gubben? Inte inne!                                                                              

Alltså måste han sökas ute och längre bort. Man sökte runt sjön och i ån. Slutligen fann man honom vid randen av en källa på låglandet. Vid "Rispoto kelldo" låg han sprittnaken, avklädd inpå bara kroppen. Varför? På alla frågor svarade han att han varit i slagsmål med Hin Onde själv. Han släpade mig hit och klädde av mig. Han bad mig sticka huvudet under vattnet så skulle det gå så fort och bra.

Från denna stund hette han Bara-gubben, som "Fän släpa till Ripeto kelldo för ti få narra a ti ta livi åv si."

Bara-gubben levde inte länge efter denna händelse. Troligen såg han "i syne" i fyllan och villan "smågubbar"(delirium tremens) och trodde sig slåss med hin onde.

Så var det med den saken. Och saken lär vara sann!

Edith Öster1und

Ur ”Släkt och Hävd” nr 15 - 1970 sid 36-38

Redigering Elof Granholm 28.04.2014